I närheten av snille och smak

Veckans tisdagstrio är det dags för, förstås. Temat, som Skriv-Robert bestämt, är denna gång Svenska Akademien (associera fritt!). Jag får alltså närma mig det där gänget som sägs representera snille och smak, även om det periodvis funnits anledning att starkt ifrågasätta det.

Svenska Akademiens ordlista (SAOL) är ett språkligt rättesnöre som ibland verkligen kan överraska. Den boken tar sig lätt in på pallen denna gång. För oss som är roade av lek med ord och bokstäver som Alfapet/Wordfeud är den Lagen. Inte sällan blir man förvånad: somliga ord som man skulle vilja svära på att de inte existerar finns minsann. Medan andra som känns naturliga inte dyker upp ... 

Akademien ger också ut böcker på sitt eget förlag, deras lista över publicerade verk är lång och fylls ständigt på. Bland titlarna finns svenska klassiker, både poesi och fiktion (Lagerlöf. Boye, Moberg, Ekelöf). Men också lite nyare titlar som exempelvis "Fjärilen i min hjärna", en mycket berörande bok av Anders Paulrud som han skrev när han fått sin cancerdiagnos. Det här blev hans sista roman.

Det blev en oändligt sorgsen historia när en kvinna för första gången utsågs till akademiens ständiga sekreterare. Sara Danius, litteraturvetare, tillträdde jobbet 2015. Då hade hon varit ledamot i sju år, på stol nummer sju. 2019 avgick hon efter en lång rad konflikter. En faktor var oenighet om hanteringen av den s k Kulturprofilen som spelade en knepig och olämplig roll i akademiens utkant. Eftersom han var gift med en av ledamöterna (Katarina Frostenson) hade han fått tillgång till hemlig information bl a, samtidigt som han anklagades för sexuella trakasserier och våldtäkt. (Han hamnade i fängelse.)

Danius i en av de fyra klänningarna på omslaget
till hennes egen bok "Sidenkatedralen", en 
 samlingsvolym med essäer och artiklar hon skrivit.

Ett arv som Danius lämnade efter sig till sina medsystrar kan man kanske kalla det faktum att hon med sitt val av uppseendeväckande kreationer till Nobelfesten gav modeintresset ett seriöst erkännande. Innan klänningarna syntes hade hon gett ett ansikte till knytblusen som fick en renässans, hon gick till och med mannekäng på NK iklädd en modell hon själv designat. Jag satt i publiken!

De fyra fantastiska aftonklänningarna, skapade av Per Engsheden, fick kungligheternas outfits på Nobelfesten att hamna i (medie)skuggan. De har också visats på utställning och ingår nu i Nationalmuseums samlingar. Och så finns det förstås en bok! I "Danius och modet" utforskar Marie Ledendal och Philip Warkander Danius relation till mode – med fokus på just de där klänningarna. Får man kalla dem kaxiga utan att verka vanvördig?

I morgon är det fest i Stockholms stadshus igen. Jag har genom jobbet fått ungefär så mycket Nobel som jag tål (snarare kanske lite i överkant) men jag ser ändå till att kolla klänningarna när hela gänget glider nerför den breda trappan i Gyllene salen. Sedan ägnar jag mig åt annat!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blir mitt liv aska!

Det blev nästan en full Ica-kasse. Full av mitt liv, så att säga. Insåg att jag har sparat mina kalendrar ända sedan 70-talet. Varför? Vet inte. Faktum är att ju längre tiden led, ju äldre jag blev, desto mindre skrev jag i de där små böckerna med diskret guldtryck på plastpärm.

Tar upp en liten svart sak från sent 60-tal. Bläddrar på måfå. Kan läsa att jag jonglerade med flera pojkvänner, hur det nu kan ha gått till? Har skrivit in enstaka saker om jobbet, om högtidsdagar, såväl egna som andras. Särskilt intressant är det inte, även om det möjligen var viktigt då.

Som tur är vet jag att jag definitivt inte kommer att drabbas av att försöka ge ut skildringen av mitt liv i dagboksform. Har ännu inte stött på någon annans som fått mig att läsa med nöje (med ett undantag: Selma Lagerlöfs "Dagbok"). Senast var det Marianne Lindberg de Geer jag gav chansen, men avbröt. Hennes liv är inte mer spännande än mitt och någon stor stilist tycker jag inte heller att hon är.

Nu har jag förpassat dessa dokument över mitt liv – påsen var tung! – till miljörummet. Vilken dag som helst är de förvandlade till aska. Alla spår utsuddade. Ack ja, så förgängligt är livet även i dagboksform!

