-Så många skott avlossar en skidskytt i elitklassen under en tävlingssäsong. Det kan i och för sig handla om ännu fler, kanske upp till 15 000, säger Björn Ferry, expertkommentator när Sveriges Television sänder direkt och vi i soffan spänt följer händelserna både på "vallen"och i spåret. Nu har säsongen startat, och den började bra för di svenske!
Att jag börjat fundera i såna banor beror på att jag varit ombord på ett flygplan på första gången på länge. Och mitt framför mina ögon ser jag skylten ni ser på bilden. Har aldrig mött den förut. Den som alltså förbjuder mig från att stoppa in något annat än just litteratur i den där fickan!
Jag förstår att vilken pocketbok som helst, av vilken sort det vara må, är godkänd för att petas ner där. Men korsordstidningen? Min banan? Ett paket pappersnäsdukar? En tunn scarf? Nähä, se det går naturligtvis inte an. Och hur ska man tänka om man medför en roman i tegelstensformat, de blir ju bara fler? Kan man trycka ner de första hundra sidorna? För utrymmet är snålt tilltaget.
Återstår en undran: hur kan det vara OK att klämma ner katalogen med erbjudanden om shopping ombord där? Ingen kan väl kalla det för litteratur! Fast jag bläddrade förstås och hittade en sak jag ville köpa (det var ju ändå min födelsedag). Vad hände? Jo jag somnade och märkte aldrig när den där vagnen rullade förbi min plats. Så jag fick tji.
Och inte hade jag nån pocketbok att stoppa i den där fickan heller. Hade ingen pappersbok alls med mig på semestern, för första gången, och det var ett dåligt beslut: det gick inte att läsa problemfritt på surfplatta i solljus, så där fick jag tji en gång till.
Skyltsöndagar kan man alltid ha, det tycker åtminstone Professor Deutsch. När det kommer till Veckans bild är det Åke som styr och ställer. Fullbordar en triss med en knoppig amaryllis till LillaSysters Färgsprakande NOVEMBER! Sista dagen i dag!
 |
| Första advent! Elljusstakarna syns i snart sagt alla fönster (det är bara jag som är lite sen). Det här är den originellaste. Flaskproppar i kristall är "ljuslågorna" på metallskapelse från konstnärskollektivet LOD i Stockholm. |
 |
| Jag har numera helst amaryllis som snittblommor, i stället för att köpa lökar som man får vänta länge på – och när de äntligen blommar blir stjälkarna hysteriskt långa medan bladen uteblir helt ... |
Copyright Klimakteriehäxan
Färgsprakande NOVEMBER går mot sitt absoluta slut. Bara en dag kvar av LillaSysters enträgna kampanj för att lätta upp en traditionellt grå och tråkig månad. En kort utflykt på stan gav mig material till dagens bidrag!
Konstnärskollektivet LOD på Norra Agnegatan har inte en vakthund, men väl en julbock i granris som noga inspekterar besökarna.
Copyright Klimakteriehäxan
Den här fasadbiten på ett hus på Kronobergsgatan på Kungsholmen blev så gott som världsberömd när Carolina Falkholt hade målat en jättestor penis på den. Dagens motiv rör upp färre känslor, men färgglatt är det om än inte knallblått (som den där snoppen var)!
Återstår bara denna helg av november, månaden som bär sitt envetna rykte av att vara grå och sällsynt tråkig. LillaSyster har tagit på sina späda axlar att lätta trycket på både oss och månaden. Det sker genom att vi bloggare visar något positivt och färgglatt, så att vi uppnår en Färgsprakande NOVEMBER!
Jag inser förstås att vitt inte är den gladaste färgen, men jag gillar vita blommor och den här buketten råkar vara väldigt speciell. Har plockat in den från balkongen i dag! Hade för månader sedan en krysantemum som ville tacka för sig, inga knoppar syntes. Men den var snyggt grön och jag tryckte ner växten i en glipa i en balkongkruka, där den uppenbart trivdes för det gröna blev större och banne mig lite grönare också. Den fick vatten förstås.
