Först kom jag inte på ett endaste lämpligt svar. Visst händer det att språket talar till mig på ett speciellt sätt! Man stannar till inför en fantastisk formulering, en mening i vilken orden kommer som äkta pärlor på ett band – och då ska man veta att äkta pärlor inte är helrunda utan lite ojämna, och att tråden de sitter på ska ha knutar för att inte pärlorna ska skava på varandra – exakt så är också en välskriven mening funtad!
Men plötsligt minns jag när jag läste Zadie Smiths debutroman "Vita tänder" (White Teeth). Och hur jag var tvungen att läsa vissa ord högt för att med örats hjälp förstå vad där egentligen stod. Jag läste den alltså på engelska, och har verkligen undrat hur bokens svenska översättare lyckats hantera de väldigt "obrittiska" uttrycken som var vanliga i de invandrartäta kvarteren i London där bokens huvudpersoner lever, kvarter där alla möjliga kulturer, religioner och -ismer blandas. Häftig bok som fick massor av beröm. Nu har den fått nytt omslag dessutom!
Lite liknande upplevelse fick jag när jag läste den fantastiska "Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes. Om mentalt funktionsnedsatte Charlie som i ett experiment plötsligt utvecklas mirakulöst och bland annat får ett bländande språk. Författaren lyckas ge sin läsare en klar uppfattning om hur det går till i Charlies skadade hjärna och här har jag än en gång tänkt och undrat: hur har man klarat att översätta detta till svenska? Jag tycker historien är fenomenal och den kan dessutom få en att känna en extra släng av tacksamhet över att man faktiskt kan både läsa och skriva ...
Synnerligen välskriven är också "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg som jag äntligen läser, efter år av tvekan. Rosenberg har ett lysande språk, men ändå går läsningen otroligt sakta, fast jag har bestämt att jag ska ta mig igenom. Sedan tror jag att jag med råge fyllt min kvot av litteratur om vedervärdigheterna under Förintelsen. Klarar inte mer, vet bara att det aldrig får hända igen. Men orkar inte en bok till i ämnet. Gör för ont att läsa.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
jag håller med dig. orkar inte med fler förintelseskildringar. men det är väldigt viktigt att det inte glöms bort. hur får en ungdomar att förstå? Göran Rosenbergs bok tyckte jag om. jag läste den för många år sedan
SvaraRaderaRosenbergs bok kom för 12 år sen och den har stått säkert tio i min hylla ... naturligtvis finns det mängder med tragiska öden vi inte läst om, men jag kan inte hjälpa det: jag pallar nog inte fler. Förlåt.
Raderahar en del oläst av Zadie Smith i bokhyllan, tack för påminnelse
SvaraRaderaJag också faktiskt!
RaderaHär kom jag på två författare/böcker direkt: Pascal Engman (positivt), Karin Smirnoff (negativt).
SvaraRaderaJag har ju fortfarande inte läst Engman ... Gillade Smirnoffs trilogi (även om man fick vänja sig vid språket) men ogillade hennes Millennium-bok.
RaderaFlera av de bästa bokupplevelserna handlar om jobbiga ämnen. Jag värjer mig numera från några av dem, orkar inte ta in fler. Jag tycker inte det handlar om förnekelse för hur verkligheten ser eller har sett ut, men är man en kännande människa så kan det bli så att man måste stänga av just den kranen ett tag. Jag har inte läst de böcker du nämner, men eftersom du tar upp dem här så lägger jag dem på vänt!
SvaraRaderaKlarar heller inte av att läsa fler böcker om Förintelsen.
SvaraRadera