När pappa var piprökare

Riktigt porträttlikt blev det väl inte, men jag kan inte minnas att pappa klagade.

Det är i dag han ska firas, mannen som är högst delaktig i att det kommit barn till världen. Vi brukade fira min pappa lite extra på Fars dag, eftersom han hade oturen att komma till världen på julafton och därmed aldrig någonsin fick känna att han hade sin egen födelsedag, han fick ju så att säga alltid dela med Jesus och som barn måste han ha uppfattat det som illojal konkurrens. Med åren vande han sig förstås.

Om du tittar noga ser du att det står
PIPRENSARE också! För
undvikande av eventuella missförstånd ...

Hur som helst, min pappa fick både presenter och tårta den där novembersöndagen som annars förstås kunde te sig ganska grå, då som nu. Det är länge sedan han kunde firas dock, han dog bara 59 år gammal, i dag skulle han ha varit sex veckor från att fylla 108.

Eftersom jag befinner mig i Barndomslandet tog jag en sväng till kyrkogården tidigare i dag och satte en bukett rosor vid gravstenen, dagen till ära. Tänkte sedan inte mycket mer på saken förrän jag började leta i diverse lådor, jag behövde färska batterier. Visst skulle det väl finnas?

Nej, det hittade jag inga, men däremot hittade jag en present som jag gjort till min pappa. Vet inte när, vet inte om det var just till Fars dag eller till jul, men jag blev nästan rörd när det kom fram, det handbroderade piprensarfodralet! Rätt originell skapelse kan jag tycka, men rolig också! Tror att idén var min egen. 

Råkar du ha en piprökare som du vill ge en julklapp (att fixa ett hinns knappast med innan den här dagen är slut) så var så god, idén är bara att sno, gör ett piprensarfodral du också! Förhoppningsvis blir han glad. Överraskad blir han definitivt. Samtidigt inser jag att piprökarnas gäng har krympt, inte ens far min stoppade sin pipa de sista åren av sitt liv, så fodralet är i skick som nytt ...

Copyright Klimakteriehäxan