Skrev nyligen om en bok som fascinerade mig, och som är värd många läsare: "En halv gul sol", av Chimamanda Ngozi Adichie.
Min text hittar du här.
Jag drog en parallell mellan Biafra-krigets tid i Nigeria och dagens Zimbabwe.
Om du är intresserad, missa inte den här artikeln i gårdagens DN - en intervju om Robert Mugabes utveckling. Mycket intressant!
lördag, juli 12, 2008
fredag, juli 11, 2008
Lagen om tillgång och efterfrågan
Plötsligt har det blivit svårare att handla.
Jag har inte omfångsberäkningen, bilden av behovet, klar för mig längre. Handlar helt enkelt för mycket. Fast ibland blir det för lite.
Huvudsakligen handlar det om att Sonen bara är middagsgäst någon gång emellanåt, men det beror också på att Dottern lever ett eget liv, med matlagning hos kompisar, sova-borta-nätter och nya vanor.
Alltså blir mjölken i kylskåpet för gammal. Fast det kan också hända att den inte räcker, om Sonen trots allt dyker upp. För även om han själv hellre bär hem öl än lättmjölk gillar han fortfarande att dricka kopilsner.
Borde vi kanske gå över till mindre förpackningar smörgåsmargarin? Bäst-före-datum ligger allt närmare i tiden, fast mer än hälften är kvar.
Potatispåsens innehåll räcker absolut till ett mål för två. Men inte till fyra, om det skulle behövas. Och parmesanosten, den jag alltid köper i kilobit, ser allt torrare ut i takt med att pastaportionerna blivit färre.
Glassförrådet verkar vara inköpt till en stor familj som lever i ständig sommarvärme.
Smörgåsskinkan och frukostjuicen räcker jättelänge jämfört med förr. Lagen om tillgång och efterfrågan har blivit svår att efterleva, man måste väl vänja sig.
På sätt och vis var det roligare i köksregionerna då, när två hungriga ungdomar gärna ville ha käk och i rask takt tuggade i sig allt man släpat hem från butiken.
Nu löper ju vi två kvarvarande en uppenbar risk: att av ren snålhet sätta i oss all den där maten som jag fortfarande ofta köper för att mätta fyra.
Konsekvenserna är lätta att räkna ut. Och leder till nya inköp, nya utgifter. Av (ännu) större kläder.
Men ikväll blir det i alla fall storfrämmande till middagen. Sonen har aviserat sin ankomst. Han ska bjudas på en favorit: fläskkotlett med kantarellsås. Det handlar fortfarande om fjolårets skörd – har inte sett några gula hattar av årsmodell 08, än.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har inte omfångsberäkningen, bilden av behovet, klar för mig längre. Handlar helt enkelt för mycket. Fast ibland blir det för lite.
Huvudsakligen handlar det om att Sonen bara är middagsgäst någon gång emellanåt, men det beror också på att Dottern lever ett eget liv, med matlagning hos kompisar, sova-borta-nätter och nya vanor.
Alltså blir mjölken i kylskåpet för gammal. Fast det kan också hända att den inte räcker, om Sonen trots allt dyker upp. För även om han själv hellre bär hem öl än lättmjölk gillar han fortfarande att dricka kopilsner.
Borde vi kanske gå över till mindre förpackningar smörgåsmargarin? Bäst-före-datum ligger allt närmare i tiden, fast mer än hälften är kvar.
Potatispåsens innehåll räcker absolut till ett mål för två. Men inte till fyra, om det skulle behövas. Och parmesanosten, den jag alltid köper i kilobit, ser allt torrare ut i takt med att pastaportionerna blivit färre.
Glassförrådet verkar vara inköpt till en stor familj som lever i ständig sommarvärme.
Smörgåsskinkan och frukostjuicen räcker jättelänge jämfört med förr. Lagen om tillgång och efterfrågan har blivit svår att efterleva, man måste väl vänja sig.
På sätt och vis var det roligare i köksregionerna då, när två hungriga ungdomar gärna ville ha käk och i rask takt tuggade i sig allt man släpat hem från butiken.
Nu löper ju vi två kvarvarande en uppenbar risk: att av ren snålhet sätta i oss all den där maten som jag fortfarande ofta köper för att mätta fyra.
Konsekvenserna är lätta att räkna ut. Och leder till nya inköp, nya utgifter. Av (ännu) större kläder.
Men ikväll blir det i alla fall storfrämmande till middagen. Sonen har aviserat sin ankomst. Han ska bjudas på en favorit: fläskkotlett med kantarellsås. Det handlar fortfarande om fjolårets skörd – har inte sett några gula hattar av årsmodell 08, än.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juli 10, 2008
Somliga Messar Snabbare
Det piper till i mobilen. Ah, ett sms!
Med stor sannolikhet är det ett meddelande från Sonen eller Dottern, båda semesterlediga. Periodvis kan de där små pipen vara huvuddelen av kommunikationen oss emellan – i längden rätt tråkigt, det måste jag erkänna att jag tycker. Fast ändå praktiskt i många sammanhang.
Visst, jag sms:ar också. Men som i en annan värld. För medan mina barn på sekunder kan skicka iväg hur många tecken som helst, rättstavat, med versaler där det ska vara versaler och skiljetecken på plats, sitter jag och knåpar med något väldigt kort och koncist.
Ofta fräser jag och nedkallar diverse förbannelser över den där mobilen, som inte skriver som jag vill, inte förstår mina kommandon och till och med kan vägra att hitta den mottagare jag vill kontakta.
Mobilen erbjuder ju stavningshjälp, en inlagd ordbok som gör att man i bästa fall inte behöver skriva mer än några få tecken för att apparaten ska ”gissa” vad det är för ord man är på väg att skapa. Det där utnyttjar ungdomarna rationellt. När jag försöker mig på samma sak blir samma apparat helt ställd: vill jag verkligen skriva ”brännankol” när jag undrar om folk spelar brännboll? Nej, men ”bränn boll” går bra. Sär skrivet, alltså, som jag avskyr innerligt. Sonen vet det och pikar mig skoningslöst för att jag sär skriver i mina sms, men nöden har ingen lag.
Alla i den yngre generationen verkar ha tränat upp ungefär samma hastighet i sms-fingrarna – inte sällan tummen, har jag sett. Meddelandena skjuter som blixtar mellan kompisarna, det blir riktiga samtal.
Många i den äldre generationen försöker sig inte ens på det här kommunikationssättet, vilket är dumt, eftersom det är både hyggligt billigt och – i grund och botten – enkelt, bara man läser instruktionerna.
Men jag är ju en av dem som inte vill läsa instruktionsböcker. Vilket leder till att om jag tycker mig behöva skicka ett lite längre textmeddelande langar jag raskt över telefonen till det barn som står närmast, dikterar och får det överstökat i rekordfart.
En vacker dag kan jag få ångra det. För nu har jag sett att en ny åkomma hotar: man kan få sms-tumme, som musarm, fast i handen.
Se där en sjukdom jag faktiskt iskallt kalkylerar med att aldrig själv drabbas av. Fast som jag kanske medverkar till att mina barn får … usch, en sådan förälder! Måste kanske leta upp den där handboken!
