För den bloggare som vill ha en liten uppåtspark i den gråmulna hösten kan jag rekommendera läsning av Adam Erlandssons krönika i dagens SvD.
Han uppmärksammar att George Orwells dagbok – från 1950-talets första hälft – liknar en blogg och nu publiceras som en sådan. Och så drar han, generöst nog, en slutsats:
”Bara för att det är en blogg behöver det inte betyda att det är tanklöst, meningslöst dravel.”
Se där. Dagens glädjebudskap.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 11, 2008
onsdag, september 10, 2008
Mina ungar är det synd om
Kycklingmamma, curlingförälder, allmänt försiktig, rädd att något otäckt ska hända de små barnen. Känns det igen?
Så rätt du tänkt - fast det var fel.
I alla fall om man talar med experten, en man vid namn Gever Tulley som gett ut en bok med titeln ”50 farliga saker du ska låta ditt barn göra”. Aftonbladet skriver om den i dag, på sin nya kvinnosajt Wendela,
Det är helt enkelt så att vi överbeskyddar de små liven. Ja, han är inte först ut med den uppfattningen, bland annat kan barnen själva hävda det så snart de är kapabla att börja formulera åsikter.
För oss som sett vår avkomma börja anta vuxenproportioner är det förstås redan för sent. Men ni andra kan ju ta er en funderare. Det finns fem konkreta punkter som Tulley rekommenderar att man låter de små göra:
1. Leka med elden
2. Ha kniv
3. Kasta spjut
4. Plocka isär elektriska apparater
5. Köra familjens bil
Slutsatsen jag drar är att det är synd om mina ungar, även om ett par saker på listan har skett i vår familj: Sonen gick med liv och lust lös på några elprylar som gjort sitt. Han hade absolut kul medan det fortfarande fanns delar att fiffla loss. Hur mycket han lärde sig? Inte en aning.
Det där med eld har jag alltid varit livrädd för, så tändstickorna var utom räckhåll för barnahänder. Och kniv då? Jo, schweizisk armévariant kom som present, men rätt sent.
Vad beträffar spjutkastning så undrar jag om man möjligen kan ersätta det med papperssvalor? Borde väl vara lite likartat, fast inte lika tungt, vasst och - ursäkta - farligt?
Men så kommer vi till den sista punkten, den om bilkörningen.
Hur gör man när barnet i fråga är totalt ointresserat ända upp i 20-årsåldern, trots löfte om lektioner och körkort, trots ideliga föräldrapåtryckningar?
Den frågan tror jag inte Tulleys bok har något svar på.
Copyright Klimakteriehäxan
Så rätt du tänkt - fast det var fel.
I alla fall om man talar med experten, en man vid namn Gever Tulley som gett ut en bok med titeln ”50 farliga saker du ska låta ditt barn göra”. Aftonbladet skriver om den i dag, på sin nya kvinnosajt Wendela,
Det är helt enkelt så att vi överbeskyddar de små liven. Ja, han är inte först ut med den uppfattningen, bland annat kan barnen själva hävda det så snart de är kapabla att börja formulera åsikter.
För oss som sett vår avkomma börja anta vuxenproportioner är det förstås redan för sent. Men ni andra kan ju ta er en funderare. Det finns fem konkreta punkter som Tulley rekommenderar att man låter de små göra:
1. Leka med elden
2. Ha kniv
3. Kasta spjut
4. Plocka isär elektriska apparater
5. Köra familjens bil
Slutsatsen jag drar är att det är synd om mina ungar, även om ett par saker på listan har skett i vår familj: Sonen gick med liv och lust lös på några elprylar som gjort sitt. Han hade absolut kul medan det fortfarande fanns delar att fiffla loss. Hur mycket han lärde sig? Inte en aning.
Det där med eld har jag alltid varit livrädd för, så tändstickorna var utom räckhåll för barnahänder. Och kniv då? Jo, schweizisk armévariant kom som present, men rätt sent.
Vad beträffar spjutkastning så undrar jag om man möjligen kan ersätta det med papperssvalor? Borde väl vara lite likartat, fast inte lika tungt, vasst och - ursäkta - farligt?
Men så kommer vi till den sista punkten, den om bilkörningen.
Hur gör man när barnet i fråga är totalt ointresserat ända upp i 20-årsåldern, trots löfte om lektioner och körkort, trots ideliga föräldrapåtryckningar?
Den frågan tror jag inte Tulleys bok har något svar på.
Copyright Klimakteriehäxan
Ordlöst - Wordless
Fler bilder utan ord finns säkert också i dag, men jag hittar inte "värdbloggen". Faktum är att mycket tyder på att den svenska bildkedjan har dött sotdöden, och att det hädanefter inte blir några ordlösa onsdagsbilder i organiserad kedja. Men den internationella varianten, den finns förstås.More wordless photos to be found here.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 09, 2008
Tisdagstema: humor
Vad är egentligen humor?Något kul. Något som får en att skratta. Något som lockar bort tankarna från vardagens trivialiteter.
Det kan vara en röd näsa. Ett clowntillbehör av den klassiska sorten, och faktum är att om man sätter på sig en blir man per automatik lite fnissig.
