Budord för bokläsare i cirkel

Emma Hamberg skriver böcker som gått hem hos svenska bokläsare, tillåt mig misstänka att hennes läsekrets till övervägande del består av kvinnor. Jag hade aldrig läst något hon skrivit innan jag fick "Je m´appelle Agneta" i mina händer. Det kan verka lite konstigt, hon har publicerat en lång rad böcker sedan slutet av 1990-talet, men det har väl bara inte hampat sig så. Jag tyckte hur som helst att boken var charmig och lite överraskande! Boken fick snabbt en uppföljare, "Au revoir Agneta", men den har jag inte läst. Tänker att risken att bli lite besviken är stor, det är svårt att upprepa överraskningar! 

Emma har förvisso synts i en rad olika tv-program genom åren också, men inte heller där har jag "hittat" henne. Fast i höstsäsongens första sändning av SVT:s litteraturprogram Babel fanns hon med i författarpanelen, som pratade om läsecirklar.

För egen del har jag aldrig varit medlem i en sån där bokläsargrupp, jag kan ibland undra varför, eftersom det roar mig att läsa och prata om det jag läst. Men det har bara inte blivit av, trots att jag känner rader av personer som ivrigt läser och sedan diskuterar i sin grupp. Två av mina manliga vänner har förresten var sin "gubbcirkel", förmodligen lite ovanligt!

Grundtanken med bokcirkel är väl att man ska kunna stöta och blöta sina intryck och tolkningar av det man läst. Har förstått att det stundtals kan bli ganska laddade diskussioner! Så värst många regler tror jag inte att majoriteten av läsecirklar har, men Emma Hambergs "Emis litterära salong" har det! Nio punkter finns på listan. Hon presenterade sitt regelverk i Babel och här är det, i nio punkter! Kanske kan fler bokcirkeldeltagare ha glädje av dem? Budord för bokläsare!

Biblioteket i Södertälje skriver bra om fenomenet bokcirkel.

1. Ingen behöver läsa färdigt om boken är tråkig

2. Alla har rätt till sin egen åsikt

3. Alla åsikter i gruppen är intressanta och relevanta 

4. Avvikande åsikter uppmuntras

5. Det är OK att skratta på fel ställe

6. I denna grupp är det inte finare att gilla Duras än att älska LM Montgomery

7. Det är OK att förbli ljum inför Duras

8. Nyfikenhet ska aldrig kväsas

9. Här går det lika bra att läsa med öronen som med ögonen

Vad Emma Hamberg har emot Marguerite Duras framgick aldrig, men hur kan hon inte gilla "Älskaren" (L'amant)? Att lyfta fram Montgomery, hon som en gång skapade Anne på Grönkulla, sticker i alla fall ut, på gott och ont tänker jag ... hur har du det i din bokcirkel?

Copyright Klimakteriehäxan

Förenade – i tron

Föreningsliv – ja hur skildras det i litteraturen? Det är Skriv-Robert som sätter mig på det spåret när det är dags för ännu en tisdagstrio. Och jag är medveten om att jag glider på glosorna här ... för jag fastnar för tre väldigt olika skildringar av att leva under strängt reglerade former i en sorts förening, fast det egentligen handlar om församling och är av religiös art.

"Allt jag fått lära mig" (Educated: A Memoir) av Tara Westover är en omskakande skildring av att växa upp på landsbygden i amerikanska Idaho med en diktatorisk far och regler för precis allt, i enlighet med mormonska traditioner. Skola behövde flickan inte gå i ... Att hon sedan lyckats frigöra sig och blivit en välutbildad människa som får leva sitt eget liv är märkvärdigt.

"OK, Amen" är en dokumentär skildring av Nina Solomin om kärlek och fientlighet hos chassiderna i New York. Denna judiska grupp är otroligt sluten, men ändå lyckades svenska Nina komma in i deras gemenskap och få uppleva en annan verklighet. En journalistisk bragd, faktiskt, och väldigt intressant läsning.

Marianne Bokblad (som ni kanske känner igen som bloggande Bloggblad) har skrivit "Jag drömmer dig hit" om att växa upp inom Frälsningsarmén i Sverige. Det visade sig att jag inte hade en susning om hur hårt deras liv var reglerade. Det här är historien om Mariannes föräldrar och deras kärlek, som vann till sist.

PS Intressant (?) nog lyckades jag helt glömma bort att jag har en förening med i min egen barn- och ungdomsbok "Dela lika". Den heter Hemlisklubben och det är "dödsstraff" på att avslöja hemligheterna ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tänd ett ljus och låt det brinna!

När man väl har kommit en bit in i september börjar det verkligen bli dags! Dags att tända de levande ljusen, på middagsbordet eller bara i en ljusstake på en plats i hemmet där en liten varm låga lyser upp i flera av ordets bemärkelser.

Det finns förstås de som hävdar att ljusstakar är tämligen onödiga och bara står i vägen, eller enbart samlar damm. Jag är av en annan åsikt. Nog för att jag har många ljusstakar redan, men det hindrar mig inte från att falla i trans (nåja) för en i för mig ny design, det kan vara handgjord keramik eller fint glas eller varför inte de jättesnygga "Bloom Botanica" i stål från Georg Jensen? 

15/9: Demokratins dag

Min samling ljusstakar består av ärvda, fådda (tack Kurt Olsson för ordet) och impulsköpta favoriter: reafynd, loppisköp eller bara kärleksshopping rakt av. Det händer också att jag ger bort en ljusstake eller två, väl valda med tanke på mottagaren. För det mesta tar de ju faktiskt inte jättestor plats om de ska stå på kö i något skåp.

Nu tvingas jag än en gång konstatera att en så väsentlig del i vår heminredning inte tilldelats sin egen dag i den alternativa kalendern, den som redan har uppåt 900 särskilda "dagar". Visst borde denna brist åtgärdas? Fram för "Ljusstakens dag"! Ju förr desto bättre, och allra bäst passar den så här på hösten när världen omkring oss mörknar!

Samtidigt kan man ta tillfället i akt och än en gång njuta av "Tänd ett ljus och låt det brinna!", en riktig dunderhit med hjärtevärmande budskap. Låten har blivit en "julsång", men man kan höra den när som helst, jag lovar!

Det här är mitt femte (kanske inte helt seriösa) förslag till ny temadag i den alternativa almanackan. Jag lyfter fram saker som finns i vår vardag, fast vi kanske inte ägnar dem särskilt mycket intresse eller omtanke? Började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte med tepåsen och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, sedan kom turen till klädhängaren.

