För kort författarliv

För nästan exakt tjugo år sedan föll William Montalbano omkull på en trottoar i London och var antagligen död innan hela hans kropp hade landat på marken. Då var han bara 57.
Där slutade en lysande journalist- och författarbana, där försvann en genomtrevlig person.

Vi lärde känna varandra när vi båda var på uppdrag i Centralamerika, Bill (som han kallades) för sin tidning Los Angeles Times, jag för Sveriges Television. Trots att omständigheterna stundtals var rätt obehagliga lyckades vi ändå ha trevligt i det där gänget som ideligen sammanstrålade på hotell i konflikttäta Nicaragua, Honduras, El Salvador.

Det var alltid bra att gå ut och äta med Bill, åtminstone om man tänkte sig kinamat. För efter år i Peking talade han kinesiska och beställningarna blev rätt. Och som det anstår en person i hans ställning var hans allmänbildning suverän, vilket bland annat visade sig när vi spelade Trivial Pursuit långt in på nätterna. Hemma i trädgården i Miami hade han anlagt världens mest originella swimmingpool, knappt två meter bred men femton meter lång, för att han ville simma utan att tvingas vända så ofta!

I jobbet var han framgångsrik och prisbelönt. Så småningom ville han skriva mer än bara reportage och då blev det böcker. Bill slog sig ihop med en annan journalistkollega från sin tid på Miami Herald, Carl Hiaasen (med norskt påbrå) och resultatet blev deckare. Det hann dock bara bli tre, de står i min hylla. Klart underhållande! Ytterligare två skrev han ensam, dem har jag inte läst.

Men de där böckerna verkar inte längre finnas att köpa. Kanske på bibliotek? Hiaasen, däremot, har skrivit massor med bästsäljare, utan någon ny skrivarpartner.
Och att jag plötsligt kom att tänka på Bill beror på Annikas bokbloggsjerka, där uppdraget denna vecka lyder:
Finns det en numera avliden författare som du skulle vilja hedra? Vem och varför i så fall?
Du har just läst mitt svar. Så synd att han inte fick skriva mer.

Copyright Klimakteriehäxan

Fredagsmys?

Mia har krupit upp i sin bokhörna och planerat för sin fredagkväll. Så helgfrågan som hon ställer är inte en utan flera denna gång:

Vad äter ni?
Vad läser ni?
Vad tittar ni på?
Vad smaskar ni på?
Ojojoj vågar man lägga korten på bordet?

Vi äter väldigt ofta färska räkor på fredagkvällen, med vitt vin, baguette, ost och några grönsaker. Enkelt och hur gott som helst.
Jag läser de sista sidorna i Cecilia Hagens "Ständigt frågvis" medan jag sneglar längtande mot en annan bok.

Och jag tittar förmodligen på finalen av "Let´s dance" för att se Anja Pärson vinna i nytt sammanhang.
Det betyder att jag sitter ensam framför teven, men plockar jag fram lite chokladglass att smaska på får jag nog sällskap en stund av Maken.

Trevlig fredag!

Copyright Klimakteriehäxan

I okända kvarter

Visst, jag har bott i Stockholm i över 40 år. Visst, jag har varit på Skansen, Gröna Lund, ABBA-museet,  Liljevalchs, Wasamuseet, Waldemarsudde – ja alla möjliga attraktioner och "fina" ställen på Djurgården. Men ändå aldrig gått in i Djurgårdsstaden, kvarteren mellan Skansen och vattnet. Ett område med väldigt mycket historia.

Nu, äntligen, blev det ändring på det. Har deltagit i organiserad stadsvandring med ciceron, en person som i praktiken levt hela sitt liv på samma plätt och alltså vet vad det handlar om.

Om det var värt besväret? Ja! Så pass att jag rekommenderar andra besökare i Stockholm att ta en liten rundtur här, för även utan guide finns det tillräckligt att se. Allmänna Gränd var en gång inte bara en gata utan också ett tv-program. Breda gatan och Långa gatan är namn som ger en tydlig hint om deras beskaffenhet, inte sant? Även om "bred" inte är det första man tänker på när man går där. Och kåkarna andas Fogelström, även om hans historier tilldrar sig på Södermalm.

Här finns Bellmanshuset, där man tror sig veta att Carl Michael befann sig åtminstone som spädbarn eftersom en kvinna som tog hand om honom bodde här. Här finns spåren av ett helt litet fungerande samhälle: brandstation, bageri, färghandel. Båtvarven har väl krympt men finns kvar, marken har sanerats och kajer och broar i trä renoverats. En matbutik håller öppet på sommarhalvåret. Ett kafé fungerar fortfarande.