Trodde knappast mina ögon när jag en dag i slutet av oktober anade små knoppar! De blev fler! Och minsann, där var det en till! När vi åkte till Lanzarote hade de börjat slå ut. Nu fanns alltså nio rejäla vita blommor och jag sitter och tittar på dem med ett leende på läpparna. Gamla krukväxter är värda att få en andra chans! Och passar bra i vas, för jag sitter ju inte så ofta på balkongen så här års.
Efter min synnerligen korta blomplockningspromenad gav jag mig ut på stan och nu är jag, äntligen, vaccinerad igen. Det blev tre skott den här gången: covid, influensa och lunginflammation (som jag trodde jag hade tagit redan men det syntes i alla fall inte i journalen).
Lägg lite presentshopping på det! Tror att barnbarnet kommer att älska den röda klänningen med paljetter. Och den gör ju det här inlägget klart mera färgsprakande!
.jpg)
Det har hänt förr. Nu har det hänt igen. Jag har gett mig av hemifrån utan att tänka på att det faktiskt är november, en månad som av gammal vana inte bara är tämligen grå utan också kan vara kall, med snåla vindilar som snurrar runt oss som vågat sig ut.
Visst borde jag veta bättre, men det verkar inte som om jag lär mig av de gamla misstagen. Mer än en gång inser jag att jag hade behövt vantar eller handskar, men händerna kan man ofta klämma ner i en jackficka och rädda situationen.
Värre är det när hela överkroppen tror att den hamnat i ett kylskåp. Fast det finns bot! Jag köper en sjal! Jo tack, jag har rätt många men eftersom de ligger kvar i hyllan därhemma har jag ingen glädje av dem i just detta iskalla ögonblick.
Vilken tur då att man kan hitta helt underbara halsdukar, rejält stora, gudomligt mjuka och ulliga och till ett synnerligen överkomligt pris! När jag senast befann mig i den här knipan klev jag in i en Glitter-butik och se bara vilken vacker sak jag ett ögonblick senare kunde svepa in mig i! Som att gå in i ett ljummet moln, i underbara färger! Från tidigare liknande tillfällen har jag en sjal som går i blått och en som går i grönt ... så det handlar om en sorts repris! Därmed också dagens absolut färska bidrag till LillaSysters kampanj för en Färgsprakande NOVEMBER!
FASKIKEL
-Ordet dök upp hos Hannele i går och jag hade verkligen inte en susning om vad det betydde, inte hur det ska uttalas heller. Bara att googla! Och svaret är att en faskikel är en bunt med skrifter eller ett häfte. Nog för att jag har rätt gott om sammanhängande verk i min hyllor, men inget av dem kommer någonsin att omnämnas med detta märkliga ord, det garanterar jag. Mest troligt är att jag aldrig kommer att ta det i min mun! Även om jag fått uttalet beskrivet för mig av AI: uttalas fa-shik-kel, med tonvikt på första stavelsen.
 |
| Min första Pippi-bok kom ut 1948 och jag fick den 1955. Litet format! Lägg märke till hur litet författarens namn är på omslaget! Ingrid Vang Nyman tecknade. Pris: 3:95. |
Egentligen borde hon väl inte ha uppskattats. En unge som klädde sig slarvigt, som ljög, som länsade kakfaten när hon hamnade på kalas, som faktiskt aldrig uppförde sig så som välartade små flickor fick lära sig på 40-talet, när Pippi föddes. Men jo då! Sedan Bonniers tackade nej hamnade hon hos Rabén och Sjögren, och det har nog det förlaget mått extremt bra av ...
Genom alla åren har hon behållit sin popularitet. Hör en barnbibliotekarie i Umeå som intervjuas i radio, och han berättar att efterfrågan efter böcker om Pippi Långstrump är stor. De blir så flitigt lästa att man ideligen måste köpa in nya!