Kommer du på någon temadag du tycker saknas? Berätta det, kommentarsspalten finns här och tar glatt emot varje meddelande!  

Denna ljusstake finns i foajén till Bio Rio vid Hornstulls strand i Stockholm.
Helt tydligt i flitigt bruk!

Copyright Klimakteriehäxan

Det blev en badvecka!

Vilken vecka! En riktig badvecka! Fem dagar har jag badat i sjön! Drygt 18 grader, härligt – jag som trodde att sista doppet redan var avklarat innan augusti hade hunnit ta slut! Underbart att jag hade fel! 

Det var blå himmel och små gulliga molntussar som gällde, fyllig grönska och väldigt lite vind. Man kunde till och med ta en liten simtur! Så såg det ut sön- mån- och tisdag. Väldigt likt sommar!

Sedan hände det saker. Hann ganska precis upp från badet mitt på onsdagen när scenariot blev ett annat: gråa skyar, mera ilsken blåst och flera skurar.

Torsdag blev en dag när man gärna avstod från att sticka ut näsan. Träden ruskades som gamla trasor, några gula löv började rassla över asfalten och det blev verkligen rejält med nederbörd, även om vi inte hörde den åska meteorologerna varnat för. Det räckte så bra med regnet! Väldigt blött faktiskt.

Fredag blev halvdan vädermässigt, jag lockades inte till vattnet. Men lördag! Sol igen, fick ha bryggan för mig själv, gled ner i Årstavikens vatten och lät det omfamna mig ... klev upp klart uppfriskad och tror nog att jag var en lite bättre människa än jag var en kvart tidigare, även om effekten snart går över ... Dock ser det inte ut som om denna söndag också skulle bli en baddag. Man får vara glad ändå!

Veckans foto vill bloggvännen Åke se på söndagar. Mina bilder blev "vattniga" denna gång! Fast av det trevligare slaget. Kan ju inte glömma bort nyhetsbilderna från Västernorrland där vägar och broar och allt möjligt sköljts bort i skyfall. Vatten kan verkligen betyda både plus och minus!

Klicka över dig hit och kolla vad som bjuds, det brukar vara många som deltar!

Copyright Klimakteriehäxan

Höstkultur

Vilken kultur ser du fram emot i höst? Det är Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga. Och för att svara något vettigt borde man ha bättre koll på vad som är i görningen än vad jag har.

Men jag ser fram emot fortsättningen på tv-serien "The Diplomat". Tredje säsongen startar i oktober på Netflix.

Har också för avsikt att ta mig till vackra Waldemarsudde där det just öppnats en utställning med verk av medlemmar i värmländska Rackstadsgruppen. Både måleri, smide, textil, grafik och möbler ingår. Har förmodligen sett en hel redan på Rackstadmuseet i Arvika, kanske mer än en gång dessutom, men det lockar mig hur som helst!

När det handlar om musik skulle jag gärna gå på någon julkonsert. Noterar att annonserna redan finns, liksom för julborden, men jag kommer antagligen som vanligt att dra ut på processen så när jag väl är mogen att boka platser är det redan slutsålt ... suck ... precis så som det brukar gå med teaterföreställningar jag vill se.

På bokfronten låter jag nog som vanligt slumpen styra. Hamnar jag då hos Lina Wolff och hennes nya "Liken vi begravde"? Inte otroligt. Kan också lite skamset medge att Björn Borgs självbiografi "Hjärtslag" som kommer i veckan känns en aning frestande ... fast inte för 350 kronor,  förstås (Akademibokhandelns pris, säkert billigare på nätet). Återstår frågan om just den boken kvalar in som "kultur"? Det kan jag i o f s strunta helt i.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att jag tror det har blivit "ute" att fotografera sin mat och lägga ut bilden på sociala medier! Det fanns en period när varenda människa prompt skulle berätta vad de haft på tallriken. 
Vilket gav upphov till följande lilla skämt som kan få gå i repris: Servitören kommer fram till sina gäster och undrar lite ängsligt om de inte är nöjda med maten? "Jo visst", får han till svar, "hur så?" "Ni har ju inte plåtat den!" säger den orolige ... 
Själv har jag nästan aldrig lagt ut bild på min mat, men det beror sannolikt på att jag alltid är så sugen på käk att det inte finns någon tid över för att använda kameran. Jag äter direkt! Och lägger nu denna "spaning" till handlingarna.

Veckans mening – om vapen

Författaren Klas Östergren var huvudgäst i Babel, litteraturprogrammet i SVT som hade säsongspremiär i söndags. Han var där för att prata om sin nya bok "Klenoden" som verkar handla om både krig och politik, och utan tvekan är Östergren missnöjd med den senaste tidens utveckling, både i världen och i Sverige. Han påpekar själv att han är författare och inte politiker, men de som hittills hunnit läsa romanen hittar uppenbarligen ett budskap som åtminstone ligger snubblande nära politiska argument ... Lysande recensioner inhöstar boken hur som helst, fem plus av fem möjliga i Aftonbladet! Veckans mening som jag fastnat för denna gång är alltså inte skriven utan hörd, direkt ur hästens mun s a s, och det handlar om en av Sveriges starka exportgrenar:

Att kalla det för försvarsindustri, det är tjusigt, men det är mordvapen som tillverkas, det är inget snack om den saken.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad händer om jag "shufflar" i min vardag?

Fredag igen! Fem frågor från Elisa Matilda, så pålitlig (och påhittig) hon är!

1. Vilken pryl i ditt hem skulle du klara dig längst utan? Diskmaskinen. Det går att handdiska även om det är lite tråkigt. Och man blir ren under naglarna trots att man hanterar bär!
2. Vad skulle du sakna mest om du helt plötsligt inte fick använda internet på en månad? Mejlen, Google, bloggandet.
3. Om du kunde trycka på ”shuffle” på din vardag – vad tror du skulle hända? Jag skulle väl baka allt bröd själv, gå på bio minst en gång i veckan och bara klä mig i träningsoverall och gympaskor. Exempelvis. Det lär inte hända ...
4. Om du fick dubbelt så mycket tid på ett vardagsmoment – vilket skulle du helst förlänga? Lässtunden på kvällen. Nu börjar jag för sent, hinner inte så långt innan John Blund knackar mig på axeln och säger åt mig att sluta.
5. Om du var tvungen att leva ett helt år i en filmgenre – vilken genre skulle du välja? Något hjärtevärmande, romcom-aktigt kanske. Något som bjuder på lite leenden. Definitivt inte skräck eller krim.