Råkar man dessutom ha en fet plånbok eller ett extremt välladdat kontokort finns supertjusiga restaurangen Oaxen vid vattnet, med utsikt över Beckholmen (som heter så för att man kokade beck där en gång i tiden). Där har jag ännu inte provätit men det lär vara väldigt bra ...

Missa inte de intressanta gatunamnen: Nordenskiöldsgatan och Andreegatan i kvarteren Grönland och Spetsbergen. De har sin egen historia. Här bodde en gång en förmögen man som fick erbjudandet att följa med ingenjör Andrée på hans djärva och ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen. Mannens hustru förbjöd honom att resa och räddade därmed sin makes liv, kan man säga. Men för att hedra sin vän gav mannen gatorna här, på den mark han själv ägde, de här namnen.

Detta var helt enkelt en hemestertripp så god som någon. Sjuans spårvagn tar dig dit!

Falurött är verkligen inte till bara för hus på landet. Här Västra Vattugränd.

Breda gatan

Här "bor" Djurgårdens hembygdsförening. Men förr var det ett flerfamiljshus ...

Varför har bagerier slutat skylta med gyllene kringla?

Se där: en blommande magnolia mellan kåkarna!

Samma magnolia om man kikar över planket.

Och visst finns det folk bakom fönstren! Här någon som gillar hortensia.

Copyright Klimakteriehäxan

En klassiker värd namnet

Vilken klassiker ska man absolut läsa?
Se där en helgfråga som inte är helt enkel att besvara. Det finns ju så otroligt mycket, så otroligt många böcker med klassiker-etikett, ibland ditklistrad av en enig värld, ibland av lite mer udda förståsigpåare. Rätt eller fel är naturligtvis en smaksak.

Svensk eller utländsk? Romantisk eller hårdkokt? Något man lär sig saker av, eller något som "bara" roar (det är verkligen inte "bara").
OK, jag hoppar rakt ut i bokhavet och kommer upp med "USA" av John Dos Passos. Tre delar, många sidor, både underhållande och lärorikt, eftersom man faktiskt får landets historia sig serverad i fantastisk förpackning.

Dos Passos var polare med Ernest Hemingway och de pimplade vin, charmade damer och visade musklerna (lite oklart vilka) tillsammans i Spanien och Frankrike på tidigt 1900-tal. Hemingway blev kändisen, Dos Passos inte lika berömd. Hur rättvist? Tja, här finns ju ingen rättvisa, förstås.

Dos Passos var från början en radikal vänsteraktivist men slutade sina dagar som trogen republikan. Han dog 1970 och hade då skrivit romaner, skådespel, poesi, gästspelat som journalist och målat tavlor. Trilogin är hans mest kända verk, med på listan som nummer 23 av de hundra bästa engelskspråkiga romanerna på 1900-talet. En klassiker värd namnet!

PS Det visar sig att jag är lite snett ute – detta var förra veckans helgfråga! Men när jag insåg det hade jag redan skrivit mitt svar ...

Copyright Klimakteriehäxan

Olika utsikter

Kreta. Om man vände blicken åt ena hållet låg de snötäckta bergstopparna där. Inte för inte kallas den där kedjan för Vita Bergen.

Och med en liten huvudvridning blev utsikten plötsligt maritim: hav, strand, ett och annat fartyg långt ute till sjöss.
Härligt, inte sant?

Hemma igen. Solen lyser stundtals. Andra stunder haglar det, eller snöar. Det kallas visst vårväder, har jag hört. Termometern orkar knappt över femgradersstrecket, folk har tryckt tillbaka jeansjackan och shortsen i garderoben och återgått till vadderat och till och med mössa.

Men en fördel finns det: den vårliga blomsterprakten håller längre. Och utsikten är det absolut inget fel på, även om den inte är kretensisk, och även om ni redan sett den här på min blogg! Det fina i kråksången är att vår lökbacke, den blir bara vackrare för var dag som går. Nu är också de vita tulpanerna på väg att slå ut.

Copyright Klimakteriehäxan

Tre böcker om kvinnoöden

Berätta om tre bra romaner som handlar om flickor!
Den uppmaningen kommer från Lyran och den är svår att inte besvara. Det finns ju oändligt många att välja bland för att få ihop en lockande tematrio!

