Det är dags nu.
Sonen är på väg.
På väg mot den första egna bostaden.
Det är stort, för både honom och resten av familjen.
I dag levererades sängen.
I natt sover han där för första gången.
Några fler möbler har han inte ännu, men jag har försett honom med en pastagryta, en kastrull, en stekpanna och en pastaslev samt fyra tallrikar och fyra muggar. Besticken är arvegods. Öl- och snapsglasen han fick i studentpresent är vederbörligen uppackade, väntar väl bara på inflyttningskalaset, även om snaps inte är något som verkar vara särskilt gångbart.
Målarna ska komma och på värdens bekostnad täcka över ankomna väggar och slitna skåpdörrar, så det där kalaset får nog vänta ett tag.
Men nu tänker i alla fall grabben komma hem mer sällan – även om en eller annan middagsportion nog kommer att locka åtminstone till en början.
På gångavstånd från lägenheten finns en stor matvarubutik. Dit gick han idag. När han var på väg ringde jag för att påpeka, att det finns saker man behöver handla hem, fast man kanske inte tänker på det när någon annan vanligen står för inköpen.
-Du, sa jag, köp både toa- och hushållspapper. Och en diskborste. Och diskmedel.
-Har jag redan tänkt på, sa Sonen.
En stund senare kom ett sms:
"Köpte disktrasor också."
Det finns hopp för framtiden!
Fast det är klart att det blir lite tomt.
Och så undrar jag om han kom ihåg att ta med någon kudde, så här till den första natten.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 11, 2008
En originell badrumsmöbel
Hade just stängt av datorn och skulle ge mig av mot jobbet, när tanken slog mig: i mitt badrum finns en möbel som saknas i de allra flesta andra våtutrymmen.Jag har ju faktiskt en soffa där. Lite bullig och inbjudande, glatt blommig, och med små kuddar att bulla upp.
Så här kommer mitt andra bidrag till denna veckas tisdagstema.
Min Kleenex-soffa, en souvenir från Cypern för många år sedan. Hade aldrig sett någon innan, har aldrig sett någon sedan dess. Har ni?
Copyright Klimakteriehäxan
Som på en strand... nästan...
Det är tisdag och det är den veckodag när ett fototema är påkallat i bloggvärlden. Just i dag är nyckelordet BADRUM. Jag önskar att jag kunde ta en bild på ett underbart, ljust, modernt, härligt våtutrymme - men det kan jag inte, i alla fall inte här hemma.Men på vårt vita kakel sitter symboler för det som jag så ofta drömmer om medan jag låter duschen strila: den ljuvliga stranden med sus i palmkronorna och vit sand mellan tårna. Den uppblåsbara plastpalmen, så gudomligt vulgär, är en present från vänner i Miami som känner till mina böjelser, och de små blå barfota-fötterna har faktiskt stortår som är krokar, fast det kanske inte syns när fotoblixten har gjort sitt. Men ni får tro mig ändå!
Vill du kika in i andra badrum så här på en tisdag - klicka här!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 10, 2008
Säljer dom styltor också?
Jag är i normala fall en mycket nöjd och belåten HM-kund, sedan många år. Men nu måste jag klaga.Kolla in den här tjejen! Hon fyller hela sista sidan i vår- och sommarkatalogen som nyligen kom i posten.
Vad tänker man på när man fixar till en flicka så där? Ska detta vara snyggt? Titta på proportionerna! Att hon är smal som bara den, det är så gott som ofrånkomligt i modefotografernas och
-redaktörernas värld.
Frågan är dock: hur långa ben kan en människa ha utan att vara totalt vanskapt? Minns ni Långa Farbrorn i böckerna om Lilla Anna? Den här tösen kanske Lasse Sandberg också har ritat, som Långa Farbrorns Långa Dotter?
OM denna tjejs vita sommarbyxor är av samma längd som hennes ben borde hon ha en strålande framtid på någon cirkus.
Annars undrar man vad hon har på fötterna. Eller står hon på små pallar? Eller har HM börjat sälja styltor också?
Folk som har normallånga extremiteter kan naturligtvis köpa den här brallan ändå. Kanske rent av ett bra köp. För det tyg som måste klippas av nertill bör rimligen räcka till åtminstone en kjol, som ren bonus.
Men var det verkligen så det var tänkt?
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, mars 09, 2008
Vilken sorts bloggare är du?
Skulle du vilja veta vad du är för en människa som sitter där och knattrar på ditt tangentbord dag efter dag, kväll efter kväll, bloggpost efter bloggpost?
Då finns hjälpen, närmare än du tror.
Det är bara att skriva in adressen till din blogg, så gör analysverktyget resten.
Själv är jag av den sorten som är intresserad av människor och relationer, har jag fått veta, och det kan jag väl köpa – även om jag tror att just det resultatet går att applicera på de allra flesta i bloggvärlden.
