Du gröna gran ....

"Du kära gran, du kära gran, hur trogen är din grönska!" (Oh, Tannenbaum, oh Tannenbaum, wie grün sind deine Blätter!) Minns sången, en tysk folkmelodi, och texten, från tysklektionerna i realskolan. Vi hyllade den gröna granen, detta stolta träd som i evigheter varit extremt viktigt för Sverige, både för naturen och för nationalekonomin.

Ja, och så förstås i jultider. Vad vore julen utan gran? För min del är den inte möjlig att skippa, även om jag vid tillfällen tvingats acceptera varianter i olika naturtrogen plast. Men även de barrade ju, skulle det visa sig, så då var det bättre att hålla sig till den äkta varan som dessutom sprider en angenäm doft!

Det har dock funnits en annan gran i mitt liv, en viktig. Den stod nära huset där vi bodde, precis där man svängde in på uppfarten till farmor och farfar. Granen var jättestor, nådde ända upp i himlen (!) och stammen var ingenting för klena trädkramare att ge sig på, de räckte inte runt.

Den där granen var också kommunikationscentral, för på den satt postlådan vi delade med några grannar. En rejäl hemsnickrad sak av några brädlappar och med lock av masonit, ditsatt med gnissliga gångjärn som snabbt rostade. Där landade dagstidningarna, räkningarna och de underbara, riktiga, gammeldags breven med frimärken på ... 

Det där var för länge sedan, förstås. Men granen fortsatte växa och var ett dominerande inslag i grannskapet, det ansåg åtminstone jag. Fast så en dag, nu talar vi 80-tal, skulle mannen som snart blev Maken komma och hälsa på mig i mitt barndomshem (då hade vi efterträtt farföräldrarna i den kåken).

För honom var mitt Barndomsland helt okänt territorium och han fick förstås förses med noggranna instruktioner om färdvägen. 
-Och så, sa jag i en avrundning, svänger du in till höger vid den stora granen. Då är du framme!

Att han skulle dyka upp var ju ganska spännande, så jag hade koll. Såg bilen komma. Men inte svängde den in! Nej då, den fortsatte vidare uppåt vägen. Jag fick rusa ut (vi hade ju inga mobiler) och när han insett att han åkt för långt och kom tillbaka stod jag på post vid granen, på en bädd av barr, och viftade.
-Såg du inte granen? sa jag.
-Vilken gran? sa han.

I dag finns nästan inga spår kvar av trädet, det kapades för länge sedan. Men så råkade jag hitta teckningen jag som tioåring gjorde av den kraftiga granstammen, med brevlådan på plats. Jag var imponerad av dess storhet, helt klart. Och då mindes jag också hur olika ordet "stor" tolkades av oss två som sedermera så att säga blev ett. Det är väl med storleken som med skönheten, kanske: den ligger åtminstone delvis i betraktarens öga ... och ålder, möjligen? I mitt minne kommer den hur som helst alltid att vara en riktigt stor gran, omöjlig att missa.

Copyright Klimakteriehäxan