Där försvann hon ut ur våra liv, Jane Tennison, spelad av Helen Mirren.
Slutbilden, efter 22 avsnitt, är ryggen på en ensam människa, på väg bort från betraktaren. Och avskedskalaset.
Som ett memento över karriärkvinnan, som valt jobbet framför allt annat, till exempel kärleken och familjen.
Som försökt leva med några män men gett upp.
Som förlorat kontakten med både syrran och pappan.
Som aldrig fick något barn.
Som knappast har några vänner.
Som alltför ofta och flitigt tröstat sig med alkohol.
Som slagit sig fram bland manliga kollegor med smartness och skicklighet.
Som kallats iskall, bitch, cynisk och subba, mer eller mindre öppet.
Som vunnit respekt men inte särskilt mycket mer.
Som står inför sin pension och inte vet vad hon ska göra med sin lediga tid.
Men en fruktansvärt bra deckarserie har det varit.
Vilken tur att man inte måste ha Jane Tennison som ideal.
Idol räcker – och då gäller det Helen Mirren.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 09, 2007
Rondellhund i retur
Ur-rondellhunden är tillbaka.
Stina Opitz gjorde den, den intog sin plats i en rondell i Linköping, den slogs sönder och försvann.
För att utlösa en landsomfattande skapariver. Folk började tillverka hundliknande figurer i alla tänkbara material, och ”djuren” dök upp på den ena trafikplatsen efter den andra.
Rondellhundarnas rebellrörelse var ett faktum, dess popularitet ökade inte minst tack vare att Vägverket visade sig tycka illa om den här speciella hundrasen, som inte funnits med i någon femårsplan för framtida infrastruktur.
Men rondellhundarna gick segrande ur striden, och vi, som deklarerat oss som den hemgjorda hundens vänner, log belåtet.
Gräsrötterna vann kampen om en icke auktoriserad offentlig utsmyckning, som inte skadat någon, men som glatt desto fler.
Och så, för en dryg vecka, återkom Opitz ur-rondellhund till sin plats. Returbiljetten är subventionerad av kommunen, och det var högtidlig invigning – verket heter ”Cirkulation II”.
Det är bara det att nu lär hunden vara gjord i brons. Väderbeständig, slagtålig, så gott som opåverkbar.
Som vilket skulptur som helst.
Då inställer sig frågan: är det fortfarande en rondellhund?
Copyright Klimakteriehäxan
Stina Opitz gjorde den, den intog sin plats i en rondell i Linköping, den slogs sönder och försvann.
För att utlösa en landsomfattande skapariver. Folk började tillverka hundliknande figurer i alla tänkbara material, och ”djuren” dök upp på den ena trafikplatsen efter den andra.
Rondellhundarnas rebellrörelse var ett faktum, dess popularitet ökade inte minst tack vare att Vägverket visade sig tycka illa om den här speciella hundrasen, som inte funnits med i någon femårsplan för framtida infrastruktur.
Men rondellhundarna gick segrande ur striden, och vi, som deklarerat oss som den hemgjorda hundens vänner, log belåtet.
Gräsrötterna vann kampen om en icke auktoriserad offentlig utsmyckning, som inte skadat någon, men som glatt desto fler.
Och så, för en dryg vecka, återkom Opitz ur-rondellhund till sin plats. Returbiljetten är subventionerad av kommunen, och det var högtidlig invigning – verket heter ”Cirkulation II”.
Det är bara det att nu lär hunden vara gjord i brons. Väderbeständig, slagtålig, så gott som opåverkbar.
Som vilket skulptur som helst.
Då inställer sig frågan: är det fortfarande en rondellhund?
Copyright Klimakteriehäxan
Svettigt i snön
Vad gör man en ledig extradag som var tänkt att bli en härlig stund i solen, med fågelkvitter och utsprickande knoppar – men som i stället bjuder på ett envist snöande?
Jo man gör något man absolut inte vill.
Man – vilket i detta fall är det samma som jag – stryker.
Å så tråkigt det är! Inte alldeles enkelt heller.
Folk som kan stryka och se på tv, samtidigt, har jag aldrig förstått mig på.
Jag tar lite hjälp av Carly Simon, det lindrar en aning, utan att jag gör extra strykveck på fel ställen.
Linne, bomull och siden är underbara material, sprungna ur naturen. Men alla tre kräver närkontakt med ett strykjärn. Vilket på sätt och vis känns rätt så bortkastat, eftersom plaggen blir skrynkliga så snart man haft dem på sig i tjugo minuter, max.
Det finns förvisso något som kallas ”strykfri bomull” men det är ungefär lika pålitligt som krämerna som påstås ta bort celluliter.
Hette det crimplene, det där som alla tanter hade på 60 och 70-talen? Och nylon! Banlon! Terylene!
Minns bestämt att mamma strök mycket mindre på den tiden.
Fast det var nog svettigare då, inuti kläderna.
Nu stryker jag mina kläder i naturmaterial. Och svettas under tiden.
Och alltihop är snöns fel
Copyright Klimakteriehäxan
Jo man gör något man absolut inte vill.
Man – vilket i detta fall är det samma som jag – stryker.
Å så tråkigt det är! Inte alldeles enkelt heller.
Folk som kan stryka och se på tv, samtidigt, har jag aldrig förstått mig på.
Jag tar lite hjälp av Carly Simon, det lindrar en aning, utan att jag gör extra strykveck på fel ställen.
Linne, bomull och siden är underbara material, sprungna ur naturen. Men alla tre kräver närkontakt med ett strykjärn. Vilket på sätt och vis känns rätt så bortkastat, eftersom plaggen blir skrynkliga så snart man haft dem på sig i tjugo minuter, max.
