Tisdagstema: Advent - när änglarna dyker upp ...

Det kan vara en liten luciatärna som tjuvstartat och fått luft under vingarna. Men egentligen tror jag att detta är en julängel som, mjuk och rar, kommer farande med de vita snöflingorna därutanför rutan, flingor som snabbt blir till drivor och gör Sverige till ett julkort redan innan vi rivit bort novemberbladet från almanackan.

Första adventssöndagen har redan passerat, stjärnorna lyser - och julänglarna blir bara fler och fler ... för det är nu i advent de kommer fram, sins emellan väldigt olika men stämningsskapare allihop.
Veckans tisdagstema är ADVENT och du hittar fler bilder att kika på om du klickar på den här länken.
















Copyright Klimakteriehäxan

Hisnande bilder!

Om du är det allra minsta intresserad av foto bör du läsa den här artikeln.
Den handlar om John Hallmén, en ung svensk som tagit fotograferandet till nya höjder. Det är rent hisnande att se resultatet, som Svenska Dagbladet ägnar flera sidor i dagens kulturbilaga.

Bilderna ligger dock inte på tidningens nätsida, antagligen av upphovsrättsliga skäl, men det är givande också att bara läsa om hur han bär sig åt.
Däremot kan man förstås gå till John Hallméns egen hemsida - tänk att för en gångs skull kunna njuta av blomflugor och andra hopplösa insekter!

Det är omöjligt att inte bli superimponderad av bilderna. När det handlar om riktigt känsliga objekt kan de bara avplåtas om tvättmaskinen står stilla och treåringen sover!
Hallmén kallar sig för amatör - vad då alla andra amatörer ska kallas för är oklart ...

Copyright Klimakteriehäxan

Filéfolket och märgpipans revansch

Vad har man mest av i sin frys?
Sådant man använder ofta och gärna, eller hur?!
I mitt fall betyder det bröd, grönsaker, Scans chorizo, min färdiga pajdeg som jag gör tio åt gången av, riven ost, lite glass och frysta bär. Och så, mest av allt, filé.

Det där är en vana jag grundlagt under en lång period med mycket liten frys. Utrymmet skulle utnyttjas maximalt, precis som extrapriserna på ox-, lax-, fläsk-, torsk-, kycklingfilé – ibland uppblandat med lamm- och kalkonfilé. I dag har jag sedan en tid tillbaka betydligt större frys, men min vana att fylla den med filé består. Vilket också medför att jag är djupt omodern, eller i alla fall min matlagning.

Nu för tiden är det bara latmaskar, fegisar och okunniga kockar som plockar fram de där filéerna. En renässans pågår i köksregionen. Den börjar i livsmedelsbutiken eller rent av vid den bemannade charkdisken i saluhallen.
Och det verkar vara finkrogarna med de mest namnkunniga stjärnkockarna som går i första ledet.

Trenden går ut på att man – naturligtvis och alldeles rimligt – måste ta vara på hela djuret efter slakt. Det har varit lite dåligt med det hittills, trots att styckningsdetaljer utan efternamnet -filé egentligen håller hög kvalitet, en kvalitet som dessutom betingar ett betydligt lägre pris.

Kolla nästa gång du kostar på dig en ”fin” restaurangmiddag: visst finns det lite högrev på menyn? Eller märgpipa? Lägg? Köttbitar som tillagas utan att benen avlägsnats, bitar som ofta kräver längre tid i grytan eller ugnen, men som kan bli verkligt delikata om de hanteras rätt.

Det är väl där problemet sitter. Man måste vara lite duktigare för att våga, även om budskapet om trendriktighet och (inte minst viktigt) miljöansvar gått fram.
Vilket förmodligen betyder att jag fortsätter att tillhöra filéfolket. Och låter märgpipan vänta på att få sin revansch. Åtminstone i mitt kök.
Tur ändå att de där filéerna fortsätter att vara goda ... ikväll tror jag att jag satsar på kyckling ... ska ta ut ur frysen och lägga att tina ...