Copyright Klimakteriehäxan

Det kan hänga på galgen

Vill härmed lansera förslaget "Klädhängarens dag" som ny temadag i den alternativa almanackan! Ja men hur skulle vi klara oss utan den där hjälpredan i garderoben och hallen?  Heder åt en sådan vardagspryl!

Vid det här laget har väl ingen missat de moderna galgarna, de som försetts med någon sorts sammetsliknande yta som hindrar plaggen från att kana av? Visst har man kunnat lura kläderna att stanna på en hängare i trä, metall eller plast, men alltför ofta har halsöppningen varit för stor, materialet för mjukt eller så har någon annan faktor gjort att klänningen (eller vad det nu kan vara) trillat ner och blivit liggande på garderobens golv. Ingen bra förvaringsplats!

11/9: Kebabens dag

Det där problemet är verkligen inte nytt. Snarare urgammalt. Det fanns en tid när de galgar man använde var gjorda av en svängd träbit med en metallkrok iskruvad mitt på. Enkelt och för all del funktionellt i många fall, men långt ifrån alla.  

Naturligtvis fann dåtidens listiga kvinnor på bot. Ibland virades trähängaren in i tygremsor, plast kunde också förekomma. Men det fanns ett sätt till: man virkade in hängaren i ett nät av stolpar och luftmaskor! Hur lång tid kan det ha tagit för en enda galge? Även för en van och snabb virkerska måste det ha handlat om en god stund. Resultatet ser ni på bilden: en lätt förskönad galge med glidstopp m/Ä. Plaggen hängde definitivt kvar. 

I huset i Barndomslandet hittar jag flera galgar som någon lagt ner garn, möda och tid på. Borde de inte hamna på museum? Jag kan ju hur som helst använda dem, parallellt med de moderna "kollegorna" som har glidstopp från första stund. Medan jag tänker att handarbete kan vara så olika saker ... Och faktum kvarstår: det kan hänga på galgen. Som borde få sin egen dag.

Det här är mitt fjärde (möjligen inte alldeles seriösa) förslag till ny temadag i den alternativa almanackan. Där finns visserligen redan uppåt 900 temadagar listade, men man har åtskilliga datum reserverade för fler än en "jubilar" så det går att dela! Och som du kanske märkt så har jag satsat på att lyfta fram riktigt vardagliga saker, sådana vi aldrig brukar nämna ens i kortaste ordalag. Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte med tepåsen och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten. Idag blev det alltså klädhängarens tur.

Kommer du på någon temadag du tycker saknas? Berätta det, kommentarsspalten finns här och bara väntar! Eller skriv ett inlägg på din egen blogg och publicera länk här så fler kan hitta!  

Copyright Klimakteriehäxan 

Den flickan borde verkligen skämmas!

 Varför kommer hon aldrig, Klara Gulla?
Del av miniatyrlandskap som funnits att se i Berättarladan i Sunne, där
Västanå teater spelat sin version av Selma Lagerlöfs historia i sommar.
Konstverket gjort av Per Furå och Marianne Skagerlind Furå.

Har just avslutat en omläsning av en roman som jag brukar påstå är en av mina absoluta favoritböcker: "Kejsarn av Portugallien", skriven av Selma Lagerlöf och först publicerad 1914, alltså för ganska länge sedan ... Sedan dess har den kommit ut i massor av olika upplagor och uppenbarligen är det fler än jag som gärna läser den även så här på 2020-talet.

Första gången jag fick den i mina händer var jag bara barn och jag engagerade mig starkt i Klara Gullas öde. Kunde inte förstå varför man missunnade flickan den röda klänningen, sydd av tyget hon fått i present, och jag begrep heller aldrig varför man inte tyckte att hon kunde få ha lite trevligt i Stockholm, i nya fina kläder. Det skulle väl vem som helst gilla!?! Vad hon egentligen hade för sig i huvudstaden fick man ju egentligen aldrig veta.

När jag sedan läste boken igen, vid vuxen ålder, greps jag djupt av den kärlek som Jan i Skrolycka känner för sitt enda barn, flickan som i ett ögonblick vände upp och ner på hela hans liv och gjorde honom till en stolt och lycklig pappa. Jag har sörjt med honom när dottern uppenbarligen struntat i den starka faderskärleken, jag har väntat på hennes återkomst med honom vid bryggan där båten lägger till, den båt som hon väl måste kliva av en dag? Har känt hur ofantligt djup hans sorg var.

Den starka sympatin för Kejsarn blev inte mindre när tv-serien med Ingvar Hirdwall sändes. Och så sent som nu i augusti såg jag historien i ännu en dramatiserad version, då av Västanå teater med Rolf Degerlund i titelrollen. Också bra.

I min enfald har jag trott att jag "kunnat" den här historien utan och innan, men det visar sig att jag har lyckats glömma många detaljer, ett och annat sidospår, udda figurer och "cliffhangers" som Selma Lagerlöf strött in (fast de inte fått sin benämning vid 1900-talets början). Men faktum kvarstår: detta är en lysande bok, som verkligen tål omläsning! 

Dock har min inställning ändrats dramatiskt på en punkt. Från att ha varit Klara Gullas försvarare och vän till att ha sörjt hennes bortovaro tillsammans med pappan har jag nu kommit fram till en helt annan slutsats: Klara Gulla borde skämmas. Djupt. Hur kunde hon, väl medveten om hur viktig och älskad hon var av både mor och far, inte ens skicka dem ett vykort på jättelång tid? Åratal!!! Hur kunde hon tycka att hon inte behövde hälsa på dem i deras enkla hem, där hon fötts och växt upp under deras beskydd? Hur kunde hon strunta i dem? HUR KUNDE HON? (Och hur kunde Selma tillåta det?)

Får anta att min "nya" reaktion på berättelsen har med ett enkelt faktum att göra: min egen ändrade livssituation. För nu när jag fått egna barn och till och med barnbarn framstår det där sveket som ännu mycket större, rent av oändligt stort. Tänk om samma öde som drabbade Jan i Skrolycka skulle ha drabbat mig? Tror säkert att även jag skulle ha blivit galen.