Jag fick min första Pippi-bok 1954 och redan då var den tryckt i 127 000 exemplar, en upplaga som bara ett fåtal författare lyckas prångla ut i dag! Visst ser man att den är
Och eftersom hon definitivt är en färgglad liten person fyller hon dagens behov i firandet av Färgsprakande NOVEMBER som har sitt ursprung hos LillaSyster.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi är många, vi som samlar. Men vi samlar förstås på olika saker. Debutsky samlar på Muminmuggar, Hannele på böcker och påfåglar, Orsakullan på finporslin, Susjos på bonsaiträd, BP satsar på erfarenheter (smart för de är inte fysiskt utrymmeskrävande), Janerik vill utöka sitt filmotek, Paula är så klok att hon samlar minnen, Professor Deutsch kan tänka sig att samla på pengar ... Mrs Calloway vill ha yllebroderier. Det där fick jag reda på när jag klickade runt bland bloggarna som svarade på Elisa Matildas fem fredagsfrågor en gång. Själv tycker hon att tavlor är något som verkligen är värt att samla på.
Tavlor – ja det kan jag hålla med om, men där finns ju en begränsning. Den heter väggutrymme, och den gränsen är absolut även om man som jag försöker hänga om verken ibland, låta någon bild få lite "ledigt" för att sen återkomma med ny lyskraft.
Min "konstsamling" har det fina med sig att i princip varje grej jag har har sin egen historia, ett minne av konstnären, hur det gick till när verket blev mitt, var i världen jag befann mig. Inser att jag började köpa konst väldigt tidigt, gott och väl innan jag hade fyllt 20. Då valde jag affischer och billiga tryck, och det tycker jag fortfarande man kan göra. Det är ju i grund och botten bilden man bryr sig om, inte originalet, ofta helt ouppnåeligt dessutom. Tänk bara på mitt underbara Mona-Lisa-draperi som blev utslitet ... det var inte signerat av da Vinci precis! Men hon såg ut exakt som hans, fast hon var stor som en dörröppning! Och ja, jag saknar henne än.
Hemma är det ju man umgås med sina samlingar. Tror att jag redan bekänt att jag utan tvekan är kuddoman. Älskar att byta kuddar i soffor och fåtöljer, som då förändras radikalt. Har alldeles för många prydnadskuddar i källaren, vet att jag måste rensa. Men även när det gäller kuddar finns det en story bakom i princip var och en och då blir det genast svårare! Några har jag gjort själv, andra har jag fått eller köpt, det finns både hembroderade, Ikea-produkter och franska skönheter i gobelängväv ...
Ja jag har nog tagit klivet tillbaka till det uråldriga samhällssystemet när alla var jägare och/eller samlare. På sätt och vis i alla fall. För dagens hängivna samlare är ju ständigt på jakt, det må vara efter dyrgripar eller bara kul prylar. En pippi, en kudde, en liten tavla ... och så känslan när man hittat rätt! Så härligt!
 |
| Tavlor hemma hos mig. I mitten en favorit: "Moder Jord" av EWK, Ewert Karlsson, legendarisk tecknare med politisk satir som specialitet. |
Färgsprakande NOVEMBER!
För egen del köpte jag färg och glädje i form av en tulpanbukett i dag. Syrran swishade en slant och bad mig köpa något jag ville ha som födelsedagspresent. Nu gjorde jag det, och det är en present som jag verkligen vet att uppskatta!
Hoppas ni också gillar den här sortens färgsprak – ja, det vet jag nog att ni gör! LillaSysters initiativ för att pigga upp oss i dessa mörka veckor har hur som helst funkat bra, tycker jag!
 |
| Julgranar i Kungsträdgården är klädda och klara. |
Att båda författarna därmed tar hem August för andra gången är häftigt och man kan bara gratulera! Skaran upphovspersoner som nu ståtar med dubbla Strindberg-inspirerade plåtgubbar är därmed sex. De fyra som tidigare fått priset två gånger är Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Sven O. Paerson och Lars Sund.
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Får inte glömma att bidra till LillaSysters Färgsprakande NOVEMBER. Dottern tog bilden när solen gick ner på Lanzarote. |
Visst är det kul att folk blir intresserade av något man skrivit och vill läsa, de är till och med villiga att betala för det (bloggen läser man ju gratis)! Har denna söndag haft boksläpp av "SÅNT nästan bara JAG MINNS – Om människor och händelser i Värmskog förr i tiden".