Det finns förvisso något som kallas ”strykfri bomull” men det är ungefär lika pålitligt som krämerna som påstås ta bort celluliter.
Hette det crimplene, det där som alla tanter hade på 60 och 70-talen? Och nylon! Banlon! Terylene!
Minns bestämt att mamma strök mycket mindre på den tiden.
Fast det var nog svettigare då, inuti kläderna.
Nu stryker jag mina kläder i naturmaterial. Och svettas under tiden.
Och alltihop är snöns fel
Copyright Klimakteriehäxan
Brandfaran över
Hela helgen har man varnat oss, i tryck, i radio, i tv: risken för gräsbränder i hela södra Sverige har varit stor. För det är ju så att många använder en ledig helgdag till att bränna kvistar och löv, och elden kan sprida sig snabbt till mycket mer än man tänkt sig om oturen är framme.
Men nu kan varningarna ebba ut.
Jag vaknar till en Annandag Påsk vitare än självaste julafton. SNÖ.
Snötäcke överallt, julkortsprydligt på trädens grenar, där de spädaste knopparna fått en rejäl köldchock.
Vitsipporna har drunknat i lagret av nedfallna kristaller, krokusen kroknat. Och även om gatan nu, efter någon timmes dagsljus, ser bar ut, är luften fortfarande fylld av små vita flingor.
Kvicksilvret i termometern har envist bitit sig fast under nollan.
Den akuta brandfaran är definitivt över.
Nu är risken för akut vårdepression större.
Kom sedan inte och försök trösta med ett klassiskt citat ur Bondepraktikan, som så hurtigt förkunnar att ”aprilsnö är fåragö(dsel)”.
Den gödning vi är i behov av nu stavas s-o-l och v-ä-r-m-e.
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu kan varningarna ebba ut.
Jag vaknar till en Annandag Påsk vitare än självaste julafton. SNÖ.
Snötäcke överallt, julkortsprydligt på trädens grenar, där de spädaste knopparna fått en rejäl köldchock.
Vitsipporna har drunknat i lagret av nedfallna kristaller, krokusen kroknat. Och även om gatan nu, efter någon timmes dagsljus, ser bar ut, är luften fortfarande fylld av små vita flingor.
Kvicksilvret i termometern har envist bitit sig fast under nollan.
Den akuta brandfaran är definitivt över.
Nu är risken för akut vårdepression större.
Kom sedan inte och försök trösta med ett klassiskt citat ur Bondepraktikan, som så hurtigt förkunnar att ”aprilsnö är fåragö(dsel)”.
Den gödning vi är i behov av nu stavas s-o-l och v-ä-r-m-e.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 08, 2007
Påskdag och tolerans
"Vad ljus över griften, han lever, o fröjd!"
Så står det i psalmen som man sjöng i kyrkan på Påskdagen, på den tiden när det hände sig att jag gick med föräldrarna till högmässan.
Nu för tiden är jag högmässofri, som vuxen väljer man själv.
Men så klickar jag in mig hos Gudmundson, som så vältajmat i dessa påsktider skriver om religionsutövning, ateism, humanism.
Han (själv deklarerad ateist) vet berätta att slentrianmässigt utplacerade biblar numera plockas bort från svenska hotellrum. Och så skriver han:
"Och detta är ju i sig helt fantastiskt. Men det som gör mig riktigt purken är att den som startade hela hetsjakten på biblar, en medlem i ateist-organisationen Humanisterna, menar att människor känner sig - ni gissar säkert - kränkta av förekomsten av den heliga skrift på rummet./.../ Humanisterna, en förening som verkar för en sekulär (icke-religiös) livssyn /.../hävdade att biblar på hotellrum är kränkande både för ateister, muslimer och andra.
Känner man sig kränkt av att andra får möjlighet att utöva sin religion är man inte humanist.
Då är man intolerant."
Ja. Precis så är det. Det är en mänsklig rättighet att sjunga "Vad ljus över griften" på påskdagen.
Precis som att det är en mänsklig rättighet att låta bli.
Tack för det!
Så står det i psalmen som man sjöng i kyrkan på Påskdagen, på den tiden när det hände sig att jag gick med föräldrarna till högmässan.
Nu för tiden är jag högmässofri, som vuxen väljer man själv.
Men så klickar jag in mig hos Gudmundson, som så vältajmat i dessa påsktider skriver om religionsutövning, ateism, humanism.
Han (själv deklarerad ateist) vet berätta att slentrianmässigt utplacerade biblar numera plockas bort från svenska hotellrum. Och så skriver han:
"Och detta är ju i sig helt fantastiskt. Men det som gör mig riktigt purken är att den som startade hela hetsjakten på biblar, en medlem i ateist-organisationen Humanisterna, menar att människor känner sig - ni gissar säkert - kränkta av förekomsten av den heliga skrift på rummet./.../ Humanisterna, en förening som verkar för en sekulär (icke-religiös) livssyn /.../hävdade att biblar på hotellrum är kränkande både för ateister, muslimer och andra.
Känner man sig kränkt av att andra får möjlighet att utöva sin religion är man inte humanist.
Då är man intolerant."
Ja. Precis så är det. Det är en mänsklig rättighet att sjunga "Vad ljus över griften" på påskdagen.
Precis som att det är en mänsklig rättighet att låta bli.
Tack för det!
lördag, april 07, 2007
Marsipan-minne
Nu i påsk konsumerar vi marsipan, tonvis med marsipan.
Den kan vara hantverksmässigt framställd och kosta nästan hur mycket som helst. Men den kan också köpas färdig i plastslang i mataffären, för att berikas med karamellfärg och förvandlas till kycklingar, ägg och andra krumelurer hemma vid köksbordet – pyssel som ofta uppskattas av den yngre generationen. Sedan får de äldre uppskatta resultatet, även om man hade föredragit kondisets mer eleganta produkter.