Copyright Klimakteriehäxan

Röd inte bara på ryggen

När Skriv-Robert vill ha rött omslag som gemensam nämnare i veckans tisdagstrio trodde jag att jag hade hur mycket som helst att välja på. Men riktigt så enkelt var det inte  ... jag stegade iväg till våra bokhyllor och började bläddra. Då visar det sig att det ofta är bara ryggen som är röd medan omslaget domineras av andra kulörer!

Vilket får mig att tänka på fenomenet "röda och gröna ryggar" från B Wahlströms bokförlag, som specialiserade sig på ungdomsböcker. Grön rygg signalerade pojkbok, röd rygg betydde läsning för flickor ...  minns du också? Första boken med den "färgkodningen" trycktes redan 1923. Serien tog slut 2012, med bok nummer 3328! Nu min röda trio:

Inleder med en favorit som tyvärr inte verkar längre, eftersom hon dog i cancer för många år sedan: Erma Bombeck, gudabenådad skribent som publicerades i krönikeform i en lång rad amerikanska tidningar parallellt med böckerna hon skrev. Rött omslag fick "Heja Mamsen! Om moderskapets kval och lycka" – en riktigt usel förvanskning av originaltiteln "Motherhood: The Second Oldest Profession" om ni frågar mig ... Som alltid fick Erma B mig att skratta gott när hon med sin vassa penna pekade på saker och ting som "typiskt kvinnliga".

"Den franske löjtnantens kvinna" (The French Lieutenant´s Woman) av John Fowles blev jag helt tagen av. En sorts dubbel kärlekshistoria, väldigt romantisk. En kvinna omgiven av ett rykte som lösaktig och värdelös blir älskad av en "anständig man", deras historia ska bli film och skådespelarna inleder en liknande relation ...  Filmen, om en film alltså!, som gjordes senare, med Meryl Streep i titelrollen, blev också riktigt bra. 

I George Orwells "1984" såg författaren långt in i framtiden. Romanen handlar om ett samhälle styrt av en oligarkisk totalitär diktatur, och det är inte konstigt att man idag kan tycka att spådomen (boken publicerades 1949) åtminstone delvis slagit in.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad vore köket utan kylskåpsmagneter?

Den här grisen i kockmössa har hållit mig sällskap i köket ända sedan nån gång på 90-talet, när jag råkade hittade honom. Han är den kylskåpsmagnet jag tycker allra mest om och har en hedersplats, i en egen ram (som förstås också är en kylskåpsmagnet). 

De där magneterna kan man hitta överallt. Se bara min lilla kollektion på fotot nedan! Där finns

8/9: Läskunnighetsdagen

 perfekta souvenirer (isbjörnsvarning från Svalbard, pastaburkar från Italien), leksaksglass barnbarnen älskat (när man inte får äta riktig glass före maten), minnen från förr (Dottern gjorde körsbären på dagis), eller tänkvärdheter (Hjalmar Söderberg-citatet fick jag på 50-årsdagen). Ingen design är främmande eller "fel" i den här branschen!

Tror att precis alla jag känner har åtminstone en, ofta många lappar uppsatta på dörren till kyl eller frys med en magnet. Påminnelser om saker som ska handlas, läkarbesök, räkningar att betala, alla möjliga sorters planer som kan sättas på pränt. Ja vad vore köket utan kylskåpsmagneter? 
Hur är det då möjligt att "Kylskåpsmagnetens dag" saknas i den alternativa almanackan, den som ändå har nästan 900 temadagar registrerade för år 2025? Borde man inte ändra på det? 

Det här är mitt tredje (kanske inte hundraprocentigt seriösa) förslag till ny temadag i den alternativa almanackan. Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte med tepåsen. Vad tror du kommer härnäst? Visst är spänningen så gott som oliiiidlig?!

Kommer du på någon temadag du tycker saknas? Berätta det, kommentarsspalten finns här och bara väntar! Eller skriv ett eget inlägg och lämna länk här! Ta det som en liten udda utmaning!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 168

DÖBATTANG 

-Min vana trogen har jag börjat denna dag med att ge mig i kast med Ordjakten i Svenska Dagbladet (i papperstidningen brukade det heta Nian men nu för tiden har vi digital prenumeration). Det går ut på att man ska bilda ord med minst fyra bokstäver av de nio som finns med i ett rutmönster. Bokstaven i centrum måste ingå i alla ord för att de ska godkännas. Ett visst antal ord anges som möjliga att hitta, och ett av dem ska alltid innehålla samtliga nio bokstäver. Min dagliga strävan går ut på att finna den där "nian" och förvånansvärt ofta, men inte alltid, lyckas jag. Idag gick jag sannerligen bet, eftersom ordet är det ni ser här ovan. Jag förstod det över huvud taget inte, men nu vet jag: glosan kommer från franskan, stavas i original "deuxbattant" vilket betyder "ena halvan i en dubbeldörr" och ordet verkar ha importerats till svenskan på tidigt 1800-tal. Tillåt mig erkänna 1/ att jag aldrig stött på det 2/ att jag sannolikt aldrig kommer att göra det igen 3/att jag tämligen garanterat aldrig kommer att använda det. Av dagens 30 möjliga ord tog jag i alla fall 24 ...

Tack för lite sensommar!

Veckans foto måste vara det som visar veckans finaste stund! Jag satte mig på en bänk i en park. Det var varmt, solen sken, nästan vindstilla men en liten sensommarpust drog genom de fortfarande gröna trädkronorna som rasslade lite försynt. Inga trafikljud hördes, inga människor heller, inga djur, ingenting! Bara en ljuvlig stillhet med färg och ljus. Inte ens mobilkameran låter ju när man knäpper sin bild!

De sommargrönskande löven jobbar fint ihop med solen och skapar vackra mönster att njuta av. Konstverk av förgänglig sort, förvisso, men man får passa på att se på och uppskatta det den stund det varar! 

Ett foto till med åtminstone ett par gröna blad: vårt urgamla äppelträd (det enda som återstår i trädgården) i Barndomslandet visar sig från sin bästa sida och det hänger riktigt många frukter på grenarna. Synd att vi inte kan få ner dem, det är knappt att ens älgarna når dem! Men några har i alla fall trillat ner på backen och fallfrukt ska man inte fnysa åt. OK, hårt och lite surt men vacker färg i alla fall eller hur?