Men humor kan också vara när man ser den där vardagliga trivialiteten och gör något med den. Så måste de ha tänkt på den restaurang i Longyearbyn på Svalbard där alla i personalen hade likadana t-tröjor.
På ryggen står det: Jag bor här. Jag trivs. Jag har sett isbjörn.
Och så har man redan svarat på de tre frågor som alla besökare ställer.
Det gick att köpa en sådan där tröja för att ta med som souvenir från besöket på ön långt där ute i Ishavet.
Men jag köpte ingen. Bor ju i Stockholm. Vet inte om jag skulle trivas i Longyearbyn.
Och inte såg jag en endaste isbjörn heller när jag var där, bortsett från de uppstoppade och de avbildade, som fanns på allt från shoppingkassen på Coop till kristallskålarna, nyckelringarna och kylskåpsmagneterna. Shoppingkasse och kylskåpsmagnet köpte jag förstås, det kan man naturligtvis också skratta åt ...
Fast humor, det finns det lite överallt. Uppenbarligen också på Svalbard.
Och nu var det just humor som var veckans tisdagstema. Inte så enkelt, men försöka duger!
Fler humoristiska bilder hittar du här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 08, 2008
Tjugo procent snyggare
”Du är snyggare än du tror!”
Se där dagens glädjebudskap.
Precis vad vi behöver höra, vi som alldeles för sent insett att vi trots allt inte såg så illa ut på den tiden när åren, kilona och de grånande stråna var så mycket färre. Då när man självkritiskt tittade på varje fotografi och stönade, då när man ansåg sig fet utan att vara ens i närheten av övervikt, då när man knappt stod ut med sin egen spegelbild.
Hela tjugo procent snyggare än vad vi själva tycker, det är vad vi är, det slås fast i en artikel i Aftonbladets nya kvinnosatsning, för att hedra Wendela Hebbe på 200-årsdagen, den första kvinna som fick fast anställning som journalist i Sverige (1841).
-Nyckeln till skönhet ligger i hur du mår. Sann skönhet handlar inte bara om att se perfekt ut, det handlar om hur du får fram det du har inom dig, säger en av experterna som citeras i texten.
Och hör bara på det här:
-Snabbaste vägen att känna sig vackrare är att ändra inställning till sig själv och börja se sig som en vacker individ.
Bara att sätta igång.
Tjugo procents skönhet att vinna, hur lätt som helst.
Vem har råd eller lust att tacka nej till ett sådant erbjudande?
Copyright Klimakteriehäxan
Se där dagens glädjebudskap.
Precis vad vi behöver höra, vi som alldeles för sent insett att vi trots allt inte såg så illa ut på den tiden när åren, kilona och de grånande stråna var så mycket färre. Då när man självkritiskt tittade på varje fotografi och stönade, då när man ansåg sig fet utan att vara ens i närheten av övervikt, då när man knappt stod ut med sin egen spegelbild.
Hela tjugo procent snyggare än vad vi själva tycker, det är vad vi är, det slås fast i en artikel i Aftonbladets nya kvinnosatsning, för att hedra Wendela Hebbe på 200-årsdagen, den första kvinna som fick fast anställning som journalist i Sverige (1841).
-Nyckeln till skönhet ligger i hur du mår. Sann skönhet handlar inte bara om att se perfekt ut, det handlar om hur du får fram det du har inom dig, säger en av experterna som citeras i texten.
Och hör bara på det här:
-Snabbaste vägen att känna sig vackrare är att ändra inställning till sig själv och börja se sig som en vacker individ.
Bara att sätta igång.
Tjugo procents skönhet att vinna, hur lätt som helst.
Vem har råd eller lust att tacka nej till ett sådant erbjudande?
Copyright Klimakteriehäxan
När nöden är som störst
Ni vet vad man brukar säga: utan Tanten skulle kulturen vara död i Sverige.
Det är Tanterna som frekventerar biblioteket, som har läsecirklar, som går på teater, som älskar musikaler, som abonnerar på plats för konserter, som köper böcker och lyssnar på radio om kulturfrågor – listan kan göras lång. Och det är inte alltid som Tanten hyllas för sina insatser för kulturens fortlevnad, snarare riskerar hon att häcklas.
Men i Uppsala har man insett hur det förhåller sig.
Stadens nya konserthus har just firat ettårsjubileum, vilket Upsala Nya Tidning uppmärksammade i helgen. Där står det i svart på vitt, beviset.
”Man märker att de vet vilka som utgör det kulturbärande skiktet och ska belönas.
23 toaletter på damtoan! Det är sverigerekord!”
Vill du slippa stå i lång kö när nöden är som störst?
Åk till Uppsala!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ni har ju redan insett att "tant" i texten kan bytas mot "klimakteriehäxa" - eller hur?
Det är Tanterna som frekventerar biblioteket, som har läsecirklar, som går på teater, som älskar musikaler, som abonnerar på plats för konserter, som köper böcker och lyssnar på radio om kulturfrågor – listan kan göras lång. Och det är inte alltid som Tanten hyllas för sina insatser för kulturens fortlevnad, snarare riskerar hon att häcklas.
Men i Uppsala har man insett hur det förhåller sig.
