I närheten av snille och smak

Veckans tisdagstrio är det dags för, förstås. Temat, som Skriv-Robert bestämt, är denna gång Svenska Akademien (associera fritt!). Jag får alltså närma mig det där gänget som sägs representera snille och smak, även om det periodvis funnits anledning att starkt ifrågasätta det.

Svenska Akademiens ordlista (SAOL) är ett språkligt rättesnöre som ibland verkligen kan överraska. Den boken tar sig lätt in på pallen denna gång. För oss som är roade av lek med ord och bokstäver som Alfapet/Wordfeud är den Lagen. Inte sällan blir man förvånad: somliga ord som man skulle vilja svära på att de inte existerar finns minsann. Medan andra som känns naturliga inte dyker upp ... 

Akademien ger också ut böcker på sitt eget förlag, deras lista över publicerade verk är lång och fylls ständigt på. Bland titlarna finns svenska klassiker, både poesi och fiktion (Lagerlöf. Boye, Moberg, Ekelöf). Men också lite nyare titlar som exempelvis "Fjärilen i min hjärna", en mycket berörande bok av Anders Paulrud som han skrev när han fått sin cancerdiagnos. Det här blev hans sista roman.

Det blev en oändligt sorgsen historia när en kvinna för första gången utsågs till akademiens ständiga sekreterare. Sara Danius, litteraturvetare, tillträdde jobbet 2015. Då hade hon varit ledamot i sju år, på stol nummer sju. 2019 avgick hon efter en lång rad konflikter. En faktor var oenighet om hanteringen av den s k Kulturprofilen som spelade en knepig och olämplig roll i akademiens utkant. Eftersom han var gift med en av ledamöterna (Katarina Frostenson) hade han fått tillgång till hemlig information bl a, samtidigt som han anklagades för sexuella trakasserier och våldtäkt. (Han hamnade i fängelse.)

Danius i en av de fyra klänningarna på omslaget
till hennes egen bok "Sidenkatedralen", en 
 samlingsvolym med essäer och artiklar hon skrivit.

Ett arv som Danius lämnade efter sig till sina medsystrar kan man kanske kalla det faktum att hon med sitt val av uppseendeväckande kreationer till Nobelfesten gav modeintresset ett seriöst erkännande. Innan klänningarna syntes hade hon gett ett ansikte till knytblusen som fick en renässans, hon gick till och med mannekäng på NK iklädd en modell hon själv designat. Jag satt i publiken!

De fyra fantastiska aftonklänningarna, skapade av Per Engsheden, fick kungligheternas outfits på Nobelfesten att hamna i (medie)skuggan. De har också visats på utställning och ingår nu i Nationalmuseums samlingar. Och så finns det förstås en bok! I "Danius och modet" utforskar Marie Ledendal och Philip Warkander Danius relation till mode – med fokus på just de där klänningarna. Får man kalla dem kaxiga utan att verka vanvördig?

I morgon är det fest i Stockholms stadshus igen. Jag har genom jobbet fått ungefär så mycket Nobel som jag tål (snarare kanske lite i överkant) men jag ser ändå till att kolla klänningarna när hela gänget glider nerför den breda trappan i Gyllene salen. Sedan ägnar jag mig åt annat!

Copyright Klimakteriehäxan