Men även den tjusigaste marsipanvariant kan bli ett problem.
För det handlar som oftast när man äter om att öga, näsa och smaklökar måste komma överens.
Riktigt skickliga marsipansnickrare kan nämligen numera göra ätbara, välliknande kopior av nästan vad som helst.
Alltså går det att köpa en portion bacon och stekt ägg i marsipan, liksom bajskorvar, morötter och små frukter.
En gång fick jag en fullständigt naturtrogen marsipankopia av en kokt med bröd och senap.
Det såg riktigt gott ut, så där så att man nästan greppade en bit hushållspapper och klev ut på balkongen för att äta den i friska luften, som en riktig varmkorv ska avnjutas.
Men tyvärr: den där korven var oätlig.
Fullständigt oätlig.
Det var absolut inget fel på mandelmassan, den var färsk och av god kvalitet.
Men när korven närmade sig munnen berättade mina ögon för hjärnan att den var på väg.
Strax skulle mina smaklökar också rapportera: korv, bröd och senap, var så god.
Total krock. Inget stämde. Inte konsistensen, inte smaken, inte doften.
Den fina marsipanskapelsen blev liggande. Till sist fick den hackas upp i småbitar, och man fick ändå blunda när den skulle tuggas, eftersom minnesbilden av korven levde kvar.
Sån tur då, att kycklingarna som konditorn saluför till påsk faktiskt inte har minsta likhet med den grillade ursprungsvarianten.
Fast förresten – det kanske finns grillad kyckling i marsipan – också?
Akta er för den i så fall!
Den går med största sannolikhet inte att äta!
Copyright Klimakteriehäxan
Den kan vara hantverksmässigt framställd och kosta nästan hur mycket som helst. Men den kan också köpas färdig i plastslang i mataffären, för att berikas med karamellfärg och förvandlas till kycklingar, ägg och andra krumelurer hemma vid köksbordet – pyssel som ofta uppskattas av den yngre generationen. Sedan får de äldre uppskatta resultatet, även om man hade föredragit kondisets mer eleganta produkter.
Men även den tjusigaste marsipanvariant kan bli ett problem.
För det handlar som oftast när man äter om att öga, näsa och smaklökar måste komma överens.
Riktigt skickliga marsipansnickrare kan nämligen numera göra ätbara, välliknande kopior av nästan vad som helst.
Alltså går det att köpa en portion bacon och stekt ägg i marsipan, liksom bajskorvar, morötter och små frukter.
En gång fick jag en fullständigt naturtrogen marsipankopia av en kokt med bröd och senap.
Det såg riktigt gott ut, så där så att man nästan greppade en bit hushållspapper och klev ut på balkongen för att äta den i friska luften, som en riktig varmkorv ska avnjutas.
Men tyvärr: den där korven var oätlig.
Fullständigt oätlig.
Det var absolut inget fel på mandelmassan, den var färsk och av god kvalitet.
Men när korven närmade sig munnen berättade mina ögon för hjärnan att den var på väg.
Strax skulle mina smaklökar också rapportera: korv, bröd och senap, var så god.
Total krock. Inget stämde. Inte konsistensen, inte smaken, inte doften.
Den fina marsipanskapelsen blev liggande. Till sist fick den hackas upp i småbitar, och man fick ändå blunda när den skulle tuggas, eftersom minnesbilden av korven levde kvar.
Sån tur då, att kycklingarna som konditorn saluför till påsk faktiskt inte har minsta likhet med den grillade ursprungsvarianten.
Fast förresten – det kanske finns grillad kyckling i marsipan – också?
Akta er för den i så fall!
Den går med största sannolikhet inte att äta!
Copyright Klimakteriehäxan
Ägg-ÄGGstra
2000 ton ägg sätter vi svenskar i oss den här veckan.
Jag tror att det räcker med två stycken för min del.
Hur det än blir med den saken så kan du få noggranna äggfakta här. Det är Svenska Dagbladet som dels bjuder på upplysande grafik, dels drar lite äggskrönor.
Men oavsett hur många ägg man tuggar i sig, hur mycket godis som så gott som omärkligt smyger in i munnen, hur mycket kaloririk dryck vi smuttar på - så är det Glad Påsk på er, allihop!
Solen lyser, sipporna har vaknat! Det ska vi fira!
Jag tror att det räcker med två stycken för min del.
Hur det än blir med den saken så kan du få noggranna äggfakta här. Det är Svenska Dagbladet som dels bjuder på upplysande grafik, dels drar lite äggskrönor.
Men oavsett hur många ägg man tuggar i sig, hur mycket godis som så gott som omärkligt smyger in i munnen, hur mycket kaloririk dryck vi smuttar på - så är det Glad Påsk på er, allihop!
Solen lyser, sipporna har vaknat! Det ska vi fira!
fredag, april 06, 2007
Vart tog påskkäringarna vägen?
Inte en enda liten påskkäring ringde på vår dörr i går. Ingen ville visa upp sin fantasifulla utstyrsel och få lite godis. De skulle bara veta vilken stor påse jag hade köpt, extrapris på Ica, 49 kronor kilot!
Det är ju på Skärtorsdagen påskkäringarna är ute i Stockholmstrakten.
Men faktum är att jag inte såg en enda på hela dagen. Vart tog de vägen?
När jag var barn var detta att ”gå påskkäring” en av årets höjdare. Enorma förberedelser krävdes – jag tror att vi började strax efter jul!
För i Barndomslandet var det så, att vi inte gick runt och tiggde godis.
Vi gav bort det i stället.
Och det krävde inte bara godis, det krävde en speciell inramning också.
Vi ritade påskbrev.
