lördag, september 06, 2008

Möte med modern teknik

Ibland gör teknikens framsteg en häpen.
Minns vår första tjusiga radiogrammofon. Inte hade jag väl trott om någon berättat att den en dag skulle kunna ersättas av en liten pryttel mindre än en tändsticksask. Nog hade vi väl skrattat om någon på 60-talet hade påstått att vi skulle kunna sitta hemma i soffan och vara publik på sportevenemang på klotets andra sida, samtidigt som tävlingarna pågick. Eller om man försökt tuta i oss att telefonen inte alls behövde sladd och att den dessutom skulle gå att fotografera med.

När människor möter ny teknik reagerar de förvisso väldigt olika, en del tar avstånd, blir negativa, avvisar alla ändringar som dumma, onödiga eller rent av farliga.
Men andra tar till sig det okända, förundras, blir intresserade.

Två gånger i livet har jag varit med om att en person genom mig mött helt ny teknik och blivit fullständigt fascinerad.
Första gången handlade det om något så elementärt som en skrivmaskin, min Odhner Privat som jag köpte för pengarna jag fick i studentpresent. Jag släpade den med mig överallt, den var i många år en av mina käraste ägodelar.

Så kom jag att tillbringa två veckor i Jämtland, nära norska gränsen. Jag inhystes hos ett äldre samepar. De behandlade mig ytterst vänligt, nästan respektfullt – jag kom ju ända från Stockholm, dit bara frun hade vågat sig på besök. Herrn i huset tyckte det räckte att åka till Strömsund, fast helst höll han till på fjället.
På kvällarna, när jag dragit mig tillbaka till rummet jag fått låna, plockade jag fram skrivmaskinen. Det blev väl ett brev eller något annat som jag smattrade ihop.

Sista kvällen bad mannen mig om en tjänst.
-Om du ville ta fram den där saken du skriver på så jag finge se, sa han.
Med vördnad petade han på tangenterna, snurrade försiktigt på valsen. Bad mig skriva lite.
Han, som var den förste samen i Sverige som skaffade snöscooter, som följde med världsnyheterna i tv varje kväll, som skötte sina renar och visste hur vädret skulle bli bara genom att kasta ett öga på molnen, han blev helt betagen av en skrivmaskin. På 70-talets mitt!

Några år senare befann jag mig i Chiapas-provinsen i södra Mexico. Vi besökte en liten by där textilierna var bländande vackra, hattarna vidbrättade, majsen gul och svart, fötterna bara och solen stekhet. Som alltid hängde min kamera runt halsen.
En indian följde varje steg jag tog. Men det var inte den blonda gringan som fångat hans intresse, det var min svarta Olympus.

Jag försökte förklara att jag tog bilder med den, att jag kunde ta med mig dem hem och se dem efteråt, att jag valde mina motiv när jag tittade i sökaren.
Ville han kanske titta själv?
Han nickade, ordlöst. Tordes inte hålla i vidundret, men jag pekade och han satte ögat intill.
Tittade i säkert en minut eller rent av mer. Totalt koncentrerad.
Så vred han huvudet åt mitt håll. Hela ansiktet var liksom uppfyllt av ögonblickets storhet.
-Det är ju med färg! sa han lyckligt.

I dag har han möjligen hatten kvar – brättet är bra i solen – medan han kanske ser på CNN och har mobilt bredband, och samtidigt som han surfar på nätet lyssnar han på musik i sin Ipod. För säkert har också han mött modern teknik många gånger sedan han tittade i min kamerasökare.
Men även om jag hade kunnat se in i framtiden då – så hade ju varken mexikanen eller samen trott mig. Fullständigt begripligt.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Anonym3:06 em

    Underbara minnen :)
    Klart vid min ålder... det blir många minnen; den första bärbara (!!) bandspelaren, bar den på axeln 1966, gick omkring och lyssnade på Beatles, bara jag som hade en sån, jobbat lite på sommaren och tjänat lite pengar. Far hade affär, hämtade väl batterier därifrån..

    Jag hade lärt mej räkna snabbt med räknesticka, var duktig på det, ändå blev jag övertalad på nån mässa att köpa den första fickkalkulatorn, med bara fyra räknesätt, för ca 700 kr, nån gång på 1970-talet, mitt livs sämsta affär...

    SvaraRadera
  2. Från Chiapas har jag många minnen... och ler igenkännande när du berättar om anekdoten med kameran. Idag - i dessa digitala tider - kan man ju på en gång visa upp bilden till den man fotat och det leder ofta till många undrande kommentarer och glada skratt.

    SvaraRadera
  3. Anonym9:47 em

    Underbar läsning du bjuder oss på!
    Själv gillar jag ny teknik, men oftast fattar jag det inte, så om jag investerat i nått modernt, så hamnar det hos någon av mina ongar, som begriper bättre. (till deras stora glädje)

    SvaraRadera
  4. Tänkvärd läsning! Visst blir det lite hisnande när man tänker ibland på hur fort utvecklingen går.
    Bara det där med mobiltelfonen tex. Nu kan man skratta åt hur STORA de var i början. :-)
    Nu är de så små så man kan undra om man ska hitta dem i väskan till slut? ;-)

    SvaraRadera
  5. Tack!
    Tänk när folk hade vevgrammofon med tratt på cykelns pakethållare, det har jag hört berättas om!
    Ack Londongirl, sanningen är ju att man alldeles för sällan hittar den där lilla uslingen...

    SvaraRadera