Ge Povel hans plats!

Det är inte vem som helst som får finnas i den svenska musikens finrum, Swedish Music Hall of Fame. Så ska det naturligtvis vara. Ändå är det obegripligt att en av de absolut självklara fortfarande inte fått sin rättmätiga plats där.

Jag tänker på Povel Ramel (1922-2007). Ett musikaliskt geni, varken mer eller mindre. Skrev fantastiska melodier, superba texter, hanterade pianot som en virtuos , sjöng jättebra, uppträdde på scenen med en självklarhet som är få förunnad – och då var han ju ändå ingen ”snygging” som kunde charma den kvinnliga publiken bara genom att se bra ut! /.../

Jag säger inte att någon i de redan utvaldas skara inte borde vederfarits äran. Men ja, jag hävdar med största bestämdhet att det är upprörande att man gått förbi Povel inte en utan FYRA gånger! (forts).

Det är förstås inte en slump att jag har en speciell etikett "povel ramel" här på bloggen, klicka på den så ser du att jag återkommer till denne idol med ojämna mellanrum. Min beundran för honom är nog att betrakta som gränslös. Därför är det naturligtvis inte heller förvånande att jag blir ilsken på den jury som tar ut värdiga musikpersonligheter till SMHoF. 

Nu uppmanar jag helt enkelt till kamp inför nästa års val! Läs hela texten på News55 och dra ditt strå till stacken (eller ska man säga "dra din lans" för att låta lite mer krigisk?)
Håll musiken igång! Ge Povel hans plats!

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för ett vårleende!

Det händer något med mig när jag får syn på dem.
Jag ler med hela ansiktet, utan klar anledning, alldeles ensam (ja alltså jag har ingen person i mitt sällskap, annars finns det ju folk runt omkring). Och då har ändå solen gömt sig bakom några moln och tagit lite av den rosa färgen med sig.

Men den effekten har de på mig, de första blommorna på de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm. Om en vecka har många fler slagit ut och i påskhelgen kan man nog ta paus från allt det gula och ta en sväng under det rosa blommolnet!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om att vara normal

"Det är ju lika normalt att vara annorlunda som det är att vara som alla andra."

-Sagt av Paula Tilli, född med Aspergers syndrom, i en gammal intervju i Femina som jag råkar få ögonen på. Dock fick Paula inte sin diagnos förrän hon var 24 år och vuxen. Numera föreläser hon om hur det är att leva med Asperger. Hon vill bland annat förmedla att personer med den diagnosen är lika olika som alla andra är. Naturligtvis en bra sak!

Nu finns bara minnet kvar

-Men hej, lever du än?

Stort leende, stor kram.

Det var sista gången jag träffade John Chrispinsson.  Fast inte första gången han hälsade mig på samma vis. Jag hade ju uppnått pensionsåldern, ett faktum som orsakat lång och stundtals ganska häftig debatt runt och med andra medarbetare i Sveriges Television, och John hade som alltid glimten i ögat. Ett ”lever du än?” var hans subtila kommentar till den omtalade ålderismen, trots vilken jag bevisligen ändå dök upp på jobbet för ännu några redaktörspass på Rapport.

Foto SVT

Själv framstod han på något märkligt sätt som evigt ung. Vi möttes först någon gång på sent 80-tal. I tv-rutan har vi alla mött honom sedan dess, i program efter program: Svepet, Gomorron Sverige, En bok – en författare, SVT Forum, Nobel-programmen, kungliga evenemang, för att ta några exempel. (forts)

Läs hela min text om minnet av John Chrispinsson här, på News 55. För nu är det bara minnet som finns kvar. Kommentera gärna både här och där, dela!

Copyright Klimakteriehäxan

Å så fint!

Krokusbacken vid Skanstull visar hela sin prakt just nu! Hur många tusen lökar kan det handla om? Vet inte. Men att de är värda en omväg, det vet jag.
Krokusbacken ligger till höger om gången ner från Clarion Hotell/Skanstull mot Eriksdalsbadet. Passa på nu, om några dagar är det roliga slut!

