Tysk tröst

Det kan knappast ha undgått någon: det svenska fotbollslandslaget gjorde en usel första halvlek i matchen mot Tyskland i går kväll.

Själv gav jag upp allt intresse för matchen när Sverige låg under med två bollar, men kunde ändå snappa upp att det till och med blev fyra tyska mål medan "vi" fortsatt var mållösa.

Allt tyder på att många, även de ivrigaste fotbollsvänner, bytte tv-kanal i den situationen. Men de som ändå höll ut fick sin belöning. En helt osannolik upphämtning blev det, och slutresultatet 4-4 lär ha försatt en stor det av den tyska nationen i chocktillstånd, kombinerat med sorg.

I dag får de ledsna tyska fansen dock tröst. Hela veckan ut får alla tyskar gå gratis på Astrid Lindgrens Näs. Det ligger i Vimmerby - mitt i den miljö där Astrid Lindgren växte upp. Här kan man besöka Astrids barndomshem och se en utställning om hennes liv och författarskap. Och, påpekar man, eftersom Pippi, Emil och alla de andra har massor av vänner i Tyskland har Näs alltid många besökare därifrån.

Måtte de nu bli glada, glömma förtreten, sluta drömma mardrömmar om Zlatan, Elmander och Hamrén!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FANTASI

Tänk ändå vilka rasande skickliga konstnärer det finns! Ta bara skulptören som gjorde den här vackra kvinnofiguren! Så på pricken likt! Håret böljar över axlarna, midjan är smal, kurvan kring höfterna mjuk. De där typiska små "smilgroparna" i ryggslutet är charmiga, armbågarna runda. 

Lite synd är det förstås att jag inte fotograferade statyn framifrån, så att man sett ansiktet. För då hade ni ju insett att skulptören jag berömmer i själva verket avbildat mig och ingen annan. 

OK, det var kanske inte i går han högg i den här stenen, men inte längre sedan än i förrgår!

Veckans påbjudna tisdagstema är FANTASI. Fler fantasifyllda bilder (och tankar) hittar du här. Och vem har sagt att man inte får drömma - eller drömma sig tillbaka?

Copyright Klimakteriehäxan

Höstfröjd

Himlen är blygrå. Regnet öser ner. Gatan är förvandlad till en flod.
Då känns det bra att dra sig till minnes att alldeles nyss, en solig dag, fanns höstens fröjder där att glädjas åt.
Vem vet, det kan komma fler sådana dagar.
Utan regn. Med blå himmel. Och gator som inbjuder till promenad. Eller skog, om det är svamp man längtar efter.

Copyright Klimakteriehäxan

När varje stygn hamnar rätt

På Götgatan i Stockholm har Konsthantverkarna en lokal med både butik och olika utställningar. Härom dagen drogs jag in, helt oplanerat. Det var Anita Hedins fel – eller förtjänst, snarare. Anita är textilkonstnär och "målar" med tyg. Hennes collage är faktiskt mästerliga, jag hittar inget annat ord.

Allra mest betagen blev jag av bilden av kvinnan och barnet som går på en tom strand i solsken, med picknickkorgen packad och sommarvind i håret. Kanske för att den påminner om en tid som passerat, med ljuvliga barfotabarn och mammaroll, livets mest betydelsefulla.

Mitt foto, som inte visar hela tavlan, gör absolut inte verket rättvisa. Här har varje stygn hamnat rätt! Så har du ärende i närheten, ta dig en extra liten stund och kika in. Anita Hedins bilder hänger kvar till och med den 25 oktober.  

Copyright Klimakteriehäxan

Avancerat självbedrägeri

Väl uppstigen i morse visste jag att dagen, om än ledig på papperet, borde fyllas med en hel del försummade plikter.

Alltså tillgrep jag ett av de få knep som jag funnit biter på min latmask: jag skriver en att-göra-lista. Listan må vara lång, men varje gång en punkt kan strykas över med kraftiga streck är en seger.

Dagens lista blev imponerande: byta lakan, handla, tvätta, höststäda balkongen, gå till återvinningen, stryka, fålla ett par jeans, städa badrummet … det där är bara ett axplock. Listan var med andra ord inte bara lång utan såg också väldigt tråkig ut. Då la jag till två punkter: promenad och bio. Det kändes genast bättre när biljetten till ”En oväntad vänskap” var bokad, på gångavstånd.