En bunt vita A4-ark, en burk vaxkritor och/eller en låda vattenfärger var utgångsläget. Sedan var det fritt fram. Det blev kycklingar, kärringar, ägg, harar och häxor och en och annan liten påsklilja eller tulpan.
De som kanske inte hade så god hand med papper och penna kunde kopiera andras motiv. De som ville och hade råd kunde köpa förtryckta ark som bara skulle färgläggas.
Varje påskbrev skulle gärna förses med ett litet rim av typ ”Påskharen i skogen hoppar / när du kolorna i munnen stoppar” eller något annat av ungefär samma litterära kvalitet.
När allt var målat och klart veks papperet till en trekantig form som också fungerade som kuvert som lite godsaker fick plats i. Och utanpå skrev vi jätteskojiga adresser, som den här:
Till påskgumman Anna
Kvastskaftsvägen 79
Häcklefjäll
Namnet stämde åtminstone, det var personliga påskbrev det handlade om, och alla kompisar skulle ha sitt.
Ibland blev det stressigt på långfredagen, när det fortfarande fattades färdiga godisförsändelser och bara timmar återstod.
Men till sist hade man en rejäl korg.
Och så blev det då påskafton.
Yippeee!
Nu blev det dags att använda färgerna på sig själv. Vi målade, ofta med mammas hjälp, svarta prickar på hakan (häxans skäggvårtor!), vi målade knallröda rosor på kinderna, vi svärtade ögonbrynen långt ut på tinningarna, vi hade mörka läppar. Häxlikt…
Kläderna var också viktiga. Självklart knöt vi en sjal i hård knut under hakan. Men vi hade också stora kjolar, förkläden, bylsiga tröjor – utstyrsel som gjord för en rivig färd på kvasten.
Den som kunde låna en kaffekittel i koppar var extra nöjd, för en sådan skulle riktiga Blåkulle-resenärer ha, det hade vi ju sett.
Och så startade vandringen. Vi gick några stycken tillsammans och hade roligt på vägen. I varje hus blev vi väl mottagna, våra utstyrslar beundrades vederbörligen och ibland bjöds vi på något att dricka och en hembakt kaka.
I några enstaka hus levde traditionen att påskkäringen var en häxa som måste jagas bort. Då stod någon och spanade i köksfönstret, och när vi kom närmare för att lämna våra trekantiga godisbrev slängdes ytterdörren upp och vi jagades med skrik och skratt tillbaka ut på vägen.
Fast påskbreven fick de ändå.
För små fötter och korta ben kunde den där vandringen trots allt bli väldigt lång.
Ett år blev den alltför lång för mig. Då ringde en snäll människa hem, och pappa kom och hämtade mig på mopeden.
Och när man sedan tagit igen sig, ätit massor av choklad, sega råttor, karameller och kolor som droppat in hemma medan man själv var ute och travade, så blev det dags för fyrverkeriet.
Grannfamiljerna kom med var sin påse raketer, och så hade vi uppskjutning på en öppen plats mellan husen.
Det var mörkt, ofta kallt, alltid lite högtidligt.
Jag importerade seden att gå påskkäring till Stockholm när ungarna var små. De målade och ritade av hjärtans lust. På påskafton gick vi ut i grannskapet för att dela ut resultatet, självklart med godis i. Uppskattningen blev behärskad. En liten lekkamrat blev livrädd, kände inte alls igen sin kompis när hon förvandlats till påskkäring. Gråtande tog flickebarnet skydd bakom en generad förälder, som pliktskyldigt tog emot Dotterns påskbrev. Vi gick fort.
Nu för tiden lever traditionen med påskbrev kvar i Barndomslandet, men 2000-talets barn går naturligtvis inte.
De skjutsas i bil.
Och dåtidens fyrverkeri skulle idag inte tillfredsställa någon pyrotekniskt lagd person som fyllt mer än fem år.
Men entusiasmen för själva godiset, den är så vitt jag kan förstå alldeles oförändrad.
Hoppas de som aldrig kom till oss igår fick ihop så det räckte till ett rejält magknip ändå.
För det där magknipet, det hör ju också till påsktraditionerna.
Copyright Klimakteriehäxan
Första vitsippan!
Jag är vitsippsfanatiker.
Vet inte om någon blomma kan slå Anemone Nemorosa när det gäller att göra mig glad, alldeles gratis.
Visst, jag älskar massor med blommor, tulpaner, rosor och maskrosor.
Men när vitsipporna kryper fram slår hjärtat snabbare.
I dag stod de där. (Jo, jag vet att andra sett redan, men det här var mina första!)
Det fanns förstås vårlök, lite svalört och till och med några violer i det grågröna fjolårsgräset, tillsammans med planterade krokus, scilla och påskliljor.
Alla står de sig slätt i konkurrensen mot vitsipporna.
Nändes inte nypa av fler än kanske tio, för än så länge var det inte så gott om dem.
Fast snart kan jag plocka rejäla buketter - vitsippan förökar sig genom utlöpare i jorden, så risken för utrotning finns inte.
Bara att plocka.
Och det gör jag.
Som den äkta vitsippsfanatiker jag är.
Copyright Klimakteriehäxan
God morgon, Långfredag!
Långfredag.
En spänstig morgonvandrare drar ner luvan över öronen och spanar mot solen. Två damer viftar lite vilset med sina gåstavar. En hund prickar lyktstolpen medan husse väntar. Vinden från i går kväll, riktigt ilsken, har mojnat men det är ändå kyligt.
Vi såg – äntligen – ”The Queen”, och den var väl värd både sin Oscar och den bitande promenaden. Ofattbart hur bra hon är, Helen Mirren!
Det påstås att när drottningen var i parlamentsbyggnaden senast, vilket alltså måste ha varit efter att filmen haft premiär, man glatt viskade i bänkarna att ”kanske är det Helen Mirren som kommit i stället”.