Man får två etiketter den här vägen, mina blev ”idealist” och ”riddare”.
Låter ju bra, men får nog tas med en nypa salt trots allt.
Fast visst kan det roa för stunden, så klicka här och få din dom!
Då finns hjälpen, närmare än du tror.
Det är bara att skriva in adressen till din blogg, så gör analysverktyget resten.
Själv är jag av den sorten som är intresserad av människor och relationer, har jag fått veta, och det kan jag väl köpa – även om jag tror att just det resultatet går att applicera på de allra flesta i bloggvärlden.
Man får två etiketter den här vägen, mina blev ”idealist” och ”riddare”.
Låter ju bra, men får nog tas med en nypa salt trots allt.
Fast visst kan det roa för stunden, så klicka här och få din dom!
Vi som slänger jäst
Tänk att bara man vågar bekänna, vågar sig på en träda-fram-are – så finns tröst att hämta. Inte är man ensam om sina egenheter, nej, långt därifrån!
Ta det här med jästpaketet som ligger där i kylen och åldras med värdighet, tills bäst-före-datum är passerat med god marginal. Inte minsta lilla fralla har man bakat, men jästen har i alla fall funnits där, som garanti för att möjligheten trots allt fanns.
Bara att låta det gula vaxpapperspaketet gå i soporna, medan jästbakterierna långsamt tynar bort utan att de fått skänka sin kraft till en pösande deg
Men raskt blir det lilla paketet ersatt av ett nytt, för vem vill vara utan jäst? Tänk om baklusten vaknar! Butiken kan vara stängd eller för långt bort, eller, hemska tanke, plötsligt ha sålt slut på jästen!
Nu visar det sig alltså, att jag är långt ifrån ensam om denna min jästfobi. Både i kommentarerna till posten nedan och i mail har vittnesmålen kommit: jag är likadan, jag har en kompis som gör precis så, min mamma/syster/moster använder aldrig den jäst hon köpt. Vi som slänger jäst kanske rent av är en ny landsomfattande folkrörelse!
Kanske ska jag ändå göra som några av mina läsare föreslår, alltså ge torrjästen en ny chans. Och mjöl finns hemma, så det kan bli både dinkel- och råg- och grahamsvarianter. Om nu inte mjölpåsarna också, hemska tanke, stått och blivit för gamla?
Dock är det läge att revidera en uppgift i min text: jäst, denna viktiga vardagsvara, kostar inte 1:50, som jag skrev, utan 1:30 för de vanliga 50 grammen.
Vilket jag vet eftersom jag kollade extra när jag köpte ett nytt paket i går.
Copyright Klimakteriehäxan
Ta det här med jästpaketet som ligger där i kylen och åldras med värdighet, tills bäst-före-datum är passerat med god marginal. Inte minsta lilla fralla har man bakat, men jästen har i alla fall funnits där, som garanti för att möjligheten trots allt fanns.
Bara att låta det gula vaxpapperspaketet gå i soporna, medan jästbakterierna långsamt tynar bort utan att de fått skänka sin kraft till en pösande deg
Men raskt blir det lilla paketet ersatt av ett nytt, för vem vill vara utan jäst? Tänk om baklusten vaknar! Butiken kan vara stängd eller för långt bort, eller, hemska tanke, plötsligt ha sålt slut på jästen!
Nu visar det sig alltså, att jag är långt ifrån ensam om denna min jästfobi. Både i kommentarerna till posten nedan och i mail har vittnesmålen kommit: jag är likadan, jag har en kompis som gör precis så, min mamma/syster/moster använder aldrig den jäst hon köpt. Vi som slänger jäst kanske rent av är en ny landsomfattande folkrörelse!
Kanske ska jag ändå göra som några av mina läsare föreslår, alltså ge torrjästen en ny chans. Och mjöl finns hemma, så det kan bli både dinkel- och råg- och grahamsvarianter. Om nu inte mjölpåsarna också, hemska tanke, stått och blivit för gamla?
Dock är det läge att revidera en uppgift i min text: jäst, denna viktiga vardagsvara, kostar inte 1:50, som jag skrev, utan 1:30 för de vanliga 50 grammen.
Vilket jag vet eftersom jag kollade extra när jag köpte ett nytt paket i går.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, mars 08, 2008
Medhåll i pressen
Medan vårsolen lyser bättre än världens alla lampor sammantaget där ute sitter jag med mina morgontidningar, vilket ibland är en gyllene stund även om det är grått utanför fönstret.
Och i dag noterar jag bland alla notiser, debattartiklar, reportage och melodifestivalstips två krönikor som jag uppfattar som medhåll.
Medhåll för denna månads första post här på bloggen, med rubriken ”Bättre och sämre människor”.