Mystiken i det där med att göra olika sorters listor, den klarnar nog aldrig. Erlend Loe och Horace Engdahl (som i och för sig hade snott idén från fransmannen George Perec) har rent av lyckats göra litteratur av företeelsen. Att den är utbredd, det vet vi. Folk gör boklistor, filmlistor, matlistor, musiklistor, minneslistor, önskelistor – och så de där med alla måstena som väntar. Hur man kan känna sig belönad och lite duktig av att göra ett pennstreck över ett ord, det är hur man än vrider och vänder på saken obegripligt.

Lägg därtill att du mitt i en aktivitet kommer på ännu en sak som måste göras och åtgärdar den i flygande fläng – framme vid listan igen skriver man dit den nya punkten, som alltså kan strykas direkt. Ofantligt fånigt. Inte minst eftersom ingen annan ser den där listan, bara den som gjort den … Man får nästan vara på sin vakt så att inte saker som andas, blinka, gå på toa hamnar på den där listan, av bara farten och i ren tävlingsiver.

Men när det så blev dags för de trevliga punkterna på min lista ljusnade det. Vädret var vackert med höst i vindpustarna. Jag gick en lov över Södermalm, kikade in i Söderhallarna (de färska räkorna var slut), köpte en billig t-tröja och hann till och med gå in på en riktigt härlig konstutställning. Och i väntan på mitt biosällskap blev det en capuccino hos baristan och ett par kapitel i pocketboken som just nu bor i min handväska, "Borta bäst" av Sara Kadefors. Dessutom var filmen bra.

Hemma igen kunde jag stryka flera punkter, inte bara ”promenad” och ”bio” utan också ”handla” eftersom jag slank in på Ica på hemvägen.

Det återstår fortfarande en hel del saker på den där listan, men det är ju en dag i morgon också. Om det verkar behövas kan jag skriva en ny att-göra-lista.

Självbedrägeri?

Javisst! Avancerat!

Men vad är det för fel på självbedrägeri som fungerar?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om blogga stod på listan? Nej, faktiskt inte. Ibland blir jag lite olydig ...

VALFRITT i Veckans Fönster

När Susanne låter motivet vara VALFRITT i Veckans fönster kan jag inte låta bli att klamra mig fast vid resterna av sommaren. För inte bara mina utan också många andras pelargoner blommar energiskt på, utan att snegla mot vare sig almanacka eller termometer.

De här Mårbacka-plantorna, i vackert ljusrosa och med en flik av sjön Värmeln som kuliss, står i vita plåtkrukor från Ikea, möjligen en nyhet i sortimentet för i år. Den heter Skurar (!) och kostar i den mindre storleken 29 kronor.

Exakt likadana krukor har andra hanterat på sitt eget sätt, upptäcker jag från en Stockholms-trottoar i förbifarten. Kul idé att vända på steken, sätta fast lite (artificiella) blomster och hänga hela härligheten upp och ner i ett fönster! Jag tror att det är ett dagis eller ett fritidshem som är inrymt bakom rutan, tillsammans med fantasi, leklust och uppfinningsrikedom.

Fast i valet mellan levande och konstgjorda växter behöver jag inte tveka: det är de äkta blommorna som vinner, hur snygg krukan än råkar vara och hur den sedan är vänd ...

Fler fönster att kika in i hittar du till den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Kinesisk lektyr

Mo Yan är namnet för dagen i litteraturkretsar. Helt okänd för väldigt många, fast tydligen är han populär i sitt hemland. Själv tillhör jag gänget som inte hade hört namnet förrän Peter Englund uttalade det igår.

Men det finns ju andra böcker som berättar om Kina, och som är både lättlästa och bra – tycker jag, alltså. Och har två favoriter.

Jung Chang skrev ”Vilda svanar” 2006 och gav en bild av livet på 1900-talet och under kulturrevolutionen, en bild som sände kalla kårar längs ryggraden. Hon lämnade Kina innan hon publicerade boken, bor sedan länge i England. Tre kvinnor är historiens huvudpersoner: en mormor, en mamma och så, sist i raden, Jung Chang själv. "Vilda svanar" har sålts i inte mindre än 10 miljoner exemplar världen över, så jag är inte ensam om att gilla den.