Copyright Klimakteriehäxan

På gång

Rätt som det är hittar man något att fira Skyltsöndag med! Som nu! Håll med om att det här är en rätt så oväntad "trafikreglering"! Det är Professor Deutsch som inte låter projektet Skyltsöndag dö. Han tog över när BP la ner sitt "chefsskap".

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 171

STÅTTS

-Smaka på den! En motspelare la ordet i Wordfeud (datoriserat Alfapet) och fick det godkänt. Jag stirrade förundrat på displayen. Vad är detta? Allt som kan användas i spelet måste gå att hitta i SAOL. Rent kunskapsmässigt kan jag förstå att detta skulle kunna vara en böjning av verbet stå. Men jag kan hur gärna jag än skulle vilja inte få in det i en mening! Analogt med "förståtts" och "utståtts"? Nej jag klarar det inte. Om nu du som ser detta kan ge mig en fungerande svensk mening som innehåller detta ord skulle jag sova lite lugnare i natt. Det är f ö inte första gången jag häpnat över vad SAOL tillåter, och jag vet att jag inte är ensam om det ...

Veckans mening – om språk och kön

Har jag i veckan läst någon mening som stannat kvar lite extra i min skalle? Det är Skriv-Robert som undrar, på ständig lördagsjakt efter Veckans mening. Jag har dålig fart på min bokkonsumtion för närvarande, men under en av mina många (men inte tillräckligt många) utgrävningar av lådor, hyllor och skåp återfann jag en bild som länge satt på min vägg. Det är en enspaltare av Henrik Tikkanen,  finlandssvensk tecknare och författare. Han publicerades återkommande i Dagens Nyheter från 1977 med teckningar åtföljda av en mening, ofta med satirisk udd. Hans alster kallades "pojkstreck". Här ett exempel, nu vald till Veckans mening av mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Hem, ljuva hem!

Grått och ganska trist att titta ut genom fönstret denna fredagsmorgon. Borde man inte flytta till ett varmare klimat? Tror att det är såna funderingar som dök upp hos Elisa Matilda när hon bestämde sig för denna fredags fem frågor. Men nog är åtminstone jag rätt nöjd med att bo där jag bor. Så praktiskt! Hem, ljuva hem!

1. Vart utanför din nuvarande stad skulle du om möjligt flytta till? Vill inte flytta alls faktiskt. Men visst finns det stunder när jag önskar att jag kunde kalla en varmare och soligare plats för "hemma".
2. Var låg ditt första boende? Mina föräldrar hyrde en stuga på landet när jag föddes. Min första egna bostad var ett inackorderingsrum.
3. Vad kan du inte kompromissa med gällande standard? Det ska inte finnas kackerlackor. (Har drabbats av dessa odjur!) Badrum och kök ska vara i gott skick.
4. Vilken typ av område trivs du bäst i? Tror att jag hamnat rätt: lägenhet i stort hus nära vatten och grönt och med centrum ganska enkelt åtkomligt. Någon annan sköter blomrabatter, skottar snö, sandar på ishalkan ...
5. Vilken utsikt skulle du helst vakna till varje dag? Är rätt nöjd med den jag har, men med mer vatten skulle den nog bli ännu bättre. 

Trevlig helg alla! Snart är det jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

98500

-Så många barn föddes i Sverige under fjolåret. Fast egentligen bör man säga "så få". För antalet bebisar sjunker och fjolårets siffra är den lägsta på 22 år. En slutsiffra för 2025 finns ännu inte, men inget tyder på någon uppgång. Och inte sedan 1751 har barnafödandet varit så lågt som nu: 1,43 barn per kvinna. Man kan spekulera i orsakerna men någon glasklar förklaring står inte att finna. Rättare sagt: jag har inte hittat den ...

Just nu i december

Månadsskifte, igen. Viss kommer de oftare nu än förr? Det må vara hur som helst med den saken, jag fortsätter med det jag tänkt ska bli en vana; en uppdatering på fem punkter – därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo.

Just nu läser jag Mikael Yvesands "Våran pojke". Var nominerad till August-priset (men fick det inte).

Just nu lyssnar jag på "Hon som tittade in", en deckare av Karin Wahlgren i uppläsning av Torsten Wahlund. Lite omständlig men inte så tokig ändå. Man märker att författaren är läkare i botten! 

Just nu tittar jag på  "Skiftet", svensk serie på Netflix som faktiskt är riktigt bra. Om de första kvinnorna som blev poliser och vad de mötte, både ute på gatan och på polisstationen ... Kollar åtminstone de första avsnitten av årets julkalender i SvT.  

Just nu njuter jag av en slurk glögg. Kan inte dricka särskilt mycket av den varan, för då får jag garanterat ont i huvudet.