Copyright Klimakteriehäxan

Vi som vill upp i ljuset och ut i luften!

Även om det börjar snöa igen så är våren här. Den är välkommen, behöver jag tillägga det? Och tänk alla dessa bevis på liv som vill fram, upp i ljuset, ut i luften!

Trädkronorna som sträcker sig mot himlen börjar släppa sin grå färgton. Man anar något grönt. I buskarna vill bladen veckla ut sig, knoppar vill brista, och de små tidiga påskliljorna är helt utslagna precis som årets första maskrosor. Jag uppskattar dem mycket, fast jag vet förstås att många inte gör det.

Visst är det lustigt att dessa fina små blommor fått ett så pass fult namn på svenska? På engelska, tyska, spanska och norska heter de Lejontand (dandelion, Löwenzahne, diente de león respektive løvetann). I 1800-talets absoluta början lär de ha hetat det här i landet också, men sedan kom namnbytet. "Maskarna" dök upp som små insekter i blomman.

På franska låter de inte alls trevliga: pis-en-lit betyder faktiskt kiss-i-sängen. På latin börjar det i alla fall bra, "taraxacum" låter respektingivande. Men sen tillkommer "vulgare" och då blir det lite mer tveksamt ...  I själva verket finns det uppåt 300 variationer på maskros bara här i Sverige.

Det finns en teori om att det franska namnet bygger på att den som kokar te på maskrosblad får en vätskedrivande dryck. Tänker du testa så föreslår jag i alla fall att du försöker ta dig upp ur bädden om/när effekten gör sig påmind!

   

Copyright Klimakteriehäxan

Pitt på er, allihop!

Nu när Gösta Ekman lämnat jordelivet drar jag mig till minnes en av mina roligaste kvällar under ett av familjens (ganska många) besök hos släkten i Stockholm. Året var 1964 och jag gick på Chinateatern med kompisar och såg Hasseåtages revy "Gula Hund". Våra platser fanns högt upp, långt från scenen, men det gjorde inget. 

Så kom sketchen "Hos doktorn" när Birgitta Andersson kommer med sin man Gösta Ekman som troligen drabbats av en då för allmänheten helt okänd sjukdom, numera känd som "Tourettes syndrom". Gösta sitter och säger "pitt" oavbrutet, går inte att få tyst på. 

Jag och alla andra skrattade så vi grät. Men för mig blev det ännu roligare långt senare, när jag plötsligt och antagligen sist av alla, fattade att det lilla ordet på fyra bokstäver var "oanständigt". Det hade jag inte en aning om. Jag skulle ha skrattat lika mycket om han sagt "tonk" eller "purk" eller nåt.

Hemma i Värmland sa ingen i min närhet, nånsin, "pitt" ... inte "snopp" heller om någon undrar, det ordet kom också långt senare.
När jag nu ser om scenen förvånas jag över att den bara är en och halv minut lång! Men det räckte för att få oss att skratta hysteriskt. Skrattar förstås nu också när jag ser om den! Pitt på er allihop, men allra mest på dig Gösta!
 
Copyright Klimakteriehäxan (och AB Svenska Ord förstås)

En sjöman att må bra av (och med!)

"Berätta om den bästa lustläsningsboken!"
Så lyder uppmaningen från Lyran och jag blev lite ställd först, eftersom jag läste "lusläsningsboken" ... men när även jag fått t:et på plats begrep jag!

Lyran har uppenbarligen haft en körig vår och nog kan man känna igen den där situationen: nu behöver jag en inte alltför krävande bok att sätta tänderna i, en som får mig att le, må lite bra – och som jag inte behöver ligga sömnlös och grubbla över! Det stavas "feelgood" även på svenska, eller hur?