Copyright Klimakteriehäxan
Med stor sannolikhet är det ett meddelande från Sonen eller Dottern, båda semesterlediga. Periodvis kan de där små pipen vara huvuddelen av kommunikationen oss emellan – i längden rätt tråkigt, det måste jag erkänna att jag tycker. Fast ändå praktiskt i många sammanhang.
Visst, jag sms:ar också. Men som i en annan värld. För medan mina barn på sekunder kan skicka iväg hur många tecken som helst, rättstavat, med versaler där det ska vara versaler och skiljetecken på plats, sitter jag och knåpar med något väldigt kort och koncist.
Ofta fräser jag och nedkallar diverse förbannelser över den där mobilen, som inte skriver som jag vill, inte förstår mina kommandon och till och med kan vägra att hitta den mottagare jag vill kontakta.
Mobilen erbjuder ju stavningshjälp, en inlagd ordbok som gör att man i bästa fall inte behöver skriva mer än några få tecken för att apparaten ska ”gissa” vad det är för ord man är på väg att skapa. Det där utnyttjar ungdomarna rationellt. När jag försöker mig på samma sak blir samma apparat helt ställd: vill jag verkligen skriva ”brännankol” när jag undrar om folk spelar brännboll? Nej, men ”bränn boll” går bra. Sär skrivet, alltså, som jag avskyr innerligt. Sonen vet det och pikar mig skoningslöst för att jag sär skriver i mina sms, men nöden har ingen lag.
Alla i den yngre generationen verkar ha tränat upp ungefär samma hastighet i sms-fingrarna – inte sällan tummen, har jag sett. Meddelandena skjuter som blixtar mellan kompisarna, det blir riktiga samtal.
Många i den äldre generationen försöker sig inte ens på det här kommunikationssättet, vilket är dumt, eftersom det är både hyggligt billigt och – i grund och botten – enkelt, bara man läser instruktionerna.
Men jag är ju en av dem som inte vill läsa instruktionsböcker. Vilket leder till att om jag tycker mig behöva skicka ett lite längre textmeddelande langar jag raskt över telefonen till det barn som står närmast, dikterar och får det överstökat i rekordfart.
En vacker dag kan jag få ångra det. För nu har jag sett att en ny åkomma hotar: man kan få sms-tumme, som musarm, fast i handen.
Se där en sjukdom jag faktiskt iskallt kalkylerar med att aldrig själv drabbas av. Fast som jag kanske medverkar till att mina barn får … usch, en sådan förälder! Måste kanske leta upp den där handboken!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juli 09, 2008
Ordlös varning – Wordless Warning
För de av er som ändå vill ha några ord med på vägen är det bara att scrolla ned här på bloggen så kommer du till posten med rubriken "Tantvarning"!Fler bidrag till Ordlös Onsdag hittar du här. Även tanter välkomna!
More links in the Wordless Wednesday-chain to be found here. Even little old ladies are welcome!
Copyright Klimakteriehäxan
Tantvarning!
Jag är på väg att bli en tant. En riktig tant.
Iakttar mitt beteende och noterar: det är så där tanter gör.
Illavarslande, men kanske så gott som ofrånkomligt? Sant, icke desto mindre.
Vad är det då tanter gör som inte flickor/tjejer/kvinnor/damer gör?
Jo då, det finns en hel radda saker – än har jag väl inte hunnit igenom alla, men några av tecknen är väldigt tydliga.
Till exempel fångar jag ett vilt främmande barns blick och så ler jag. Hult. I grund och botten är jag inte en sådan där hjärtligt barnvänlig människa, min åsikt att det finns barn som är jättegulliga och rara, men det finns också sådana som nästan bara en mor kan älska.
Men tanter, de tycker att alla barn är ljuvliga, oavsett uppförande och egenskaper. Och råkar det oskyldiga livet le tillbaka, då har tanten fått sin belöning.
I mjölkdisken kan jag sträcka mig så att lederna knakar för att komma åt en liter lättmjölk med senare bäst-före-datum än de enkelt nåbara paketen längst fram har. Det går inte åt så mycket mjölk nu, när Sonen har flyttat till eget (och förmodligen drastiskt dragit ner sin mjölkkonsumtion till förmån för andra drycker). Tanter köper inte onödigt gammal mjölk om det finns nyare.
De svenska jordgubbarna, som utan att blekna om de röda kinderna ståtar med en prislapp på mellan 30 och 40 kronor litern, tittar tant (jag) misstänksamt på. Det kan till och med hända att jag ruskar lite på kartongen – och se! där låg det en rutten, då tar vi en annan låda! Tanter vill bara ha fina gubbar med sig hem, speciellt till det priset – det blir nog inte ens någon sylt i år!
I spegeln på H&M står en tonårstjej och testar några plagg. Tanten suckar, hörbart rent av. Hur kan flickan ens reflektera över att köpa den färgen? På den tröjan? Till det håret? Dessutom har hon extremt kort kjol som låter trosan anas, stringsnöret kryper upp i midjan där bak, och linnet hon har stramar över en framkikande vit putmage, ihopkommen av för mycket läsk, för många chips, för mycket chattande och för lite motion. Och varför är hon kvällssminkad, elva på förmiddagen?
Tant suckar över ungdomen, den förtappade, som inte begriper sitt eget bästa, som att åtminstone köpa kläder i rätt storlek. När tant själv var i den där åldern var hon minsann både i form och med snygga gångkläder försedd (hm, det tyckte förmodligen inte tanterna då, men i alla fall).
Tant suckar igen, och tar med sig ännu en svart topp till reapris innan hon ställer sig i kassakön.
Tant kan heller inte begripa vad den yngre generationen hittat för fel på de dyra solglasögonen från i fjol, varför måste de prompt ersättas av nya, ännu dyrare, för de där ynka soldagarna vi i bästa fall kan pricka in i almanackan? Fjolårsmodellen är absolut intakt, antireflexbehandlade och med alla tänkbara finesser. Tant petar upp sina egna (från -97) på näsryggen och kollar att paraplyn ligger i handväskan, för säkerhets skull.
Jag bockar i andanom av grej efter grej på min lista, noterar tantpoäng efter tantpoäng. Kommenterar resultatet tillsammans med en yngre väninna.
-Men självklart! utbrister hon häpet.
-Klart jag inte tar den gamla mjölken! Och jag kollar definitivt packdatum på ruccolasalladen, kan vända på varenda påse för att få den som senast lämnade Italien! Förresten håller jag helt med dig om det där med solglasögonen, min dotter är inne på sitt tredje par bara i år! Kalla mig tant om du vill!
Där ser man. Även en 36-åring kan trilla dit.
Det är kanske med tanter som med kärringar: de finns i alla åldrar och av alla sorter. Till och med män kan kvala in. Om de inte aktar sig, alltså.
Härmed är allmän tantvarning utfärdad.
Copyright Klimakteriehäxan
Iakttar mitt beteende och noterar: det är så där tanter gör.
Illavarslande, men kanske så gott som ofrånkomligt? Sant, icke desto mindre.
Vad är det då tanter gör som inte flickor/tjejer/kvinnor/damer gör?