Det är Åke som uppmanar oss att visa något i bildväg från veckan som gått. Max fem foton ska det vara, och jag konstaterar än en gång till min egen förvåning att jag tagit väldigt få bilder även denna vecka! Men passar ändå på att tacka för att vi fick några fina sensommardagar.

Eftersom Professor Deutsch inte ville låta projekt Skyltsöndag dö håller han öppet för nya skyltar varje söndag. Vill gärna dela med mig av denna "diptyk" plåtad på en toalett i Halmstad Arena ... (nej, det är inte jag som klistrat dit lapparna! även om jag råkar vara medlem i Bajen! och har besökt stället!) Huruvida varningen har någon effekt på Bajens supportrar låter jag vara osagt.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en outhärdlig man ...

Jag har hört Björn Ranelid skryta, skrodera och larva sig i media och tv i årtionden, de flesta bryr sig inte längre, vem orkar ännu en gång slå in Sveriges mest inslagna dörr (genom tiderna) – men ibland får man ju bara nock, som skåningen säger. Björn Ranelid är outhärdlig. Punkt.

-Det är Dagens Nyheters Johan Croneman som idag uttalar denna dom över författaren Björn Ranelid, som från att ha varit svensklärare (uppskattad, råkar jag veta) gått till att skriva böcker som han själv förklarat vara geniala. Han har också blivit bland annat Mello-deltagare, frågesporttävlande, sportfantast och nu även fotbollsexpert. Jag råkar dela Cronemans åsikt om herr Ranelid. Min mamma, som var en sann boklig allätare, fick en av hans romaner av mig i present. Hon avskydde den. För egen del har jag försökt mig på två böcker, utan att ha avslutat någon. Och jag har ett outplånligt minne av denne författare från bokmässan för ett antal år sedan. Han satt på en hög pall vid ett litet bord för att signera böcker. Inte en människa närmade sig den så ensamme mannen. En stor tom cirkelrund golvyta omgav honom. Hela hans överkropp var starkt kopparfärgad förutom ett otroligt tajt djupt urringat svart linne. Men någon dragningskraft hade han inte, faktum är att jag nästan tyckte synd om honom där och då: bilden av ett misslyckande. Att han nu, i heta fotbollstider, väljer att ge sig själv titeln "en av Sveriges främsta fotbollsanalytiker" misstänker jag inte gör honom mer populär. Fast visst, jag vet att det finns folk som gillat hans böcker ändå! Och att han i vissa lägen också har framstått som en hängiven språkvårdare.

Veckans mening – om behovet av att prata

Dags igen för en mening att suga på, lite språkligt lördagsgodis helt enkelt! Det är Skriv-Robert som leder jakten på Veckans mening, den som fått mig att hejda mig om än aldrig så lite i min läsning de senaste dagarna. Har plockat fram en gammal Venedig-deckare av Donna Leon, "Falska bevis" (Doctored Evidence) och då träffar jag förstås åter på kommissarie Guido Brunetti, en genomklok karl. Det är han som vet hur man får folk att anförtro sig åt en, till och med när de tänkt hålla tyst.

Hans erfarenhet var att de flesta människor hade behovet av att prata och att det var oerhört lätt att få folk att berätta vad som helst om det just hade hänt något eller om man visade intresse och verkade bry sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Vardagligt

Visst går veckorna fort? Det är ju redan fredag igen! Och därmed dags för fem frågor från Elisa Matilda, som vi är många som regelbundet plockar upp och besvarar.

1. Om du bara fick äta frukost till middag resten av veckan – vad skulle du välja? Ett kokt ägg, en mörk macka med ost och tomat och en ljus (rostad) med kalkon. 
2. Om din dammsugare kunde prata, vad skulle den säga till dig? "Borde vi inte umgås lite oftare du och jag?"
3. Vad skulle hända om du bytte din kvällsrutin mot din morgonrutin? Jag skulle ligga kvar i sängen och läsa på morgonen. Och, om det är helg, ta ett litet glas vin ... Sedan skulle det nog inte bli lagad kvällsmat.
4. Vilken vardagssituation borde ha en pausknapp? Tycker nog jag tar paus lite när jag får lust och anser att det behövs. Och skäms inte för det!
5. Vilken aktivitet i kalendern skulle behöva planeras in lite oftare? Teaterbesök. De blir nästan aldrig av, för när jag inser att jag vill se något är biljetterna slut sedan länge.

Copyright Klimakteriehäxan

Har inte polisen något viktigare för sig?

Det är faktiskt inte jag som ställer frågan. Den kommer direkt från Polisen själv (och Trafikverket). Papperet kom till mig i brevet tillsammans med upplysningen om att jag kört för fort och därför ska straffas.

Förseelsen kan inte förnekas: på länsväg 175 där tillåten hastighet är 80 km/timmen körde jag sex kilometer för fort. Detta kostar mig 1500 kronor. Sämre använda pengar kan jag knappt tänka mig, vid sidan av p-böter (som jag nogsamt undviker). 

Det är andra gången i mitt liv som jag åker på fortkörningsböter i Sverige, inte så farligt när man kört bil i över 50 år ändå ... men jag kan inte låta bli att förundras över hur de där kamerorna lyckas ta bilder så att man faktiskt ser att det är jag som sitter bakom ratten! Fast nästan lika förundrad blir jag över det där brevet som ska ta udden av fortkörarens eventuella ilska, stoppa frågorna som "men vad gör ni åt gängkriminaliteten egentligen? Vore inte det viktigare?"

"Vi vet att det kan kännas onödigt, att några kilometer för fort leder till dryga böter." Och så pekar man på att om bilföraren är uppmärksam har chansen funnits att bromsa in: "Ett vägmärke, placerat 40-300 meter före mätpunkten, informerar om kamerans placering. Detta är en viktig del i systemet, eftersom målet är att få ner hastigheten, inte att fälla de som kör för fort!" Jag såg det för sent, fartkamerorna på den här vägsträckan är ganska nya dessutom ...

För att inte resultatet ska kunna ifrågasättas får jag också veta hur noggrant mitt brott granskats: "Bilden skickas till Polisens utredningsenhet med information om tiden, platsen och fordonets hastighet. Utredningsarbetet sker med ett skräddarsytt datasystem,, med tillgång till alla viktiga databaser och register. /.../ Informationen från trafiksäkerhetskameran analyseras därefter manuellt ..." och snart är bevisen hopsamlade.