Just nu längtar jag efter att Dottern kommer hem till jul. Då köper vi gran och klär den tillsammans, på kvällen den 23. Sedan äter vi risgrynsgröt och tar julens första skinkmacka!

Copyright Klimakteriehäxan

Beige – är det ens en färg?

Stig Lindbergs bilder till Lennart Hellsings
berättelser om Krakel Spektakel sänder
helt rätt signaler!

Har aldrig varit förtjust i beige. Tvekar t o m att kalla det en färg. Men rätt som det är har trendnissarna  hittat in i denna färglösa återvändsgränd. Heminredning, mode, offentliga miljöer – överallt finns de neutrala tonerna.

Den så kallade "beige home-estetiken", hyllad för sina rena linjer och någon sorts lugn, har blivit en global designtrend. Men nu höjer pedagoger och utvecklingsexperter varnande  rösten: kan ett färglöst hem påverka hur barn växer och lär sig?

Ja, med största sannolikhet. Ny forskning pekar på att miljöer som domineras av beige, grått och andra dämpade toner ger färre visuella och taktila intryck, vilket kan minska barnets nyfikenhet och möjligheter till aktiv utforskning av närmiljön. De blir mindre kreativa och tappar åtminstone delvis sin empatiska förmåga.

Vill man ha gladare och lyckligare och i framtiden mer framgångsrika barn ska man inte snåla med färg medan de växer upp!

Naturligtvis ska våra ungar omges av färg, och då inte bara på Lego-bitarna. Nej, klä dem i rött och grönt och blått och orange. In med hela regnbågen! Inte bara barnen mår bra av det utan deras omgivning också! Och vad säger ni: kan man ens kalla beige för en färg? 

 

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: vidaXL 

CITAT om kulturpolitik

Jag blir deprimerad av att man inte förstår att ett rikt kulturutbud, såväl utövande som nyttjande, är grunden för en levande demokrati. Det kanske t o m är det som gör oss till människor. Om jag fick bestämma skulle vi göra en mångmiljardsatsning på public service där vi bygger upp nyhetsredaktioner lokalt runt om i hela vårt land, både radio och tv. Som jag ser det är public service ingen utgift, det är en investering vi måste göra för att få vår demokrati att överleva.

-Håkan Juholt, f d riksdagsman (S), tillika partiets ordförande i nio månader (från mars 2011 till januari 2012) , intervjuas i tidningen Dagens ETC. Han verkar nöjd när han ser tillbaka på sin tid både som politiker och som ambassdör (vilket han blev när han fått sparken som partiledare). Nu konstaterar han dels att han har gott om politiska tankar och idéer, dels att socialdemokraterna över huvud taget inte vill ha med honom att göra. Där tror jag att Magdalena Andersson & Co tänker fel. Kan hon vara skrämd av ordet "juholtare" som togs in i Språkrådets lista över nya svenska ord 2011? (En "juholtare" är ett förhastat uttalande som man snart tvingas backa på.)

Högt uppe på berget ...

Kort och koncist är påbudet som gäller för denna upplaga av Tisdagstrion. Skriv-Robert har bestämt att nyckelordet är berg. Och det öppnar förvisso många vägar, kanske inte bara uppåt ... Dramatiska berg kan jag möjligen njuta av om de kan ses från långt håll. I övrigt nöjer jag mig absolut med att läsa om dem och försöken att betvinga dem.

"Sju år i Tibet" (Sieben Jahre in Tibet) av Heinrich Harrer läste jag redan som barn och blev helt fascinerad. Har läst om den och också sett filmen när Brad Pitt spelar huvudrollen som tysken som kommer till det lilla bergslandet där ingenting liknar det han redan känner till. Stundtals riktigt läskigt men oavbrutet fängslande. Bygger på en sann historia.

 "Tunn luft" (Into Thin Air) är ingen roman men snarare ett resereportage av den amerikanske journalisten Jon Krakauer. Expeditionen han deltar i med målet att nå toppen av Mount Everest stöter på många och svåra problem. Värst av allt en häftig storm. Flera i gruppen dör. Otäckt men bra läsning när man sitter trygg hemma i värmen ...

"Ormens väg på hälleberget" är en av Torgny Lindgrens tidiga romaner (kom ut 1982). Hjärtskärande bitvis, om slavliknande förhållanden i det gamla svenska bondesamhället för dem som inget har. Utspelar sig (förstås) i Västerbotten!

Copyright Klimakteriehäxan

Full fart framåt i alfabetet med F

Det är Enligt O som vill skapa ett litteraturens eget ABC, baserat på hennes frågor. Det har blivit dags för F!

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på F!