Stadens nya konserthus har just firat ettårsjubileum, vilket Upsala Nya Tidning uppmärksammade i helgen. Där står det i svart på vitt, beviset.
”Man märker att de vet vilka som utgör det kulturbärande skiktet och ska belönas.
23 toaletter på damtoan! Det är sverigerekord!”
Vill du slippa stå i lång kö när nöden är som störst?
Åk till Uppsala!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ni har ju redan insett att "tant" i texten kan bytas mot "klimakteriehäxa" - eller hur?
söndag, september 07, 2008
Pobrecita - stackars dig!
En gång för länge sedan bodde jag i Guatemala. Ett fantastiskt vackert land, med storslagen natur, urgamla traditioner, otroliga textilier och en mycket stor originalbefolkning. Indianerna, med maya-ursprung, talar många olika språk, och speciellt när det gäller kvinnorna finns det fortfarande gott om sådana som ogärna talar spanska.
I mitt jobb hade jag förmånen att vistas mycket ute på landsbygden, men ofta blev jag alltså hänvisad till att tala med männen, medan kvinnorna tyst hörde på, samtidigt som de bakade ut tortillas, gräddade dem på sin comal (ett stort lerfat) som sattes på den öppna elden. Livet i byarna var fattigt, människorna levde mest på sin majsodling – la milpa – och ris, i kombination med svarta bönor, frijolitos. Just kombinationen av risets kolhydrater och proteinet i bönorna har gjort att folk i Central-amerika överlevt i tider av extrem knapphet.
Namnet på den lilla by jag kom till en dag har jag för mig var La Esperanza, Hoppet. Som vanligt var jag klädd i jeans och gympadojor, en ordinär t-tröja och så, förstås, min stora axelväska med kameror, block, pennor, karta.
Husen var typiska: enkla, byggda av adobe, soltorkat tegel – en starkt bidragande orsak till att så många människor omkommit i stora jordbävningar. De tunga väggarna har rasat in över de sovande, som klämts till döds. Men det är lokalt tillverkat material, bara den korrugerade plåten till taket behövde man köpa.
Jag gick fram till en dörröppning och kikade in. Jo, där fanns en kvinna. Hon var klädd i den överdel, güipil, som var typisk för regionen, håret hade hon flätat samman med ett vackert vävt band, fötterna var bara på det stampade jordgolvet. Tyget som svepts runt livet till en kjol hölls uppe med andra breda färgrika band.
Hon talade spanska, jag hade tur.
Fick jag komma in?
Jo då, det gick bra.
Försiktigt började jag fråga om hennes liv. Mitt uppdrag var att skildra hur barn levde i Centralamerika, ingen visste det bättre än en mamma i en by långt ute på Guatemalas landsbygd.
Hon trodde att hon var 22 år. Tre barn hade hon fött, det fjärde var på väg, det rådde inga tvivel om den saken. Hennes man var ute på majsfältet, själv malde hon majskorn till degen som skulle bli kvällens tortillas.
Men plötsligt kom vi till en punkt när hon tog över. Hon måste ha känt att hon i rättvisans namn också borde få fråga lite, eftersom denna underliga människa klivit in i hennes hem och så nyfiket frågat om smått och stort. Och det var ju alldeles rimligt.
-Var bor du då? ville hon veta.
-Jo, jag bor i huvudstaden, fast jag kommer ju förstås inte därifrån. Jag kommer från ett land som heter Sverige, långt bort, i Europa. Vi har kallt och snö på vintern.
-Snö? Pobrecita! Stackars dig! Men du har väl en familj?
-Fast där, i Sverige.
-Ay pobrecita!
Så ville hon veta hur gammal jag var.
-Trettio, sa jag sanningsenligt.
Jaha, och hur många barn?
-Inga.
-Pobrecita! sa hon igen, eftertryckligt och medkännande.
-Men vad säger din man om det då? fortsatte hon.
-Jag har faktiskt ingen, bekände jag.
-AY POBRECITA! utropade hon nu med eftertryck och det var ingen tvekan om vad hon tänkte.
Saker och ting hade plötsligt ställts i ett helt nytt ljus.
Det var faktiskt mig det var synd om. Jag, ett blekt fruntimmer i konstiga kläder från ett land ofattbart långt bort, där min familj fanns utom räckhåll och där det till råga på allt snöade, jag var verkligen en pobrecita, en riktig stackare.
Inga barn hade jag trots min höga ålder, inte ens en karl. Ett sådant fattigt liv!
Hon såg på mig med uppriktigt medlidande och när jag sa adjö bad hon mig att inte misströsta, kanske skulle det ordna sig en dag också för mig (det gjorde det ju faktiskt!).
-Pobrecita! sa hon en sista gång och ruskade sorgset på huvudet innan hon återgick till köksbestyren.
Jag var fattig, hon var rik.
Och vid närmare eftertanke hade hon väl inte så fel.
Copyright Klimakteriehäxan
I mitt jobb hade jag förmånen att vistas mycket ute på landsbygden, men ofta blev jag alltså hänvisad till att tala med männen, medan kvinnorna tyst hörde på, samtidigt som de bakade ut tortillas, gräddade dem på sin comal (ett stort lerfat) som sattes på den öppna elden. Livet i byarna var fattigt, människorna levde mest på sin majsodling – la milpa – och ris, i kombination med svarta bönor, frijolitos. Just kombinationen av risets kolhydrater och proteinet i bönorna har gjort att folk i Central-amerika överlevt i tider av extrem knapphet.