I Dagens Nyheter är det filmprofessorn Leif Furhammar som undrar vad det är för ”aggressiva fostrarambitioner som den moderna televisionen demonstrerar med så vällustig uppläxningssadism?”.
I Svenska Dagbladet skriver den omtyckta krönikören Karin Thunberg om samma sak och tycker att ”de där utröstningarna i Robinson, de som snart kom att uppfattas som god underhållning, var rena smekmånaderna jämfört med vad människor idag utsätter sig för framför en tv-kamera. Alldeles frivilligt, om jag förstår det rätt.”
Det besläktade programmet som Furhammar dock rekommenderar, ”Styvfamiljer”, kan man se sent ikväll. kl 23.15 i SVT2.
Om man nu prompt måste fira kvinnodagen framför teven, alltså.
Förresten vill jag apropå kvinnodagen citera morgontidningen en gång till, nu DN:s serie "Medelålders Plus" av Sven-Bertil Bärnarp.
Maken: Ska du fira idag?
Hustrun: Fira vad?
Maken: Internationella kvinnodagen.
Hustrun: Ska du fira dom andra 364 dagarna?
Maken: Vilka dagar?
Hustrun: Internationella mansdagarna.
Copyright Klimakteriehäxan m fl
Och i dag noterar jag bland alla notiser, debattartiklar, reportage och melodifestivalstips två krönikor som jag uppfattar som medhåll.
Medhåll för denna månads första post här på bloggen, med rubriken ”Bättre och sämre människor”.
I Dagens Nyheter är det filmprofessorn Leif Furhammar som undrar vad det är för ”aggressiva fostrarambitioner som den moderna televisionen demonstrerar med så vällustig uppläxningssadism?”.
I Svenska Dagbladet skriver den omtyckta krönikören Karin Thunberg om samma sak och tycker att ”de där utröstningarna i Robinson, de som snart kom att uppfattas som god underhållning, var rena smekmånaderna jämfört med vad människor idag utsätter sig för framför en tv-kamera. Alldeles frivilligt, om jag förstår det rätt.”
Det besläktade programmet som Furhammar dock rekommenderar, ”Styvfamiljer”, kan man se sent ikväll. kl 23.15 i SVT2.
Om man nu prompt måste fira kvinnodagen framför teven, alltså.
Förresten vill jag apropå kvinnodagen citera morgontidningen en gång till, nu DN:s serie "Medelålders Plus" av Sven-Bertil Bärnarp.
Maken: Ska du fira idag?
Hustrun: Fira vad?
Maken: Internationella kvinnodagen.
Hustrun: Ska du fira dom andra 364 dagarna?
Maken: Vilka dagar?
Hustrun: Internationella mansdagarna.
Copyright Klimakteriehäxan m fl
fredag, mars 07, 2008
Ett paket jäst
I min kylskåpsdörr ligger alltid ett litet paket färsk jäst.Färsk och färsk, förresten, det som ligger där i dag har den 2 mars som bäst-före-datum, ser jag. Med andra ord är den inte direkt purfärsk. Man skulle rent av kunna hävda att den är obrukbar vid det här laget.
Men det är något skumt med att jag praktiskt taget alltid har jäst hemma. Det är en sorts säkerhetsåtgärd – för tänk om jag skulle få lust att baka! Och står utan! Då blir det ju inget bakat!
Det är bara det att jag knappt kan minnas när jag bakade senast. Trots att jag, om jag gör det, ofelbart gör familjen glad. Ni vet, det där med att doften från ett bröd i ugnen sprider sig i lägenheten, ett fenomen som gör att allt ser lite trivsammare ut, att leendet lättare infinner sig i mungipan.
Antagligen är det den effekten jag drömmer om och tänker på när handen liksom av sig själv flyger upp mot kartongen med jästpaketen i butikens mejeriavdelning. Man skulle kanske ta och…?
Nehej. Inte den gången heller.
Och ändå är det ju inte särskilt komplicerat att slänga ihop ett matbröd som blir både gott, relativt nyttigt och någorlunda billigt. I alla fall inte när man skaffat sig lite vana.
Jag minns med fasa mitt första hembakade matbröd.
Förmodligen tyckte jag att jag blev alldeles för kladdig om fingrarna under arbetets gång. Alltså hällde jag i mer mjöl. Och mer mjöl. Och lite till. Degen blev därefter: okladdig. Och brödet blev också därefter: oätligt. Man hade kunnat klubba ihjäl en oxe med den limpan redan när den var en timme gammal, fast jag hade ingen oxe inom räckhåll, så det stannade vid teorin.
Nu är det ju också allmänt bekant, att en riktig mamma ska både kunna och vilja baka. Kanske är det bullar som kommer i första hand, men matbröd hör också till den mammaroll som vi fått oss ipräntad att den är så gott som helig. Båda sorterna kräver jäst.
