Tjuv eller polis?

När jag rensar papper i Barndomslandet – jo, det händer om än alldeles för sällan – hittar jag gamla teckningar jag gjort för väldigt länge sedan. Två av dem har jag redan berättat om och visat här och här på bloggen, men jag känner att den ni ser här ovan också kan få sin text! Jag blir lite förundrad själv! Den är från 1961. 

Drömde jag trots allt en gång om att skriva deckare? Långt innan den svenska krim-vågen svepte över västvärldens alla bokhandelsdiskar? Var det Enid Blyton som var min inspiration? Eller Ture Sventon? Eller privatdetektiverna Humpe & Stumpe? De fanns alla i min barndoms bokhylla. Nej, det var nog Kitty. 

Egentligen hette hon Nancy Drew och Carolyn Keenes första bok om henne kom redan 1930. Keene är en pseudonym, det är en rad olika författare som skrivit om tjejen som löser mysterier på löpande band. Totalt blev det ungefär 160 böcker, finns det någon längre serie?

Är det en bov eller en lagens väktare jag har avbildat, som ett tänkt avstamp till min deckardebut? Skulle kunna vara både den ene och den andre, tänker jag. Med titeln "Tjuv eller polis", som i leken. Men någon riktig krimhistoria fick han aldrig fronta, trots att folk i bekantskapskretsen brukar fråga varför jag inte försöker. Lätt att avstå, säger jag! Det skrivs för många dåliga deckare i Sverige. Och så många bra att konkurrensen är överväldigande. 

Har med tiden insett att väldigt många av Sveriges mest framgångsrika författare är mina f d kollegor. Några av dem känner jag, andra har jag träffat som hastigast, andra är jag inte ett skvatt bekant med. Men å så många journalister som skriver och säljer både mycket och bra! Listan blir lätt lång: Jan Guillou, Mari Jungstedt, Katarina Wennstam, Anders Roslund, Olle Lönnaeus, Karin Alfredsson, Helena Thorfinn för att nämna några. 

Tittar jag i bokhyllan ser jag flera böcker skrivna av en verklig föregångsfigur i min bransch: Barbro "Bang" Alving. Inget uppdrag var henne främmande! Hon var krigskorrespondent, radiopratare, kåsör,  författare och allt hon gjorde gjorde hon bra. Ibland – ja rätt ofta faktiskt – var hon riktigt skojig dessutom! Glömmer aldrig hur jag satt på ett tåg och fnissade högt under hela resan (till medpassagerarnas förundran), med hennes "Sol över torpet" i handen. Perfekt sommarläsning. Kan gärna kombineras med "Ett jävla solsken", prisbelönt biografi av Fatima Brenner över en Bang-besläktad kollega som skrev både reportage och böcker: Ester Blenda Nordström.

Andra författande journalister som inte längre skriver finns förstås, som den oförglömlige Torsten Ehrenmark, vars Sommarprogram går till historien som roliga in i minsta hjälpverb. Lars Weiss skrev läsvärda deckare även han, liksom Bobi Sourander. 

Nu verkar det högst otroligt att jag för egen maskin ska producera allra minsta rysare. Fast om någon vill ha min "mystiske man" till sitt bokomslag är jag klart förhandlingsbar! Kanske kan han få ett namn och sin historia berättad i fler än 160 utgåvor och därmed slå min barndoms hjältinna Kitty? Det vore något att skryta med!

Copyright Klimakteriehäxan