Namnet på den lilla by jag kom till en dag har jag för mig var La Esperanza, Hoppet. Som vanligt var jag klädd i jeans och gympadojor, en ordinär t-tröja och så, förstås, min stora axelväska med kameror, block, pennor, karta.
Husen var typiska: enkla, byggda av adobe, soltorkat tegel – en starkt bidragande orsak till att så många människor omkommit i stora jordbävningar. De tunga väggarna har rasat in över de sovande, som klämts till döds. Men det är lokalt tillverkat material, bara den korrugerade plåten till taket behövde man köpa.
Jag gick fram till en dörröppning och kikade in. Jo, där fanns en kvinna. Hon var klädd i den överdel, güipil, som var typisk för regionen, håret hade hon flätat samman med ett vackert vävt band, fötterna var bara på det stampade jordgolvet. Tyget som svepts runt livet till en kjol hölls uppe med andra breda färgrika band.
Hon talade spanska, jag hade tur.
Fick jag komma in?
Jo då, det gick bra.
Försiktigt började jag fråga om hennes liv. Mitt uppdrag var att skildra hur barn levde i Centralamerika, ingen visste det bättre än en mamma i en by långt ute på Guatemalas landsbygd.
Hon trodde att hon var 22 år. Tre barn hade hon fött, det fjärde var på väg, det rådde inga tvivel om den saken. Hennes man var ute på majsfältet, själv malde hon majskorn till degen som skulle bli kvällens tortillas.
Men plötsligt kom vi till en punkt när hon tog över. Hon måste ha känt att hon i rättvisans namn också borde få fråga lite, eftersom denna underliga människa klivit in i hennes hem och så nyfiket frågat om smått och stort. Och det var ju alldeles rimligt.
-Var bor du då? ville hon veta.
-Jo, jag bor i huvudstaden, fast jag kommer ju förstås inte därifrån. Jag kommer från ett land som heter Sverige, långt bort, i Europa. Vi har kallt och snö på vintern.
-Snö? Pobrecita! Stackars dig! Men du har väl en familj?
-Fast där, i Sverige.
-Ay pobrecita!
Så ville hon veta hur gammal jag var.
-Trettio, sa jag sanningsenligt.
Jaha, och hur många barn?
-Inga.
-Pobrecita! sa hon igen, eftertryckligt och medkännande.
-Men vad säger din man om det då? fortsatte hon.
-Jag har faktiskt ingen, bekände jag.
-AY POBRECITA! utropade hon nu med eftertryck och det var ingen tvekan om vad hon tänkte.
Saker och ting hade plötsligt ställts i ett helt nytt ljus.
Det var faktiskt mig det var synd om. Jag, ett blekt fruntimmer i konstiga kläder från ett land ofattbart långt bort, där min familj fanns utom räckhåll och där det till råga på allt snöade, jag var verkligen en pobrecita, en riktig stackare.
Inga barn hade jag trots min höga ålder, inte ens en karl. Ett sådant fattigt liv!
Hon såg på mig med uppriktigt medlidande och när jag sa adjö bad hon mig att inte misströsta, kanske skulle det ordna sig en dag också för mig (det gjorde det ju faktiskt!).
-Pobrecita! sa hon en sista gång och ruskade sorgset på huvudet innan hon återgick till köksbestyren.
Jag var fattig, hon var rik.
Och vid närmare eftertanke hade hon väl inte så fel.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 06, 2008
Möte med modern teknik
Ibland gör teknikens framsteg en häpen.
Minns vår första tjusiga radiogrammofon. Inte hade jag väl trott om någon berättat att den en dag skulle kunna ersättas av en liten pryttel mindre än en tändsticksask. Nog hade vi väl skrattat om någon på 60-talet hade påstått att vi skulle kunna sitta hemma i soffan och vara publik på sportevenemang på klotets andra sida, samtidigt som tävlingarna pågick. Eller om man försökt tuta i oss att telefonen inte alls behövde sladd och att den dessutom skulle gå att fotografera med.
När människor möter ny teknik reagerar de förvisso väldigt olika, en del tar avstånd, blir negativa, avvisar alla ändringar som dumma, onödiga eller rent av farliga.
Men andra tar till sig det okända, förundras, blir intresserade.
Två gånger i livet har jag varit med om att en person genom mig mött helt ny teknik och blivit fullständigt fascinerad.
Första gången handlade det om något så elementärt som en skrivmaskin, min Odhner Privat som jag köpte för pengarna jag fick i studentpresent. Jag släpade den med mig överallt, den var i många år en av mina käraste ägodelar.
Så kom jag att tillbringa två veckor i Jämtland, nära norska gränsen. Jag inhystes hos ett äldre samepar. De behandlade mig ytterst vänligt, nästan respektfullt – jag kom ju ända från Stockholm, dit bara frun hade vågat sig på besök. Herrn i huset tyckte det räckte att åka till Strömsund, fast helst höll han till på fjället.