Förmodligen bottnar mina jästinköp i den vetskapen, om det inte rent av är genetiskt. Och står man då utan jäst är det ju helkört innan man ens hunnit tänka på att sätta fart på ugnen.
Hörde jag någon säga torrjäst? Sorry, det är inte samma sak. Fördom eller ovana, vet inte, men det funkar inte.
Det är en evig tur att det där lilla gula paketet bara kostar 1:50. Fast det är klart att om man som jag kanske köper och bär hem 10-15 paket innan ett enda blir använt, de andra slängda, då skjuter ju kostnaden i höjden…
Får väl i alla fall sätta upp jäst på inköpslistan när jag går till mataffären härnäst.
Och så finns det säkert något vackert gyllenbrunt bröd i bake off-disken som får följa med av bara farten. Om inte annat så för doftens skull.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, mars 06, 2008
Utrotningshotad
Jag är blondin.
Eller bör jag kanske säga att jag varit blondin. Det där som inte sällan händer med hårfärgen på folk när de blir äldre, det har förvisso hänt också mig.
Och faktum är att det plötsligt kan visa sig vara en hint om hur världen kommer att se ut.
Forskare i Tyskland har nämligen konstaterat, att om 200 år finns det inte några blondiner längre, inte ens innan stråna börjat gråna.
Vi föder för få barn, överlåter inte våra gener på nya generationer flitigt nog.
Till mitt försvar kan sägas att jag i alla fall bidragit med två ungar, som bägge var knallblonda som små. I dag har den ena färgat sitt mörkt, den andre har mörknat alldeles gratis. Så någonstans på vägen har av-blonderingen redan inträtt i min absoluta närhet.
Mer fakta om blondiner – det gäller att passa på nu medan folk vet vad man pratar om – är att världens blondintätaste land är Finland.
Att folk som handlar mat i USA helst vill bli betjänade av blonda affärsanställda.
Att myggor föredrar blod från blondiner (jo tack, det har man märkt) och att en blond kalufs i genomsnitt innehåller ungefär 140 000 hårstrån, medan en brunett har 108 000 och en rödhårig 90 000.
Sedan mycket länge är det ju fastslaget, att blondiner har roligare än de andra. Att vi är dummare, det har Dolly Parton och några till motbevisat med bravur.
Dock ser jag ingen siffra för hur ofta en blondin drabbas av a-bad-hairday-syndromet, jämfört med resten. Men misstänker att här skulle kunna finnas en likhet med myggplågan.
Innerst inne är jag ju fortfarande både ung, smal och blond.
Samt drabbad av ännu en dålig hårdag (somnade om, hann inte med den planerade tvätten).
Lite roligt har jag likväl.
Typisk blondin.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: 1,6 miljonerklubben
Eller bör jag kanske säga att jag varit blondin. Det där som inte sällan händer med hårfärgen på folk när de blir äldre, det har förvisso hänt också mig.
Och faktum är att det plötsligt kan visa sig vara en hint om hur världen kommer att se ut.
Forskare i Tyskland har nämligen konstaterat, att om 200 år finns det inte några blondiner längre, inte ens innan stråna börjat gråna.
Vi föder för få barn, överlåter inte våra gener på nya generationer flitigt nog.
Till mitt försvar kan sägas att jag i alla fall bidragit med två ungar, som bägge var knallblonda som små. I dag har den ena färgat sitt mörkt, den andre har mörknat alldeles gratis. Så någonstans på vägen har av-blonderingen redan inträtt i min absoluta närhet.
Mer fakta om blondiner – det gäller att passa på nu medan folk vet vad man pratar om – är att världens blondintätaste land är Finland.
Att folk som handlar mat i USA helst vill bli betjänade av blonda affärsanställda.
Att myggor föredrar blod från blondiner (jo tack, det har man märkt) och att en blond kalufs i genomsnitt innehåller ungefär 140 000 hårstrån, medan en brunett har 108 000 och en rödhårig 90 000.
Sedan mycket länge är det ju fastslaget, att blondiner har roligare än de andra. Att vi är dummare, det har Dolly Parton och några till motbevisat med bravur.
Dock ser jag ingen siffra för hur ofta en blondin drabbas av a-bad-hairday-syndromet, jämfört med resten. Men misstänker att här skulle kunna finnas en likhet med myggplågan.
Innerst inne är jag ju fortfarande både ung, smal och blond.
Samt drabbad av ännu en dålig hårdag (somnade om, hann inte med den planerade tvätten).
Lite roligt har jag likväl.
Typisk blondin.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: 1,6 miljonerklubben
Måste höra, måste ha!
I dag har jag fått lust till lyxkonsumtion.