Det blev en programpunkt i firandet av Värmskogs hembygdsförenings 75-årsfirande. Där vankades musik, quiz, fika med fantastiskt gott hembakat och en kul berättelse om hur det är att komma flyttande till mitt Barndomsland från Nederländerna, med barn som bara talar holländska ... (de trivs och bor kvar).
Jag blev intervjuad lite kort på scenen om min bok och sedan såldes den till premiärpris. Fick signera nästan alla exemplar – och det gjorde jag förstås mer än gärna.
 |
| Foto Janåke Gestblom |
 |
| Ni som vet när jag säger att bilden får mig att tänka på Maradona, ni vet. |
 |
| Jo det ÄR havsutsikt från rummet men jag har sett bättre ... OK i alla fall. Och palmerna är vackra i soluppgången! |
 |
| Showtime på kvällen på vårt hotell. Här ett nummer med jonglering av lysande käglor. Tycker det kan få bli ett bidrag till LillaSysters Färgsprakande NOVEMBER. Copyright Klimaktereiehäxan |
Miljoner och åter miljoner har rakt av stulits ur landets offentliga medel.
Copyright Klimakteriehäxan
Ett annat måste när man åker till solen är baddräkt. Jag gillar ju att bada! Men lämnade visligen mina bikinis hemma. Vi behöver inte fördjupa oss i anledningen. Jag valde tre, varav en ny för året.
Den jag gillat bäst, en mörkblå från Panos Emporio med snäll drapering över magen och flera år på nacken (?!), den åkte på först. Glad i hågen knallade jag ut mot poolkanten när jag hörde Dotterns förskräckta utrop: MAMMA! DU SER JU NAKEN UT!
Hon hade förstås rätt. Baddräktens framsida var fodrad och utan skavanker. Men i ryggen, visade det sig, hade alla latextrådar dött. Tyget var faktiskt genomskinligt. Och jag hade inte en aning! Nu inser ju ni precis det som jag i ögonblicket begrep: jag har hela sommaren badat med väl synlig rumpa bland andra glada badentusiaster. För inte hade väl de där trådarna slutat funka precis igår?
Den en gång så trevliga baddräkten åkte förstås direkt i skräpet. Bytte till en annan, också från ett pålitligt märke i bad- och underklädesbranschen: Triumph. Snygg, tyckte Dottern tröstande. Vilket hjälpte föga, för på den var det resåren runt benen som tackat för sig och tyget kröp helst in i den där springan där bak, den jag nyss visat i mitt genomskinliga badplagg. Nummer två till soporna!
Hamnade i det enorma hotellets butik och där sålde man minsann badkläder till alla, barn, kvinnor och män. Jag hittade ersättare till de som just gått hädan, till reapris rent av. Men kunde inte låta bli att förundrat konstatera, att i denna affär fanns baddräkter ända upp i storlek 60. Har nog aldrig förr sett det, men inser att de förstås måste finnas.
Anledningen är glasklar: butiken kände sin kundkrets, alltså hotellets gäster. Visst fanns det snygga, vältränade, friska kroppar runt poolerna och på stranden, men där fanns också obegripligt många damer i jättestorlek (och en hel del smällfeta gubbar vid deras sida, i rättvisans namn). Maken, som alltid brukar irriteras av mina kommentarer kring hur ohälsosamt det är att vara gravt överviktig, höll till och med med mig denna gång!
Storleken på damernas bakar matchades i alla fall av tjockleken på böckerna som folk läste. De allra flesta bläddrade i tegelstenar, långt över 600 sidor. Också en storlek jag varnar för ... även om de inte medför direkt risk för hjärtsnörp och knäkollaps. Möjligen kan det bli utmattningskänsla i armarna.