På kvällarna, när jag dragit mig tillbaka till rummet jag fått låna, plockade jag fram skrivmaskinen. Det blev väl ett brev eller något annat som jag smattrade ihop.
Sista kvällen bad mannen mig om en tjänst.
-Om du ville ta fram den där saken du skriver på så jag finge se, sa han.
Med vördnad petade han på tangenterna, snurrade försiktigt på valsen. Bad mig skriva lite.
Han, som var den förste samen i Sverige som skaffade snöscooter, som följde med världsnyheterna i tv varje kväll, som skötte sina renar och visste hur vädret skulle bli bara genom att kasta ett öga på molnen, han blev helt betagen av en skrivmaskin. På 70-talets mitt!
Några år senare befann jag mig i Chiapas-provinsen i södra Mexico. Vi besökte en liten by där textilierna var bländande vackra, hattarna vidbrättade, majsen gul och svart, fötterna bara och solen stekhet. Som alltid hängde min kamera runt halsen.
En indian följde varje steg jag tog. Men det var inte den blonda gringan som fångat hans intresse, det var min svarta Olympus.
Jag försökte förklara att jag tog bilder med den, att jag kunde ta med mig dem hem och se dem efteråt, att jag valde mina motiv när jag tittade i sökaren.
Ville han kanske titta själv?
Han nickade, ordlöst. Tordes inte hålla i vidundret, men jag pekade och han satte ögat intill.
Tittade i säkert en minut eller rent av mer. Totalt koncentrerad.
Så vred han huvudet åt mitt håll. Hela ansiktet var liksom uppfyllt av ögonblickets storhet.
-Det är ju med färg! sa han lyckligt.
I dag har han möjligen hatten kvar – brättet är bra i solen – medan han kanske ser på CNN och har mobilt bredband, och samtidigt som han surfar på nätet lyssnar han på musik i sin Ipod. För säkert har också han mött modern teknik många gånger sedan han tittade i min kamerasökare.
Men även om jag hade kunnat se in i framtiden då – så hade ju varken mexikanen eller samen trott mig. Fullständigt begripligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Minns vår första tjusiga radiogrammofon. Inte hade jag väl trott om någon berättat att den en dag skulle kunna ersättas av en liten pryttel mindre än en tändsticksask. Nog hade vi väl skrattat om någon på 60-talet hade påstått att vi skulle kunna sitta hemma i soffan och vara publik på sportevenemang på klotets andra sida, samtidigt som tävlingarna pågick. Eller om man försökt tuta i oss att telefonen inte alls behövde sladd och att den dessutom skulle gå att fotografera med.
När människor möter ny teknik reagerar de förvisso väldigt olika, en del tar avstånd, blir negativa, avvisar alla ändringar som dumma, onödiga eller rent av farliga.
Men andra tar till sig det okända, förundras, blir intresserade.
Två gånger i livet har jag varit med om att en person genom mig mött helt ny teknik och blivit fullständigt fascinerad.
Första gången handlade det om något så elementärt som en skrivmaskin, min Odhner Privat som jag köpte för pengarna jag fick i studentpresent. Jag släpade den med mig överallt, den var i många år en av mina käraste ägodelar.
Så kom jag att tillbringa två veckor i Jämtland, nära norska gränsen. Jag inhystes hos ett äldre samepar. De behandlade mig ytterst vänligt, nästan respektfullt – jag kom ju ända från Stockholm, dit bara frun hade vågat sig på besök. Herrn i huset tyckte det räckte att åka till Strömsund, fast helst höll han till på fjället.
På kvällarna, när jag dragit mig tillbaka till rummet jag fått låna, plockade jag fram skrivmaskinen. Det blev väl ett brev eller något annat som jag smattrade ihop.
Sista kvällen bad mannen mig om en tjänst.
-Om du ville ta fram den där saken du skriver på så jag finge se, sa han.
Med vördnad petade han på tangenterna, snurrade försiktigt på valsen. Bad mig skriva lite.
Han, som var den förste samen i Sverige som skaffade snöscooter, som följde med världsnyheterna i tv varje kväll, som skötte sina renar och visste hur vädret skulle bli bara genom att kasta ett öga på molnen, han blev helt betagen av en skrivmaskin. På 70-talets mitt!
Några år senare befann jag mig i Chiapas-provinsen i södra Mexico. Vi besökte en liten by där textilierna var bländande vackra, hattarna vidbrättade, majsen gul och svart, fötterna bara och solen stekhet. Som alltid hängde min kamera runt halsen.
En indian följde varje steg jag tog. Men det var inte den blonda gringan som fångat hans intresse, det var min svarta Olympus.
Jag försökte förklara att jag tog bilder med den, att jag kunde ta med mig dem hem och se dem efteråt, att jag valde mina motiv när jag tittade i sökaren.
Ville han kanske titta själv?
Han nickade, ordlöst. Tordes inte hålla i vidundret, men jag pekade och han satte ögat intill.
Tittade i säkert en minut eller rent av mer. Totalt koncentrerad.
Så vred han huvudet åt mitt håll. Hela ansiktet var liksom uppfyllt av ögonblickets storhet.
-Det är ju med färg! sa han lyckligt.