Ni vet säkert hur det är: man får en impuls, ser något, hör något – och en lust som inte går att tämja har väckts.
Det kan vara så mycket, något att läsa, ett klädesplagg, en oemotståndlig väska, ett doftande bröd, ett nagellack i den där färgen man faktiskt inte har.
Helt enkelt något man svårligen kan hävda att man verkligen behöver.
Den här gången handlar det om en ny skiva.
Dolly Parton, den evigt gröna, har kommit ut med ”Backwoods Barbie” som hyllas av SvD:s recensent. ”Hon lyfter fram den omväxlande hurtfriska och sentimentala countrypop som är en så viktig del av fenomenet Dolly Parton” skriver Dan Backman och delar ut fyra prickar på sin betygstärning.
Måste ha. Måste höra.
I sommar kommer hon till Sverige igen, men den här gången ska jag inte gå. Och om man tänker rätt på saken kan man ju faktiskt få flera cd för samma summa som konsertbiljetten.
Då blev det ju inte lyxkonsumtion plötsligt, i alla fall inte på samma sätt, utan snarare ett privatekonomiskt snilledrag – eller?
Copyright Klimakteriehäxan
Ni vet säkert hur det är: man får en impuls, ser något, hör något – och en lust som inte går att tämja har väckts.
Det kan vara så mycket, något att läsa, ett klädesplagg, en oemotståndlig väska, ett doftande bröd, ett nagellack i den där färgen man faktiskt inte har.
Helt enkelt något man svårligen kan hävda att man verkligen behöver.
Den här gången handlar det om en ny skiva.
Dolly Parton, den evigt gröna, har kommit ut med ”Backwoods Barbie” som hyllas av SvD:s recensent. ”Hon lyfter fram den omväxlande hurtfriska och sentimentala countrypop som är en så viktig del av fenomenet Dolly Parton” skriver Dan Backman och delar ut fyra prickar på sin betygstärning.
Måste ha. Måste höra.
I sommar kommer hon till Sverige igen, men den här gången ska jag inte gå. Och om man tänker rätt på saken kan man ju faktiskt få flera cd för samma summa som konsertbiljetten.
Då blev det ju inte lyxkonsumtion plötsligt, i alla fall inte på samma sätt, utan snarare ett privatekonomiskt snilledrag – eller?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, mars 05, 2008
Femton val: med eller utan?
Hannele har plockat upp en lista som radar upp ett antal inte direkt livsviktiga, men ändå val. Femton maträtter - och så med eller utan vissa tillbehör. Och eftersom jag gillar mat hänger jag på.
1. Kaffe med eller utan mjölk/grädde (eller Renat för den delen)?
Utan, såvitt vi inte talar om capuccino – då är det med mjölk.
2. Lakrits, med eller utan salt? Båda sorterna tack, men var för sig!
3. Nyponsoppa, med eller utan glass? Med.
4. Köttbullar, med eller utan lingonsylt? Med om de kombineras med potatis, utan tillsammans med pasta
5. Ärtsoppa, med eller utan fläsk? Med, fast magert.
6. Glögg, med eller utan mandlar? Med.
7. Filmjölk, med eller utan socker? Utan, men med frukt.
8. Knäckebröd, med eller utan Kalles? Med.
9. Lussekatter, med eller utan saffran? Med eller utan, russin är viktigare.
10. Julbord, med eller utan skinka? Med. Absolut.
11. Kalops, med eller utan rödbetor? Med.
12. Potatismos, med eller utan rot- (dvs morötter & kålrötter)? Med ibland – och pröva varianten med avokado!
13. Fiskbullar, med eller utan hummersås? Med olika sås, exempelvis dill.
14. Surströmming, med eller utan tunnbröd? Den frågan anser jag vara fel ställd. Bör vara "Tunnbröd med eller utan surströmming?". Och svaret är ett rungande UTAN.
15. Pyttipanna, med eller utan ketchup? Utan. Eller med. Ibland. Fast rödbetor är bättre.
Så där ja. Mina val är därmed klara. Känner du för att hänga på? Gör det, så blir det kanske en hel livsmedelskedja till slut!
1. Kaffe med eller utan mjölk/grädde (eller Renat för den delen)?
Utan, såvitt vi inte talar om capuccino – då är det med mjölk.
2. Lakrits, med eller utan salt? Båda sorterna tack, men var för sig!
3. Nyponsoppa, med eller utan glass? Med.
4. Köttbullar, med eller utan lingonsylt? Med om de kombineras med potatis, utan tillsammans med pasta
5. Ärtsoppa, med eller utan fläsk? Med, fast magert.