Senare kom den mycket omtalade biografin om Mao Ze Dong, ”Mao – den okända historien” skriven tillsammans med Jon Halliday, men den har jag inte orkat med, det är en riktig tegelsten på uppåt 900 sidor.  Båda böckerna har översatts till mer än 30 språk. Svenska är ett av dem.

”Snöblomma och den hemliga solfjädern” kom ut 2005 och skrevs av Lisa See, amerikanska med kinesiska rötter, och det gjorde ont i fötterna att läsa den. Boken skildrar mest hur flickor och kvinnor hade det på 1800-talet, och de snörda fötternas historia är oförglömlig, med tånaglar som växte in i fotsulorna, hela tår som ruttnade och föll av, under enorma smärtor. Skostorlek 35 framstod plötsligt som stort.

Men låt inte detta avskräcka! Det handlar inte bara om värkande fötter utan också väldigt mycket om synen på kvinnor, om livsbetingelserna på den kinesiska landsbygden och om kulturarv. Människoöden i exotisk miljö, öden som griper tag är en bra beskrivning, tror jag. Förresten har jag skrivit mer utförligt om boken tidigare, klicka här!

Men vem vet, kanske kan Mo Yan också hamna på min lista över lästa och gillade exempel på kinesisk lektyr. Där är jag förvisso inte än, misstänker att det som fanns översatt sålde slut före klockan två i går eftermiddag ... och jag kan vänta!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om en radioprofil

"Och vid porten till himlen står Hasse Tellemar och säger till Sankte Per:
-Det var i alla fall roligt att komma fram!"

-Anders Björkman hyllar i en krönika i dagens Expressen en avliden radioprofil vars röst flera generationer svenskar är synnerligen väl bekanta med. "Ring så spelar vi" hette programmet som placerade Tellemar i den svenska mediehistorien.

Konst uppåt väggarna

Nog blir man väl lite häpen.

Där, mitt i ”ingenstans”, på en brädvägg intill den krokiga landsvägen, möter vi en muralmålning i jätteformat. Motivet kan leda tankarna åt två håll: här pågår skörd – eller här ska någon snart dö.

För mannen med lien är i centrum.

Flera meter hög är han, hans armar kraftfulla när han går fram med sin lie. Det har han gjort sedan 1948. Det var den sedermera välkände Arvika-konstnären Jörgen Zetterquist, då bara 20 år gammal, som målade bilden. Hur det kommer sig att han valde att dekorera gaveln på en lada i Karsbol, så långt från allfarvägarna, skulle det roa mig att veta. Kanske var det bara ett utslag av att vara ung, glad och idérik?

Zetterquist måste i alla fall ha målat bilden med hjärtat, för 1992 restaurerade han den (med assistans av Lars Uno Ericson, Ulf Eriksson och Petter Zetterquist). Vid 54 års ålder var liemannen väderbiten, precis som flickan vid hans sida – och visst är det väl ett troll där i högerkanten? Sol, regn och storm biter också på troll, åtminstone om de är målade!

Tjugo år har förvisso gått sedan dess. Sällskapet har bleknat igen, men det är fortfarande vackert. Och många i trakten har naturligtvis dött sedan bilden målades. Men jag tror nog att det var arbetet på ängarna som upphovsmannen hade i tankarna, med framåtrörelse i livet, snarare än dess slutpunkt. För det är något allmänt positivt och livsbejakande i själva företeelsen: att förse ett uthus långt ute i glesbygden med ett praktfullt konstverk.

Annan vinkel, för närmare titt!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Vill du se målningen bättre – klicka på bilderna för större storlek!

VM i litteratur

Dags för VM i litteratur igen. I morgon smäller det, så att säga.

Jag har i åratal haft tre kandidater till Nobelpriset: Joyce Carol Oates, Margaret Atwood och Mario Vargas Llosa. Nu vann ju han guldmedaljen för ett par år sedan, så nu har jag bara de två damerna  kvar på min lista. Heja, tjejer!

Men tänk om världsmästerskapet i litteratur avgjordes i flera grenar – vilka intressanta namn som skulle kunna bli heta!

Flitigaste författaren – Terry Pratchett seglar upp som storfavorit, med över fyrtio titlar i fantasygenren.