Slutklämmen på detta ganska mångordiga meddelande lyder "Kanske tycker du fortfarande att det var onödigt med böter. Men om alla höll hastighetsbegränsningarna skulle vi rädda fler än 100 liv per år." 

Visst, "onödigt" är ordet. Även om jag har mig själv att skylla. Så bråttom hade jag naturligtvis inte! Nu går jag strax till brevlådan och lägger i kuvertet med papperet där jag kryssat i rutan för att erkänna mitt brott. Snart kommer inbetalningskortet ... och jag blir av med 1500 kronor som kunde använts till något betydligt roligare. Men tänk om polisen kunde sätta in dem i kampen mot gängkriminaliteten? Då vore det väl använda pengar! Fast jag får nog nöja mig med att jag s a s bidrar till kampen för ökad trafiksäkerhet.

Copyright Klimakteriehäxan

En liten påse värd att hylla

Te är en dryck omgiven av många myter och traditioner. Jag tänker på japanska ceremonier med en vacker geisha som hanterar allt som behövs. Eller på mina engelska vänner som brygger sitt frukostte efter bestämda principer (Sorry, but Earl Grey doesn´t agree with me!). Eller alla gånger man i vilken brittisk tv-serie som helst säger "Let´s put the kettle on" eftersom te alltid kan passa, som tröst eller problemlösare eller fredstrevare till exempel. 

I den alternativa kalendern med temadagar finns förvisso te med, men i största allmänhet. Både i maj och i december kan man hitta "den internationella tedagen", även om jag i ärlighetens namn aldrig råkat ut för något firande. Nu tycker jag att det är dags att lansera "Tepåsens dag"!

När jag fortfarande var singel var te min ständiga frukostdryck, fast när Maken klev in i mitt liv gick jag över till hans kaffe. Då hade jag ändå samlat på mig några fina tekannor och någorlunda lärt mig göra ett te som uppskattades inte bara av mig själv. 

3/9 Lärarnas och 
skolledarnas dag

Men naturligtvis hade bekvämligheten kommit ikapp mig. Det fanns ju tepåsar! De små portionsförpackningarna lanserades i USA kring 1910 och blev snabbt populära. En färdig sats malda blad i tunt tygliknande papper, bara att sänka ner i det heta vattnet, låta det dra en kort stund och sedan – voilà! Var så god och drick! (Fast visst vet jag att de verkliga entusiasterna alltid kommer att hävda att te bryggt på det traditionella sättet är bäst.) Den som så önskar tillsätter socker, mjölk eller citron.

Långt senare har jag också blivit varse att en använd, tömd och torkad tepåse dessutom kan återbrukas och bli ett litet konstverk. Ni ser beviset på bilden: en målad tepåse som sitter inramad på min vägg! Ännu en anledning att hylla den fantastiska idén med tepåse eller hur? 

Verket är från 2003 och signerat "Pirdis P". Tror att upphovspersonen är svensk
 men vet inte! Ett Jane Austen-citat följde med på köpet. 

Det här är mitt andra (kanske inte alldeles seriösa) förslag till ny temadag i den alternativa almanackan. Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten ... 

Kommer du på någon temadag du tycker saknas? Berätta det, kommentarsspalten finns här och bara väntar! (Jag återkommer med några fler kandidater så småningom).

Copyright Klimakteriehäxan

Hur kanon är det med en kulturkanon?

Det sägs vara en "lista på kultur som alla bör känna till". Jaha. Sverige har fått sin "kulturkanon", listan över hundra verk i olika genrer, verk som bidragit till att forma oss och vår nation genom många år. För att finnas med på listan fanns ett krav: allt skulle ha presenterats för minst femtio år sedan. Och den här utredningen, tillsatt av nuvarande regering, har stötts och blötts långt innan resultatet lades fram. Det skedde alltså idag.

Många grenar i en kreativ bokhylla ...
Finns kanonböckerna där? Hyllan
(troligen) skapad av Daniel Villaudière.

Skummar igenom hela listan och höjer nog rent av på båda ögonbrynen ibland. Främst för sådant jag tycker saknas. Hur kan man välja Sonja Åkesson före Gustaf Fröding av våra poeter? Hasse & Tage har åldern inne, Povel Ramel också! Men de finns inte med. Ser inget som ens antyder förekomsten av humor. Och kan drottning Christinas självbiografi, som jag i ärlighetens namn aldrig hört talas om, ha varit så betydelsefull? Jo visst, ett modigt fruntimmer som tordes både skippa man, byta religion och avsäga sig tronen, men ändå?

Politiskt korrekt kan man nog lugnt säga att listan är. Våra befolkningsminoriteter är representerade, gott om upphovspersoner av olika kön, stilla blinkningar till historikerna och kriminalromanernas vänner har fått Sjöwall & Wahlöö till tröst.

För egen del kan jag förvisso glädjas åt att ha fått med några favoriter: Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg på litteraturlistan. Jan Johanssons "Jazz på svenska" och lite Taube i musikgruppen, Ikea och Lilla Hyttnäs/Carl Larssons Sundborn för konst och design, där våra textila genier helt lyser med sin frånvaro (Katja of Sweden, Niogruppen t ex). Men Hilma af Klint, hör hon verkligen hemma här? Fast inte Bruno Liljefors? 

När jag kammat igenom hela listan blir jag hur som helst helt klar över att någon riktig kulturtant är jag inte. Har uppenbarligen alldeles för många luckor. Tänker att fler än jag tänker på Janne "Loffe" Carlsson snarare än på Baltzar von Platen när det blir tal om "Göta kanal" ...

Nu har vi i alla fall fått en svensk kulturkanon. Oklart hur den ska användas, oklart vem som verkligen känner att den behövdes. Hur kanon är det egentligen? Kanske handlar det bara om avlossade lösa skott i en tämligen trött kulturdebatt.

Copyright Klimakteriehäxan

När A får styra bokvalet

Böcker vars författares för- eller efternamn börjar på A ska man presentera i denna veckas tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt. Än en gång riskerar jag att trilla i gamla-trogna-favoriter-fällan ... kan jag undvika den? Går till hyllan där de flesta böckerna står i bokstavsordning på efternamn. Där finns verkligen att välja på: Andersson, Alfredsson, Alving, Amado, Allende, Axelsson, Asturias, Archer, Atkinson, Atwood och så vidare. Några av dem riktiga favoriter.