I dag har han möjligen hatten kvar – brättet är bra i solen – medan han kanske ser på CNN och har mobilt bredband, och samtidigt som han surfar på nätet lyssnar han på musik i sin Ipod. För säkert har också han mött modern teknik många gånger sedan han tittade i min kamerasökare.
Men även om jag hade kunnat se in i framtiden då – så hade ju varken mexikanen eller samen trott mig. Fullständigt begripligt.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 05, 2008
Hockeymorsa - eller bulldogg?
Republikanska partiet i USA har hittat en vicepresidentkandidat som ska bli ett dragplåster i valkampanjen. Det handlar om den raffiga och ärkekonservativa Sarah Palin, guvernör från Alaska, det kan knappast ha undgått någon som konsumerar nyheter även i måttlig omfattning.
Partiet har just avslutat sitt konvent. Sarah Palin höll förstås tal. I det framhöll hon, att hon faktiskt är en väldigt vanlig kvinna – en ordinär ”hockey mum”, en sådan där ni vet som skjutsar ungarna till träningen, köper nya skridskor och skydd för en förmögenhet och, framför allt, står på läktaren och skriker sig hes när det lilla rara barnet kämpar om pucken nere på isen.
Jag vet precis vad hon menar, även om hockey aldrig blev en grej som gick hem i vår familj. Sonen gick en gång för att kolla och kom hem med ett bestämt besked: det där var ingenting för honom. Lika glad för det var jag.
Men hockey gillar jag, har alltid gjort. En gång på besök i New York skaffade jag biljett till Yankee Stadium och gick på match. Av spelet såg jag inte mycket, därtill var publiken alldeles för intressant.
Strax bakom mig satt några män som engagerade sig våldsamt (i ordagrann bemärkelse) i spelet.
-Kill him! Döda honom! vrålade de när ”deras” lag behövde manas på.
För att sekunder senare lika upprört skrika:
-Hey, somebody might get hurt! Någon kan bli skadad, ju! när saker kastats in på isen i den allmänna upphetsningen.
Inte särskilt konsekvent, men typiskt för hängivna fans.
Kanske är det just så entusiastisk som Sarah Palin varit som hockeymamma, på gott och ont. Själv liknade hon sig i det där talet vid en bulldogg, och liknelsen förefaller gälla inte bara vid rinkside utan också i politiken. Och så ställde hon frågan vad skillnaden mellan en ”hockey mum” och en bulldogg kan vara.
Svaret levererade hon själv på direkten:
-Läppstift.
Jag slås av tanken att även om jag aldrig blev hockeymorsa så kan jag möjligen ändå ha uppfattats som en bulldogg ibland, privat och/eller i jobbet.
Men med den lilla skillnaden: läppstift. Precis som Sarah Palin.
Och dessutom nagellack, för att vara mer exakt.
Copyright Klimakteriehäxan
Partiet har just avslutat sitt konvent. Sarah Palin höll förstås tal. I det framhöll hon, att hon faktiskt är en väldigt vanlig kvinna – en ordinär ”hockey mum”, en sådan där ni vet som skjutsar ungarna till träningen, köper nya skridskor och skydd för en förmögenhet och, framför allt, står på läktaren och skriker sig hes när det lilla rara barnet kämpar om pucken nere på isen.
Jag vet precis vad hon menar, även om hockey aldrig blev en grej som gick hem i vår familj. Sonen gick en gång för att kolla och kom hem med ett bestämt besked: det där var ingenting för honom. Lika glad för det var jag.
Men hockey gillar jag, har alltid gjort. En gång på besök i New York skaffade jag biljett till Yankee Stadium och gick på match. Av spelet såg jag inte mycket, därtill var publiken alldeles för intressant.
Strax bakom mig satt några män som engagerade sig våldsamt (i ordagrann bemärkelse) i spelet.
-Kill him! Döda honom! vrålade de när ”deras” lag behövde manas på.
För att sekunder senare lika upprört skrika:
-Hey, somebody might get hurt! Någon kan bli skadad, ju! när saker kastats in på isen i den allmänna upphetsningen.
Inte särskilt konsekvent, men typiskt för hängivna fans.
Kanske är det just så entusiastisk som Sarah Palin varit som hockeymamma, på gott och ont. Själv liknade hon sig i det där talet vid en bulldogg, och liknelsen förefaller gälla inte bara vid rinkside utan också i politiken. Och så ställde hon frågan vad skillnaden mellan en ”hockey mum” och en bulldogg kan vara.
Svaret levererade hon själv på direkten:
-Läppstift.
Jag slås av tanken att även om jag aldrig blev hockeymorsa så kan jag möjligen ändå ha uppfattats som en bulldogg ibland, privat och/eller i jobbet.
Men med den lilla skillnaden: läppstift. Precis som Sarah Palin.
Och dessutom nagellack, för att vara mer exakt.
Copyright Klimakteriehäxan
Två gånger tack!
Har varit borta från datorn ett dygn eller så - då har det hänt saker!Inte mindre än två "I love your blog"-utmärkelser har kommit min väg! Klart man blir glad. Jätteglad. Jag säger tack, dubbelt upp!
Först var det Risken finns som gav Klimakteriehäxan äran, och han gjorde det med denna fina motivering: "Bara namnet på bloggen är värt en nominering. Att bloggen sedan är skriven av en dam som behärskar språket och beskriver stort och smått med en värme som får mig att må gott gör att hon utan tvekan hör hemma på min lista."