Fler filmer finns på repertoaren, filmer som man ”borde” se. Kanske är det läge att gå ikväll igen?
Men när jag var barn gick inga filmer alls på långfredagen, åtminstone inte i en svensk småstad.
Mina föräldrar har berättat om sina långfredagar: barn skulle inte hoppa och springa, alla vuxna var svartklädda, helst skulle inte ett skratt höras, man höll sig hemma och inomhus, möjligen med undantag för en sväng till kyrkan och högmässan, allt i lila, den liturgiska sorgekulören. Detta var uppenbarligen vad religionen krävde.
Följaktligen upplevde ungdomarna verkligen långfredagen som l-å-n-g. Utmattad av tristessen gick man och la sig tidigt, vilket förstås hade den fördelen att man orkade festa desto bättre när påskaftonen kom.
Det som gör nutidens långfredagar trista är, tycker jag, att dagstidningarna fortsätter att låtsas som om reglerna från förra århundradets första hälft fortfarande lever och respekteras.
Morgontidningen har inte dunsat ner på dörrmattan. Vilket har en negativ effekt på hela morgonen.
”Vi finns på nätet!” tröstar de oss trogna läsare med.
Visst. Men hur man som tidningsmakare kan tro att det går lika bra att sitta framför en dator som att krypa tillbaka under täcket med alla pappersbilagorna i nypan, det är ofattbart.
Skulle så gärna protestera. Fast har aldrig kommit på något bra sätt. Även om det här förstås är ett...
Kanske är det helt enkelt så att tidningshusen fortfarande anser att vi SKA ha det långsamt och tråkigt i dag?
Det är ju trots allt långfredag!
God morgon!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Läs också Karin Thunberg i SvD!
En spänstig morgonvandrare drar ner luvan över öronen och spanar mot solen. Två damer viftar lite vilset med sina gåstavar. En hund prickar lyktstolpen medan husse väntar. Vinden från i går kväll, riktigt ilsken, har mojnat men det är ändå kyligt.
Vi såg – äntligen – ”The Queen”, och den var väl värd både sin Oscar och den bitande promenaden. Ofattbart hur bra hon är, Helen Mirren!
Det påstås att när drottningen var i parlamentsbyggnaden senast, vilket alltså måste ha varit efter att filmen haft premiär, man glatt viskade i bänkarna att ”kanske är det Helen Mirren som kommit i stället”.
Fler filmer finns på repertoaren, filmer som man ”borde” se. Kanske är det läge att gå ikväll igen?
Men när jag var barn gick inga filmer alls på långfredagen, åtminstone inte i en svensk småstad.
Mina föräldrar har berättat om sina långfredagar: barn skulle inte hoppa och springa, alla vuxna var svartklädda, helst skulle inte ett skratt höras, man höll sig hemma och inomhus, möjligen med undantag för en sväng till kyrkan och högmässan, allt i lila, den liturgiska sorgekulören. Detta var uppenbarligen vad religionen krävde.
Följaktligen upplevde ungdomarna verkligen långfredagen som l-å-n-g. Utmattad av tristessen gick man och la sig tidigt, vilket förstås hade den fördelen att man orkade festa desto bättre när påskaftonen kom.
Det som gör nutidens långfredagar trista är, tycker jag, att dagstidningarna fortsätter att låtsas som om reglerna från förra århundradets första hälft fortfarande lever och respekteras.
Morgontidningen har inte dunsat ner på dörrmattan. Vilket har en negativ effekt på hela morgonen.
”Vi finns på nätet!” tröstar de oss trogna läsare med.
Visst. Men hur man som tidningsmakare kan tro att det går lika bra att sitta framför en dator som att krypa tillbaka under täcket med alla pappersbilagorna i nypan, det är ofattbart.
Skulle så gärna protestera. Fast har aldrig kommit på något bra sätt. Även om det här förstås är ett...
Kanske är det helt enkelt så att tidningshusen fortfarande anser att vi SKA ha det långsamt och tråkigt i dag?
Det är ju trots allt långfredag!
God morgon!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Läs också Karin Thunberg i SvD!
onsdag, april 04, 2007
PåskÄGGstra
Det är påskvecka.
Allt ska gå i ÄGGets tecken.
Alltså handlar vi massor av mat till ÄGGstrapris innan vi går hem och ÄGGsperimenterar med nya maträtter som förhoppningsvis inte blir varken ÄGGliga eller gÄGGiga. Det blir helt enkelt huggsÄGGsa, kanske till tonerna av Bob Marley - en ÄGGta rÄGGaestjärna, med vilken man kan sjunga vÄGGselsång efter en sÄGGsa ÄGGsplorer.
När påskgodiset kommer fram och fyller de gamla pappÄGGen drÄGGlar vi lite till mans. FlÄGGmatiska herrar får marsipan i skÄGGet, damer tar färre karameller eftersom de inte vill lÄGGa på hullet.
Till sist blir det i alla fall lÄGGdags och kanske har då ÄGGkonsumtionen haft effekt. Så pass att vi är riktigt uppÄGGade och kan ägna oss åt någon sorts livgivande sÄGGsuella övningar, alltefter vår personliga lust och lÄGGning.
Så tar John Blund fram storslÄGGan och vi vänder näsan mot vÄGGen.
Än är det långt till hÄGGens blomning.
Och den här tÄGGsten blev riktigt konstig. Värdig en KlimakteriehÄGGsa?
Så nÄGGum att jag ska göra om det här. UrsÄGGta så mycket.
Glad påsk ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
Allt ska gå i ÄGGets tecken.