6. Glögg, med eller utan mandlar? Med.
7. Filmjölk, med eller utan socker? Utan, men med frukt.
8. Knäckebröd, med eller utan Kalles? Med.
9. Lussekatter, med eller utan saffran? Med eller utan, russin är viktigare.
10. Julbord, med eller utan skinka? Med. Absolut.
11. Kalops, med eller utan rödbetor? Med.
12. Potatismos, med eller utan rot- (dvs morötter & kålrötter)? Med ibland – och pröva varianten med avokado!
13. Fiskbullar, med eller utan hummersås? Med olika sås, exempelvis dill.
14. Surströmming, med eller utan tunnbröd? Den frågan anser jag vara fel ställd. Bör vara "Tunnbröd med eller utan surströmming?". Och svaret är ett rungande UTAN.
15. Pyttipanna, med eller utan ketchup? Utan. Eller med. Ibland. Fast rödbetor är bättre.
Så där ja. Mina val är därmed klara. Känner du för att hänga på? Gör det, så blir det kanske en hel livsmedelskedja till slut!
Ordlöst igen - Wordless again
tisdag, mars 04, 2008
Fri tid och fritid - tisdagstema
Veckans tisdagstema är FRITID. Om det nu handlade om skolarbete skulle jag få underkänt för missuppfattning av ämnet. För jag bestämde mig för att ägna mig åt den förhatliga sär skrivningen och gjorde om det till fri tid - och så kunde jag ta en bild på det befriade urverk som för många år sedan gjordes om till en fingerring, en souvenir från en resa som jag inte längre minns vart den gick. Fri tid är ju fritid.
Svårare än så behöver det väl inte vara?
Trevlig tisdag!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, mars 03, 2008
Tio år i lila med röd hatt
För två år sedan publicerade jag en dikt på engelska här på bloggen, en dikt som hade mailats till mig och som var helt anonym både för mig och för Väninnan i Utlandet, som hittat den i sina gömmor.
Nu vet jag bättre.
Dikten heter ”Warning” och författarinnans namn är Jenny Joseph. Hon är en engelsk poet och just den här dikten, skriven 1961, fick utmärkelsen ”den bästa som skrivits på efterkrigstiden” i hela Storbritannien.
Det visar sig också, att ur denna dikt stammar en internationell kvinnorörelse, ”Red Hat Society”, som grundades 1998 i Tucson, Arizona. Då köpte Sue Ellen Cooper en röd hatt i present till en väninna och gav henne samtidigt en kopia på texten ”Warning”. Sedan gjorde de slag i saken och gick ut och hade kul, i rött och lila, och fann att det var så lyckat att det var rätt att uppmuntra fler att göra likadant.
Röda Hatt-sällskapet består i dag, lagom till tioårsjubileet, av cirka
40 000 medlemsgrupper, så kallade ”chapters”, och åtminstone en finns i Sverige – närmare bestämt i Göteborg.
Målet för verksamheten är ärkesympatiskt: mogna tjejer ska våga ha roligt och vara sig själva, utan att behöva ta hänsyn till en massa gamla konventioner.
Den enda regel som finns handlar om hur man är klädd. Kvinnor som är över 50 ska ha lila kläder och röd hatt, de som ännu inte fyllt ett halvt sekel har lavendelblå kläder och rosa hatt. Dessutom får man på sin egen födelsedag variera sig, då blir det röda kläder och lila hatt!
Och det är inte skrivet i några stadgar, men faktum är att man undviker samtalsämnen som kan dämpa stämningen. Alltså inget prat om sjukdomar, religion eller politik.
Den som ändå envisas med att fråga: Vad gör ni? får prompt svaret: Ingenting. Vilket verkar vara en sanning med modifikation, i alla fall om man studerar rörelsens egen hemsida.
Verkar ju vara en verksamhet som klippt och skuren för klimakteriehäxor rent generellt!
Men utan röd hatt och lila kläder kommer man inte på fråga.
Jag kan nog leta upp något lila – men en röd hatt?
Nej, så modig har jag aldrig varit.
Hittills.
Copyright Klimakteriehäxan
Här är dikten i repris - lagom till Internationella Kvinnodagen! (på lördag):
WARNING
by Jenny Joseph
When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which does not go
and does not suit me
And I shall spend my pension on Brandy and summer gloves
And satin sandals - and say we have no money for butter
I shall sit down on the pavement when I am tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people gardens
And learn to spit
You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickles for a week
And hoard pens and pencils and beer mats
And things in boxes
But now we must have clothes that keep us dry
and pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children
We will have friends to dinner and read the papers
But maybe I ought to practise a little now?
So people that know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old and start to wear purple?
Nu vet jag bättre.
Dikten heter ”Warning” och författarinnans namn är Jenny Joseph. Hon är en engelsk poet och just den här dikten, skriven 1961, fick utmärkelsen ”den bästa som skrivits på efterkrigstiden” i hela Storbritannien.