Ett trevligare inslag i poolens närhet var de små gröna papegojorna som for som blixtar genom luften mellan palmkronorna. Förmodligen parakiter, men jag lyckades naturligtvis inte ta bild på dem. Och de feta tanterna (som hade det goda med sig att jag kände mig hyggligt normalstor) tordes jag ju inte plåta även om jag hade kunnat, eftersom de rörde sig betydligt långsammare än fåglarna. Men vid middagen smygtog jag kortet nedan. Det är ingen liten barnstol hon sitter i, tvärtom. Den är i rejäl vuxenstorlek. Undrar så om hon fick betala för två flygstolar på väg över havet?
Livet vid poolsajd kan bevisligen bjuda på lite av varje. Jag gick i alla fall på vattengympa och "tog Simborgarmärket", simmade alltså 200 meter – ville visa för mig själv att jag faktiskt kunde det, jag var inte säker.
 |
| Så här blev min månad en mer Färgsprakande NOVEMBER ! Det är LillaSyster som tagit tätposition i kampen mot det grå och trista. Om mina nyköpta baddräkter kan man förstås tycka både det ena eller det andra, men nog måste man hålla med om att de är tämligen färgglada! Ni som hellre hade velat se en bild på mig i den genomskinliga dräkten blir dock besvikna, jag inser det ... |
Vet att jag sett en av alla dessa miljoner tipsvideor på Facebook som förklarat alla hemligheter med denna krukväxt. Bland annat skulle man tillsätta EN SAK i vattnet. Då skulle knopparna spränga fram i mängd, och efter kort tid dessutom!
Men vad var det man skulle mata sin kaktus med? Det var ingen exklusiv sak, ingen dyr krydda eller något man inte finner i en vanlig butik. Fast jag kan för mitt liv inte minnas vad det var, kommer bara ihåg att "det där ska jag verkligen lägga bakom örat och ta fram när hösten kommer". Om du vet och berättar blir jag både glad och tacksam! Kanske kan jag sätta fart på några lagom till jul?
Hur som helst gläds jag åt de blommor som slagit ut och gör min novembermånad lite mera färgsprakande än den annars skulle vara. Det är LillaSyster som med Färgsprakande NOVEMBER leder kampen mot det grå och trista, som nu dessutom är på väg mot det kalla! Fast nån snö har vi ännu inte sett. Men den som vill ta bilen får först ta fram isskrapan.
Copyright Klimakteriehäxan
Tyvärr så står det ganska stilla i skallen, kan det vara lite semesterbaksmälla månntro? Kommer bara på systrar som jag redan bloggat om. Men OK, jag försöker fatta mig kort!
Två unga flickor handlar också Annika Thors serie på fyra böcker om. Systrarna skickas från Wien till Sverige för att undkomma judehatet under andra världskriget. Startar med "En ö i havet". Kallas ungdomsbok men är synnerligen läsvärd även för vuxna.
"De osannolika systrarna Mitford" är en bra reportagebok av Cecilia Hagen. Om en märklig familj i den brittiska överklassen och de fem döttrarna som väljer helt olika vägar i livet. Historien är sann! Även tv-versionen som finns på SVT Play är bra.
UPPDATERING: Nu har jag klickat in och läst alla andra svar på tisdagstrion. Fattar inte hur jag INTE kunde komma på två av mina absoluta favoriter: Chimamanda Ngozi Adichies "En halv gul sol" och Åsne Seierstads "Tvä systrar". Som andra så klokt lyfter fram.
Copyright Klimakteriehäxan
Tveksamhet uppstod, men till slut konstaterade en av dem att jag visserligen hade betalat min parkering, men med angivande av fel områdeskod. Jag hade klickat i "besökande Rosenlund" i stället för "taxa 3" eller vilken taxa det nu var. Att jag bara ställt bilen en pytteliten bit från sjukhuset (som jag ju besökt) spelade ingen roll.
Faktum kvarstår: jag hade betalat och såvitt jag begriper gick mina 40 kronor till rätt ställe – det gör väl alla parkeringspengar oavsett taxeområde (inte privata parkeringar, det begriper jag)?
