Vi behöver fler temadagar!

Ideligen dyker det upp, påpekandet om att "i dag är det ...." och så handlar det om en pryl eller en företeelse som lyfts fram. Idag, exempelvis, kan man fira Porslinets dag. I princip har varje dag på året minst en, ibland uppåt fem "etiketter" som ska inspirera till högtidlighållande av något slag. 

31/8: Porslinets dag

Ofta är det seriösa företeelser som petats in i den där almanackan, sjukdomar eller religiösa märkesdagar, men ännu vanligare verkar det vara med mer eller mindre tokiga, ofta väldigt påhittiga val av "jubilarer". Hajar till när jag ser att "skolledan" har en egen dag fast det visar sig att jag läste lite för slarvigt, det är nämligen "skolledarna" som ska hyllas ...

Vi närmar oss med hast en dag som verkligen etablerat sig. Jag tänker på 4 oktober, numera erkänd som Kanelbullens dag, fast det började som protestdag mot löntagarfonder. Mindre känt är det nog att den där söta vetebullen delar dag med såväl vodka som tacos! Åtskilliga maträtter har sin dag: Janssons frestelse, ägg, gröt, ost, kaffe, messmör. Men hur kan då yoghurten fattas? Och fläskfilén? Fiskbullen? Livsnödvändigheter allihop!

Totalt finns det i år inte mindre än 883 temadagar. De kan bli fler, man kan ta iniativ och föreslå. Själv funderar jag allvarligt på om inte Diskborstens dag borde instiftas med det snaraste.

 

Visst är det väl så att diskborsten är en pryl som vi inte uppskattar efter förtjänst? En sån suverän hjälpreda i köket! Den väsnas inte, den tar liten plats, den är billig i inköp, den drar ingen ström och den är, faktiskt, oumbärlig.

 När jag tänker efter är det alltså helt obegripligt att det inte finns en "Diskborstens dag" när nu så gott som alla andra saker har fått en egen "temadag" att bli firad på. Kylskåpet högtidlighålls i juni, dammsugaren i mars (fast då handlar det också om bakverket med samma namn). Men diskborsten kammar alltså, orättvist, noll!

Diskett på
Nordiska muséet.

Vår i dag klassiska diskborste döptes inledningsvis till Diskett. Den designades 1968-1969 av Hans Ehrich och Tom Ahlström (A&E design AB). Den var ergonomisk, den hade en smart "skrapkant" längst fram på borsthuvudet och den blev snart en succé, flitigt kopierad. Värmländsk är den också, originalet tillverkades i Kristinehamn av en firma med det underbara och högst lättbegripliga namnet Borst och Pensel AB!

Idag är urmodellen självskriven på Nordiska Muséets avdelning för design, minst lika självskriven som i mitt (och förmodligen ditt) kök. Fast nu råkar jag ju också ha en variant av diskborste som inte går i riktigt samma stil ... men visst är hon kul, tjejen som så gärna hjälper mig med handdisken? Har fått henne i present och använder henne sparsamt, vill ju inte att hon ska bli flintis ... 

De vanliga diskborstarna behöver ersättas ganska ofta, men vad gör det när en så användbar pryl kan köpas för en femma och ibland även ännu billigare! Allt bra är inte dyrt, vilken tur!

Kommer du på någon temadag du tycker saknas? Berätta det, kommentarsspalten finns här och bara väntar! (Jag återkommer nog med några fler kandidater så småningom).

Copyright Klimakteriehäxan

Efter A kommer B

 

Det kommer väl inte precis som någon överraskning: har man gett sig i kast med Litteraturens ABC som Enligt O tagit initiativet till blir det B som kommer direkt efter A ... Nu är det dags!

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på B. 

Fredrik Backman har en speciell roll i mitt bokläsarliv. Det beror på att den som fick mig att upptäcka honom var Dottern, som följde hans blogg redan för jättelänge sen! Mycket har hänt med denne bloggare, många böcker har det blivit, säljer bra gör han dessutom. Jag har inte läst allt han skrivit och tycker inte lika bra om allt heller, men bra är han. Och bäst hittills (av det jag läst) är "Mormor hälsar och säger förlåt". Medan jag sänder ett tack till Dottern!

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på B. 

"Berättelserna" är en samling  noveller som skrivits av mästaren Torgny Lindgren. Här finns den burleska humorn, den skarpa blicken, det lysande språket. Som exempelvis i "Uppfinnarnas moder" eller "I Brokiga Blads vatten", historier som jag kan höra honom läsa hur många gånger som helst!

Tipsa om en riktigt bra biografi.

Simone Bertaut skrev om sin halvsyster Edith Piaf och deras uppväxt i boken "Piaf" som kom ut 1969, ungefär fem år efter sångerskans/systerns död. Storyns överensstämmelse med verkligheten har ifrågasatts, men jag läste den med behållning. Bertaut skrev en självbiografi också, där Piaf förekom; "Momone" hette den.

