söndag, mars 12, 2006

Min säng - en snarkofag

Fick nyss telefonsamtal från bekanta som tagit ledigt från vintern.
De ringde från Teneriffa.
Från stranden i Playa de las Americas. Samma strand som flaggade rött och var så gott som öde när jag och dottern var där.
Nu är det ungefär 30 grader varmt, solsken, lätta fläktar i luften, snälla vågor. Badvänligt.
Olika falla ödets lotter.

En vecka har gått sedan vi kom hem. Samtidigt slutade uppenbarligen också vädergudarna att misshandla Kanarieöarna.
Den beige färgton som åtminstone näsan hade när vi landade på Arlanda är borta.
Ger mig i alla fall tillfälle att upprepa Lena PH:s suveräna uttalande om solbrännans viktighet:
-Solbränna? Varför ska man hålla på med sånt? Det är ju ändå de vita bitarna grabbarna är intresserade av!

Och frågan är: vad har man i övrigt kvar efter en vecka i vardagen?
Rösten har, sent omsider, återvänt, i alla fall i nästan normalt skick.
Men snarkar, det gör jag uppenbarligen fortfarande.
Vilket inte gör mig det minsta glad, men förmodligen tröttare.

Möjligen kan jag söka tröst i den statistik som säger, att snarkning bland kvinnor blir allt vanligare. Av alla tjejer som fyllt 20 är 7,4 procent storsnarkare. Bland de som fyllt 50 är snarkarkvoten den dubbla, 15 procent, enligt forskare på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Snarkning är störande för säng- och rumskamrater. Snarkning är gruvligt osexigt, oavsett könstillhörighet. Snarkning är ett tillstånd som hotar hälsa och välbefinnande. Öronproppar hjälper bara delvis, det kan dottern intyga.

Många gånger de senaste dagarna har jag tänkt på min kompis B, som snarkade värre än värst. Vi var strax över 20, kamperade ihop rätt så ofta, och hon gjorde det med viss risk för livet, eftersom jag blev så hiskeligt irriterad, provocerad och superstörd av hennes timmerstockar, som fick gardiner och tältdukar att fladdra och närboende att klaga.

Jag kände något som måste liknas vid mordlust när hon sågade på, totalt ovetande om sin decibelnivå som absolut hade kvalat in som sanitär olägenhet var som helst. Dock klagade aldrig hennes övernattande herrar, vilket jag ständigt förundrades över.

Men B snarkade vidare och blev trots det både sambo, förlovad och lyckligt gift, i ett par omgångar till och med. Så man ska inte tro att snarkofagen leder raka spåret till glasberget, för så är det alltså inte.

I mitt sängkammarliv har jag många gånger bråkat på den djupt sovande maken för att få honom att rulla runt, byta sida, stänga munnen, helt enkelt bli tyst.
Nu är det han som får igen, med råge, verkar det som, för jag tycks snarka oavsett kroppsställning och med stängd mun, dessutom.

Än så länge hyser jag en stillsam förhoppning att när min hals är helt återställd ska jag också vara en mera tystsovande människa.
Andra orsaker till snarkning än förkylningsliknande tillstånd är bl a övervikt och dålig kondition – och nog för att jag borde gå ner tio kilo, men SÅ tjock är jag väl inte? Gympar gör jag också, faktiskt ungefär tre gånger i veckan, påspätt med en och annan promenad.

Borde alltså inte snarka.
Men så är det förstås det där med åldern och hormonerna. Musklerna kring svalget kan bli slappare i takt med minskad österogenproduktion – och det hjälper inget step up-pass mot.

En klen tröst får väl då vara att jag inte är ute och raggar förtvivlat efter någon att dela säng med.
För det här med ”i nöd och lust”, det måste ju rimligen också omfatta det elände som går under beteckningen snarkning.
Som därmed fungerar som rena vaccineringen mot amorösa eskapader.
Ifall man nu skulle råka behöva en sådan.

Copyright Klimakteriehäxan

2 kommentarer:

  1. Mhm.
    Ska till Teneriffa om tre veckor.

    SvaraRadera
  2. Eget sovrum! Perfekt - varken maken eller jag är störd av den andres snarkningar. Inte heller av läsande. Hur bra som helst.

    SvaraRadera