Jo då, det finns en hel radda saker – än har jag väl inte hunnit igenom alla, men några av tecknen är väldigt tydliga.
Till exempel fångar jag ett vilt främmande barns blick och så ler jag. Hult. I grund och botten är jag inte en sådan där hjärtligt barnvänlig människa, min åsikt att det finns barn som är jättegulliga och rara, men det finns också sådana som nästan bara en mor kan älska.
Men tanter, de tycker att alla barn är ljuvliga, oavsett uppförande och egenskaper. Och råkar det oskyldiga livet le tillbaka, då har tanten fått sin belöning.
I mjölkdisken kan jag sträcka mig så att lederna knakar för att komma åt en liter lättmjölk med senare bäst-före-datum än de enkelt nåbara paketen längst fram har. Det går inte åt så mycket mjölk nu, när Sonen har flyttat till eget (och förmodligen drastiskt dragit ner sin mjölkkonsumtion till förmån för andra drycker). Tanter köper inte onödigt gammal mjölk om det finns nyare.De svenska jordgubbarna, som utan att blekna om de röda kinderna ståtar med en prislapp på mellan 30 och 40 kronor litern, tittar tant (jag) misstänksamt på. Det kan till och med hända att jag ruskar lite på kartongen – och se! där låg det en rutten, då tar vi en annan låda! Tanter vill bara ha fina gubbar med sig hem, speciellt till det priset – det blir nog inte ens någon sylt i år!
I spegeln på H&M står en tonårstjej och testar några plagg. Tanten suckar, hörbart rent av. Hur kan flickan ens reflektera över att köpa den färgen? På den tröjan? Till det håret? Dessutom har hon extremt kort kjol som låter trosan anas, stringsnöret kryper upp i midjan där bak, och linnet hon har stramar över en framkikande vit putmage, ihopkommen av för mycket läsk, för många chips, för mycket chattande och för lite motion. Och varför är hon kvällssminkad, elva på förmiddagen?
Tant suckar över ungdomen, den förtappade, som inte begriper sitt eget bästa, som att åtminstone köpa kläder i rätt storlek. När tant själv var i den där åldern var hon minsann både i form och med snygga gångkläder försedd (hm, det tyckte förmodligen inte tanterna då, men i alla fall).
Tant suckar igen, och tar med sig ännu en svart topp till reapris innan hon ställer sig i kassakön.
Tant kan heller inte begripa vad den yngre generationen hittat för fel på de dyra solglasögonen från i fjol, varför måste de prompt ersättas av nya, ännu dyrare, för de där ynka soldagarna vi i bästa fall kan pricka in i almanackan? Fjolårsmodellen är absolut intakt, antireflexbehandlade och med alla tänkbara finesser. Tant petar upp sina egna (från -97) på näsryggen och kollar att paraplyn ligger i handväskan, för säkerhets skull.
Jag bockar i andanom av grej efter grej på min lista, noterar tantpoäng efter tantpoäng. Kommenterar resultatet tillsammans med en yngre väninna.
-Men självklart! utbrister hon häpet.
-Klart jag inte tar den gamla mjölken! Och jag kollar definitivt packdatum på ruccolasalladen, kan vända på varenda påse för att få den som senast lämnade Italien! Förresten håller jag helt med dig om det där med solglasögonen, min dotter är inne på sitt tredje par bara i år! Kalla mig tant om du vill!
Där ser man. Även en 36-åring kan trilla dit.
Det är kanske med tanter som med kärringar: de finns i alla åldrar och av alla sorter. Till och med män kan kvala in. Om de inte aktar sig, alltså.
Härmed är allmän tantvarning utfärdad.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 08, 2008
Hittegodis
Akademiledamoten Göran Malmqvist (stol nummer 5), mest känd som Kina-expert, skriver för Svenska Dagbladets kultursidor en liten kortroman.
I dagens tidning finns det tredje avsnittet, och det är ingenting mindre än en liten läspärla.
”Att tappa bort saker och ting” är rubriken och så här börjar det:
”Jag vet att jag har tappat bort någonting, men kan inte komma på vad det var och inte heller var jag tappade det. Om det rör sig om något gripbart så går det väl an. Det kvittar ju om det är någonting stort eller någonting litet, när jag väl har letat rätt på det vet jag med en gång att det tillhör mig. Men om det skulle vara en känsla, eller ett minne? Hur ska jag kunna veta att just den känslan eller det minnet tillhör mig? Alla människor har ju känslor och minnen.”
Själv har jag inte precis tappat, men ändå letat efter kortromanens första del utan framgång.
I del 2 får man förklaringen till varför det finns bladlöss.
Och här hittar du hela del 3 – den som söker, han finner heter det ju! Den här gången ett fynd om borttappat, direkt från avdelningen för Hittegodis!
I dagens tidning finns det tredje avsnittet, och det är ingenting mindre än en liten läspärla.
”Att tappa bort saker och ting” är rubriken och så här börjar det:
”Jag vet att jag har tappat bort någonting, men kan inte komma på vad det var och inte heller var jag tappade det. Om det rör sig om något gripbart så går det väl an. Det kvittar ju om det är någonting stort eller någonting litet, när jag väl har letat rätt på det vet jag med en gång att det tillhör mig. Men om det skulle vara en känsla, eller ett minne? Hur ska jag kunna veta att just den känslan eller det minnet tillhör mig? Alla människor har ju känslor och minnen.”
Själv har jag inte precis tappat, men ändå letat efter kortromanens första del utan framgång.
I del 2 får man förklaringen till varför det finns bladlöss.
Och här hittar du hela del 3 – den som söker, han finner heter det ju! Den här gången ett fynd om borttappat, direkt från avdelningen för Hittegodis!
Bäst bli pappa före 40
Världens äldsta nyblivna mamma, 70 år, (se posten här nedanför) håller väl som bäst på att återhämta sig från kejsarsnittet, långt där borta i Indien. Diskussionen om hur gammal en kvinna som föder barn bör vara, den fortsätter. Och förstföderskornas genomsnittsålder i Sverige ligger kvar runt 30.
Samtidigt presenteras undersökningen som visar i kalla siffror, att det finns en gräns även för män innan vilken det är lämpligt att skaffa barn. Den gränsen går vid 40. Då klämtar även mannens biologiska klocka högljutt och varnande, för vid det laget har arvsmassan hunnit påverkas negativt av en massa yttre faktorer.
12200 par utgör basen för påståendet. Paren är barnlösa på grund av något problem hos mannen.
Den franske expert som lagt fram sina data vid en pågående konferens om fertilitet i Barcelona menar, att ju yngre mannen är, desto större är chansen att kvinnan blir gravid. Största chansen att bli far har mannen mellan 20 och 30. Och risken för bland annat missfall ökar dramatiskt när mannen är över 40.
För kvinnor anser samme man att lämplighetsgränsen går vid 35.
En svensk läkare som jobbar med konstgjord befruktning drar slutsatsen, att grabbar bör informeras om sitt ansvar och helt enkelt satsa på familj tidigare i livet.
Aj då.