Jag väljer två; båda kvinnor som verkar ha fallit lite i glömska, en svensk och en amerikansk: först Marianne Fredriksson. Vad beträffar henne så är trilogin bestående av "Evas bok", "Kains bok" och "Noreas saga" i mitt tycke helt överlägsen resten av hennes (stora) produktion (har dock inte läst allt, förstås).

Marilyn French gjorde djupt intryck på mig med "Det blödande hjärtat" (The Bleeding Heart) och "Kvinnorummet" (Women´s Room). Det var måste-läsning på 80-talet (båda kom ut 1977) och jag tror att böckerna håller jättebra ännu!

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på F!

Törs jag dra ännu en lans för "Fvonk" skriven av Norges roligaste man, Erlend Loe? Det här är en historia som, precis som titeln, inte liknar något annat. Två män blir goda vänner, en av dem är Jens Stoltenberg. Det där är bara en gnutta av alltihop! Grymt underhållande!

Tipsa om en riktigt bra feelgood-bok!

Tyvärr är det ju så att feelgood-författarna ofta verkar koka soppa på samma spikar. Ett oväntat arv dimper ner, en affärsrörelse medföljer men står på ruinens brant. Arvingen kommer, förälskar sig i platsen, företaget och (minst en av) medhjälparna och – simsalabim! – det går att få fart på resebyrån/bokhandeln/restaurangen/bageriet/butiken, stryk det som ej önskas.

Rekommenderar i stället en härlig, burlesk favorit: "Harens år" av Arto Paasilinna. Här blir man både road och överraskad!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

10 000 

-Så många skott avlossar en skidskytt i elitklassen under en tävlingssäsong. Det kan i och för sig handla om ännu fler, kanske upp till 15 000, säger Björn Ferry, expertkommentator när Sveriges Television sänder direkt och vi i soffan spänt följer händelserna både på "vallen"och i spåret.  Nu har säsongen startat, och den började bra för di svenske!

Här är det en triss!

Det har blivit dags att ta upp diskussionen om den svenska kulturkanonen igen, tycker jag. Vad är egentligen god litteratur? Eller, för att göra frågan en aning enklare att besvara, vad är egentligen litteratur? 

Att jag börjat fundera i såna banor beror på att jag varit ombord på ett flygplan på första gången på länge. Och mitt framför mina ögon ser jag skylten ni ser på bilden. Har aldrig mött den förut. Den som alltså förbjuder mig från att stoppa in något annat än just litteratur i den där fickan! 

Jag förstår att vilken pocketbok som helst, av vilken sort det vara må, är godkänd för att petas ner där. Men korsordstidningen? Min banan? Ett paket pappersnäsdukar? En tunn scarf? Nähä, se det går naturligtvis inte an. Och hur ska man tänka om man medför en roman i tegelstensformat, de blir ju bara fler? Kan man trycka ner de första hundra sidorna? För utrymmet är snålt tilltaget.

Återstår en undran: hur kan det vara OK att klämma ner katalogen med erbjudanden om shopping ombord där? Ingen kan väl kalla det för litteratur! Fast jag bläddrade förstås och hittade en sak jag ville köpa (det var ju ändå min födelsedag). Vad hände? Jo jag somnade och märkte aldrig när den där vagnen rullade förbi min plats. Så jag fick tji. 

Och inte hade jag nån pocketbok att stoppa i den där fickan heller. Hade ingen pappersbok alls med mig på semestern, för första gången, och det var ett dåligt beslut: det gick inte att läsa problemfritt på surfplatta i solljus, så där fick jag tji en gång till.

Skyltsöndagar kan man alltid ha, det tycker åtminstone Professor Deutsch. När det kommer till Veckans bild är det Åke som styr och ställer. Fullbordar en triss med en knoppig amaryllis till LillaSysters  Färgsprakande NOVEMBER! Sista dagen i dag!

Första advent! Elljusstakarna syns i snart sagt alla fönster (det är bara jag
som är lite sen). Det här är den originellaste. Flaskproppar i kristall är
"ljuslågorna" på metallskapelse från konstnärskollektivet LOD i Stockholm. 

Jag har numera helst amaryllis som snittblommor, i stället för att köpa lökar
som man får vänta länge på – och när de äntligen blommar blir
stjälkarna hysteriskt långa medan bladen uteblir helt  ...

Copyright Klimakteriehäxan

Näst sista dagen!

 Färgsprakande NOVEMBER går mot sitt absoluta slut. Bara en dag kvar av LillaSysters enträgna kampanj för att lätta upp en traditionellt grå och tråkig månad. En kort utflykt på stan gav mig material till dagens bidrag!

Konstnärskollektivet LOD på Norra Agnegatan har inte en vakthund, men väl en julbock i granris som noga inspekterar besökarna. 

