lördag, november 18, 2023

Veckans mening – om en hemsk sjukdom

Finns det någon sjukdom man inte är rädd för att få? Förmodligen inte. Även den enklaste snuva kan ställa till med problem. Men det finns förvisso diagnoser värda att frukta mer än andra. 

En sådan är Alzheimers sjukdom, en synnerligen vanlig demensvariant. Just nu skildras ett sådant fall i SVT:s dramaserie "Hålla samman" med Lennart Jähkel som en kraftkarl 70+ som plötsligt inte är sig riktigt lik. 

Utan tvekan är just den här sjukdomen väldigt jobbig även för omgivningen, det kan många vittna om. I bokvärlden är det senast förre statsministern Ingvar Carlsson (S) som skrivit "I sällskap med döden" om sitt eget (politiker)liv men också om hustrun Ingrids gradvisa försvinnande in i skugglandet, och för det har han hyllats: detta är inget att skämmas för, bättre då att dela med sig av bekymren och bristen på praktiska lösningar i vardagslivet. 

Intressant tycker jag
det är att ingen i dag verkar minnas en som verkligen gick i bräschen för detta: Carlssons partiledarkollega, Gösta Bohman (M), som redan 1990 skrev boken "Sagan om Gunnel" med underrubriken "I Alzheimers skugga". Som jag minns det var han om inte först av alla så i varje fall väldigt tidig med att beskriva sin egen frustration och, så småningom, skammen att inte ha förstått utan reagerat med irritation och ilska när hans fru bar sig "konstigt" åt. Väldigt berörande! Och oväntat, Bohman uppträdde verkligen inte som någon kramgo och ömsint gubbe i andra sammanhang. 

På de drygt 30 år som gått sedan dess har skildringarna av demens blivit ganska många inte bara som böcker – vi minns långfilmen "The Father" med Anthony Hopkins för att ta ett relativt färskt exempel. John Bayley skrev "Iris" om sin fru, författaren Iris Murdoch, även det en internationell succé som också blev film.

Också Ingvar Carlsson vittnar om hur svårt det kan vara att hantera en älskad maka som inte längre uppträder rationellt (en knepig situation som även jag har sett på nära håll). Naturligtvis något man ångrar djupt när förklaringen finns. Och där fiskar jag upp Veckans mening, den som Skriv-Robert vill se på lördagarna för att den fått en att hejda sig om än aldrig så lite mitt i läsningen.

På frågan om det inte var dags för kaffe, trots att vi just hade druckit, hände det att jag snäste av henne.

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

  1. dansat med Gösta Bohman men han tyckte inte jag kunde...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Kunde han då?

      Radera
    2. äldre herrar kan dansa, jag var i discoåldern 🙂

      Radera
  2. jag minns mycket väl Gösta Bohmans bok om hustrun Gunnel och hans irritation på henne och hans grämelse över denna irritation när han väl förstod hur det låg till. jag minns särskilt en gång när de var ute och åkte skidor. det är verkligen de anhörigs sjukdom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, klart påfrestande och jobbigt. Utan chans till förbättring, bara vandring mot slutet.

      Radera
  3. Alzheimers är ju de anhörigas sjukdom sägs det. Och det kan jag verkligen hålla med om. Har sett trailern till "Hålla samman", men klarar inte följa serien. Alltför deprimerande och för nära verkligheten som jag upplevt på flera håll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har sett serien hittills, hoppas innerligt slippa uppleva detta trauma för egen del.

      Radera
  4. Massor av irritation och dåligt samvete i rundgång. Avlastning är A och O för den anhörige.

    SvaraRadera
  5. Your blog is a virtual sanctuary of wisdom and inspiration.

    SvaraRadera