Alltså handlar vi massor av mat till ÄGGstrapris innan vi går hem och ÄGGsperimenterar med nya maträtter som förhoppningsvis inte blir varken ÄGGliga eller gÄGGiga. Det blir helt enkelt huggsÄGGsa, kanske till tonerna av Bob Marley - en ÄGGta rÄGGaestjärna, med vilken man kan sjunga vÄGGselsång efter en sÄGGsa ÄGGsplorer.
När påskgodiset kommer fram och fyller de gamla pappÄGGen drÄGGlar vi lite till mans. FlÄGGmatiska herrar får marsipan i skÄGGet, damer tar färre karameller eftersom de inte vill lÄGGa på hullet.
Till sist blir det i alla fall lÄGGdags och kanske har då ÄGGkonsumtionen haft effekt. Så pass att vi är riktigt uppÄGGade och kan ägna oss åt någon sorts livgivande sÄGGsuella övningar, alltefter vår personliga lust och lÄGGning.
Så tar John Blund fram storslÄGGan och vi vänder näsan mot vÄGGen.
Än är det långt till hÄGGens blomning.
Och den här tÄGGsten blev riktigt konstig. Värdig en KlimakteriehÄGGsa?
Så nÄGGum att jag ska göra om det här. UrsÄGGta så mycket.
Glad påsk ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, april 02, 2007
När morgonrocken spökar
Presenter är ofta prylar man kommer ihåg.
Den fula porslinssaken som alltid måste stå väl synlig, eftersom man aldrig vet när gamla faster Stina – givaren – kan tänkas titta in.
Eller den lite kantiga men noggrant lackade träskålen som det står ”God Jul Mamma” i botten på.
Den första sak man fick av Honom, han som fick tillnamnet Den Ende, gömmer man också i sitt hjärta.
En av de presenter jag aldrig kommer att glömma fick jag på min 15-årsdag. Jag bodde i inackorderingsrum i veckorna, i ett hus där skolungdomar var inhysta i alla små rum och vrår.
Mamma tyckte att jag i anständighetens namn behövde en morgonrock på väg till och från badrummet, åtminstone.
När jag plockade upp den ur kartongen blev jag alldeles salig.
Ljusblå, lätt som ett moln, matelasserad, varm, mjuk och skön. Jättefin.
En härlig födelsedagspresent, helt enkelt. En man minns.
Men det där var som ni redan listat ut förhållandevis länge sedan. Och i mitt liv är de matelasserade morgonrockarnas tid också sedan länge förbi. Numera har vi för varmt inomhus, om inte annat, och dessutom tror jag att det där materialet var extremt lättantändligt och inte borde användas alls om man hade gasspis, till exempel, eller en faiblesse för levande ljus.
Och likväl möter jag nu de där morgonrockarna i vart och vartannat gathörn. Visst, de slutar inte längre vid knäna utan i höjd med höftbenet, men stuket är detsamma. Kragen, rutorna, knapparna.
Någon framgångsrik trendnisse har lyckats få en stor del av mänskligheten att tro, att en modern jacka ska se ut som morgonrockarna gjorde då, för länge sedan, när jag var femton.
I flera år har de funnits, i olika sorters affärer, i varuhuset likaväl som i boutiquen. De sys i alla färger, och de används av både män och kvinnor.
Inte nog med att de är uppseendeväckande missklädsamma - de antyder inte sällan släktskap med en rejäl bit kassler - de kan dessutom vara riktigt dyra. Kollade en prislapp i helgen: strax över två tusen spänn för en nylonjacka av morgonrocksmodell. Kan ge mig den på att plagget var flamsäkert också, så att eldfarlighetsargumentet faller platt.
Märk väl, jag talar inte om hederliga dunjackor, sådana man behöver krypa in i när termometern visar 20 minus (det plagget heter på norska ”bobbeljakke” – visst är det fint?!)
Nej, jag är ute efter att brännmärka den rutsydda jackmodell som förfular två hela årstider – för de dyker upp både vår och höst. En gengångare från förr som borde avskaffas.
Men Margaretha Krook har bidragit till att göra den oförglömlig. För hon får aldrig mer av sig sin - hon har den där hon står staty utanför Dramaten..
När det finns så mycket annat lagom påklätt man kan använda!
Snälla, ta av den spökande morgonrocken! Låt mig minnas den som den höjdarpresent den en gång var!
Copyright Klimakteriehäxan
Den fula porslinssaken som alltid måste stå väl synlig, eftersom man aldrig vet när gamla faster Stina – givaren – kan tänkas titta in.
Eller den lite kantiga men noggrant lackade träskålen som det står ”God Jul Mamma” i botten på.
Den första sak man fick av Honom, han som fick tillnamnet Den Ende, gömmer man också i sitt hjärta.
En av de presenter jag aldrig kommer att glömma fick jag på min 15-årsdag. Jag bodde i inackorderingsrum i veckorna, i ett hus där skolungdomar var inhysta i alla små rum och vrår.
Mamma tyckte att jag i anständighetens namn behövde en morgonrock på väg till och från badrummet, åtminstone.
När jag plockade upp den ur kartongen blev jag alldeles salig.
Ljusblå, lätt som ett moln, matelasserad, varm, mjuk och skön. Jättefin.
En härlig födelsedagspresent, helt enkelt. En man minns.
Men det där var som ni redan listat ut förhållandevis länge sedan. Och i mitt liv är de matelasserade morgonrockarnas tid också sedan länge förbi. Numera har vi för varmt inomhus, om inte annat, och dessutom tror jag att det där materialet var extremt lättantändligt och inte borde användas alls om man hade gasspis, till exempel, eller en faiblesse för levande ljus.
Och likväl möter jag nu de där morgonrockarna i vart och vartannat gathörn. Visst, de slutar inte längre vid knäna utan i höjd med höftbenet, men stuket är detsamma. Kragen, rutorna, knapparna.