Den här fasadbiten på ett hus på Kronobergsgatan på Kungsholmen blev så gott som världsberömd när Carolina Falkholt hade målat en jättestor penis på den. Dagens motiv rör upp färre känslor, men färgglatt är det om än inte knallblått (som den där snoppen var)!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om gudstro

Skriv-Robert efterlyser på lördagarna Veckans mening  – en mening man nyss läst men som inte bara flutit förbi utan gjort att man hejdat sig om än aldrig så lite i läsningen. Eftersom jag än en gång befinner mig i en lässvacka, har inte läst en bokrad på nästan två veckor, väljer jag i stället en mening jag hört. Det var statsvetaren Katarina Barrling som föreläste om Sverige och Gud och sin nya bok "Världens mest protestantiska land". Om sambandet mellan stat och kyrka, om traditioner och teorier. Och nog för att många i dag sällan går i kyrkan och ibland t o m gått ur den helt – men Barrling konstaterar:

I ett störtande flygplan finns det inte många ateister.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu spurtar vi!

Återstår bara denna helg av november, månaden som bär sitt envetna rykte av att vara grå och sällsynt tråkig. LillaSyster har tagit på sina späda axlar att lätta trycket på både oss och månaden. Det sker genom att vi bloggare visar något positivt och färgglatt, så att vi uppnår en  Färgsprakande NOVEMBER!

Jag inser förstås att vitt inte är den gladaste färgen, men jag gillar vita blommor och den här buketten råkar vara väldigt speciell. Har plockat in den från balkongen i dag! Hade för månader sedan en krysantemum som ville tacka för sig, inga knoppar syntes. Men den var snyggt grön och jag tryckte ner växten i en glipa i en balkongkruka, där den uppenbart trivdes för det gröna blev större och banne mig lite grönare också. Den fick vatten förstås.

Trodde knappast mina ögon när jag en dag i slutet av oktober anade små knoppar! De blev fler! Och minsann, där var det en till! När vi åkte till Lanzarote hade de börjat slå ut. Nu fanns alltså nio rejäla vita blommor och jag sitter och tittar på dem med ett leende på läpparna. Gamla krukväxter är värda att få en andra chans! Och passar bra i vas, för jag sitter ju inte så ofta på balkongen så här års.

Efter min synnerligen korta blomplockningspromenad gav jag mig ut på stan och nu är jag, äntligen, vaccinerad igen. Det blev tre skott den här gången: covid, influensa och lunginflammation (som jag trodde jag hade tagit redan men det syntes i alla fall inte i journalen).

Lägg lite presentshopping på det! Tror att barnbarnet kommer att älska den röda klänningen med paljetter. Och den gör ju det här inlägget klart mera färgsprakande!

Copyright Klimakterieähäxan

På spelhumör

Vad vore en fredagsmorgon utan Elisa Matildas fem frågor, jag bara undrar? Hon levererar ständigt, man blir lite överraskad och det är bara att tacka och ta emot! I dag är hon inspirerad av spel.

1. Vilket djur skulle vara din följeslagare om livet var ett äventyrsspel? En hund, utan tvekan.
2. Om du fick en skattkarta i posten – vad skulle du hoppas att den ledde till? En fungerande hälsokälla dit jag kunde bjuda in alla behövande.
3. Vilken oförklarlig vardagshändelse är ditt livs största mysterium? Varför det man lägger in i mangeln ovanpå mangelduken kommer ut under den (om det man manglar är längre än själva mangelduken).
4. Om du samlade poäng för vardagssysslor – vilken skulle ge dig flest på en vecka? Plock, i köket och i resten av vår bostad också ... 
5. Om du skulle ha ett högkvarter, var skulle det vara någonstans? I skuggan nära en solig strand där vattnet är klart och vågorna hanterbara.

Copyright Klimakteriehäxan

En sorts repris i kallt väder

Det har hänt förr. Nu har det hänt igen. Jag har gett mig av hemifrån utan att tänka på att det faktiskt är november, en månad som av gammal vana inte bara är tämligen grå utan också kan vara kall, med snåla vindilar som snurrar runt oss som vågat sig ut.

Visst borde jag veta bättre, men det verkar inte som om jag lär mig av de gamla misstagen. Mer än en gång inser jag att jag hade behövt vantar eller handskar, men händerna kan man ofta klämma ner i en jackficka och rädda situationen.

Värre är det när hela överkroppen tror att den hamnat i ett kylskåp. Fast det finns bot! Jag köper en sjal! Jo tack, jag har rätt många men eftersom de ligger kvar i hyllan därhemma har jag ingen glädje av dem i just detta iskalla ögonblick.