Eller snabbast när det gäller att bli översatt till många språk – EL James ligger bra till.

Flest sidor skrivna innan något publicerats – Stieg Larsson skulle kunna få det, postumt, för serien om Lisbeth Salander. Alla tre manuskripten var klara när de kom i en plastkasse till Norstedts.

Snabbast säkrade filmkontrakt – Anders Roslund och Börge Hellström sålde filmrättigheterna till debuten ”Odjuret” innan boken fanns att läsa. Fast vi har förstås inte sett filmen ännu, åtta år senare.

Bäst inkännande i mannens psyke – får jag föreslå John Updike för serien om Haren, Harry Angstrom. Fast Updike skulle ha kunnat få finpriset också om han bara inte gått och dött.

Bäst inkännande i kvinnligt psyke – var så god, Jonas Gardell, som med ”Frestelsernas berg” fick läsaren, oavsett kön och ålder, att förstå hur det är att vara i 70-årsåldern och leva med livmoderframfall.

Bäst i att skildra grym ensamhet – ännu en svensk pristagare: Elsie Johansson med ”Kvinnan som mötte en hund”.

Suverän i det lilla formatet – ”Drottningen vänder blad” (123 sidor) skulle kunna ge Alan Bennett titeln, i konkurrens med franska Annie Ernaux som skrivit bland annat ”Kvinnan” (89 sidor) och ”Sinnenas tid” (72 sidor).

Och då har jag bara med böcker som jag själv läst, med undantag för Pratchett. Jag har lite svårt för fantasy, det är bara att erkänna. Dessutom har jag hittills bara köpt men inte hunnit läsa "Femtio nyanser". 
Listan över tävlingsklasser kan göras längre.

Men du har säkert en egen lista på författarnamn som skulle inte bara kvala in, utan allvarligt utmana mina världsmästare!

Copyright Klimakteriehäxan

Bio med gödning

Biografen Victoria på Götgatan på Stockholms Söder är en av våra närmaste. Alltså hamnar vi där ibland, även om vi egentligen går på bio alldeles för sällan.

Men nu ville jag prompt se ”Searching for Sugar Man” och den stod på Victorias repertoar.

Biljetterna hämtar vi i den så kallade biljettomaten och sedan är det bara att sjunka ner i fåtöljen och koncentrera sig på det som utspelar sig på vita duken.

Fast på väg nerför trappan stannar jag till. Invid barista-disken (ja det är en modern biograf det här, med egen finkaffemakare i foajén) står en korg med någon sorts föga bioaktiga påsar i. Och en skylt sitter ovanför: Gratis växtgödning, varsågod!

Hemma igen tar jag fram påsen med gödning och undrar lite vilka växter som ska vederfaras nåden av lite extra kraft och näring.

Vänder på paketet i jakten på eventuella tydliga användningsföreskrifter. En liten kall kåre löper längs min ryggrad. Jag har inte en påse gratis gödning i min hand, utan ett paket espressokaffe, säkert värt lika mycket som min biobiljett! Jag har stulit, öppet och ogenerat har jag lagt ner stöldgodset i handväskan och gått ut på gatan i maklig takt.

Vad göra? Måste väl gå tillbaka, bekänna min skuld och ta konsekvenserna: endera betala för kaffe jag inte kan använda, eller bara lämna tillbaka påsen. Lite pinsamt, vilket alternativ jag än väljer. Vrider och vänder på problemet när Maken kommer till min räddning. Han pekar på hur påsen är försluten: inte vakuumförseglat, som kaffe brukar vara, utan lite mer hophäftat på en höft. Dessutom är påsens kant ojämn. Ja men självklart! Miljövänligare att återanvända de gamla kaffepaketen!

Vid det här laget hade min lust och energi för att plantera om växter hunnit gå över, dog väl av chocken över att upptäcka min egen tjuvaktighet. När jag zoomar in på bilden jag tog kan jag dra en lättnadens suck: min påse innehåller "värdelös" sump, på skylten finns ju förklaringen.

Grundtanken är väldigt god. Kaffesump innehåller ämnen (kalium och kväve) som växter kan tillgodogöra sig. Kunskap som kanske vi borde omsätta i praktiken även om ingen barista pekar med hela fingret, för kaffesump har vi ju hemma, inte sant?