Vänder blicken mot min hylla och funderar. Där finns faktiskt en hel del att välja på av den sorten, mer eller mindre bra, förvisso. Och så faller min blick på en pocketrygg och mitt svar är klart: "Kapten Aragãos bravader" (A completa verdade sôbre as discutidas aventuras do commandante Vasco Moscoso de Aragão, capitão de longo curso) av Jorge Amado, en av de stora (den störste?) i Brasiliens litterära värld, möjligen också med den allra längsta titeln på originalspråket ...

Amado var flitig och flera av hans böcker har filmatiserats, med framgång. Boken om kaptenen, som jag har på engelska med titeln "Home is the Sailor", köpte jag i Rio de Janeiro i maj 1985, det har jag skrivit i den. Ja, böcker är bra souvenirer, särskilt när de speglar den omgivning och kultur man vistas i om än som tillfällig besökare! Blir man dessutom road kan det handla om en fullträff.

Sedan skulle man ju kunna påstå, om man vill vara lite motvalls käring, att vilken bra bok som helst får sin läsare att må bättre. Men tillsammans med kapten Aragão känner jag mig trygg, han är lika pålitlig som någonsin baron Münchhausen!  

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om att skämta

"Man kan skämta om allting. Problemet är att det ska vara roligt också."

-Sagt av Hans Alfredson och i dag citerat av Robert Gustafsson med anledning av Gösta Ekmans död. Ekman, superbegåvad skådespelare och dessutom regissör, som fått oss alla att vrida oss av skratt i olika roller på film och teaterscen: Papphammar, Sickan och i Hasseåtages revyer. Men han var inte bara en genomrolig man som kunde dratta på ändan som ingen annan, han förmedlade många andra känslor också. En stor förlust att han är borta!

Jag ger slumpen en chans!

Helgfrågan som Mia ställer denna gång handlar om planering, ja egentligen är det ju två frågor som vi bloggande bokvänner ska besvara:
Har du någon form av läsplanering? Är det viktigt med en planering?

Måste bara erkänna direkt: planering har aldrig varit min starkaste gren. Jag gillar korta startsträckor, impulsstyrda val, vill gärna ge slumpen en hygglig chans.
Det har funnits tillfällen och perioder när jag varit tvungen att läsa vissa saker för jobbets skull och det har jag förstås hackat i mig.

Men att jag skulle ha min egen prioriteringslista för vilken bok som står på tur – nej, det finns inte på kartan. Naturligtvis är det därför som jag ideligen trillar dit och spontanköper nya böcker, fast jag har metervis oläst i hyllan sedan länge. Sådant oskick slipper antagligen den som planerar!

Copyright Klimakteriehäxan

När historien bygger på fakta

Hur mycket research kan man märka att en författare lagt ner under arbetet med en bok? Väldigt olika, förstås. Men folk som skriver romaner läser på om den epok och det landskap där deras figurer dyker upp. Och den som skriver faktaprosa har naturligtvis ett tungt krav på sig att kunna sitt område.

Så finns de där böckerna som lyckas med att kombinera både berättarkonst och kunskapsöverföring. Det går självklart att hitta många exempel, men när jag såg Annikas uppdrag för denna veckas Bokbloggsjerka tänkte jag direkt på en speciell bok som jag blev så otroligt imponerad av, dessutom en debut!
Hur viktigt är det med research? var frågan att besvara. Väldigt viktigt är svaret, och här är ett bevis för det!

Rebecca Skloot var journalist, specialiserad på medicin och vetenskap, när hon ramlade över historien om den unga svarta kvinnan som kom att bli så viktig för cancerforskningen. Henrietta Lacks, fattig tobaksarbetare i den amerikanska södern, drabbades på tidiga 50-talet av en aggressiv livmodercancer. Den behandling hon fick hjälpte inte. Henrietta dog, lämnade sina barn till en ännu ovissare framtid, utan alla resurser.

"Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) blev boken om hennes och familjens öde. Huvudpersonen är i medicinska kretsar känd som HeLa, därför att man tog tillvara celler från hennes tumör till forskning. Cellerna visade sig vara sällsynt livskraftiga och HeLa-forskningen blev långvarig. Dessutom lönsam.

Rebecca Skloot vänder på vartenda papper i hanteringen av fallet, intervjuar experter, medicinska och juridiska. Hon får ta del av dagsboksanteckningar som skrivits av Henriettas dotter, och hon får efter många turer till sist också träffa några familjemedlemmar.

Resultatet är förvisso en faktabok, men berättelsen om det här kvinnoödet vill man bara forsa fram i som vore det en thriller. Låt mig erkänna att några av de mest faktaspäckade medicinska bitarna hoppade jag över vid läsningen, eftersom jag kände att jag inte hade en chans att begripa dem.

Men att vara fattig, svart och sjuk, utan någon att gå till för hjälp, med hjärtat fyllt av oro för de små barnen som snart ska vara moderlösa, det är en historia vi alla begriper. Och när den bygger på fakta kan man inte undgå att beröras.

Slutet på historien blev att författaren såg till att en del av vinsterna (det handlade om miljardbelopp) från HeLa-forskningen faktiskt kom att tillfalla familjen.
Själv fick hon alla tänkbara priser för sin bok (den kom 2010). Vartenda ett av dem är den värd! Och som exempel på ett lyckat research-projekt måste den vara perfekt.
Har du inte läst den? Gör det, för all del!!!

Copyright Klimakteriehäxan

Miljöskadliga skönhetsmedel

Har du också stått och stirrat på ett par gamla nagellacksflaskor med några sega röda droppar kvar på botten? Eller en annan förpackning med någon sorts kosmetiskt innehåll, kanske en slurk gammal parfym? Kanske har du då undrat lite över var man egentligen gör sig av med dem, hur man slänger dem på bästa sätt?

Inte visste jag det förrän alldeles nyligen, men de där nagellacks- och väldoftsflaskorna utgör "farligt avfall" och ska inte lämnas i glasigloon där du lägger annat glas för återvinning, inte heller ska plastkorken de har slängas i containern för plast. Och, ve och fasa, de får inte hamna i hushållssoporna heller! Meningen är att du ska ta dig till en så kallad miljöstation eller återvinningscentral och hitta en speciell behålla för "kosmetiskt avfall".

Aj då. De där miljöstationerna ligger inte precis om hörnet för de allra flesta av oss. Men nu har man skapat en genväg: vi i Stockholmsområdet kan ta det där besvärliga skräpet till tolv Kicks-butiker som tar emot det, butiker som är väl spridda. Och det spelar ingen roll var du köpt din kosmetika eller vilka märken det handlar om.

Så småningom kommer någon från Stockholm Vatten & Avlopp till Kicks och hämtar produkterna för att destruera dem på bästa möjliga sätt. Bra för miljön och (inte minst) för samvetet!
Det här är tills vidare ett försök, men faller det väl ut borde det förhoppningsvis spridas över landet.
Skönhetsmedel som förfular miljön vill vi ju inte ha!

Copyright Klimakteriehäxan 

Med tid i titeln

Många romaner handlar om tid på olika sätt och många har dessutom någon form av tidsangivelse i titeln. Berätta om tre romaner vars titel innehåller något som anspelar på tid!
Så lyder uppmaningen från Lyran. Jag väljer att hörsamma den!
Resultatet: tre titlar som jag själv borde läsa om. Och du kanske ska läsa dem om du inte redan gjort det?

Alessandro Bariccos kortroman "1900". Om mannen som lever hela sitt liv ombord på ett fartyg, från födelse till död, med en stark relation till ett piano. En fascinerande historia.

"Hundra år av ensamhet" (Cien años de soledad) har blivit en klassiker. Av colombianen Gabriel Garcia Marquez, nobelpristagare 1982 och en författare jag haft nöjet att möta, intervjua och få en hel rad signerade böcker av!