Då har vi förnamnen, lite svårare att lokalisera: Astrid, Anna, August, Anders, Alva, Alexander, Anna-Karin, Arnaldur, Anita – flest kvinnor verkar det vara. 

Återstår att singla ut tre, ännu inte uttjatade. Vad sägs om Maya Angelou som skrivit en fantastisk trilogi om sin uppväxt i amerikanska södern? "Jag vet varför burfågeln sjunger" (I Know Why The Caged Bird Sings) är den första delen och den blev också hennes genombrott. Fler spännande böcker följde, jag har dock inte läst hennes dikter.

Karin Alvtegen skrev deckare som ofta utspelade sig i mina hemtrakter, alltså på Södermalm i Stockholm, men "Fjärilseffekten" är en roman av helt annat slag. Om den tragiska olyckan när elva personer omkommer och det som lett dit och vad som händer efteråt. Om kvinnan som drabbas av en mystisk sjukdom men verkligen inte vill ge upp. 

Agneta Pleijels "Dubbelporträtt" tyckte jag riktigt bra om. Hon berättar (den sanna) historien om hur Agatha Christie tröttnar på sin otrogne make och rymmer, parallellt med historien om hur författarinnan ska avmålas av en känd konstnär trots att hon faktiskt inte vill.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i september

Dags att säga hej och välkommen till september! Fortsätter att göra en liten lägesrapport när det är dags för månadsskifte. På fem punkter gör jag nedslag. Har inte hunnit med så många än, men tänkte att det skulle bli en vana – därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo. 

Just nu läser jag en gammal historia från Venedig med kommissarie Brunetti av Donna Leon: "Falska bevis" (Doctored Evidence). Vem slog in skallen på den gamla elaka damen som alla avskydde? Har haft en lååång Donna Leon-paus, men det är som vanligt: lättläst och vilsamt, med spår av humor.

Just nu lyssnar jag på "Herrgården" av Anna-Karin Palm, finns i bilens cd-spelare och förkortar våra längre resor. Mycket ovanlig bok! En sorts psykologiskt drama i ett oklart katastrofläge. Rätt fängslande trots att jag stundtals tänker att jag nog ingenting begriper ... Påminner lite om Margaret Atwoods "Oryx & Crake" och det är väl ett gott betyg!?

Just nu tittar jag på den brittiska dramaserien "Skandalsystrarna Mitford" på SVT Play (sex avsnitt). En i högsta grad verklighetsbaserad historia om sex systrar av "fin" familj som valde helt olika vägar i livet. Här finns ett stänk av Downton Abbey (fast utan Maggie Smith förstås). Historien utspelar sig mellan världskrigen, på 30-talet, och det blir mycket politik. Hitler charmerar en av de unga kvinnorna, den brittiske fascistledaren en annan, den yngsta har Marx som idol och den äldsta skriver romaner. För tio år sedan läste jag Cecilia Hagens bok "De osannolika systrarna Mitford: En sannsaga" och nu påminns jag förstås om den, det var en fascinerande historia redan då! Kan nog vara den bästa bok Hagen skrivit.

Just nu njuter jag av jättegoda kärnfria mörkblå druvor som är perfekt godis. Jordgubbarna är ju på upphällningen.

Just nu längtar jag efter några soliga sensommardagar! Men några fler dopp i sjön ser det inte ut att bli ...

Om du hänger på och vill dela med dig av en snabbis om dagsläget så här i inledningen av den nya månaden kan du väl berätta det i en kommentar här nedan!

Copyright Klimakteriehäxan

Vi behöver fler temadagar!

Ideligen dyker det upp, påpekandet om att "i dag är det ...." och så handlar det om en pryl eller en företeelse som lyfts fram. Idag, exempelvis, kan man fira Porslinets dag. I princip har varje dag på året minst en, ibland uppåt fem "etiketter" som ska inspirera till högtidlighållande av något slag. 

31/8: Porslinets dag

Ofta är det seriösa företeelser som petats in i den där almanackan, sjukdomar eller religiösa märkesdagar, men ännu vanligare verkar det vara med mer eller mindre tokiga, ofta väldigt påhittiga val av "jubilarer". Hajar till när jag ser att "skolledan" har en egen dag fast det visar sig att jag läste lite för slarvigt, det är nämligen "skolledarna" som ska hyllas ...

Vi närmar oss med hast en dag som verkligen etablerat sig. Jag tänker på 4 oktober, numera erkänd som Kanelbullens dag, fast det började som protestdag mot löntagarfonder. Mindre känt är det nog att den där söta vetebullen delar dag med såväl vodka som tacos! Åtskilliga maträtter har sin dag: Janssons frestelse, ägg, gröt, ost, kaffe, messmör. Men hur kan då yoghurten fattas? Och fläskfilén? Fiskbullen? Livsnödvändigheter allihop!

Totalt finns det i år inte mindre än 883 temadagar. De kan bli fler, man kan ta iniativ och föreslå. Själv funderar jag allvarligt på om inte Diskborstens dag borde instiftas med det snaraste.

 

Visst är det väl så att diskborsten är en pryl som vi inte uppskattar efter förtjänst? En sån suverän hjälpreda i köket! Den väsnas inte, den tar liten plats, den är billig i inköp, den drar ingen ström och den är, faktiskt, oumbärlig.

 När jag tänker efter är det alltså helt obegripligt att det inte finns en "Diskborstens dag" när nu så gott som alla andra saker har fått en egen "temadag" att bli firad på. Kylskåpet högtidlighålls i juni, dammsugaren i mars (fast då handlar det också om bakverket med samma namn). Men diskborsten kammar alltså, orättvist, noll!

Diskett på
Nordiska muséet.

Vår i dag klassiska diskborste döptes inledningsvis till Diskett. Den designades 1968-1969 av Hans Ehrich och Tom Ahlström (A&E design AB). Den var ergonomisk, den hade en smart "skrapkant" längst fram på borsthuvudet och den blev snart en succé, flitigt kopierad. Värmländsk är den också, originalet tillverkades i Kristinehamn av en firma med det underbara och högst lättbegripliga namnet Borst och Pensel AB!

Idag är urmodellen självskriven på Nordiska Muséets avdelning för design, minst lika självskriven som i mitt (och förmodligen ditt) kök. Fast nu råkar jag ju också ha en variant av diskborste som inte går i riktigt samma stil ... men visst är hon kul, tjejen som så gärna hjälper mig med handdisken? Har fått henne i present och använder henne sparsamt, vill ju inte att hon ska bli flintis ... 

