Bara ett träd

"Men det är ju bara ett träd!"
Se där något av det dummaste som sagts i min närhet på mycket, mycket länge. Och då ska man veta att konkurrensen är tämligen hård.

Det handlar om en lönn. Vår lönn. Den som i mer än hundra år stått vid husknuten i Barndomslandet, med största sannolikhet planterad där som ett vårdträd, för kommande generationer att njuta av. Det har vi också gjort, i alla år. Farmor och farfar bodde där först.

På våren är hela kronan intensivt ljusgrön och insektssurret är lika intensivt fast ljudmässigt då förstås. Det samlade intrycket är tydligt: nu har våren kommit, nu väntar värmen, snart kan vi gå barfota, sedan kan vi ta ett dopp i viken ... allt detta lovar den, vår härliga lönn!

När sommaren väl etablerat sig är bladmängden enorm. Under allt det gröna erbjuds skugga som av ett jätteparasoll, vilket faktiskt är behövligt när temperaturen rusar upp i höjden, som den numera tenderar att göra allt oftare. Vi har suttit och ätit under lönnen, vi har haft den lilla uppblåsbara barnpoolen där, min mamma brukade släpa dit sin Baden-Baden-stol och ligga där och läsa. Att ta sig en lur under det gröna taket med ett lätt vind rufsande i håret har aldrig varit fel.

På höstkanten har färgexplosionen varit fantastisk. Tyvärr är massan av nedfallande löv skrämmande stor, men vad annat är att vänta? Jag har räfsat ganska flitigt, men ibland också lutat mig mot den teori som säger att blad multnar och göder marken. Problemet är kanske att just lönnlöv är stora och kompakta och kan bli liggande som ett alltför tätt täcke över det som är tänkt att vara en gräsmatta, men som invaderas av mögel. 

Visst har folk haft synpunkter på min älskade lönn. "Den är för stor" sa någon kort och koncist. "Troligen är den redan halvdöd" sa en annan. "Den kommer att krossa kåken en vacker dag" löd ännu en spådom. "Åtminstone taket får ni problem med" spädde ytterligare en besserwisser på. Jag har inte velat lyssna till de där domedagsprofetiorna, har i stället sagt att trädet står kvar så länge jag har något att säga till om här. Det betyder otroligt mycket för hela stället, anser jag, för stämningen, för helheten. 

Men ibland tar Ödet (i det här fallet vädergudarna) befälet och fattar beslut åt en. I månadsskiftet oktober-november ramlade en riktig snösmocka över Barndomslandet. Tjock och tung blötsnö lade sig över allt och alla. Det var mer än vår lönn tålde.

En granne ringde och meddelade att en gren numera låg på backen, nedtyngd av snön, men att huset tack och lov hade klarat sig. Ack ja, tänkte jag, den där grenen som jag alltid tittat in i från mitt sovrumsfönster, den skulle vi naturligtvis sett till att ta bort för längesen. Nu var det gjort! Ett stort "sår" hade uppstått på stammen. 

Annat blev det när vi kom för att inspektera "naturkatastrofen" på plats. Det som brakat i backen och som grannen kallade "gren" var en stor del av trädet, som ett alldeles eget träd faktiskt! Utanför köksfönstret låg ett stor virrvarr av kvistar i olika grovlek och en rejäl stam dessutom.

"Hugg ner alltihop" föreslog en annan granne, trots att han väl känner till mina heta känslor för det där trädet. Jag valde att leta upp en arborist, en specialist på trädvård alltså. Han kom, inspekterade förödelsen och gick med på att avlägsna resten som såg ut att kunna hota huset.

Han kom, med kranbil och diverse sågar försedd, han tog ner trädet bit för bit. Det blev otroliga mängder ved och virke på backen. De två stammar som finns kvar kanske också väljer att trilla omkull en vacker dag, men då fäller de bara flaggstången, medan kåken kommer att klara sig. 

Nu återstår det att se hur det som finns kvar tar sig an våren. Finns det fler skador, någon sjuka? Arboristen trodde inte det, jag väljer att tro på honom. Tänker att det ändå blir en hel del löv som ska skänka oss skugga, samtidigt som det rimligen bör bli lite mindre att kratta när det blir höst igen och bladen trillar mot marken ... man måste ju försöka se det positiva!

En sak är klar: detta handlar inte bara om ett träd, utan om så mycket mer, även om det är svårt att sätta ord på det. Men även en lönn kan vara betydelsefull, skapa känslor!

Utsikten genom köksfönstret. Inte riktigt den vi är vana.

Utan kranbil hade arboristen inte kunnat jobba.

Resultatet som ligger kvar på backen fortfarande.

Så här ser lönnens "nya skelett" ut. 

Hittade den här teckningen jag gjort. Den är från 1958. Då bodde fortfarande min farmor
 i huset. Lönnen var som synes lite mindre då ... åtminstone sedd med barnaögon. Men
att jag över huvud taget ritade av den tyder på att den väckt mina heta känslor redan då.

Copyright Klimakteriehäxan