Det visar sig också, att ur denna dikt stammar en internationell kvinnorörelse, ”Red Hat Society”, som grundades 1998 i Tucson, Arizona. Då köpte Sue Ellen Cooper en röd hatt i present till en väninna och gav henne samtidigt en kopia på texten ”Warning”. Sedan gjorde de slag i saken och gick ut och hade kul, i rött och lila, och fann att det var så lyckat att det var rätt att uppmuntra fler att göra likadant.
Röda Hatt-sällskapet består i dag, lagom till tioårsjubileet, av cirka
40 000 medlemsgrupper, så kallade ”chapters”, och åtminstone en finns i Sverige – närmare bestämt i Göteborg.
Målet för verksamheten är ärkesympatiskt: mogna tjejer ska våga ha roligt och vara sig själva, utan att behöva ta hänsyn till en massa gamla konventioner.
Den enda regel som finns handlar om hur man är klädd. Kvinnor som är över 50 ska ha lila kläder och röd hatt, de som ännu inte fyllt ett halvt sekel har lavendelblå kläder och rosa hatt. Dessutom får man på sin egen födelsedag variera sig, då blir det röda kläder och lila hatt!
Och det är inte skrivet i några stadgar, men faktum är att man undviker samtalsämnen som kan dämpa stämningen. Alltså inget prat om sjukdomar, religion eller politik.
Den som ändå envisas med att fråga: Vad gör ni? får prompt svaret: Ingenting. Vilket verkar vara en sanning med modifikation, i alla fall om man studerar rörelsens egen hemsida.
Verkar ju vara en verksamhet som klippt och skuren för klimakteriehäxor rent generellt!
Men utan röd hatt och lila kläder kommer man inte på fråga.
Jag kan nog leta upp något lila – men en röd hatt?
Nej, så modig har jag aldrig varit.
Hittills.
Copyright Klimakteriehäxan
Här är dikten i repris - lagom till Internationella Kvinnodagen! (på lördag):
WARNING
by Jenny Joseph
When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which does not go
and does not suit me
And I shall spend my pension on Brandy and summer gloves
And satin sandals - and say we have no money for butter
I shall sit down on the pavement when I am tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people gardens
And learn to spit
You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickles for a week
And hoard pens and pencils and beer mats
And things in boxes
But now we must have clothes that keep us dry
and pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children
We will have friends to dinner and read the papers
But maybe I ought to practise a little now?
So people that know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old and start to wear purple?
söndag, mars 02, 2008
Bättre och sämre människor
En ny teve-serie hade premiär i veckan.
I ”Rent hus” släpptes kamerorna in hos en karl som inte hade städat sin bostad på 25 år.
Själv såg han ganska städad ut, men hans hem var ett enda sammelsurium av skit, snusk, skräp och äckel.
Städproffs grep in, slängde nästan 3 ton hemskheter (ur en tvårummare) och lämnade mannen i en lägenhet som såg så gott som ny ut.
En annan kommersiell kanal har nyligen visat en brittisk serie om superfeta människor som med hjälp av upphuggna väggar, lyftkran och specialfordon forslats till sjukhus för vård. Det handlade om att gå ner från ungefär 500 kilo, med ruttnande extremiteter, hjärtproblem, magar som vällde över alla bräddar – och en aldrig sinande hunger. En intagen hade med sig sin fästmö, också fet fast inte lika fet. Hon tröstade sin karl, som skulle lyda benhård diet, genom att ordna hämtpizza och hamburgare.
Deltagarna i ”Du är vad du äter” framstår som hälsokostprofeter i jämförelse – och då menar jag innan Anna Skipper släppts fram till deras kylskåp.
”Lyxfällan” har vänt ut och in på plånboken och (den i och för sig obefintliga) kassaboken för folk som ständigt har utgifter som långt överskrider deras inkomster. Minns mamman som inte hann tvätta utan köpte nya kläder till både sig och barnen, som ständigt bjöd på hämtmat och gärna tog taxi i stället för buss. Hon tjänade om jag minns rätt runt 20 000 kronor per månad, men spenderade drygt 40 000.
Och så har vi de där föräldrarna som i sin förtvivlan släpper in en Supernanny eller en Doctor Phil i sin kaotiska relation till barnen, som aldrig lyder. En parallell finns numera till och med för djurägare: när hunden morrar stup i ett eller bär sig konstigt åt kan man få experthjälp och som genom ett trollslag bli husse eller matte till ett trivsamt husdjur. Teve-kameran är med hela tiden, registrerar såväl arga som ledsna tårar och den jublande glädjen när problemen verkar vara övervunna.
I USA kunde man åtminstone förr i världen på sen kvällstid zappa sig fram till samtal som en psykoterapeut förde med par i kris. Ingen detalj var för intim, ingen oförrätt för liten – allt i relationen kom upp och paret satt där med namn och adress, plockade direkt ur sin problemfyllda vardag.