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans mening – om mäns kroppar

För en mera meningsfull lördag kommer här mitt förslag till Veckans mening, efter Skriv-Roberts initiativ. Det ska handla om något man nyss läst, något som fått en att reagera lite extra. Hittar mitt exempel i ett reportage i Dagens Nyheter om män som köper sig en snyggare kropp med hjälp av estetisk kirurgi. Det blir dyra sexpack!

Trots att männen försöker vara så moderna som möjligt är det fortfarande de gamla grekerna som styr det manliga skönhetsidealet.

Copyright Klimakteriehäxan

Ljuspunkter i min vardag

Det är en gråmulen fredagsförmiddag och inte ens femton plusgrader i luften. Tur att man än en gång kan glädjas åt fredagsfrågorna från Elisa Matilda! Nu på temat "vardagsglädje":  

1. Finns det en doft som direkt gör dig på gott humör? Nybakat bröd. Finns numera i varje matbutik!
2. Vilken vardagsuppgift gör du faktiskt gärna? Lagar gärna mat när jag inte är "kökstrött".
3. Vilken låt gör vardagen roligare för dig just nu? Har ingen favorit för närvarande. Men snart är det dags för Tove Janssons "Höstvisa", den är fin!
4. Finns det en vardagsvana du vill bli bättre på för att må bra? Borde hålla bättre ordning i klädkammaren, rensa mer.
5. Vilken liten detalj i ditt hem gör dig glad varje gång du ser den? Väljer tre: Mina blommor, mina tavlor och mina vackra lakan.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en ny bok

Det är riktigt sällan man plockar upp en bok så usel att den inte borde getts ut. Men plötsligt händer det. /.../ Det är en riktig tågkrasch till bok, så genomgående i sin brist på själ, mening och hantverksskicklighet att man häpnar över att den överhuvudtaget getts ut. /.../ I övrigt är språket torftigt och fullt med upprepningar; dialogen stolpig och osannolik.

-Sällan läser man en så supernegativ recension av en nyutkommen bok. I den här (starkt nedkortade) sågningen får en debuterande romanförfattare underkänt på alla punkter. Om det är rättvist har jag förstås inte en aning, men jag väljer att skona upphovspersonen genom att utelämna såväl recensentens som författarens namn och boktiteln ... Kan inte låta bli att tänka att om man nu ogillar en bok så mycket – måste man ändå skriva om den? Och om man "måste" det, kan man inte fatta sig lite kort(are)? Förresten tycker jag inte att recensionen är särskilt välskriven, den heller! 

Har vi glömt hur det varit?

Nog har jag hört mig själv säga det. Och ganska många andra också. Kanske du med? HUR SKA DET GÅ, muttrar vi ängsligt. 

Vi oroar oss för framtiden, eftersom vår samtid ser ut som den gör. Den där oron mynnar ut i tankar på, framför allt, våra barnbarn. De små gullisarna som verkligen inte gjort något ont. Inte än, åtminstone ... Tänk om de kommer att utsättas för allt möjligt elände?

Rätt som det är drar man slutsatsen att världen har aldrig sett värre ut, allting har bara försämrats. Men kan det vara så att vi glömmer bort historien? Att vi saknar perspektiv på tillvaron? Att vi borde fundera ett varv till?

Det tycker i alla fall Dagens Nyheters stridbare krönikör Johan Croneman. Han skriver om den bild vi har (och dagligen får förnyad) av vår dystra samtid, räknar upp krigen, katastroferna, oroshärdarna, elände av alla möjliga sorter. Men han menar att vi går vilse i historien, som vi rent av verkar ha tappat bort. Han slutar så här: 

"Jag saknar relativiseringarna. Och historiekunskaperna. Och det eventuella intresset av att lära sig något av något som redan har hänt. Det bästa med att det aldrig varit värre är väl att det ändå måste bli bättre? Men när?"

Cronemans text är nog inte åtkomlig för icke-prenumeranter, men läs den om du kan. Tycker han har en poäng som kanske rent av erbjuder en gnutta tröst i orons tid.

Min älskade Mafalda, skapad av argentinske tecknaren Quino, oroade sig oavbrutet för världsläget. Tyvärr kommer inga nya tankar från henne, eftersom serien tog slut redan 1973 efter nio år när hon var mycket populär inte bara i sitt hemland utan runt om i världen. Hon fanns/finns också på svenska.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans tisdagstrio ryms i EN pocket

Selma Lagerlöf. Vilken författare, vilken kvinna, vilken eldsjäl! Första kvinnan att få Nobels litteraturpris också (1909). Och i dag upphöjs hon ännu ett snäpp, eftersom Skriv-Robert bestämt att hon och ingen annan är, helt på egen hand, temat för denna veckas tisdagstrio.

Trogna besökare på min blogg vet att jag är en hängiven Selma-beundrare. Och jag har redan, oräkneliga gånger, nämnt böcker hon skrivit. Nämnt dem för att de är fantastiska, mystiska, berörande ... ja det finns många egenskaper som kan räknas upp.

Då är frågan om jag alls kan variera mig och komma med något som åtminstone är lite annorlunda? Gör ett försök. Och slår tre flugor i en enda smäll!