Vilken tur då att man kan hitta helt underbara halsdukar, rejält stora, gudomligt mjuka och ulliga och till ett synnerligen överkomligt pris! När jag senast befann mig i den här knipan klev jag in i en Glitter-butik och se bara vilken vacker sak jag ett ögonblick senare kunde svepa in mig i! Som att gå in i ett ljummet moln, i underbara färger! Från tidigare liknande tillfällen har jag en sjal som går i blått och en som går i grönt ... så det handlar om en sorts repris! Därmed också dagens absolut färska bidrag till LillaSysters kampanj för en Färgsprakande NOVEMBER!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 170

 FASKIKEL

-Ordet dök upp hos Hannele i går och jag hade verkligen inte en susning om vad det betydde, inte hur det ska uttalas heller. Bara att googla! Och svaret är att en faskikel är en bunt med skrifter eller ett häfte. Nog för att jag har rätt gott om sammanhängande verk i min hyllor, men inget av dem kommer någonsin att omnämnas med detta märkliga ord, det garanterar jag. Mest troligt är att jag aldrig kommer att ta det i min mun! Även om jag fått uttalet beskrivet för mig av AI: uttalas fa-shik-kel, med  tonvikt på första stavelsen. 

Världens piggaste 80-åring?

Min första Pippi-bok kom ut 1948 och jag
fick den 1955. Litet format! Lägg märke till
hur litet författarens namn är på  omslaget!
 Ingrid Vang Nyman tecknade. Pris: 3:95.

I dag är det dags att gratulera Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, mera känd som Pippi kort och gott. Astrid Lindgrens första bok om denna originella hjältinna kom ut för så länge sedan! En piggare 80-åring får man leta efter. Grattis!

Egentligen borde hon väl inte ha uppskattats. En unge som klädde sig slarvigt, som ljög, som länsade kakfaten när hon hamnade på kalas, som faktiskt aldrig uppförde sig så som välartade små flickor fick lära sig på 40-talet, när Pippi föddes. Men jo då! Sedan Bonniers tackade nej hamnade hon hos Rabén och Sjögren, och det har nog det förlaget mått extremt bra av ...

Genom alla åren har hon behållit sin popularitet. Hör en barnbibliotekarie i Umeå som intervjuas i radio, och han berättar att efterfrågan efter böcker om Pippi Långstrump är stor. De blir så flitigt lästa att man ideligen måste köpa in nya!

Jag fick min första Pippi-bok 1954 och redan då var den tryckt i 127 000 exemplar, en upplaga som bara ett fåtal författare lyckas prångla ut i dag! Visst ser man att den är 

läst, men jag har alltid hanterat böcker försiktigt, så trasig är den inte. Tror att den väntar på barnbarnens intresse, jag har inte testat det ännu. Men mot bakgrund av allt som hänt Pippi genom åren kan man för denna 80-åring lugnt stämma in i "Ja må hon leva", för det kommer hon definitivt att fortsätta göra!

Och eftersom hon definitivt är en färgglad liten person fyller hon dagens behov i firandet av Färgsprakande NOVEMBER som har sitt ursprung hos LillaSyster.

Copyright Klimakteriehäxan

I samlad tropp

Vi är många, vi som samlar. Men vi samlar förstås på olika saker. Debutsky samlar på Muminmuggar, Hannele på böcker och påfåglar, Orsakullan på finporslin, Susjos på bonsaiträd, BP satsar på erfarenheter (smart för de är inte fysiskt utrymmeskrävande), Janerik vill utöka sitt filmotek, Paula är så klok att hon samlar minnen, Professor Deutsch kan tänka sig att samla på pengar ... Mrs Calloway vill ha yllebroderier. Det där fick jag reda på när jag klickade runt bland bloggarna som svarade på Elisa Matildas fem fredagsfrågor en gång. Själv tycker hon att tavlor är något som verkligen är värt att samla på.

Tavlor – ja det kan jag hålla med om, men där finns ju en begränsning. Den heter väggutrymme, och den gränsen är absolut även om man som jag försöker hänga om verken ibland, låta någon bild få lite "ledigt" för att sen återkomma med ny lyskraft.

Min "konstsamling" har det fina med sig att i princip varje grej jag har har sin egen historia, ett minne av konstnären, hur det gick till när verket blev mitt, var i världen jag befann mig. Inser att jag började köpa konst väldigt tidigt, gott och väl innan jag hade fyllt 20. Då valde jag affischer och billiga tryck, och det tycker jag fortfarande man kan göra. Det är ju i grund och botten bilden man bryr sig om, inte originalet, ofta helt ouppnåeligt dessutom. Tänk bara på mitt underbara Mona-Lisa-draperi som blev utslitet ... det var inte signerat av da Vinci precis! Men hon såg ut exakt som hans, fast hon var stor som en dörröppning! Och ja, jag saknar henne än.