Jag som envetet hävdar att det där med barnbarn, det brådskar inte, i alla fall inte för min skull. Då är frågan om det trots allt är LITE mera bråttom – för de blivande föräldrarnas och deras avkommas skull?
Copyright Klimakteriehäxan
PS I Aftonbladet.se:s omröstning i förrgår om hur gammal man bör vara för att bli mamma deltog inte mindre än 110 000 nätanvändare.
Slutresultatet kan du se här – procentsatserna stod sig under dagen!
Mer om den franska fertilitetsrapporten i DN.
Samtidigt presenteras undersökningen som visar i kalla siffror, att det finns en gräns även för män innan vilken det är lämpligt att skaffa barn. Den gränsen går vid 40. Då klämtar även mannens biologiska klocka högljutt och varnande, för vid det laget har arvsmassan hunnit påverkas negativt av en massa yttre faktorer.
12200 par utgör basen för påståendet. Paren är barnlösa på grund av något problem hos mannen.
Den franske expert som lagt fram sina data vid en pågående konferens om fertilitet i Barcelona menar, att ju yngre mannen är, desto större är chansen att kvinnan blir gravid. Största chansen att bli far har mannen mellan 20 och 30. Och risken för bland annat missfall ökar dramatiskt när mannen är över 40.
För kvinnor anser samme man att lämplighetsgränsen går vid 35.
En svensk läkare som jobbar med konstgjord befruktning drar slutsatsen, att grabbar bör informeras om sitt ansvar och helt enkelt satsa på familj tidigare i livet.
Aj då.
Jag som envetet hävdar att det där med barnbarn, det brådskar inte, i alla fall inte för min skull. Då är frågan om det trots allt är LITE mera bråttom – för de blivande föräldrarnas och deras avkommas skull?
Copyright Klimakteriehäxan
PS I Aftonbladet.se:s omröstning i förrgår om hur gammal man bör vara för att bli mamma deltog inte mindre än 110 000 nätanvändare.
Slutresultatet kan du se här – procentsatserna stod sig under dagen!
Mer om den franska fertilitetsrapporten i DN.
söndag, juli 06, 2008
Världens äldsta mamma
En indisk kvinna, Omkari Panwar, är nybliven tvillingmamma.
Ingenting märkvärdigt vid första anblicken – det föds ju många barn i Indien.
Men den här mamman är 70 år, möjligen rent av 72.
Hon förlöstes härom dagen med kejsarsnitt efter åtta månaders graviditet och det blev en pojke och en flicka.
Det var sonen som var det viktiga i sammanhanget, det finns redan två vuxna döttrar (och fem barnbarn) i familjen, men ingen manlig arvinge.
Nu handlar det inte om någon stenrik börsmagnat i New Delhi som vill se sina företag stanna i släkten.
Nej, Omkaris 77-årige make fick sälja sina bufflar, ta banklån och pantsätta sin mark för att kunna betala för den konstgjorda befruktning som ledde till de två nya barnen, och, får man utgå ifrån, den utvidgade familjelyckan.
OK för att mor och far är lyckliga och glada. Men frågan är hur glada de där barnen är, eller blir, den dag de börjar se omvärlden med egna ögon – och se hur omvärldens ögon ser på dem?
Vad betyder det att ha gamla föräldrar?
Och när är föräldrar att betrakta som gamla? Alltför gamla för nya barn, alltså?
Här i Sverige föder allt fler kvinnor i allt högre åldrar barn. Vi har vant oss vid det. Själv var jag 38 när Sonen såg dagens ljus. Det var åtminstone halvgammalt, men jag var långt ifrån äldst på mödravårdscentralens väntsoffa, och under de år som gått har förstföderskornas genomsnittsålder höjts. Nu har de inte sällan fyllt både 40 och ytterligare några år.
Visst oroade det mig ändå lite, det där med min ålder. En gubbe komplimenterade Maken och mig för vårt söta barnbarn när vi satt på ett fik och mumsade på var sin chokladbiskvi – att grabben var vår egen alldeles hemgjorde son föll honom aldrig in.
En kollega kommenterade min roll som nybliven mamma med att han också hade haft ”gamla föräldrar och det var minsann inte så kul”. Tack för den!
På dagis betraktades jag som en ”mogen mamma” och ibland bad de yngre mig om råd, som om jag tack vare åren på nacken skulle veta bättre trots att vi var precis lika färska i föräldrarollen.
Det blev faktiskt enklare när barnen började skolan. Där varierade åldern på mammor och pappor stort, skillnaderna suddades ut, ingen verkade bry sig.
En pojkes far var ålderspensionär, vilket betraktades som lyxigt – pappa var alltid hemma!
För det är ju så att det råder en klar skillnad i hur man ser på mödrar och fäder i det här avseendet.
En man kan bli pappa i princip hur länge som helst, det är kvinnans ålder som utgör hindret, såväl medicinskt som moraliskt-etiskt.
En kompis som fått nytt barn i nytt förhållande fyllde 60 när sonen var månadsgammal. Han oroar sig lite för att skolstarten och pensionsdagen sammanfaller. En annan man, av kändistyp, visar gärna upp sin bebis för fotograferna i samband med firandet av sin 70-årsdag. Kan man så tydligt bevisa att man fortfarande duger som karl är det alltså något att framhålla …
Men nu är frågan: kan kvinnor bli mammor hur högt upp i åren som helst, om IVF-tekniken kan tillgripas när den tilltänkte barnafadern inte längre klarar uppgiften?
Var går den där gränsen i så fall?
Aftonbladet.se har omröstning i ärendet i dag, med anledning av den indiska tvillingfödseln och den 70-åriga mamman.
När ungefär 70 000 personer har tyckt till anser cirka 40 procent att gränsen går vid 45, 25 procent tycker att 50 år är OK, 20 procent vill dra strecket vid 40.
3,5 procent tycker att en kvinna aldrig är för gammal för att bli mor.
Det borde ju vara barnen som skulle tycka till i ärendet, men när de kan göra det är det bevisligen för sent. För då finns de ju redan.
Och det vore mig fjärran att påstå att inte världens äldsta mamma också är jätteglad och lycklig över sina bebisar.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Daily Mail
Ingenting märkvärdigt vid första anblicken – det föds ju många barn i Indien.
Men den här mamman är 70 år, möjligen rent av 72.
Hon förlöstes härom dagen med kejsarsnitt efter åtta månaders graviditet och det blev en pojke och en flicka.
Det var sonen som var det viktiga i sammanhanget, det finns redan två vuxna döttrar (och fem barnbarn) i familjen, men ingen manlig arvinge.
Nu handlar det inte om någon stenrik börsmagnat i New Delhi som vill se sina företag stanna i släkten.
Nej, Omkaris 77-årige make fick sälja sina bufflar, ta banklån och pantsätta sin mark för att kunna betala för den konstgjorda befruktning som ledde till de två nya barnen, och, får man utgå ifrån, den utvidgade familjelyckan.
OK för att mor och far är lyckliga och glada. Men frågan är hur glada de där barnen är, eller blir, den dag de börjar se omvärlden med egna ögon – och se hur omvärldens ögon ser på dem?
Vad betyder det att ha gamla föräldrar?