Copyright Klimakteriehäxan

Pensionärs-Pippi

Pippi Långstrump ville inte bli gammal. Det var därför hon och Tommy och Annika tog var sitt krumelurpiller den där kvällen i Söderhavet, dit de kommit seglande med pappa Efraims båt Hoppetossa.
-Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur, sa de tre vännerna.

Det gällde att inte säga fel – den som sa ”stor” i stället för ”stur” skulle växa så snabbt och så mycket att han eller hon skulle kunna slicka på solen. Kan möjligen låta spännande ett ögonblick för den som fryser i novembermörkret, men föga lockande för den som tänker efter ...

Knepet med de där pillren fungerade, för Pippi lever kvar, lika sprattlig och pigg som någonsin. Vilket är tur, för i decennier har hon roat barn över hela världen med sina upptåg, sin generositet och sin styrka. Egentligen skulle hon firas just i dag, som är hennes födelsedag. Och inte vilken årsdag som helst. För det är exakt 65 år sedan den första boken om henne kom ut. Så i själva verket är Pippi pensionär.

Men visst är det skönt att evig ungdom trots allt finns, om så bara i barnböckernas värld.
Vi andra får klara oss utan krumelurpiller och se 65-årsdagen an med mod och tillförsikt. Det gäller att komma ihåg vad Oscar Wilde en gång slog fast: alternativt till att bli äldre är klart sämre.

Och så är det det långstrumpska visdomsordet framför andra som gäller alldeles oavsett ålder och omständigheter: den som är stark måste vara snäll.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur gick det sen? Aftonbladet har följt upp de tre som spelade Pippi, Tommy och Annika i Olle Hellboms klassiska filmer.

Om en månad ...

... har julafton passerat. Granen har börjat barra, skinkan har krympt, de vackra papperen ligger hoptryckta i en soppåse och man har ätit för mycket godis. Igen.
Om bara en månad är vi alltså där.
Sug på den!

Copyright Klimakteriehäxan

Om konsten att fånga en ekorre

I Barndomslandet bodde det ekorrar runt knuten. Vi såg dem kila upp och ner på granstammarna. De var rödbruna och granna på sommaren, gråa och magra på vintern. Vid ett tillfälle kunde vi genom köksfönstret följa hur ekorrmamman i största hast räddade sina barn undan en angripare – ungarna hämtade hon, en i taget, bar dem i munnen och lastade av dem på ett säkrare ställe. Rart!

Inte vet jag vad som hände, men så småningom blev de där djuren vi sjungit om sedan tiden i barnkammaren alltmer sällsynta. På Skansen fanns de fortfarande, där matades de av besökarna, men ute i skog och mark blev man överraskad om en yvig svans plötsligt dök upp på en gren. Och åtminstone jag har alltid tyckt (kan det verkligen bero på visan?) att ekorrar är gulliga djur, sådana man gärna skulle gosa lite med, om man nu bara kom åt.

För konsten att fånga en ekorre, den är svår. Jag har nyss försökt.
Hamnade hastigt och lustigt i Boston, i nordöstra USA, en stad jag aldrig tidigare besökt. Trots att tiden var knapp gällde det förstås att försöka få lite intryck, lite hum om hus och folk och sevärdheter. Vilket ledde mina steg till en park mitt i staden.

Då upptäcker jag den första.
-Titta! Så söt! Ekorren! Såg du?
Jo, mitt ressällskap hade också sett. Men var tämligen oimponerad.
Strax såg jag en till. Och en till. Och ännu en!
Det visade sig att den där parken var tillhåll för ungefär hur många ekorrar som helst. De såg välnärda ut, betydligt mer än människorna som köade för gratis soppa strax intill. Det skulle också visa sig att lokalbefolkningen betraktar ekorrarna som en variant på råttor. Med andra ord ej önskvärda.

Fast inga protester, inga elaka omdömen om Kurre kunde hindra mig – eller andra besökare för den delen – att ta upp kameran. Här skulle fångas ekorrar! På bild, alltså.
Nu är det så att jag är väldigt nöjd med min lilla kamera. Med den har jag fått till närbilder på bin, pormaskskarpa porträtt, blommor med detaljer. Men aldrig förr plåtat en ekorre.