Hemma är det ju man umgås med sina samlingar. Tror att jag redan bekänt att jag utan tvekan är kuddoman. Älskar att byta kuddar i soffor och fåtöljer, som då förändras radikalt. Har alldeles för många prydnadskuddar i källaren, vet att jag måste rensa. Men även när det gäller kuddar finns det en story bakom i princip var och en och då blir det genast svårare! Några har jag gjort själv, andra har jag fått eller köpt, det finns både hembroderade, Ikea-produkter och franska skönheter i gobelängväv ...

Och så är det den där samlingen som bara uppstod alldeles av sig själv: jag har ju pippi på fåglar! Visst, jag älskar förstås koltrasten och sädesärlan och domherren, men sådana samlar jag inte på. Min pippisamling består enbart av fåglar som inte kan flyga. De har inte ens försökt. Har visat de flesta här på bloggen, det finns ett hundratal (jag har inte dunderkoll på dem alla nu). De har i alla fall en egen etikett här på bloggen, klicka på den ("pippi") och scrolla ett tag så får du bekanta dig med väldigt trevliga icke-flygande fåglar och deras historia! Gjorde till och med en liten bok, "Klimakteriehäxans fågelbok" för något år sedan. 

Ja jag har nog tagit klivet tillbaka till det uråldriga samhällssystemet när alla var jägare och/eller samlare. På sätt och vis i alla fall. För dagens hängivna samlare är ju ständigt på jakt, det må vara efter dyrgripar eller bara kul prylar. En pippi, en kudde, en liten tavla ... och så känslan när man hittat rätt! Så härligt! 

Tavlor hemma hos mig. I mitten en favorit: "Moder Jord" av EWK, Ewert Karlsson,
legendarisk  tecknare med politisk satir som specialitet.  

Copyright Klimakteriehäxan

  Färgsprakande NOVEMBER!

Inte många dagar kvar nu av den grå månaden. Adventsljusen står på kö, julgranar är redan klädda, klappinköpen i full gång, kanske rentav koncentrerade till den här s k svarta veckan?

För egen del köpte jag färg och glädje i form av en tulpanbukett i dag. Syrran swishade en slant och bad mig köpa något jag ville ha som födelsedagspresent. Nu gjorde jag det, och det är en present som jag verkligen vet att uppskatta!

Hoppas ni också gillar den här sortens färgsprak – ja, det vet jag nog att ni gör! LillaSysters initiativ för att pigga upp oss i dessa mörka veckor har hur som helst funkat bra, tycker jag!

Julgranar i Kungsträdgården är klädda och klara.

Copyright Klimakteriehäxan

En månad före jul

Idag blev det julafton, exakt en månad för tidigt, för ett gäng svenska författare. August-priset har delats ut! Två av de prisade lyfte jag fram nyligen, den ena boken  – Lina Wolffs "Liken vi begravde"   – har jag nu läst. Wolff är originell, hennes figurer robusta och händelserna oförutsägbara! Bea Uusmas "Vitön" kommer jag absolut att läsa, ju förr desto bättre.

Att båda författarna därmed tar hem August för andra gången är häftigt och man kan bara gratulera! Skaran upphovspersoner som nu ståtar med dubbla Strindberg-inspirerade plåtgubbar är därmed sex. De fyra som tidigare fått priset två gånger är Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Sven O. Paerson och Lars Sund.

Copyright Klimakteriehäxan

Vi har kommit till E!

Den har låtit vänta på sig, men nu är den här: bokstaven E i Litteraturens ABC som Enligt O styr över. Tre uppgifter vill hon ha i denna utmaning!

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på E!

Nora Ephron hade säkert många suveränt underhållande historier oskrivna när hon dog i cancer, 71 år gammal.

Vi får nöja oss med det hon hade skrivit: "I lust och nöd" (Heartburn) och "Jag gillar inte min hals och andra tankar om att vara kvinna" (I Feel Bad About My Neck: And Other Thoughts on Being a Woman), exempelvis. 

Förutom böckerna skrev hon manus till en rad succéfilmer av romkomtyp, som "När Harry mötte Sally", "Sömnlös i Seattle" och "Du har mail". Ephron var romkom-genrens drottning!

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på E!

Här väljer jag en av den tämligen orättvist bortglömde (tycker jag) Olle Lönnaeus: "En enda sanning". Gillar hans skånska krimhistorier, ofta med lite inblandade integrationsfunderingar.

Tipsa om en läsvärd bok med anknytning till Europa! 