Och när är föräldrar att betrakta som gamla? Alltför gamla för nya barn, alltså?
Här i Sverige föder allt fler kvinnor i allt högre åldrar barn. Vi har vant oss vid det. Själv var jag 38 när Sonen såg dagens ljus. Det var åtminstone halvgammalt, men jag var långt ifrån äldst på mödravårdscentralens väntsoffa, och under de år som gått har förstföderskornas genomsnittsålder höjts. Nu har de inte sällan fyllt både 40 och ytterligare några år.
Visst oroade det mig ändå lite, det där med min ålder. En gubbe komplimenterade Maken och mig för vårt söta barnbarn när vi satt på ett fik och mumsade på var sin chokladbiskvi – att grabben var vår egen alldeles hemgjorde son föll honom aldrig in.
En kollega kommenterade min roll som nybliven mamma med att han också hade haft ”gamla föräldrar och det var minsann inte så kul”. Tack för den!
På dagis betraktades jag som en ”mogen mamma” och ibland bad de yngre mig om råd, som om jag tack vare åren på nacken skulle veta bättre trots att vi var precis lika färska i föräldrarollen.
Det blev faktiskt enklare när barnen började skolan. Där varierade åldern på mammor och pappor stort, skillnaderna suddades ut, ingen verkade bry sig.
En pojkes far var ålderspensionär, vilket betraktades som lyxigt – pappa var alltid hemma!
För det är ju så att det råder en klar skillnad i hur man ser på mödrar och fäder i det här avseendet.
En man kan bli pappa i princip hur länge som helst, det är kvinnans ålder som utgör hindret, såväl medicinskt som moraliskt-etiskt.
En kompis som fått nytt barn i nytt förhållande fyllde 60 när sonen var månadsgammal. Han oroar sig lite för att skolstarten och pensionsdagen sammanfaller. En annan man, av kändistyp, visar gärna upp sin bebis för fotograferna i samband med firandet av sin 70-årsdag. Kan man så tydligt bevisa att man fortfarande duger som karl är det alltså något att framhålla …
Men nu är frågan: kan kvinnor bli mammor hur högt upp i åren som helst, om IVF-tekniken kan tillgripas när den tilltänkte barnafadern inte längre klarar uppgiften?
Var går den där gränsen i så fall?
Aftonbladet.se har omröstning i ärendet i dag, med anledning av den indiska tvillingfödseln och den 70-åriga mamman.
När ungefär 70 000 personer har tyckt till anser cirka 40 procent att gränsen går vid 45, 25 procent tycker att 50 år är OK, 20 procent vill dra strecket vid 40.
3,5 procent tycker att en kvinna aldrig är för gammal för att bli mor.
Det borde ju vara barnen som skulle tycka till i ärendet, men när de kan göra det är det bevisligen för sent. För då finns de ju redan.
Och det vore mig fjärran att påstå att inte världens äldsta mamma också är jätteglad och lycklig över sina bebisar.
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Daily Mail
lördag, juli 05, 2008
En riktig tjejfilm
Jag har sett den. Filmen.
Filmen ”alla” talar om.
Nej, inte ”Mamma Mia”, Björn och Benny hade missat mig på gästlistan till den tjusiga smygpremiären i går.
Jag menar ”Sex and the City”.
Etta på svenska biotoppen sedan någon vecka tillbaka. Nästan fullt i salongen, fast det fanns lite lediga stolar på de främsta raderna.
Och publiken?
Kvinnlig. Räknade personer av hankön, kom upp i högst tio.
Vad beträffar ålder så var vi två som hade fyllt 50, tror jag. Dottern, mitt biosällskap, var mer representativ för genomsnittet.
Att sedan en av de fyra huvudrollsfigurerna firas på 50-årsdagen i filmens slut kom som en total överraskning för mig, som trodde att det förhåller sig med den där kvartetten som med vissa andra seriefigurer, de som aldrig blir en enda dag äldre trots att åren lunkar på. Det är rent av så att Kim Cattrall är 50+ i verkliga livet – och de övriga tre har passerat 40-strecket!
Faktum är att jag, som mig veterligen aldrig sett tv-serien, blev väldigt väl underhållen. Med både fniss och skratt och lite romantik. Hade inte tråkigt alls, gäspade inte trots att timmen var sen och filmen egentligen i längsta laget. Mindre sex än vad jag tror att vi väntade oss, vi som bänkat oss i salongen.
Sedan är det det där med ögonfröjden.
Wow! Folk byter kläder stupiett – och vilka kläder! Ibland syns de så kort stund (modevisningen, till exempel) att man inte riktigt hinner ta in härligheten, som kan vara både helt galen och helt förförisk. Produktplace-ringen huttlas det inte med, designernamnen regnar över en, alla de dyraste finns med.
Och klackarna! Det står Manolo Blahnik på påsarna och varje gång en sko skymtar förundras man över hur någon kan gå på dessa vackra tingestar, så skyhöga att de skulle kunna orsaka svindel för en nybörjare. Man får också en påminnelse om prisnivån: ett par som har en mer framträdande roll än andra, kornblå med kristaller (Swarowski?), har kostat ungefär 6000 kronor. Naturligtvis inget problem för Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker), framgångsrik författare på Manhattan. Vi andra tycker ju i alla fall att det är kul att titta!
Visst, det handlar ju om vänskap också. Och det går att spåra feministiska frågor, funderingar kring relationer, hur de hålls vid liv, vad som är viktigt. Fast lite känns det som ett alibi för allt det där andra, trots att kvinnor som håller ihop bör visas upp, i mängder av sammanhang.
Och det borde ju även en manlig publik se. Men just den här filmen skulle såväl Maken som Sonen ha stönat högt under, det är jag ganska säker på.
”Sex and the City” är en riktig tjejfilm!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Biografägarna gör det dock svårt att älska att gå på bio. Vad sägs om att föreställningen utannonseras till klockan 21.30 – men att filmen, som vanligt, förskjuts av all reklam – i inte mindre än ARTON minuter!?! Helt galet. Filmen är dessutom en bra bit över två timmar lång.
PS 2 Här finns f ö ”Sex and the City”s hemsida.
PS 3 Jag ska se "Mamma Mia" också!
Filmen ”alla” talar om.
Nej, inte ”Mamma Mia”, Björn och Benny hade missat mig på gästlistan till den tjusiga smygpremiären i går.
Jag menar ”Sex and the City”.
Etta på svenska biotoppen sedan någon vecka tillbaka. Nästan fullt i salongen, fast det fanns lite lediga stolar på de främsta raderna.
Och publiken?
Kvinnlig. Räknade personer av hankön, kom upp i högst tio.
Vad beträffar ålder så var vi två som hade fyllt 50, tror jag. Dottern, mitt biosällskap, var mer representativ för genomsnittet.
Att sedan en av de fyra huvudrollsfigurerna firas på 50-årsdagen i filmens slut kom som en total överraskning för mig, som trodde att det förhåller sig med den där kvartetten som med vissa andra seriefigurer, de som aldrig blir en enda dag äldre trots att åren lunkar på. Det är rent av så att Kim Cattrall är 50+ i verkliga livet – och de övriga tre har passerat 40-strecket!
