torsdag, mars 23, 2006

Har du drabbats av lyxorexi?

Ni känner förstås till talesättet att den som vaknar efter 50-årsdagen och inte har ont någonstans med största sannolikhet har gått över gränsen och hamnat i en annan värld än vår.
Antalet sjukdomar som hotar att drabba en blir allt fler ju äldre man blir, så är det bara. Därför är det nu med stor glädje jag konstaterar att man hittat en ny åkomma som jag inte kommer att få - den enda jag hittills känt mig riktigt säker på att undgå har varit prostatabesvär.

Jag lider inte av och kommer aldrig att smittas med lyxorexi.
Det känns underbart att kunna konstatera, eftersom det är ”den nya välfärdsinfluensan” enligt dagens Aftonblad.
För den som blir lyxorektisk får problem, som vilken insjuknad människa som helst. Den här sjukan gör ont i plånboken, men kan också framkalla andra smärtor.

En lyxorektiker vinglar t ex fram på Manolo Blahniks svindyra klackar, en vanlig dödlig halkar in på Din Sko när rågummisulan ska bytas mot sandalett. Den av L. drabbade kan inte ha kläder eller accessoarer med HM-etikett i.
Däremot passar Armani och allt som säljs hos Nathalie Schuterman.
L-människan fnyser åt Ikea och väljer köksutrustning hos Poggenpohl. Samma människa kan satsa en normal årsinkomst på en kryssning i Västindien, medan vi friskförklarade tar en charter till Mallorca (vilket för all del inte är gratis det heller).

Om handväskan är en äkta sak från Louis Vuitton eller Mulberry kostar den åtskilliga tusen, och passar henne med L. perfekt. Friskt folk kan hitta en snygg och perfekt kasse på Lindex eller Åhléns för någon hundralapp.
L-människan går av princip aldrig på rea och skulle förmodligen svimma om hon fick höra talas om att jag nyligen fyndade en snygg kavaj för 200 spänn.

L. är inte en enkönad åkomma, i fall någon nu trodde det. Nej då, män drabbas också. Då kan man inte köra en begagnad Nissan Micra när det nu finns Jaguar. Och Armani konkurrerar lätt ut Dressman och Grosshandlarn, om man är av det rätta virket. Solglasögon, kamera och penna är andra accessoarer som kan berätta något om sin ägare.

Summan av kardemumman är att utan HM, Ikea och charterresor hade livet tett sig annorlunda för en sådan som mig.
Sämre. Mycket sämre.
För en obotlig lyxorektiker betyder antagligen en del ovan nämnda butiker och produktnamn samma sak.

Men jag tillåter mig tro att hon eller han inte blir så värst mycket lyckligare av sina konsumtionsvanor, även om pengarna räcker.
Lyxorexi är ju trots allt en sjukdom.
Visst är det härligt att vara frisk!

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Samma här, jag kommer heller aldrig att drabbas av den här sjukan, den saken är klar.

    Jag går på Myrorna och rotar glatt runt i begagnade små fynd. Älskar att kika in på Kupan och Erikshjälpen, för vilka härliga fynd man kan göra.

    Jag är nog snarare beroende av en drog som heter "fyndrenalin" eller nåt... För vilken kick man får när man hittar en snygg kjol för 45 spänn eller en råläcker lampa för 25 eller en ljusstake som är helt otroligt tjusig för en ynka femtiolapp.

    Åh, jag måste åka på Myrorna på lördag. Måste, det kliar i shoppingnerven så det gör ont.

    SvaraRadera
  2. Jag tror som vanligt att detta bottnar i någon form av dåligt självförtroende. Om man endast kan bära upp ett par jeans för 5000 spänn så känns det lite som om man gömmer sig bakom märket istället för att ta tag i sig själv och lära sig att det inte är kläderna folk gillar utan personligehetn.

    Jag för min del föredrar att lägga de 5000 kronorna på en 2 veckors charter framåt sommaren. Det bör fler överväga att göra :)

    SvaraRadera
  3. FYNDRENALIN - den var jättebra!!! Det har jag mycket av!
    Och Petra - jag kan bara hålla med. Den som påstår att de där svindyra jeansen är värda pengarna har någon allvarlig brist, förutom lyxorexin.

    SvaraRadera
  4. Fast jag skulle kunna tänka mig att låta mig drabbas av den under en vecka... om nån annan betalar. :-)

    SvaraRadera