Det svåra blir att "glömma" de gamla superfavoriterna, som "Kristin Lavransdotter", "Den allvarsamma leken" och "Kejsaren av Portugallien". Eller "Älskaren" av Marguerite Duras, Margareta Strömstedts Majken-serie. Men jag riktar blicken mot lite färskare alster. Och se vad jag hittar – tre synnerligen läsvärda titlar, alla "based on a true story":

"En mörderska bland oss" (Burial Rites) av Hannah Kent. Bygger på Agnes Magnusdottirs öde, den unga kvinna som blev den sista att avrättas på Island. Märkligt spännande trots att man hela tiden vet vad som väntar i slutet. Och inte minst imponerande att författarinnan, ung australiensisk utbytesstudent i Reykjavik, skriver som om hon vet allt, precis allt, om hur det var på Island på 1800-talet!

"En bön för de stulna" (Prayers for the Stolen) av Jennifer Clement. Bygger inte på ett specifikt öde utan många. På den mexikanska landsbygden lever ingen flicka säkert, de kidnappas, utnyttjas på alla tänkbara sätt och Clement vet hur det går till. Hon är mexikansk-amerikansk journalist och har bland annat varit ordförande för Pen-klubben i Mexiko.

"Mrs. Hemingway" av Naomi Wood. Ernest Hemingway, en författare med macho- och hjältegloria, Nobelpris och enorma säljsuccéer hade inte världens mest harmoniska privatliv, försiktigt uttryckt. Fyra av alla de kvinnor han hade relationer med gifte han sig med, första gången var han själv bara 21 och hustrun också mycket ung. I den här boken följer läsaren mannen och hans fruar ända fram till den där kulan som ändar hans liv och gör nummer fyra till änka.
Pluspoäng för ett omslag med känsla för den tid då allting börjar!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SMAKFULL

Det har blivit vanligt att visa bild på det man äter i sociala medier. Jag brukar inte göra det. Men när tisdagstemat är SMAKFULL kan det väl vara läge för ett litet undantag och lägga ut ett foto på något som åtminstone är smak- och matrelaterat?

För säg mig den maträtt som inte vunnit på en vacker dukning, snyggt porslin, tjusiga glas och fräscha blommor på bordet, gärna i sällskap av en tygservett! Dessutom ska besticken ligga skönt i handen och inte leva ett eget liv med övertunga skaft och annat elände.

I just det här fallet, på en krog på Kreta, var bordets utseende mer berömvärt än maten: soppa som nästan inte smakade något alls och en rätt tradig kötträtt med ljummet potatismos. Glassen var dock superb.
Ibland är en måltid mer smakfull att titta på än att äta, helt enkelt.

Fast smak kan ju gälla så mycket: böcker, kläder, heminredning, film, teater, bilar ... kanske ska du också hänga på tisdagstemat med något som passar din smak?

Copyright Klimakteriehäxan

Kär i sin skolfröken ...

Många drog en lättnadens suck i går kväll när det stod klart att Frankrike får en president som heter Emmanuel Macron och inte Marine Le Pen. Macron har gjort en raketsnabb politisk karriär och hans rörelse som inte ens är ett vanligt parti, "En Marche", har bara funnits i ett år.

Macron är 39 år och en välutbildad man som också varit minister i Hollandes regering ett par år. Men det i hans bakgrund som fascinerat långt fler än hans konkreta politiska, yrkesmässiga och akademiska meriter är nog att den kvinna som nu blir landets första dam en gång var hans lärare. Brigitte Trogneux är 24 år äldre och var gift trebarnsmor när hon fick Macron som dramaelev. Han var bäst i klassen dessutom, och hon en lysande pedagog, anses det. En perfekt kombination!

Hon har berättat att Emmanuel bara var 17 år när han slog fast att de två skulle gifta sig med varandra, oavsett vad annat som skulle kunna hända i deras liv och trots att hans föräldrar gjorde vad de kunde för att sätta stopp för relationen. Han fick rätt. Nu har de varit äkta makar i tio år och den nyvalde presidenten har förklarat att frun ska få en viktig roll när han blir landets ledare, eftersom hon haft så stor betydelse för hans egen utveckling och är en av de klokaste människor han någonsin träffat.