Digitala kameror av samma kvalitet och prisklass som min har en svaghet: det tar ett halvt litet ögonblick mellan att mitt finger pressar ner avtryckaren och att bilden verkligen tas.
På den stunden kan, visar det sig, en ekorre hinna med en hel del. Han kan försvinna helt. Han kan bli gruvligt oskarp. Eller vända bort den lilla rara nosen. Han kan få sin svanstipp förevigad, med rörelseoskärpa förstås (fotot högst upp ...).
Och han kan, på femtionde försöket, bli någorlunda användbar som bild – och då enbart tack vare att han sitter still och mumsar på något ätbart.

Jag gillar fortfarande ekorrar, tro inget annat. Kanske skulle jag ändra uppfattning om de i min närhet vore lika vanliga som råttor, visst. Men tills vidare tycker jag de är söta små djur. Den där bilden på svansen känns riktigt rätt: visst brukar man säga något om ekorrpigg?
Ur fotografisk synvinkel kan samtidigt konstateras, att det är tur att man kan ödsla med digitala bilder. Samt ta bort de värsta direkt.
För konsten att fånga en ekorre, den kräver helt enkelt att en bättre människa än jag håller i kameran.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om drömmar och att lägga framtiden på hög ...

"Vi har alla våra egenheter. En av mina är en förmåga att investera i framtiden och sedan lägga den på hög. Jag köper saker som är intressanta men kommer liksom aldrig fram till att njuta av dem. Halva hyllan är full av böcker och skivor och boxar som ligger där och stirrar ledset på mig när jag rusar förbi."

-Anders Westgårdh skriver krönika i Aftonbladet i dag om hur han vid 54 års ålder försöker förverkliga åtminstone en av sina stora livsdrömmar. Och oj, som jag känner igen mig! Vill du läsa hela hans text hittar du den här.

Tisdagstema: Resa

Har just varit bortrest några dagar. Inte länge alls, men visst kan man väl ändå få undra om någon saknat en? Åtminstone lite?

Jag har faktiskt svaret. Minst en har saknat mig, inte lite, utan jättemycket. När jag for var det en riktigt fin liten rosa cyklamen i den där krukan. När jag kom hem var den - ja, ni ser själva. Måste väl kallas för död? Alltså hade den behövt mig, verkligen saknat mig. Längtat ordentligt, om en krukväxt råkar kunna det.
Det finns ett talesätt som lyder "att skiljas är att dö en smula". Och varje gång någon reser sin väg skiljs man ju.
Så var det också den här gången. Fast att dö "en smula" är i sammanhanget en ren skönmålning.

Denna veckas tisdagstema är RESA. Fler resemotiv - ja, jag misstänker att det finns en hel del betydligt vackrare bilder att njuta av - hittar du vägen till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Stöveln som får mig att längta efter oväder

Jag har inte ägt ett par gummistövlar på mången god dag.
Visst, när barnen var små var det praktiskt med något tåligt att hoppa i när lekplatsen var lerig och gräset vått. Eller någon gång när vi trodde att Herr Kantarell stod där ute i skogen och väntade (det gjorde han dock alltför sällan ...) Någon trädgård har jag ju inte, balkonglådorna låter sig hanteras utan extra tåliga fotbeklädnader. Och svamputflykterna är glesa, går utmärkt att klara i gympadojor, som dessutom låter tårna andas betydligt bättre än ett par klassiska Tretorn, även om jag inser poängen också med sådana.

Men nu har det hänt, det som fått mig att ändra inställning.
Jag har sett Gummistövlarna med stort G. Stövlarna man blir glad av. Hur glada fötterna kan tänkas bli inuti dem har jag ingen aning om, för jag har inte kunnat prova, bara sett dem på bild. Nog måste ni hålla med om att färgsprakande gummistövlar i cowboy-stuk är ett tillskott till modebilden som verkligen inte kommit en dag för sent! Något att lysa upp varje gråvädersdag med!