"Augusti är en farlig månad" (August is a Wicked Month) av irländska Edna O´Brien är en i raden av hennes skildringar av tjej- och kvinnoliv som jag slukade på sent 60- eller kanske tidigt 70-tal. Den här handlar om Ellen som, nyskild, försöker sig på singellivet igen. Det går sisådär.

Och så får du en bonus med ett fjärde förslag. Det är ingen roman men jag hänger på det ändå. Historien är inte gammal, det handlar om något som drabbar så otroligt många: demens, och hur man ska hantera den – eftersom det i mångt och mycket är den anhöriges sjukdom. Edna Alsterlund skrev "Den längsta ronden" om livet med den sjuke Ingemar Johansson, vår svenska boxningsstjärna som var hennes man men som gick in i dimman och stannade där tills han dog. 

Edna tvingades gå en hård match, och det är förstås omöjligt att säga att hon vann den, eftersom motståndaren är ständigt obesegrad. I alla fall är hon i dag en flitigt anlitad föreläsare som ger kunskap och styrka åt andra med demensdrabbade i familjen.

Copyright Klimakteriehäxan

Våren kommer och går ...

Det är mycket fram-och-tillbaka just nu. Tänker på vädret. I förrgår arton plusgrader, strålande sol och behärskad blåst. I dag grått. Något som är misstänkt likt pyttesmå snöflingor flyger utanför mitt fönster och termometern visar fyra ynka plus.

Vilken tur då att jag förevigade våren medan den faktiskt var här! Vem vet, det kanske blir sommar direkt nu? Eller vinter igen?
Killen i båten hade i alla fall vett att ta vara på stunden. Hade varit kul att veta vad han läste. "Sommarboken" av Tove Jansson, kanske? För att få lite för- eller mersmak!?

Krokusarna verkar i alla fall inte bry sig om de tvära kasten i omgivningen. De blommar träget på, liksom mini-irisarna och snödropparna. Påskliljor och tulpaner är på gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Försenade våfflor

Det var våffeldagen i lördags. Men jag kunde inte högtidlighålla den genom att stå vid köksbänken och ladda mitt dubbeljärn med lagg efter lagg, eftersom jag jobbade från tidig morgon till sen kväll.
Fast våfflor kan man faktiskt äta när som helst, håll med om det!

Alltså tar jag igen skadan nu, några dagar senare. Fram med ägg, mjöl, mjölk och bakpulver! Via Nordiska museet kan man få veta att våfflan har sina rötter i 1800-talsköket, möjligen med ett något annorlunda recept.
Då fanns inte heller våffelmix att tillgå i närmsta butik som det gör i dag. Fast vi är rätt många som vägrar mix och vispar ihop vår egen smet, någon ordning får det vara!

Det finns faktiskt hur många sätt som helst att variera sina våfflor. Släng i lite keso eller mosad kokt potatis och de mättar mycket mer. Använd dem som "smörgåsunderlägg" och kombinera med salta tillbehör, kanske creme fraiche och kaviar. Ät dem bara med smör, som vi gjorde när jag var liten. Glömmer aldrig hur underbart gott det var att sätta tänderna i en nygräddad våffla medan smältande smör droppade längs hakan ...

Vanligast är väl sylt och vispad grädde, fast jag är snål med den senare, som bidrar med mer kalorier än smakupplevelse enligt mitt sätt att se. Färska bär är jättegott, tinade djupfrysta passar också bra. Dock har jag svårt att acceptera att somliga äter sina våfflor med strösocker, vet inte riktigt varför men det gillar jag inte!

Ett modernt grepp har jag i alla fall börjat använda. När järnet ska smörjas inför gräddningen tar jag sprayflaskan med matfett som i ett nafs finfördelar smörjmedlet in i minsta veck. Sedan sprider sig strax den ljuvliga doften och njutningen är nära!
Var dag kan vara en våffeldag!

Copyright Klimakteriehäxan