Det där med åldersskillnad mellan folk som hör ihop är ett märkligt kapitel i så måtto att det är sällan någon lyfter ett ögonbryn när det är mannen som charmat en betydligt yngre dam. Åldersskillnaden mellan Donald Trump och hans Melania är också 24 år, men det har inte varit av särskilt stort intresse, även om många förstås undrat hur hon tänkte när hon sa ja när han "popped the question" ...

Nu känns det ju lätt att ha mer sympati för det franska paret, för en romantisk historia är det utan tvivel. Brigittes barn är jämngamla med hennes man, alla påstås komma bra överens, hon tar frågorna om ålder med humor och sans (franska politikers kärleksliv är betydligt mer öppet än i Sverige), någon klockren skandal har det aldrig blivit. Tvärtom kallas hon sin mans högra hand, med ett finger med i allt. Och de ser dessutom lyckliga ut på bild (jämför med Trumps).

Förmodligen kan också väldigt människor många dra sig till minnes ett svärmeri från skoltiden, fantasier kring en "fröken" eller "magister".
Så vad kan då en dag som denna passa bättre än att avnjuta den låt som Ingvar Hellberg skrev för femtio år sedan för Sven-Ingvars? Här är det Sven-Erik som är kär i skolfröken Nilsson! Med lyckligt slut, precis som i Elyséepalatset!
Och grattis, Emmanuel och Brigitte!

Copyright Klimakteriehäxan

En bok i mitt hjärta

Bokbloggsjerkan denna gång:
Beskriv något som är känslomässigt memorerbart. Annika lägger till:
Berätta om det pinsammaste (så pass att skämskudden åker fram bara du tänker på det)/roligaste/tråkigaste/etc. du någonsin har läst – men jag låter verkligen skämskudden ligga orörd.

Det finns en bok som  för mig står över alla andra, sedd ur den känslomässiga synvinkeln.
"Ro utan åror" av min vän och arbetskamrat Ulla-Carin Lindqvist skrev hon medan den vedervärdiga sjukdomen ALS (Amyotrofisk Lateral Skleros)  sakta men obönhörligt tog herraväldet över hennes kropp fast hon tänkte lika klart som någonsin.

Ulla-Carin arbetade vid sin dator med stor möda. Jag hade lovat att vara henne behjälplig, fick kontakt med intresserad utgivare och vi satte i gång. Hon skrev, mailade mig som "tvättade" texten – det behövdes ju, hon skrev sakta, med få fingrar, och det var enkelt för mig att rätta stavfel som uppkom till exempel.

Så småningom kom ännu ett mail och en särskild kommentar: det här blir det sista jag skriver. Vi satt gemensamt vid hennes dator, bestämde kapitlens ordning, rådgjorde om omslagets utformning, diskuterade ordval och vändningar, många detaljer. Och så kunde hela texten skickas till förlaget som, tack vare förläggaren Svante Weyler, skyndade på hanteringen för att Ulla-Carin skulle hinna se sin egen bok i färdigt skick.

Det lyckades. Svante och jag åkte hem till Ulla-Carin, jag kunde lägga boken i hennes händer, vi skålade i champagne – fast författaren själv kunde ju inte dricka... Ändå var det ett lyckligt, glädjefyllt ögonblick.

Att boken sedan blev en internationell succé, översatt till ett tjugotal språk, hann Ulla-Carin inte uppleva. Men de lysande recensionerna fick hon ta del av, som tur var.
Jag vet förstås att många fler än jag anser att "Ro utan åror" är en synnerligen minnesvärd bok.
I mitt hjärta har den en egen plats. Jag tänker ibland att arbetet med den som min väns bollplank är det bästa jag någonsin uträttat.

Copyright Klimakteriehäxan

Diktatorns fru - eller fruar ...

Missa inte denna synnerligen underhållande dokumentär! Om klimakteriehäxor och betydligt yngre damer med skinn på näsan ... under rubriken "Gift med en diktator".

Tänk att Bokassa hade sjutton (17) hustrur när han hade hand om Centralafrikanska republiken! Och att man för att kunna använda sin dyra päls inomhus löser det genom att sätta luftkonditioneringen på lägsta möjliga temperatur! Och tänk så många miljoner det går att sno en stenrik gubbe på!

Klicka på länken och ha en trevlig timme!
https://www.svtplay.se/gift-med-en-diktator 
(men naturligtvis inser jag också att det ligger massor av allvar i detta! Det här programmet är det första i en serie.)

Copyright Klimakteriehäxan

Sporten som våldet tagit över

Det är dags nu. Dags för ett evenemang som för inte så länge sedan var nästan lika högtidligt som jul- och midsommarfirande.