Återstår bara frågan: kan jag köpa dem någonstans? Då kommer jag!
Och om det behövs en ursäkt får jag väl kliva ut i nästa ösregn. I så fall bättre rustad än på MYCKET länge ... Jag riktigt längtar efter ett oväder! Fast först måste jag hitta dem förstås, Drömstövlarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden hämtad från http://www.skymall.com

Mitt modehoroskop

Horoskop är inget jag ägnar mig åt. Horoskop är, det är jag tämligen övertygad om, absolut inte värda de pengar folk lägger ner på dem - eller det utrymme en massa tidningar ger dem.
Men man behöver väl inte hålla benhårt på alla sina principer?

Nu har jag nämligen råkat ramla över ett "modehoroskop". Och om man då tittar på stjärntecknet Skorpion, som är det som är aktuellt just nu, får man veta ett och annat man kanske inte kände till ... Så håll i er nu, alla ni som i likhet med mig kom till världen mellan den 23 oktober och den 21 november (för all del, ni andra också - kanske tycker ni att ni känner oss bättre sedan?)!

Så här förhåller det sig nämligen med oss och vår inställning till kläder:
"Stark och sexig - det är så gott som alltid den perfekta looken för dig som en sann skorpion. Du sätter nästan kaffet i halsen när du tänker på att det faktiskt finns kvinnor där ute som frivilligt valt att se ut som Amish-sektens hemmafruar. Platta skor!? Hellånga kjolar? Bort hemska tanke! Du ryser medan du sätter på dig dina djärvaste klackar och ger dig av, ut i natten. Men när 2011 kommit en bit på väg kan du trots allt bli tvungen att hålla ner divan inom dig. Kanske blir det något mer åt taxklackshållet?"

Nu undrar ni förstås vem min källa är. Som alltid i horoskopsammanhang förefaller den ytterst förtroendeingivande ... eller vad tycker ni om signaturen "Madame Maëlle"?
Men stark och sexig vore ju ändå kul att leva upp till. Där hade dock Madame M inget konkret råd att komma med.
De har sällan det, de där horoskoptanterna.
Och om du inte alls kände igen dig eller din bekanta skorpion-tjej - bli inte ledsen. Horoskop stämmer i princip aldrig.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Den amerikanska upplagan av H&M Magazine, vintern 2010.

Sluttutat?

Vad minns just du egentligen av fotbolls-VM, det som utspelade sig i Sydafrika i somras? Minns du matcherna, minns du nickarna, minns du spänningen?
Nej, naturligtvis inte. Du minns, precis som jag, det outhärdliga ljudet från läktarna, där publiken roade sig nästan mer än spelarna, verkade det som. Det blev det bestående intrycket.

Det var tut i luren som gällde, varje match, hela tiden, oavbrutet. Och det var ett oljud som gjorde det omöjligt att titta. Som tur var är jag inte superroad av fotboll, så mig gjorde det mindre. Men likväl blir jag glad när jag nu ser att vuvuzelan stoppas. Sommar-OS i London 2012 blir fritt från vuvuzelas, till exempel, liksom ett par andra stora idrottsevenemang.

Dock menar jag fortfarande att det där förskräckliga "instrumentet" kan ha sitt berättigande. Dumma grannar som väsnas? Tut i luren! Idioter som sätter upp fula affischer ovanpå andra konstnärers verk? Tut i luren! Demonstration som kränker mänskliga rättigheter? Tut i luren!
För vuvuzelas finns numera att köpa också i Sverige.
Så riktigt sluttutat är det kanske inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Välordnade seniorer

"Åldringarna är inte bara gamla och skröpliga - de är välorganiserade också."

-Bosse Holmström, veteranreporter och själv pensionär med marginal, om PRO i Nyheterna i TV4.

Den vassaste kniven i lådan

Han har inte alla hästar hemma.
Där går inte hissen ända upp.
Hon står väl inte för hela begåvningsreserven.
Den där är inte precis den vassaste kniven i lådan.