Och filmen då? Jo, riktigt bra. Ett exempel på när verkligheten överträffar fiktionen, faktiskt. Se den! Om du gör det på Victoria kan det bli bio med gödning.

Copyright Klimakteriehäxan

De där vackra höstlöven ...

Utgångsläge

Höstlöv är vackra. Färgerna ögonbedövande. Det rasslar fridfullt när de landar på marken efter en kort flygfärd genom den friska luften, den som bär med sig lite kyla i fläktarna.

Men höstlöv är också väldigt många. I Barndomslandet bor vi tillsammans med en stor lönn. Dess stam delar sig i två kraftiga delar som var för sig strävar mot himlen. Trädet är högre än tvåvåningshuset bredvid, också om man räknar in taknocken. Och lönnens krona är underbar när sommardagarna är varma. Då finns skön skugga att vila i, vänlig grön miljö att rama in lunch eller grillmiddag i.

Fast så här på höstkanten infinner sig inte sällan tanken att hela skrället borde kapas ner i bitar och försvinna för evigt.

För lika förtrollande, insektssurrande ljusgrönt som trädet är på våren, lika massivt nedskräpande är det när lövfällningen sätter in.

Ett gult täcke breder ut sig kring roten. Det är ett stort täcke, ett tjockt täcke, ett tungt täcke – eftersom löven är våta och dessutom klibbar ihop. Får de ligga kvar allihop bildas en ogenomtränglig hinna som gör att gräset under möglar under snön innan vintern släpper taget igen.

Jag hämtar räfsa och skottkärra och drar igång.

Två timmar senare har jag fått hål på det gula täcket, vattenblåsor i händerna och ont i hela kroppen. Till saken hör att jag alltid innerligt avskytt den här sortens arbete, och det gör jag egentligen fortfarande.

Jag försöker räkna vändorna jag gör med skottkärran, för att få ett mått på min egen fantastiska duktighet. Övergår till att samla löv på plastsjok, vilket känns rationellare och inte lika tungt. Tappar räkningen. Vacklar i säng med värkande muskler, smärtsamt medveten om att mängder av löv inte flyttats på alls.

Dag två får jag till min lycka hjälp av Dottern. Strålande väder hjälper oss att härda ut, och till slut är den en gång stora, gula lövtäckta ytan grön gräsmatta igen. Det känns som om vi skyfflat iväg en miljon löv, minst. Men de är ju svåra att räkna.

Då kommer en vindil. Lönnen bjuder på en dusch. På varje nytt löv som singlar mot marken sitter eventuellt inte lika många osynliga djur som i Olle Adolphsons visa, men stora våta droppar för de med sig på färden.

Och det går inte särskilt många timmar innan det gula ser ut att vara på väg att dominera över det gröna igen. För där uppe på grenarna sitter mängder med löv kvar.Ett naturens perpetuum mobile, om ni så vill. Vi är inne i en ond spiral, helt enkelt ...

Hur många löv kan en lönn ha, det undrar jag. Men till och med Google saknar svar på den frågan.

"Work in Progress" som det brukar stå

Gult har blivit grönt igen!

Men säg mig den glädje som varar beständigt ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Varför byter vi inte oftare?

Det här var en udda företeelse på den nyss avklarade bokmässan i Göteborg.
Mitt ibland alla försäljare som desperat försökte övertala den framrusande allmänheten att köpa ännu en bok fanns det här anspråkslösa ståndet, där böckerna faktiskt var gratis. Under förutsättning att man hade med sig en egen att lämna i utbyte, alltså.

På bordet framför Joakim Karlsson låg ett varierat utbud: deckare, romaner, fakta, under skylten "Byt bok här". En alldeles färsk succésäljare hade också hamnat där. Det var Mari Jungstedt som i förbifarten donerade ett signerat ex av sin senaste Gotlands-historia "Den sista akten". Hon tog inget i stället, visade bara sin solidaritet med en god tanke. Hennes upplagor är förvisso av en storleksordning som tillåter henne att dela ut lite gratisexemplar ...