Faktum är att jag, som mig veterligen aldrig sett tv-serien, blev väldigt väl underhållen. Med både fniss och skratt och lite romantik. Hade inte tråkigt alls, gäspade inte trots att timmen var sen och filmen egentligen i längsta laget. Mindre sex än vad jag tror att vi väntade oss, vi som bänkat oss i salongen.
Sedan är det det där med ögonfröjden.Wow! Folk byter kläder stupiett – och vilka kläder! Ibland syns de så kort stund (modevisningen, till exempel) att man inte riktigt hinner ta in härligheten, som kan vara både helt galen och helt förförisk. Produktplace-ringen huttlas det inte med, designernamnen regnar över en, alla de dyraste finns med.
Och klackarna! Det står Manolo Blahnik på påsarna och varje gång en sko skymtar förundras man över hur någon kan gå på dessa vackra tingestar, så skyhöga att de skulle kunna orsaka svindel för en nybörjare. Man får också en påminnelse om prisnivån: ett par som har en mer framträdande roll än andra, kornblå med kristaller (Swarowski?), har kostat ungefär 6000 kronor. Naturligtvis inget problem för Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker), framgångsrik författare på Manhattan. Vi andra tycker ju i alla fall att det är kul att titta!
Visst, det handlar ju om vänskap också. Och det går att spåra feministiska frågor, funderingar kring relationer, hur de hålls vid liv, vad som är viktigt. Fast lite känns det som ett alibi för allt det där andra, trots att kvinnor som håller ihop bör visas upp, i mängder av sammanhang.
Och det borde ju även en manlig publik se. Men just den här filmen skulle såväl Maken som Sonen ha stönat högt under, det är jag ganska säker på.
”Sex and the City” är en riktig tjejfilm!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Biografägarna gör det dock svårt att älska att gå på bio. Vad sägs om att föreställningen utannonseras till klockan 21.30 – men att filmen, som vanligt, förskjuts av all reklam – i inte mindre än ARTON minuter!?! Helt galet. Filmen är dessutom en bra bit över två timmar lång.
PS 2 Här finns f ö ”Sex and the City”s hemsida.
PS 3 Jag ska se "Mamma Mia" också!
fredag, juli 04, 2008
När dagis är ett ormbo
Tidningsläsning hör morgonen till. Men det är långt ifrån alltid de största nyheterna som etsar sig fast i minnet. Ibland kan en liten notis långt ner på en insida stanna kvar, länge.
I dag är en sådan dag.
Jag läser fjorton enspaltiga rader i Svenska Dagbladet om förskolan Vinbäret i Sollentuna.
Den har förvandlats till ett ormbo, i ordets sanna bemärkelse (det finns förvisso dagis som åtminstone i vissa stunder kan likna ett, men det här är på riktigt!).
Ett tjugotal ormar, minst femton snokar och en huggorm, har tagit sin tillflykt till Vinbäret, bott i leksaksförrådet, i väggarna, på gården. I förskolans källare har de hittat sin föda: paddor.
Hela jag ryser. Visst, det handlar om fridlysta djur, och visst, snokar är ju inte farliga, även om de kan vara smittospridare. Men små barn och huggorm, om så en endaste en – vilken urusel kombination! Livsfarlig, rent av!
Kommer ihåg en badutflykt, vi hade nog fem barn med oss. Ungarna rusade i förväg mot vattnet medan vi mammor släpade picknickkorgar och badrockar.
Plötsligt ser vi hur de små i samlad tropp tvärstannar, skrattar, pekar, lutar sig framåt.
-Vad är det? gallskriker jag.
-En ORM, mamma! ropar Sonen till svar, med en röst som avslöjar stor entusiasm och ett så gott som ohejdbart intresse.
Hela jag blev iskall där i sommarsolen. Har aldrig blivit ormbiten, men är faktiskt jätterädd för huggorm – och för snok också, eftersom det kan vara väldigt svårt att se skillnad på dem, hur vetenskapligt man än går till väga (ja ni vet väl att den ena sorten har pupillen vertikalt och den andra horisontalt? tacka inte mig för tipset!!!)
Som tur var skildes barnen och den där ormen åt utan att mötas på riktigt.
-Den låg liksom hoprullad, upplystes jag om.
Hur jag skulle reagerat om en orm visat sig på dagisgården törs jag inte ens tänka på. Hysterisk är väl bara förnamnet.
Barnen från förskolan Vinbäret går nu tillfälligt på en annan förskola.
Förhoppningsvis en reptilfri.
Copyright Klimakteriehäxan
I DN:s nätupplaga finns en lite längre nyhetstext om detta.
I dag är en sådan dag.
Jag läser fjorton enspaltiga rader i Svenska Dagbladet om förskolan Vinbäret i Sollentuna.
Den har förvandlats till ett ormbo, i ordets sanna bemärkelse (det finns förvisso dagis som åtminstone i vissa stunder kan likna ett, men det här är på riktigt!).
Ett tjugotal ormar, minst femton snokar och en huggorm, har tagit sin tillflykt till Vinbäret, bott i leksaksförrådet, i väggarna, på gården. I förskolans källare har de hittat sin föda: paddor.
Hela jag ryser. Visst, det handlar om fridlysta djur, och visst, snokar är ju inte farliga, även om de kan vara smittospridare. Men små barn och huggorm, om så en endaste en – vilken urusel kombination! Livsfarlig, rent av!
Kommer ihåg en badutflykt, vi hade nog fem barn med oss. Ungarna rusade i förväg mot vattnet medan vi mammor släpade picknickkorgar och badrockar.
Plötsligt ser vi hur de små i samlad tropp tvärstannar, skrattar, pekar, lutar sig framåt.
-Vad är det? gallskriker jag.
-En ORM, mamma! ropar Sonen till svar, med en röst som avslöjar stor entusiasm och ett så gott som ohejdbart intresse.
Hela jag blev iskall där i sommarsolen. Har aldrig blivit ormbiten, men är faktiskt jätterädd för huggorm – och för snok också, eftersom det kan vara väldigt svårt att se skillnad på dem, hur vetenskapligt man än går till väga (ja ni vet väl att den ena sorten har pupillen vertikalt och den andra horisontalt? tacka inte mig för tipset!!!)
Som tur var skildes barnen och den där ormen åt utan att mötas på riktigt.
-Den låg liksom hoprullad, upplystes jag om.
Hur jag skulle reagerat om en orm visat sig på dagisgården törs jag inte ens tänka på. Hysterisk är väl bara förnamnet.
Barnen från förskolan Vinbäret går nu tillfälligt på en annan förskola.
Förhoppningsvis en reptilfri.
Copyright Klimakteriehäxan
I DN:s nätupplaga finns en lite längre nyhetstext om detta.
torsdag, juli 03, 2008
Baddräktsmysteriet
Reatider råder.
Det är nu tjejer, kvinnor, tanter går på baddräktsjakt, nu när priset ofta är hälften av det ursprungliga.
Hur det nu kan komma sig, så är det en utbredd drift bland människor av honkön att skaffa en ny utstyrsel varje sommar, innan det blir bada av.
