Sorg och saknad

Vilka kulturella verk skildrar sorg och saknad extra väl? Det är veckans kulturfråga från Efter O. Man skulle kunna hamna hos Isabel Allende eller Joan Didion, till exempel. Men Enligt O väljer själv först av allt att nämna en tv-serie som jag också tyckte väldigt mycket om: "After life", skriven, regisserad och spelad av Richard Gervais som verkligen visar att han inte bara är en komiker utan väldigt mycket mer. Hans fru har dött i cancer, själv vill han inte leva vidare, men när hans hund visar att den vill ha mat kommer självmordet av sig. Suveränt berättad historia som också bjuder på leenden, men att kalla den "komediserie" som man gör på nätet är att gradera ner den tycker jag. Extra bonus: en skildring av "arbetet" på en liten lokaltidningsredaktion ... knappast verklighetstrogen men ändå med en rejäl skopa ironi över "reportage" som saknar innehåll och mening. Finns på Netflix.

"Där kräftorna sjunger" (Where the Crawdads Sing) har som huvudperson en ung flicka som överges av sin mamma och så småningom även av sin pappa. Men Kya klarar sig själv, även om hon ofta önskar att mamma skulle dyka upp igen, klädd i sina finaste kläder och skor som hon hade när hon försvann.

Inser att det blir lite tjatigt, men Selma Lagerlöfs "Kejsaren av Portugallien" förtjänar sin plats än en gång. En dyrkad dotter lever inte det liv hennes far trott och förväntat sig. Sorgen och saknaden är förödande och så väl, så gripande beskriven.

I min ambition att ha med en och annan barnbok hamnar jag nu hos Gösta Knutsson. När han skriver om hur Nalle Lufs är ensam i skogen efter att hans mamma blivit skjuten är det inte bara Lotta (som hittar honom) utan också unga bokläsare som tar honom till sitt hjärta. Som tur är får Nalle flytta hem till Lotta och Mormor, som försöker trösta i saknaden. När det blir sovdags frågar Lotta om Nalle har nattskjorta och tandborste? Då svarar Nalle: "Tandskjorta och nattborste kan man alltid få låna!" Det tyckte jag var det roligaste jag någonsin hade hört/läst när jag var sisådär sju år.

Copyright Klimakteriehäxan