Hemma i teve-soffan sitter vi och vältrar oss i all denna olycka, alla dessa problem, alla dessa människors hopplöst misslyckade sätt att hantera sina liv.
Varför då?
Jo, det finns en lika självklar som pinsam förklaring.
Vi ser den fenomenala röran. Men SÅ ostädat har ju inte vi det!
Vi ser de smällfeta. Men SÅ feta är ju inte vi!
Vi ser de ekonomiska dårarna. Men då är ju inte en utnyttjad kontokortskredit på 1200 spänn något att orda om!
Vi ser de vilda ungarna. Men SÅ vilda är ju ändå inte våra små sötnosar, inte ens i sina värsta stunder!
Vi känner oss helt enkelt som lite bättre människor, bättre än de där fallna typerna som måste få proffshjälp i teve för att ta sig framåt.
Uttrycket ”feel-good-rulle” har fått en ny innebörd. Vi har upptäckt att vi helt enkelt är människor av en finare sort.
Dessutom vilar hela tiden hotet om återfall över slutscenerna i så gott som varje program.
Men kära snälla – så skulle ju aldrig VI…
Copyright Klimakteriehäxan
I ”Rent hus” släpptes kamerorna in hos en karl som inte hade städat sin bostad på 25 år.
Själv såg han ganska städad ut, men hans hem var ett enda sammelsurium av skit, snusk, skräp och äckel.
Städproffs grep in, slängde nästan 3 ton hemskheter (ur en tvårummare) och lämnade mannen i en lägenhet som såg så gott som ny ut.
En annan kommersiell kanal har nyligen visat en brittisk serie om superfeta människor som med hjälp av upphuggna väggar, lyftkran och specialfordon forslats till sjukhus för vård. Det handlade om att gå ner från ungefär 500 kilo, med ruttnande extremiteter, hjärtproblem, magar som vällde över alla bräddar – och en aldrig sinande hunger. En intagen hade med sig sin fästmö, också fet fast inte lika fet. Hon tröstade sin karl, som skulle lyda benhård diet, genom att ordna hämtpizza och hamburgare.
Deltagarna i ”Du är vad du äter” framstår som hälsokostprofeter i jämförelse – och då menar jag innan Anna Skipper släppts fram till deras kylskåp.
”Lyxfällan” har vänt ut och in på plånboken och (den i och för sig obefintliga) kassaboken för folk som ständigt har utgifter som långt överskrider deras inkomster. Minns mamman som inte hann tvätta utan köpte nya kläder till både sig och barnen, som ständigt bjöd på hämtmat och gärna tog taxi i stället för buss. Hon tjänade om jag minns rätt runt 20 000 kronor per månad, men spenderade drygt 40 000.
Och så har vi de där föräldrarna som i sin förtvivlan släpper in en Supernanny eller en Doctor Phil i sin kaotiska relation till barnen, som aldrig lyder. En parallell finns numera till och med för djurägare: när hunden morrar stup i ett eller bär sig konstigt åt kan man få experthjälp och som genom ett trollslag bli husse eller matte till ett trivsamt husdjur. Teve-kameran är med hela tiden, registrerar såväl arga som ledsna tårar och den jublande glädjen när problemen verkar vara övervunna.
I USA kunde man åtminstone förr i världen på sen kvällstid zappa sig fram till samtal som en psykoterapeut förde med par i kris. Ingen detalj var för intim, ingen oförrätt för liten – allt i relationen kom upp och paret satt där med namn och adress, plockade direkt ur sin problemfyllda vardag.
Hemma i teve-soffan sitter vi och vältrar oss i all denna olycka, alla dessa problem, alla dessa människors hopplöst misslyckade sätt att hantera sina liv.
Varför då?
Jo, det finns en lika självklar som pinsam förklaring.
Vi ser den fenomenala röran. Men SÅ ostädat har ju inte vi det!
Vi ser de smällfeta. Men SÅ feta är ju inte vi!
Vi ser de ekonomiska dårarna. Men då är ju inte en utnyttjad kontokortskredit på 1200 spänn något att orda om!
Vi ser de vilda ungarna. Men SÅ vilda är ju ändå inte våra små sötnosar, inte ens i sina värsta stunder!
Vi känner oss helt enkelt som lite bättre människor, bättre än de där fallna typerna som måste få proffshjälp i teve för att ta sig framåt.
Uttrycket ”feel-good-rulle” har fått en ny innebörd. Vi har upptäckt att vi helt enkelt är människor av en finare sort.
Dessutom vilar hela tiden hotet om återfall över slutscenerna i så gott som varje program.
Men kära snälla – så skulle ju aldrig VI…
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