"Den längsta dagen" av Cornelius Ryan är en dokumentärroman som utspelar sig 1944, fylld av "äkta" intervjuer med människor på frontens båda sidor. Den sjätte juni äger landstigningen i Normandie rum, och såväl den händelsen som dess efterspel har haft stor betydelse för Europa. Kan rekommendera hörversionen, Claes Elfsberg läser och han gör det lysande.

Får inte glömma att bidra till LillaSysters Färgsprakande NOVEMBER.
Dottern tog bilden när solen gick ner på Lanzarote.

Copyright Klimakteriehäxan

Boksläpp i Barndomslandet

Visst är det kul att folk blir intresserade av något man skrivit och vill läsa, de är till och med villiga att betala för det (bloggen läser man ju gratis)! Har denna söndag haft boksläpp av "SÅNT nästan bara JAG MINNS – Om människor och händelser  i Värmskog förr i tiden". 

Det blev en programpunkt i firandet av Värmskogs hembygdsförenings 75-årsfirande. Där vankades musik, quiz, fika med fantastiskt gott hembakat och en kul berättelse om hur det är att komma flyttande till mitt Barndomsland från Nederländerna, med barn som bara talar holländska ... (de trivs och bor kvar).

Jag blev intervjuad lite kort på scenen om min bok och sedan såldes den till premiärpris. Fick signera nästan alla exemplar – och det gjorde jag förstås mer än gärna.

Foto Janåke Gestblom

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild

Ni som vet när jag säger att bilden får mig att tänka på Maradona, ni vet.

Veckans foton som Åke efterlyser kommer från min vecka på Lanzarote, en kanarieö med mängder av vulkaniska toppar och svart sand. Dessutom många turister. Språkvariationen var stor vid poolerna och måltiderna, åtgången på solkräm ansenlig, pappersböckerna vanliga och vattnet höll behaglig temperatur. Går inte att klaga! 

Egentligen tog jag inte särskilt många bilder, men när Dottern hoppade in  i en vattenpolomatch ville jag ju föreviga den. Och om jag får säga det själv så tycker jag att fotot ni ser här överst blev ett lyckoskott!

Poolen kunde man stundtals ha för sig själv. Det kändes ju lyxigt! Att himlen inte var klarblå hela tiden är något man får ta med jämnmod.

Jo det ÄR havsutsikt från rummet men jag
har sett bättre ... OK i alla fall. Och
palmerna är vackra i soluppgången!

Showtime på kvällen på vårt hotell. Här ett nummer med jonglering av lysande käglor.
Tycker det kan få bli ett bidrag till LillaSysters Färgsprakande NOVEMBER.
Copyright Klimaktereiehäxan

Veckans mening – om Ukraina

Finns det en mening i det jag nyligen läst som fått mig att reagera lite extra? Det är Skriv-Robert som står för efterlysningen, lördag efter lördag. Nyss läste jag en text skriven för Nya Åland av Jan Mosander, en lysande journalist som fortsätter sin bana långt efter pensioneringen bl a just som krönikör. En gång i månaden medverkar han i tidningen, men tyvärr går det inte att länka till hela texten. Denna gång tar han upp korruptionen i Ukraina, ett svårt problem som ingen verkar kunna rå på. Ministrar avskedas för ohederliga affärer, men det är bara toppen på ett enormt isberg. Naturligtvis måste man undra hur alla hjälpmiljarder hanteras? Mosander konstaterar, i sorgsen ton, och det är lätt att sörja med honom:

Miljoner och åter miljoner har rakt av stulits ur landets offentliga medel.

Copyright Klimakteriehäxan

I väntans tider

Vinterfredag. Snötäcket är tunt, men det ligger där det ligger. Jag hade gärna stannat en stund till under mitt, men upp måste man ju ... Och väl uppe och på benen, med frukost inombords, är det naturligtvis en titt in hos Elisa Matilda som gäller. Då får man koll på de fem fredagsfrågorna! Hon får mig att tänka att visst, vi går i väntans tider!

1. Vad sparar du till? Ingenting. Har nog allt jag behöver (och lite till).
2. Vad står högst upp på din önskelista? Nya knän.
3. Vad önskar du att december kunde bjuda lite extra på i år? Vita soliga juldagar skulle vara trevligt.
4. Vilken liten förändring skulle göra störst skillnad i din vardag just nu? Att jag får tillbaka läsron, på riktigt. Den är inte där för närvarande.
5. Vad ser du fram emot med vintern? Jul är trevligt. Tror att Dottern kommer hem. Lite glöggmys med levande ljus och en vacker, väldoftande gran med lagom mycket pynt.

Copyright Klimakteriehäxan