Någon framgångsrik trendnisse har lyckats få en stor del av mänskligheten att tro, att en modern jacka ska se ut som morgonrockarna gjorde då, för länge sedan, när jag var femton.
I flera år har de funnits, i olika sorters affärer, i varuhuset likaväl som i boutiquen. De sys i alla färger, och de används av både män och kvinnor.
Inte nog med att de är uppseendeväckande missklädsamma - de antyder inte sällan släktskap med en rejäl bit kassler - de kan dessutom vara riktigt dyra. Kollade en prislapp i helgen: strax över två tusen spänn för en nylonjacka av morgonrocksmodell. Kan ge mig den på att plagget var flamsäkert också, så att eldfarlighetsargumentet faller platt.
Märk väl, jag talar inte om hederliga dunjackor, sådana man behöver krypa in i när termometern visar 20 minus (det plagget heter på norska ”bobbeljakke” – visst är det fint?!)
Nej, jag är ute efter att brännmärka den rutsydda jackmodell som förfular två hela årstider – för de dyker upp både vår och höst. En gengångare från förr som borde avskaffas.
Men Margaretha Krook har bidragit till att göra den oförglömlig. För hon får aldrig mer av sig sin - hon har den där hon står staty utanför Dramaten..
När det finns så mycket annat lagom påklätt man kan använda!
Snälla, ta av den spökande morgonrocken! Låt mig minnas den som den höjdarpresent den en gång var!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 01, 2007
Det är skorna som gör Tanten
En dag i livet passerar så gott som alla kvinnor en milstolpe man helst skulle vilja blunda för.
Detta inträffar då hjärnan segrar över hjärtat i det ögonblick det är dags att ta på sig skorna.
Det säger sig ju självt att ett par fötter som tassat omkring i Kavat-sandaler och gympaskor i 15 års tid också klarar ganska långa sträckor i lite mer krävande fotbeklädnader. Men redan efter ytterligare 15 år kan de italienska sandalerna med svindlande klackar bli lite mer svårbemästrade. Och någonstans kring de 50 hamnar många i en livsavgörande beslutssituation:
Ska jag ta de snygga högklackade – eller de bekväma, platta?
Man kan inte bortförklara det: vad man har på fötterna är dels en del av ens personlighet, dels en del av ens humör.
När man köpt de där riktiga snyggingarna som ger en salivavsöndring redan vid första skyltfönstertitten har leendet suttit som fastklistrat i ansiktet.
Ont i fötterna är en åkomma som drar ner vilka mungipor som helst.
Men jag tillhör dem som i det längsta behållit de vackra skorna på, till priset av en och annan munsnörpning, det är säkert sant.
Hade någon sagt till mig när jag var i 20-årsåldern att också jag en dag skulle komma att drabbas av klagande fötter hade jag säkert skrattat, trots att jag redan då visste att vi hade sådant i släkten.
Samtidigt tror jag mig i dag veta att ett tidigt byte till platta och breda skor egentligen inte skulle ha medfört någon skillnad.
Har man trampat runt på jorden i ett halvsekel måste det naturligtvis märkas på den kroppsdel som gjort huvuddelen av jobbet.
Detta faktum finns det skotillverkare och –handlare som tagit fasta på. Scholl och Ecco är sådana, och båda märkena gör en hel del som inte är bara relativt fotvänligt utan också anpassat till modebilden, så att man kan känna sig både fin och rätt så bekväm.
Och så finns det här i Kungliga Hufvudstaden en skoaffär som i åratal framstått som Tanternas Butik. Ett monument över Bekvämlighet och Hopplöst Fula Dojor. Den heter Frövi Skor och ligger i Gamla Stan.
Affären annonserar troget, annonserna syns. Annonser som berättat för mig att DIT ska jag ALDRIG gå. Allt verkar gå att anpassa för att härbärgera ömmande trampdynor, nedtyngda fotvalv, spretande tår, ilskna knölar och en och annan liktorn. Remmar och snören och elastiska saker så långt ögat når.
Hu.
Detta är för en sann skovän en nära-döden-upplevelse.
Men nu har jag varit där. Och överlevt, dessutom.
Packat i affären med lördagslediga damer, de flesta (fast inte alla, faktiskt) i så kallat mogen ålder, och en och annan vidhängande herre.
Det visar sig att butiken just bytt till större lokal på grund av efterfrågan.
Oändligt tålmodig personal betraktar kundernas fötter i olika långt framskridet stadium av förfall och hämtar nya storlekar, andra modeller.
Det var en annons som fick mig dit till slut. En ballerinasko i ljust skinn med lite diskreta guldränder såg både gåvänlig och kul ut.
Naturligtvis var den slut i min storlek, vad hade ni trott? Med den tantanstormningen!
Men så, just som jag skulle gå ut, föll min blick på ett annat par. Hoppsan!
Kunde jag möjligen få prova?
Jovisst.
Jättesköna.
Låga klackar.
Gåvänliga.
Och, ta mig tusan, riktigt snygga. Ja, döm själva!
Hjärta och hjärna hade en snabb överläggning och kom överens. Dagen var inne. Jag har passerat milstolpen. Jag har köpt skor i Tanternas Butik.
Det är skorna som gör Tanten.
Copyright Klimakteriehäxan
Detta inträffar då hjärnan segrar över hjärtat i det ögonblick det är dags att ta på sig skorna.
Det säger sig ju självt att ett par fötter som tassat omkring i Kavat-sandaler och gympaskor i 15 års tid också klarar ganska långa sträckor i lite mer krävande fotbeklädnader. Men redan efter ytterligare 15 år kan de italienska sandalerna med svindlande klackar bli lite mer svårbemästrade. Och någonstans kring de 50 hamnar många i en livsavgörande beslutssituation:
Ska jag ta de snygga högklackade – eller de bekväma, platta?