Det finns oändligt många sätt att mer eller mindre, mest mindre, sofistikerat påstå att någon inte utmärker sig för intelligens eller allmänt rask tankeverksamhet. Man stöter på dem ganska ofta, kommentaren utlöser ett och annat fniss eller rent av ett riktigt skratt.

Men i det där stallet finns väl i alla fall något litet föl eller åtminstone en unghingst? Och den där hissen kanske bär ett antal våningar, även om man tvingas ta trappan sista etappen? Hela begåvningsreserven – nej, vem kan stå för den? Ingen, naturligtvis!

Så har vi det där med kniven. Den som ligger där i lådan, väl använd, med en egg som inte sett en slipmaskin på mången god dag. Klart att den inte är vassast, förhoppningsvis finns ändå någon som skär lite bättre. Men den ligger vant i handen, känns bekant, bekväm att hantera – eller hur?

Nu har vi just skaffat en ny kniv, en fin kockkniv. Den absolut vassaste av våra skärredskap. Jag såg verkligen fram emot att använda den och gick loss på en fläskfilé som behövde putsas. Tjohej, som den skar! Hur lätt som helst! Men stopp, vad är det där röda? Blod!?
Ja visst. Jag hade naturligtvis skurit mig i ett finger, kände inget eftersom kniven var så skarp.
Fläskfilégrytan slukade en liten skvätt människoblod, men ingen som åt den verkade märka något (den blev riktigt god, med tomat, oliver och syltlök!).

Nästa dag, nytt försök. Gav mig på en alldaglig falukorv, nästan tinad, ur frysen. Ni har redan gissat vad som hände: blodvite uppstod.
En väldigt bra kniv, absolut. Den vassaste i lådan, ett redskap som man måste vänja sig, lära sig, närma sig med list och skicklighet.

Fast med dessa nyvunna insikter kommer jag fram till, att de där människorna som kanske inte är direkt jämförbara med vår nya kniv, de kanske trots allt är värda mycket mer respekt än de tycks få.
För den vassaste kniven i lådan är inte entydigt vänlig. Den skadar sin användare.
Ska tänka på det om jag hädanefter frestas ta till det där uttrycket någon gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Finaste presenten på Fars Dag

Det är Fars Dag.
Grattis alla pappor! Ni är verkligen värda alla gratulationer som går att uppbringa. Men med det menar jag inte presenter.

De finaste presenter som går att få, de har ni nämligen redan tagit emot. Jag tänker förstås på barnen som vi, deras mödrar, bar i nio långa månader, för att till sist leverera som skrynkliga, blöta och blodiga små knyten – en garanterat oslagbar gåva, om än inslagen i bomull och blöjor i stället för glansigt papper och krullade snören.
Och det var ju just då som Fars Dag inträffade, på riktigt.

Därmed har jag presenterat ett suveränt skäl att inte ösa paket över Far denna novembersöndag.
Återstår att se om någon kan replikera med ett lika vattentätt alibi för att strunta i Mors Dag? Ni har ett halvår på er att fundera, den inträffar sista söndagen i maj …

Copyright Klimakteriehäxan

Läst om läsning - dagsfärska citat!

"En professor i litteraturvetenskap berättade att han hade haft universitetsstudenter som inte kunde nämna under vilka sekler Selma Lagerlöf var verksam."

-Malin Ullgren skriver om klassiker och oron för att de ska trilla bort ur skolans svenskundervisning i kulturdelen av dagens Dagens Nyheter.

"Jag är glad åt att få ägna tiden åt att läsa. Skulle jag skriva skulle det ta bort tid från lästiden."

-Gösta Ekman, skådespelare m m, intervjuad om livet efter 70 i Svenska Dagbladet inför Bokens Dag, där han ska medverka eftersom Klas Gustafsons biografi "Gösta Ekman - Farbrorn som inte vill va´ stor" är en av böckerna som tas upp.

"De som läser skönlitteratur är i allmänhet väldigt hyggliga människor."

-Torgny Lindgren, evigt ung författare, aktuell med "Minnen, ett slags memoarbok", också han intervjuad i SvD.