Och hur kroppen än ser ut, så väljer vi ofta tvådelat. Även en rund mage ser trevligare ut när den är brun än när den är vinter-grå-grön-vit-blå, samma mage tycker om att känna vattnet smeka huden.
Alltså går reakunden raka vägen till bikinihyllorna.
De röda lapparna ser lovande ut, skyltar med ”Halva priset” eller rent av ”70 %” drar blickarna till sig.
Men det är nu baddräktsmysteriet framstår som i blixtbelysning.
Man hittar bikinibyxan man vill ha i alla storlekar från 34 till 46. Men överdel bara i 36 och 38.
En annan baddräkt i jätteläcker färg och ”rätt” stuk kan köpas i både L och XL – men bara nederdel. Någon enstaka behå, men endast storlek S.
Det finns alltid fler trosor än behåar, oavsett färg, mönster, modell.
Aldrig det omvända förhållandet.
Då är den stora frågan: vart har alla behåar tagit vägen? Halterneck-, trekants-, push up-, balconette-, bandeau-överdel – kärt barn har som bekant många namn. Men ingen går att fynda på rean.
Bara byxorna.
Går folk omkring och samlar på sig behåar? Köper tre stycken, till ett enda par trosor?
Köper många bara halva baddräkter?
Tar affärerna hem dubbelt så många nederdelar som överdelar?
Finns det bikinibehå-fetischister?
Ransonerar grossistfirmorna behåar men lämnar rabatterat extraextrainköpspris på trosor?
Och vad händer till sist med alla de där baddräktsdelarna som rimligen blir över, för evigt? Sänds de tillbaka till det land i tredje världen där de förmodligen sytts, för att användas som vintermössor?
Visst var det en förträfflig nyordning när butikerna beslöt att sälja baddräktsdelarna var för sig, stor bak kunde kombineras med liten byst och vice versa, men kunde någon ana att det skulle gå så här?
Är det kanske meningen att man ska köpa behå på våren, till fullt pris, och sedan vänta med byxorna till efter midsommar?
Baddräktsmysteriet väntar på sin förklaring.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är nu tjejer, kvinnor, tanter går på baddräktsjakt, nu när priset ofta är hälften av det ursprungliga.
Hur det nu kan komma sig, så är det en utbredd drift bland människor av honkön att skaffa en ny utstyrsel varje sommar, innan det blir bada av.
Och hur kroppen än ser ut, så väljer vi ofta tvådelat. Även en rund mage ser trevligare ut när den är brun än när den är vinter-grå-grön-vit-blå, samma mage tycker om att känna vattnet smeka huden.
Alltså går reakunden raka vägen till bikinihyllorna.
De röda lapparna ser lovande ut, skyltar med ”Halva priset” eller rent av ”70 %” drar blickarna till sig.
Men det är nu baddräktsmysteriet framstår som i blixtbelysning.
Man hittar bikinibyxan man vill ha i alla storlekar från 34 till 46. Men överdel bara i 36 och 38.
En annan baddräkt i jätteläcker färg och ”rätt” stuk kan köpas i både L och XL – men bara nederdel. Någon enstaka behå, men endast storlek S.
Det finns alltid fler trosor än behåar, oavsett färg, mönster, modell.
Aldrig det omvända förhållandet.
Då är den stora frågan: vart har alla behåar tagit vägen? Halterneck-, trekants-, push up-, balconette-, bandeau-överdel – kärt barn har som bekant många namn. Men ingen går att fynda på rean.
Bara byxorna.
Går folk omkring och samlar på sig behåar? Köper tre stycken, till ett enda par trosor?
Köper många bara halva baddräkter?
Tar affärerna hem dubbelt så många nederdelar som överdelar?
Finns det bikinibehå-fetischister?
Ransonerar grossistfirmorna behåar men lämnar rabatterat extraextrainköpspris på trosor?
Och vad händer till sist med alla de där baddräktsdelarna som rimligen blir över, för evigt? Sänds de tillbaka till det land i tredje världen där de förmodligen sytts, för att användas som vintermössor?
Visst var det en förträfflig nyordning när butikerna beslöt att sälja baddräktsdelarna var för sig, stor bak kunde kombineras med liten byst och vice versa, men kunde någon ana att det skulle gå så här?
Är det kanske meningen att man ska köpa behå på våren, till fullt pris, och sedan vänta med byxorna till efter midsommar?
Baddräktsmysteriet väntar på sin förklaring.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juli 02, 2008
Nutidshistoria i romanform
Det var en gång för inte alltför länge sedan en man som kom att personifiera framtidstro och hopp för hela det svarta Afrika.
Han var ung och energisk, han talade väl för sin sak och han fick beundrare över nästan hela världen. Ett sorts internationellt svärmeri i demokratibranschen, helt enkelt. Jag var en av dem som tyckte att inte bara den gamla brittiska kolonin Rhodesia utan i stort sett resten av Afrika skulle kunna räkna med en positiv utveckling tack vare den där dynamiska och medryckande ledarfiguren.
Men sedan hände något, något som kanske är det där undantaget som bekräftar regeln att ”när fan blir gammal blir han religiös”.
Med den lovande Robert Mugabe gick det nämligen åt fanders.
När man nu ser vad som hänt och händer i Zimbabwe (f d Rhodesia) är det svårt att förstå, hur denne man någonsin kunnat framstå som en hoppingivande ledare.
Jag blir påmind om Mugabe-svärmeriet när jag läser ”Half Of A Yellow Sun” (”En halv gul sol”), en roman av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en bok som är svår att släppa.
Nu handlar det om Nigeria och 60-tal, alltså ungefär parallellt med älska-Mugabe-vågen.
Och i Nigeria försökte Biafra bryta sig ut och bli självständigt, under en stark ledare med många övertygade efterföljare. Titeln syftar på motivet på det som skulle bli Biafras nationsflagga.
Biafra-kriget gick till historien som en av de blodigare inbördeskonflikterna, och här i Sverige användes begreppet ”biafrabarn” för att beskriva magra ungar, ett slarvigt och egentligen kränkande sätt att tala om folk som jagade ökenråttor och gräshoppor för att kunna ge sina minsta något att äta. Många svalt ihjäl.
1970 återgick Biafra definitivt till att bli en bit av Nigeria.
Att Chimamanda Ngozi Adichie skrivit den här fängslande historien blir extra imponerande eftersom hon själv är bara 30 år, var alltså inte ens påtänkt när igbo- och haussafolken slogs som bäst. En omfattande research har hon gjort, och så tackar hon i efterordet sina föräldrar, som själva överlevde krigets fasor och som uppenbarligen berättat om sina upplevelser för dottern.
Författarinnan, som skrivit bara en bok före den här, har växt upp och bott i de städer där historien utspelar sig, och bitvis tror man sig läsa en dokumentär skildring, trots att man vet att det är fiktion.
Att det handlar om Biafra-kriget kan kanske verka avskräckande på den som vill ha läsning i hängmattan eller på stranden, men jag lovar: det är det inte, det är bara intressant, medryckande och en riktig läsupplevelse. Nutidshistoria i romanform, omöjlig att motstå.