Man kan inte bortförklara det: vad man har på fötterna är dels en del av ens personlighet, dels en del av ens humör.
När man köpt de där riktiga snyggingarna som ger en salivavsöndring redan vid första skyltfönstertitten har leendet suttit som fastklistrat i ansiktet.
Ont i fötterna är en åkomma som drar ner vilka mungipor som helst.
Men jag tillhör dem som i det längsta behållit de vackra skorna på, till priset av en och annan munsnörpning, det är säkert sant.
Hade någon sagt till mig när jag var i 20-årsåldern att också jag en dag skulle komma att drabbas av klagande fötter hade jag säkert skrattat, trots att jag redan då visste att vi hade sådant i släkten.
Samtidigt tror jag mig i dag veta att ett tidigt byte till platta och breda skor egentligen inte skulle ha medfört någon skillnad.
Har man trampat runt på jorden i ett halvsekel måste det naturligtvis märkas på den kroppsdel som gjort huvuddelen av jobbet.
Detta faktum finns det skotillverkare och –handlare som tagit fasta på. Scholl och Ecco är sådana, och båda märkena gör en hel del som inte är bara relativt fotvänligt utan också anpassat till modebilden, så att man kan känna sig både fin och rätt så bekväm.
Och så finns det här i Kungliga Hufvudstaden en skoaffär som i åratal framstått som Tanternas Butik. Ett monument över Bekvämlighet och Hopplöst Fula Dojor. Den heter Frövi Skor och ligger i Gamla Stan.
Affären annonserar troget, annonserna syns. Annonser som berättat för mig att DIT ska jag ALDRIG gå. Allt verkar gå att anpassa för att härbärgera ömmande trampdynor, nedtyngda fotvalv, spretande tår, ilskna knölar och en och annan liktorn. Remmar och snören och elastiska saker så långt ögat når.
Hu.
Detta är för en sann skovän en nära-döden-upplevelse.
Men nu har jag varit där. Och överlevt, dessutom.
Packat i affären med lördagslediga damer, de flesta (fast inte alla, faktiskt) i så kallat mogen ålder, och en och annan vidhängande herre.
Det visar sig att butiken just bytt till större lokal på grund av efterfrågan.
Oändligt tålmodig personal betraktar kundernas fötter i olika långt framskridet stadium av förfall och hämtar nya storlekar, andra modeller.
Det var en annons som fick mig dit till slut. En ballerinasko i ljust skinn med lite diskreta guldränder såg både gåvänlig och kul ut.
Naturligtvis var den slut i min storlek, vad hade ni trott? Med den tantanstormningen!
Men så, just som jag skulle gå ut, föll min blick på ett annat par. Hoppsan!
Kunde jag möjligen få prova?
Jovisst.
Jättesköna.
Låga klackar.
Gåvänliga.
Och, ta mig tusan, riktigt snygga. Ja, döm själva!
Hjärta och hjärna hade en snabb överläggning och kom överens. Dagen var inne. Jag har passerat milstolpen. Jag har köpt skor i Tanternas Butik.
Det är skorna som gör Tanten.
Copyright Klimakteriehäxan
På spaning
Jag står på balkongen och spanar efter nya vårtecken, igen.
Kanske en liten sippa? Nej, det är för tidigt. Trots att jag vet att de synts på annat håll.
Vänder blicken mot rabatten, där det faktiskt blommar lite.
Och då ser jag något ganska stort och färgglatt: grannfruns stadiga bakdel, i shorts, uppåtvänd mot solstrålarna, medan hon ihärdigt påtar i jorden.
Ett vårtecken så gott som något.
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske en liten sippa? Nej, det är för tidigt. Trots att jag vet att de synts på annat håll.
Vänder blicken mot rabatten, där det faktiskt blommar lite.
Och då ser jag något ganska stort och färgglatt: grannfruns stadiga bakdel, i shorts, uppåtvänd mot solstrålarna, medan hon ihärdigt påtar i jorden.
Ett vårtecken så gott som något.
Copyright Klimakteriehäxan
Nästan lurad - av mig själv
Satt just här vid datorn och tittade på vårsolen, och på tulpanerna som knölar sig upp ur marken, en liten bit varje dag.
Det är ju faktiskt april.
Första april, rent av.
Mindes gamla aprilskämt jag gått på – och tänkte att det skulle man ju kunna skriva en liten bloggpost om.
Så jag började. Men en liten klocka ringde.
Visst, det där skrev jag ju om för precis ett år sedan!
Så man kan säga att jag var på god väg att lura mig själv.
Men det där med EU:s krav på semesteranpassning , det gick jag i alla fall inte på.
Fast om våren tänker lägga i backväxeln nu kommer jag att känna mig lurad. Grundlurad.
UPPDATERAT:
Men den på Nyligen.se, den svalde jag med hull och hår! Stirrade helt oförstående på nuffrorna och hann tillkalla familjens legitimerade matteexpert innan poletten trillade ner...
Copyright Klimakteriehäxan
Det är ju faktiskt april.
Första april, rent av.
Mindes gamla aprilskämt jag gått på – och tänkte att det skulle man ju kunna skriva en liten bloggpost om.
Så jag började. Men en liten klocka ringde.
Visst, det där skrev jag ju om för precis ett år sedan!
Så man kan säga att jag var på god väg att lura mig själv.
Men det där med EU:s krav på semesteranpassning , det gick jag i alla fall inte på.
Fast om våren tänker lägga i backväxeln nu kommer jag att känna mig lurad. Grundlurad.
UPPDATERAT:
Men den på Nyligen.se, den svalde jag med hull och hår! Stirrade helt oförstående på nuffrorna och hann tillkalla familjens legitimerade matteexpert innan poletten trillade ner...
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