Sedan stod det inte på förrän Cicki skickade över samma fina hälsning, med tillägget "jag älskar att läsa hur hon formulerar sina tankar. Det är alltid på pricken."Jag tackar och tar emot - men det räcker inte. Man ska anstränga sig lite själv också, en fempunktslista medföljer utmärkelsen.
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.
Detta kräver lite extra tankearbete, och faktum är att jag redan är "skyldig" några nomineringar sedan förra gången "I love your blog" kom min väg.
Jag börjar med att returnera äran till både Risken finns och Cicki, RF ska ni hälsa på därför att han är finurlig och välformulerad i det lilla formatet. Han tar dessutom fina bilder.
Cicki är en händig människa och det är kul och inspirerande att se vad hon har åstadkommit med textilier och kreativitet, förutom det hon bjuder på i text. Länk till dem - se ovan!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 03, 2008
tisdag, september 02, 2008
Onyttigt - VÄLDIGT onyttigt!
STOPP! Du tänkte "äsch, godis, det var då sannerligen inte originellt" och så var du precis på väg att klicka dig vidare - veckans tisdagstema är nämligen "onyttigt".Men det ska du veta, att den här godisskålens innehåll får vilken polkagris som helst att framstå som rena hälsokosten.
Här handlar det nämligen om karameller av glas.
Hittills har ingen försökt tugga i sig en enda av dem - men om så vore fallet skulle det vara klart onyttigt.
VÄLDIGT onyttigt.
Copyright Klimakteriehäxan
Nyfiken på fler onyttigheter? Varsågod, den här vägen!
Trakterad av Lennart Swahn
Lennart Swahn är borta, inte bara ur teverutan utan från jordens yta. Han är för mig precis som för så många andra en framträdande profil från förr, vi har så att säga alltid haft en teveruta emellan oss.
Men icke desto mindre finns ett minne av honom som tatuerat i min hjärna. Det är ett citat ur en tidningsintervju med honom, i vilket sammanhang har jag inte en aning om – och i sanningens namn undrar jag lite hur det kom sig att jag läste den.
Hur som helst, i den där intervjun berättade Swahn om hur han helst trakterade sina gäster, vad han alltid hade hemma ifall det kom oväntat besök.
Jo: sherry. Och bananer.
Jag är förtjust i bananer och kan tänka mig ett litet glas sherry. Men tillsammans?
Har aldrig vågat prova.
Fast kanske skämtade han bara?
Copyright Klimakteriehäxan
Om Lennart Swahn i Svd här, och i DN här.
Men icke desto mindre finns ett minne av honom som tatuerat i min hjärna. Det är ett citat ur en tidningsintervju med honom, i vilket sammanhang har jag inte en aning om – och i sanningens namn undrar jag lite hur det kom sig att jag läste den.
Hur som helst, i den där intervjun berättade Swahn om hur han helst trakterade sina gäster, vad han alltid hade hemma ifall det kom oväntat besök.
Jo: sherry. Och bananer.
Jag är förtjust i bananer och kan tänka mig ett litet glas sherry. Men tillsammans?
Har aldrig vågat prova.
Fast kanske skämtade han bara?
Copyright Klimakteriehäxan
Om Lennart Swahn i Svd här, och i DN här.
måndag, september 01, 2008
En liten språklektion
Att lära sig ett nytt språk är ett spiksäkert sätt att skaffa nya insikter, nya vänner, nya nöjen. Ibland blir man alldeles tvungen att plugga besvärliga glosor, ibland gör man det faktiskt mer för nöjes skull.
Jag vet inte vilken av de två etiketterna ni skulle vilja sätta när det gäller det relativt nyskapade språket nättiska, språket som används på Internet. Behärskas allra bäst av folk under 20, men även vi som fyllt år fler gånger tvingas nog faktiskt inse, att det är lika bra att ta tag i ordlistorna innan de hunnit bli alltför långa. Och du som redan hanterar de här termerna utan problem, du kan ju sluta läsa här - men ni andra ...
De allra flesta förkortningarna, för det är ju sådana det handlar om, är sammandrag av engelska ord och uttryck, men det finns en del även på svenska. Fast i grund och botten handlar det om ett internationellt språk som vi i framtiden garanterat kommer att se mer och mer av. Vare sig vi gillar det eller ej.
Första gången man ser de där små kryptiska ansamlingarna av bokstäver, ibland i kombination med smileys, asterisker och siffror, kan man känna sig lätt korkad, men det dröjer inte innan man ser logiken – och raskt själv börjar använda nättiskan i både mail och sms. Vi har ju så ont om tid, bevars, att varje knapptryckning som försvinner är en rationalisering …
Här kommer nu en liten lista för den som eventuellt är nybörjare (NOOB) i nättiska:
FWIW = For what it's worth
FYI = For your information
BRB = Be right back
WB = Welcome back
TY = Thank you
TKS = Thanks
YW = You're welcome
JK = Just kidding
BTW = By the way
IOU = I owe you
FTW = For the win
IRL = In real life
LMAO = Laughing my ass off
LOL= Laughing out loud
ROTFL = Rolling on the floor laughing
AFK = Away from keyboard
NOOB = New beginner
PLZ = Please
IMHO = In my humble opinion
IMO = In my opinion
CU = see you
SRY = sorry
Lite siffror kan också komma till pass:
G2G = Got to go
0IDA = No idea
4 = For
4U = For you
X4U = Especially for you
2day = Today
Och så några svenska genvägar:
IOFS = i och för sig
IAF = i alla fall
DD = du då?