Själv måste jag nu ta och googla lite om det där kriget, jag minns egentligen ingenting av det från den där tiden, för inte alltför länge sedan, när Robert Mugabe fortfarande var en man att beundra. Och barnen i Biafra ännu inte hade svultit ihjäl.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ni vet väl att man kan skriva en egen recension av en bok på Bokrecension.se. Kanske vill du recensera Klimakteriehäxan! Eller några andra av dina sommarböcker!
PS2 Läs mer om Mugabe och hans "utveckling" i DN här!
Han var ung och energisk, han talade väl för sin sak och han fick beundrare över nästan hela världen. Ett sorts internationellt svärmeri i demokratibranschen, helt enkelt. Jag var en av dem som tyckte att inte bara den gamla brittiska kolonin Rhodesia utan i stort sett resten av Afrika skulle kunna räkna med en positiv utveckling tack vare den där dynamiska och medryckande ledarfiguren.
Men sedan hände något, något som kanske är det där undantaget som bekräftar regeln att ”när fan blir gammal blir han religiös”.
Med den lovande Robert Mugabe gick det nämligen åt fanders.
När man nu ser vad som hänt och händer i Zimbabwe (f d Rhodesia) är det svårt att förstå, hur denne man någonsin kunnat framstå som en hoppingivande ledare.
Jag blir påmind om Mugabe-svärmeriet när jag läser ”Half Of A Yellow Sun” (”En halv gul sol”), en roman av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en bok som är svår att släppa.Nu handlar det om Nigeria och 60-tal, alltså ungefär parallellt med älska-Mugabe-vågen.
Och i Nigeria försökte Biafra bryta sig ut och bli självständigt, under en stark ledare med många övertygade efterföljare. Titeln syftar på motivet på det som skulle bli Biafras nationsflagga.
Biafra-kriget gick till historien som en av de blodigare inbördeskonflikterna, och här i Sverige användes begreppet ”biafrabarn” för att beskriva magra ungar, ett slarvigt och egentligen kränkande sätt att tala om folk som jagade ökenråttor och gräshoppor för att kunna ge sina minsta något att äta. Många svalt ihjäl.
1970 återgick Biafra definitivt till att bli en bit av Nigeria.
Att Chimamanda Ngozi Adichie skrivit den här fängslande historien blir extra imponerande eftersom hon själv är bara 30 år, var alltså inte ens påtänkt när igbo- och haussafolken slogs som bäst. En omfattande research har hon gjort, och så tackar hon i efterordet sina föräldrar, som själva överlevde krigets fasor och som uppenbarligen berättat om sina upplevelser för dottern.Författarinnan, som skrivit bara en bok före den här, har växt upp och bott i de städer där historien utspelar sig, och bitvis tror man sig läsa en dokumentär skildring, trots att man vet att det är fiktion.
Att det handlar om Biafra-kriget kan kanske verka avskräckande på den som vill ha läsning i hängmattan eller på stranden, men jag lovar: det är det inte, det är bara intressant, medryckande och en riktig läsupplevelse. Nutidshistoria i romanform, omöjlig att motstå.
Själv måste jag nu ta och googla lite om det där kriget, jag minns egentligen ingenting av det från den där tiden, för inte alltför länge sedan, när Robert Mugabe fortfarande var en man att beundra. Och barnen i Biafra ännu inte hade svultit ihjäl.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ni vet väl att man kan skriva en egen recension av en bok på Bokrecension.se. Kanske vill du recensera Klimakteriehäxan! Eller några andra av dina sommarböcker!
PS2 Läs mer om Mugabe och hans "utveckling" i DN här!
Cool and Wordless – Coolt och ordlöst
tisdag, juli 01, 2008
Första semesterdagen
Min första riktiga semesterdag är på väg mot kväll.
Vältajmat att inte behöva ta sig till jobbet när det nu blivit busstrejk – antar, utan att ha sett något med egna ögon, att det varit ganska körigt på sta´n, i alla filer, på cykelbanor och trottoarer. Och säkert gruvligt varmt i en sprängfylld t-bana!
Det blev i alla fall ett par slappa (och mycket efterlängtade) timmar i varm sol på grönt gräs, med hörbok i öronen och avbrott för svalkande dopp i Årstaviken. En hysteriskt lycklig fågel underhöll med klara drillar.
Så kom molnen och plötsligt smattrade det ilsket av stora regndroppar, blandat med hagel, mot fönsterrutorna.
Svensk sommar när den är som mest typisk: väldigt varierat väderutbud.
Det gäller att ta vara på stunderna!
Semestern, den lagstadgade, fyller faktiskt 70 år i år.
Det var Per Albin Hanssons regering som 1938 beslöt, att folk behövde två veckor att ta igen sig på. Fast han passade på att uppmana arbetarna att inte slösa bort ledigheten, utan att använda den i bildande och goda syften.
Tveksamt om Per Albin skulle ha godkänt min semesterdag.
Men nu har regnet upphört och solen tittar fram igen.
Riktigt semesterväder!
Copyright Klimakteriehäxan
Vältajmat att inte behöva ta sig till jobbet när det nu blivit busstrejk – antar, utan att ha sett något med egna ögon, att det varit ganska körigt på sta´n, i alla filer, på cykelbanor och trottoarer. Och säkert gruvligt varmt i en sprängfylld t-bana!
Det blev i alla fall ett par slappa (och mycket efterlängtade) timmar i varm sol på grönt gräs, med hörbok i öronen och avbrott för svalkande dopp i Årstaviken. En hysteriskt lycklig fågel underhöll med klara drillar.
Så kom molnen och plötsligt smattrade det ilsket av stora regndroppar, blandat med hagel, mot fönsterrutorna.
Svensk sommar när den är som mest typisk: väldigt varierat väderutbud.
Det gäller att ta vara på stunderna!
Semestern, den lagstadgade, fyller faktiskt 70 år i år.
Det var Per Albin Hanssons regering som 1938 beslöt, att folk behövde två veckor att ta igen sig på. Fast han passade på att uppmana arbetarna att inte slösa bort ledigheten, utan att använda den i bildande och goda syften.
Tveksamt om Per Albin skulle ha godkänt min semesterdag.
Men nu har regnet upphört och solen tittar fram igen.
Riktigt semesterväder!
Copyright Klimakteriehäxan
Juli betyder sommar
Den "riktiga" sommarmånaden är här.
Och veckans tisdagstema är helt enkelt SOMMAR.
För min del blev det då bilder av svensk sommar, föga överraskande - men underbart.
Känn värmen som vilar över ängen!
Känn doften av de vilda blommorna i buketten!
Känn hur det isar i benen där ute i det salta vattnet!
Njut!
Fler bilder på tisdagstemat hittar du här.
Copyright Klimakteriehäxan
Och veckans tisdagstema är helt enkelt SOMMAR.
För min del blev det då bilder av svensk sommar, föga överraskande - men underbart.
Känn värmen som vilar över ängen!
Känn doften av de vilda blommorna i buketten!
Känn hur det isar i benen där ute i det salta vattnet!
Njut!
Fler bilder på tisdagstemat hittar du här.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Inlägg