När söndagen, sista mässdagen, led mot sitt slut erbjöd Joakim två volymer för en. Jag vet inte om han blev av med allt innan stängning, även om det var ambitionen.
Joakim är också engagerad i Stora Bokbytardagen, som brukar arrangeras i maj varje år, på många olika platser i landet, ett äventyr som han hoppas ska växa.
.
Men ingenting hindrar oss från att byta böcker lite var och när som helst. Vi har faktiskt en hylla på jobbet som funkar så. Vilket är praktiskt om man någon gång lyckas rensa, för i stället för att slänga är det mycket roligare att tro att någon annan blir glad över nya tillfällen till läsning.
Varför byter vi inte oftare?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema FÖRPACKNING

En del förpackningar är hemlighetsfulla. Ibland framstår de som så lockande att de nästan måste kallas oemotståndliga.
De flesta förpackningar luras med sin storlek, som vida överskrider innehållet.
Många förpackningar är svårforcerade, särskilt för personer med svaga nypor.

Och så finns det en annan sorts förpackningar, som den på bilden här ovan: enkel, lättöppnad, med väldigt lite extra skrytrymd kring prylen som hamnat i just den här lådan och stor förklarande text på flera språk. En pryl som dessutom avbildas alldeles tydligt på kartongen, en pryl som faktiskt kan göra både stora och små lite fnittriga och glada.

Tro nu inte att detta är ännu ett inslag i min serie "Pippi på fåglar", fast jag önskar att så vore fallet. Nej, jag äger inte en endaste en sådan här skojig plåtfågel som (när man dragit upp den) fladdrar med vingarna, vankar pingvinskt framåt och bär sig åt.

Men en fågelsamlare är ägare ändå. Han heter Lars Lerin, är berömd konstnär/akvarellist, och ett helt gäng sådana här små söta plåtpingviner ingår i hans utställning på Sandgrund i Karlstad. Med förpackningar!
Historien bakom vore kul att höra, men jag vet tyvärr ingenting om den. Kan bara utgår från att Lerin, pricis som jag, tycker att sådana här gamla mekaniska leksaker är charmiga.

Förpackningens innehåll.

Veckans tisdagstema, det har ni förstått vid det här laget, är alltså FÖRPACKNINGAR och du hittar vägen till andra påsar, lådor, askar och vad det nu kan vara om du klickar här.

PS En annan förpackning plåtade jag på bokmässan - kolla här och scrolla längst ner i inlägget, så ser du det hittills okända pillret Islamofobil i sin ask ...

Copyright Klimakteriehäxan

Han är en sund människa ...

Nyligen blev jag inbjuden till ett så kallat boksläpp. Boken det gällde borde ha handlat om mig, åtminstone delvis, med namns nämnande. Men jag platsade inte. Det grämer mig, inte för att jag därför fick köpa boken, utan för att jag inte höll måttet.
Boken heter "Det SUNDA förnuftet" och är skriven av Johan Forsberg, kul vän och kollega med vilken jag har mycket gemensamt. Fast inte de där goda vanorna, de är han rätt ensam om i mitt sällskap.

Varför skriver han då om exempelvis våra andra gemensamma vänner Daniel och Jenny, men inte om mig?
Svaret är smärtsamt enkelt: de andra två löd order. Tränade, åt bättre, såg åt ett annat håll när det bjöds på bullar, bet ihop när det tog emot. Medan jag suckade, tog en macka till och bussen hem – när jag borde ha promenerat. Åtminstone.
Väl hemma med boken har jag den nu strategiskt placerad, väl synlig. Johan ler glatt emot mig på omslaget, ja ni ser det själva här bredvid.

Hittills har jag bara läst några sidor, men märkligt nog känns det som om jag blir lite påverkad bara av att se boken. Det är något uppfordrande i Johans blick, det är något med mitt samvete. Alltså har jag nu, för första gången på en halv evighet, återvänt till trampmaskinen i gymmet, knappat in ett så kallat viktminskningsprogram och kört 20 minuter. Bara för att konstatera att jag totalt saknar grundkondition. Gröna prickar dansar framför mina ögon, vilket kan låta riktigt otäckt eller hur? Men det är trots allt inte jag som är på väg att svimma, det är maskinens meddelande om tid och belastning som blinkar fram, inser jag.

Visst ska man vara optimist i sådana här lägen, men jag törs förstås ingenting lova, trots att jag vet vad det sunda förnuftet påbjuder. Det är det där med att hamna rätt, i vanans makt i stället för vanmakt, som är det riktigt svåra.

Copyright Klimakteriehäxan