Det är alltså dags för VM i ishockey. Spelas i Tyskland och Frankrike mellan den 5 och 21 maj.

Jasså, låter det nästan som en nyhet i dina öron?

Det tror jag inte är ett skvatt ovanligt.

Annat var det förr i världen. Vi kunde namnen och kände igen alla i Tre Kronor, inklusive gänget på ledar- och avbytarbänken. Vi sa ”hoooonom” och alla visste att vi menade Rolle Stoltz. Vi hyllade Nedomansky och hans tjeckoslovakiska lagkamrater inte bara för skicklighet med pucken, utan för att de slog invasionsmakten/ärkefienden Sovjetunionen.  /forts/

Hör du också till dem som inte längre sitter trollbundna framför teven när man sänder ishockey? Möjligen med ett undantag: älsklingsklubben har gått till SM-final. Eller Tre Kronor då, när det handlar om att vara bäst i världen. 

Men sedan hockey blivit den sport som våldet allt mer dominerar är vi nog rätt många som tappat intresset. Hur kul är det att vara åsyna vittne till regelrätt misshandel, i direktsändning? 

Du läser hela min reflektion till dagens testosteronöversvämmade hockeykultur på News55, här. För vi som en gång älskade hockey, vi tittar på andra idrotter nu. Kommentera, dela gärna med fler!

Bild från latravel.se

Copyright Klimakteriehäxan

Utsikt

En ynnest att få ha detta utanför fönstret. Fotograferat i dag. Det blir inte mycket bättre än så här! Jo, när vattnet är en aning varmare och därmed mer badbart, men annars ...

Copyright Klimakteriehäxan

En naken flicka för mycket

Visst, jag kan kallas gammalmodig. Eller humorbefriad. Eller en jädrans gnälltant. Inte är jag någon feminist av det aggressivare slaget heller. Och i själva verket borde jag kanske inte höja ens ett fjärdedels ögonbryn.

Men likväl reagerar jag när jag serveras en Irish Coffee efter middagen på det grekiska hotellet och ser att kaffedrinken försetts med en drinkpinne som leder tankarna till 40-talets design (eller något ditåt). En kvinnosiluett i skär plast förväntas höja min upplevelse av drycken, som faktiskt är rätt god – enda möjliga sättet att förtära en endaste droppe whisky, om ni frågar mig ...

Om jag sa något till restaurangcehefen? Klagade i baren? Bad servitrisen ta med sig flickan på pinnen tillbaka igen? Nej på alla frågorna.
Ändå undrar jag varför vi inte kommit längre. Jag kunde väl åtminstone ha fått en naken karl i plast att vispa runt i kaffet med?

Copyright Klimakteriehäxan

På livets skuggsida

Somliga trivs bäst i skuggan. Titta noga så ser ni tiken som placerade sig perfekt, utom räckhåll för solens strålar ... där låg hon sedan och sov i största förnöjsamhet. En av Kretas många vildhundar, sades det. Ja kanske. Hon lät sig klappas och viftade på svansen i alla fall. Och längtade inte efter mera sol. Som vissa andra gjorde. Men nu lyser den ju över Stockholm hur som helst!

Fina fötter kan bli dyrt

"Solsemestern" på Kreta började med en dags ösregn från stålgrå himmel, mycket vind och väldigt få plusgrader. Så vad gör man? Jo, det bästa av situationen!

Alltså uppsökte jag hotellets spa och bokade (en tämligen välbehövlig) pedikyr. Fina fötter är alltid trevligt, bra för både hälsan och fåfängan.
En vänlig ung dam tog sig an mina fossingar med energi och seriositet och alla brukliga hjälpmedel. Någonstans mitt i proceduren kom jag på att det var läge att föreviga semesternöjet. Tog fram kameran, ni ser resultatet ovan!

När det var färdigfilat, masserat och lackerat tar min välgörare bort den så kallade tåspridaren och ger mig tecken: nu är det dags att sätta fötterna på golvet igen.
Jag lyder.
Men har inte en tanke på att kameran ligger i mitt knä. Den dyker, rakt ner i fotbadet. Och drunknar, naturligtvis.

Visst, jag har försökt diverse upplivningsförsök men förgäves. Döden hejdar man sällan, speciellt inte när den redan inträtt.
Det blev onödigt dyrt med fina fötter denna gång.

Copyright Klimakteriehäxan