Måste få protestera. Tycker inte jag ska behöva betala 900 kronor till. OK, jag gjorde väl ett misstag, men ett väldigt litet, håll med om det! Och jag kommer inte att göra om det. Men jag betalar (nästan) ALLTID p-avgift. Sämre pengar än de som går till p-böter finns faktiskt inte.
Det här blev en inte så skojig bild till LillaSysters tema Färgsprakande NOVEMBER, men man kan ju ändå inte klaga på färgen! Men klagat hos polisen, det har jag gjort. Hoppas förstås inte på framgång, men tyckte det var värt ett försök.
Copyright Klimakteriehäxan
Döm därför om min förvåning när jag upptäcker att den blommar! Söta blomax i vackert ljusblått i toppen av flera kvistar. Men glädjen är kortvarig, för expertisen förklarar att blommorna ska nypas bort, de gör att resten av växten bleknar.
Nu valde jag ändå att föreviga blomman som i alla fall i viss mån (den kunde ju vara lite blåare) piggat upp min november, den månad som LillaSyster vill göra mindre grå med (minst) en färgrik bloggbild om dagen.
 |
| Lite har den nog hunnit blekna redan ... bladen var rödare från början! Men nu har jag huggit av blommorna. |
Åsne Seierstad vet ni att jag beundrar sedan länge. Önskar att ingen missar vare sig "Två systrar" eller "En av oss". Den förra om två till synes väl integrerade flickor som rymmer från hemmet i Oslo och ansluter sig till IS. Den andra om massmördaren Anders Breivik. I båda faller ligger fantastisk research bakom och historierna är sanna.
Marie Aubert är precis som Seierstad också journalist med skriver helt annan typ av litteratur. Jag uppskattade både "Vuxna människor" om en trasslig familj som ska ha semester och "Får jag följa med dig hem?". Båda handlar om relationer och kändes för mig ganska originella, med både allvar och lite humor.
Nina Lykke skrev "Vi är inte här för att ha roligt", en häftig historia om romanförfattaren som lyckats åstadkomma en succébok men sedan inget mer. Så får han plötsligt en inbjudan till litteraturfestival i Lillehammer och tackar ja, trots att han vet att han är en nödlösning eftersom en annan "het" författare lämnat återbud. Det blir fascinerande! Han möter en gammal kärlek, han blir luspank, han ställer till med ganska mycket ståhej ... Klart läsvärd!
Efter denna utflykt till vårt västra grannland återvänder jag till Sverige, till Lina Wolff och "Liken vi begravde".
Copyright Klimakteriehäxan
Count your garden by the flowers
never by the leaves that fall.
Count your days by golden hours
Don´t remember clouds at all.
Count your nights by stars, not shadows
Count your life with smiles, not tears
And with joy on every birthday
count your age by friends, not years!
Hittade denna lilla dikt nyligen och gillade den. Titeln tror jag är "In Life´s Garden" och amerikanska Dixie Willson (1890-1974) ska vara skalden bakom raderna, även om inte expertisen verkar vara helt överens om det.
Jag behöver inte veta exakt, men tycker det är tänkvärda ord som jag tar till mig just i dag, eftersom jag råkar fylla år! (ja råkar och råkar ... det har ju inträffat rätt många gånger vid det här laget ...) Firar genom att flyga till solen.
Copyright Klimakteriehäxan
Ragnhild deltog i både damsingel och damdubbel när distriktsmästerskapen för pensionärer avgjordes i veckan, i Österåkers fantastiskt fina "multiarena". Och hon gjorde det med den äran! Denna kvinna är 94 år och har inga tankar på att sluta med pingis.
Nog blir man både glad, imponerad och inspirerad! Att Ragnhild inte knep några medaljer har mindre betydelse. Det känns som att hon representerar den gamla olympiska mantrat "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl" på bästa sätt.
Om man tittar in hos Åke hittar man andra bloggare som visar, max fem stycken, foton från veckan som gått. Och eftersom jag tycker att Ragnhild är en färgstark tjej, med röd racket försedd, är hon också mitt bidrag för dagen i LillaSysters kampanj Färgsprakande NOVEMBER !
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Alla kommentarer