LR = eller
Där tar språklektionen slut för denna gång. Mina kunskaper i ämnet är starkt begränsade!
G2G men BRB. TKS 4 2day.
Se, där besparades jag inte mindre än 20 nedslag. En klar lättnad åtminstone för en flitigare använd sms-tumme än min … Men den som börjar använda sig av de här förkortningarna när han/hon pratar, den människan måste tänka om!
WB, IAF.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag vet inte vilken av de två etiketterna ni skulle vilja sätta när det gäller det relativt nyskapade språket nättiska, språket som används på Internet. Behärskas allra bäst av folk under 20, men även vi som fyllt år fler gånger tvingas nog faktiskt inse, att det är lika bra att ta tag i ordlistorna innan de hunnit bli alltför långa. Och du som redan hanterar de här termerna utan problem, du kan ju sluta läsa här - men ni andra ...
De allra flesta förkortningarna, för det är ju sådana det handlar om, är sammandrag av engelska ord och uttryck, men det finns en del även på svenska. Fast i grund och botten handlar det om ett internationellt språk som vi i framtiden garanterat kommer att se mer och mer av. Vare sig vi gillar det eller ej.
Första gången man ser de där små kryptiska ansamlingarna av bokstäver, ibland i kombination med smileys, asterisker och siffror, kan man känna sig lätt korkad, men det dröjer inte innan man ser logiken – och raskt själv börjar använda nättiskan i både mail och sms. Vi har ju så ont om tid, bevars, att varje knapptryckning som försvinner är en rationalisering …
Här kommer nu en liten lista för den som eventuellt är nybörjare (NOOB) i nättiska:
FWIW = For what it's worth
FYI = For your information
BRB = Be right back
WB = Welcome back
TY = Thank you
TKS = Thanks
YW = You're welcome
JK = Just kidding
BTW = By the way
IOU = I owe you
FTW = For the win
IRL = In real life
LMAO = Laughing my ass off
LOL= Laughing out loud
ROTFL = Rolling on the floor laughing
AFK = Away from keyboard
NOOB = New beginner
PLZ = Please
IMHO = In my humble opinion
IMO = In my opinion
CU = see you
SRY = sorry
Lite siffror kan också komma till pass:
G2G = Got to go
0IDA = No idea
4 = For
4U = For you
X4U = Especially for you
2day = Today
Och så några svenska genvägar:
IOFS = i och för sig
IAF = i alla fall
DD = du då?
LR = eller
Där tar språklektionen slut för denna gång. Mina kunskaper i ämnet är starkt begränsade!
G2G men BRB. TKS 4 2day.
Se, där besparades jag inte mindre än 20 nedslag. En klar lättnad åtminstone för en flitigare använd sms-tumme än min … Men den som börjar använda sig av de här förkortningarna när han/hon pratar, den människan måste tänka om!
WB, IAF.
Copyright Klimakteriehäxan
Bröstmjölk som pärlor
Att amma är något som väldigt många mammor (inte alla, jag vet!) minns som skimrande små stunder av närhet till sina barn, en konkret handling ackompanjerad av små glupska kluckanden som förgyller småbarnstiden.
Nu visar det sig att det finns ett sprillans nytt sätt att föreviga det där.
En fransk designfirma har kommit på idén att göra personliga smycken av bröstmjölk.
Mjölken innehåller kasein och det kan göras hårt och formas, till exempelvis pärlor.
En kollektion av halsband, armband och ringar av guld och bröstmjölkspärlor finns framtagen och ställs i höst ut i en liten fransk stad.
Tanken är att man i framtiden ska kunna skicka in sin egen mjölk och bestämma hur det där smycket ska se ut.
Jag är faktiskt inte särskilt ledsen för att jag missade den där chansen med sisådär tjugo år. Min bröstmjölk användes på det gamla vanliga sättet, och det var alla inblandade nöjda med. Men vem vet, kanske är detta en jättehit om något år?
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Vårdfacket
Nu visar det sig att det finns ett sprillans nytt sätt att föreviga det där.
En fransk designfirma har kommit på idén att göra personliga smycken av bröstmjölk.
Mjölken innehåller kasein och det kan göras hårt och formas, till exempelvis pärlor.
En kollektion av halsband, armband och ringar av guld och bröstmjölkspärlor finns framtagen och ställs i höst ut i en liten fransk stad.
Tanken är att man i framtiden ska kunna skicka in sin egen mjölk och bestämma hur det där smycket ska se ut.
Jag är faktiskt inte särskilt ledsen för att jag missade den där chansen med sisådär tjugo år. Min bröstmjölk användes på det gamla vanliga sättet, och det var alla inblandade nöjda med. Men vem vet, kanske är detta en jättehit om något år?
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Vårdfacket
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