De vanliga diskborstarna behöver ersättas ganska ofta, men vad gör det när en så användbar pryl kan köpas för en femma och ibland även ännu billigare! Allt bra är inte dyrt, vilken tur!

Kommer du på någon temadag du tycker saknas? Berätta det, kommentarsspalten finns här och bara väntar! (Jag återkommer nog med några fler kandidater så småningom).

Copyright Klimakteriehäxan

Efter A kommer B

 

Det kommer väl inte precis som någon överraskning: har man gett sig i kast med Litteraturens ABC som Enligt O tagit initiativet till blir det B som kommer direkt efter A ... Nu är det dags!

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på B. 

Fredrik Backman har en speciell roll i mitt bokläsarliv. Det beror på att den som fick mig att upptäcka honom var Dottern, som följde hans blogg redan för jättelänge sen! Mycket har hänt med denne bloggare, många böcker har det blivit, säljer bra gör han dessutom. Jag har inte läst allt han skrivit och tycker inte lika bra om allt heller, men bra är han. Och bäst hittills (av det jag läst) är "Mormor hälsar och säger förlåt". Medan jag sänder ett tack till Dottern!

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på B. 

"Berättelserna" är en samling  noveller som skrivits av mästaren Torgny Lindgren. Här finns den burleska humorn, den skarpa blicken, det lysande språket. Som exempelvis i "Uppfinnarnas moder" eller "I Brokiga Blads vatten", historier som jag kan höra honom läsa hur många gånger som helst!

Tipsa om en riktigt bra biografi.

Simone Bertaut skrev om sin halvsyster Edith Piaf och deras uppväxt i boken "Piaf" som kom ut 1969, ungefär fem år efter sångerskans/systerns död. Storyns överensstämmelse med verkligheten har ifrågasatts, men jag läste den med behållning. Bertaut skrev en självbiografi också, där Piaf förekom; "Momone" hette den.

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans mening – om mäns kroppar

För en mera meningsfull lördag kommer här mitt förslag till Veckans mening, efter Skriv-Roberts initiativ. Det ska handla om något man nyss läst, något som fått en att reagera lite extra. Hittar mitt exempel i ett reportage i Dagens Nyheter om män som köper sig en snyggare kropp med hjälp av estetisk kirurgi. Det blir dyra sexpack!

Trots att männen försöker vara så moderna som möjligt är det fortfarande de gamla grekerna som styr det manliga skönhetsidealet.

Copyright Klimakteriehäxan

Ljuspunkter i min vardag

Det är en gråmulen fredagsförmiddag och inte ens femton plusgrader i luften. Tur att man än en gång kan glädjas åt fredagsfrågorna från Elisa Matilda! Nu på temat "vardagsglädje":  

1. Finns det en doft som direkt gör dig på gott humör? Nybakat bröd. Finns numera i varje matbutik!
2. Vilken vardagsuppgift gör du faktiskt gärna? Lagar gärna mat när jag inte är "kökstrött".
3. Vilken låt gör vardagen roligare för dig just nu? Har ingen favorit för närvarande. Men snart är det dags för Tove Janssons "Höstvisa", den är fin!
4. Finns det en vardagsvana du vill bli bättre på för att må bra? Borde hålla bättre ordning i klädkammaren, rensa mer.
5. Vilken liten detalj i ditt hem gör dig glad varje gång du ser den? Väljer tre: Mina blommor, mina tavlor och mina vackra lakan.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en ny bok

Det är riktigt sällan man plockar upp en bok så usel att den inte borde getts ut. Men plötsligt händer det. /.../ Det är en riktig tågkrasch till bok, så genomgående i sin brist på själ, mening och hantverksskicklighet att man häpnar över att den överhuvudtaget getts ut. /.../ I övrigt är språket torftigt och fullt med upprepningar; dialogen stolpig och osannolik.

-Sällan läser man en så supernegativ recension av en nyutkommen bok. I den här (starkt nedkortade) sågningen får en debuterande romanförfattare underkänt på alla punkter. Om det är rättvist har jag förstås inte en aning, men jag väljer att skona upphovspersonen genom att utelämna såväl recensentens som författarens namn och boktiteln ... Kan inte låta bli att tänka att om man nu ogillar en bok så mycket – måste man ändå skriva om den? Och om man "måste" det, kan man inte fatta sig lite kort(are)? Förresten tycker jag inte att recensionen är särskilt välskriven, den heller! 

Har vi glömt hur det varit?

Nog har jag hört mig själv säga det. Och ganska många andra också. Kanske du med? HUR SKA DET GÅ, muttrar vi ängsligt. 

Vi oroar oss för framtiden, eftersom vår samtid ser ut som den gör. Den där oron mynnar ut i tankar på, framför allt, våra barnbarn. De små gullisarna som verkligen inte gjort något ont. Inte än, åtminstone ... Tänk om de kommer att utsättas för allt möjligt elände?

Rätt som det är drar man slutsatsen att världen har aldrig sett värre ut, allting har bara försämrats. Men kan det vara så att vi glömmer bort historien? Att vi saknar perspektiv på tillvaron? Att vi borde fundera ett varv till?

Det tycker i alla fall Dagens Nyheters stridbare krönikör Johan Croneman. Han skriver om den bild vi har (och dagligen får förnyad) av vår dystra samtid, räknar upp krigen, katastroferna, oroshärdarna, elände av alla möjliga sorter. Men han menar att vi går vilse i historien, som vi rent av verkar ha tappat bort. Han slutar så här: 

"Jag saknar relativiseringarna. Och historiekunskaperna. Och det eventuella intresset av att lära sig något av något som redan har hänt. Det bästa med att det aldrig varit värre är väl att det ändå måste bli bättre? Men när?"

Cronemans text är nog inte åtkomlig för icke-prenumeranter, men läs den om du kan. Tycker han har en poäng som kanske rent av erbjuder en gnutta tröst i orons tid.

Min älskade Mafalda, skapad av argentinske tecknaren Quino, oroade sig oavbrutet för världsläget. Tyvärr kommer inga nya tankar från henne, eftersom serien tog slut redan 1973 efter nio år när hon var mycket populär inte bara i sitt hemland utan runt om i världen. Hon fanns/finns också på svenska.

Copyright Klimakteriehäxan