För i tre delar är de skrivna, Selma Lagerlöfs memoarer. Tillsammans kallas de "Mårbackasviten", och det här är de olika delarnas titlar: "Mårbacka" (1922), "Ett barns memoarer" (1930) och "Dagbok" (1932). Om du lyckas hitta dem i samlingsvolymen med omslagsblommor av systrarna Jobs blir det en extra härlig pocketbok att ha i hyllan  (sedan du läst den förstås)!

Suverän läsning bjuds man på. Om ett brokigt familjeliv, om att ha ett fysiskt handikapp, om att träffa och bli kär i Studenten, om att komma från "vischan" och hamna i Stockholm, om fascinationen för språk, om alla flickdrömmarna, om kalasen med släkten ... Omistliga böcker, helt enkelt.

Copyright Klimakteriehäxan

I alfabetisk ordning

En ny "bloggutmaning" dök upp härom dagen. Det är Enligt O, som vill få oss att satsa på "Litteraturens ABC". Först ut är föga förvånande bokstaven A ... 

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på A. Ja här blir det ingen djärv satsning för jag väljer Astrid Lindgren! Vill peka på två böcker: "Krigsdagböcker" och "Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult". Den första är hennes skarpsynta iakttagelser av händelser under andra världskriget och den andra är hennes föräldrars hjärtevärmande kärlekshistoria.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på A. Jeanine Cummins har skrivit "Amerikansk jord" (American Dirt) och den lämnar ingen läsare oberörd. Historien är, tyvärr, grundad på verkligheten och den kan som bekant vara grym. Riktigt bra bok!

Berätta om en eller flera böcker som det gjorts lyckade adaptioner av, till exempel filmer, tv-serier eller varför inte pjäser. "Flyga drake" (The Kite Runner) av Khaled Hosseini var en av de första skönlitterära skildringarna av livet i Afghanistan som jag läste. Tyckte verkligen om den. Såg senare, med stor skepsis, filmen, men tänk att den höll!
Jag tyckte också om Västanå teaters tolkning av Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien" som jag såg i den s k Teaterladan i Sunne nyligen.

Så där ja, då är det bara sisådär 28 bokstäver kvar. Bävar redan för X.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om Finnkampen

Finnarna får säga vad de vill, vi svenskar har ju ändå alltid beundrat dem, älskat dem på avstånd, deras karghet, tystnaden, styrkan, modet. Men vi har också alltid velat klå dem, i allt, i varje gren, segra över varje meter, kriga ner dem i varje landskamp.

-Johan Croneman i Dagens Nyheter funderar i sin krönika kring den klassiska friidrottstävlingen Finnkampen (Ruotsi-ottelu) som nu avgjorts för hundrade gången. Det hände i helgen, på Stockholms Stadion. Sverige vann i år, både damerna och herrarna.

Han vann!

Vilken tv-rysare! Vilken lirare! Och han vann till sist! Vi var naturligtvis jättejättemånga som såg Truls Möregårdh spela finalmatch mot bordtennisens världsetta, Kinas Lin Shi Dong, ikväll. Snacka om underhållning! Matchen gick till avgörande set och allra sista bollen var en galen uppvisning i vad man (läs "några väldigt få") kan göra med en boll. Glad blev han, grabben, och glada blev vi andra också fast vi bara hade tittat på! Tyvärr lyckades jag inte fånga hans stora segersmajl på bild men prisbucklan har han i ett fast grepp och ungefär en miljon kronor får han i prispengar för vinsten i den prestigefyllda turneringen Europe Smash. Grattis grabben!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om böcker

Böcker är en otroligt viktig del av vår kultur och bokhandlar är en viktig del av levande städer. Det är en fantastisk känsla att gå in i en butik utan att riktigt veta vad man letar efter men komma ut därifrån en bok rikare.

-Kulturminister Parisa Liljestrand (M) i ett inlägg på Instagram med anledning av att den legendariska bokhandeln Hedengrens vid Stureplan i Stockholm än en gång hotas av stängning, vilket Liljestrand verkar vilja förhindra. Jag tycker ministern har alldeles rätt, men många väljer att citera henne  – felaktigt  – och påstår att hon sagt att "böcker är en viktig del av litteraturen". I videon säger hon visserligen så men med tillägget "och kulturen".

Augustiblommor

Augusti är en blommig månad. Bevis på detta faktum har jag runt omkring mig, både inne och utomhus. Se bara på buketten jag fick av min väninna! Hon tog en rosa hortensiaboll och matchade den med några gröna kvistar med svarta bär från en buske i sin trädgård. Är det aronia? I så fall kan bären, om man plockar många, bli sylt, har jag förstått (men aldrig smakat). Passade perfekt i glasvas med gulddekor, som ett litet stilleben framför mina ögon!

I en annan liten keramikvas fick balkongens sista penséer ta plats. Deras säsong är sedan länge över, men inte kan jag slänga några blommor som ser så välmående ut i soporna? Vårdar dem ömt intill slutet, som inte är långt borta ...

Cikoria, en blomma som också har det lustiga namnet Vägvårda, blommar runt "min" busshållplats nu. Underbar blå färg! Och tänk att man av dess rötter kan framställa en dryck som lär vara väldigt likt kaffe (fast utan koffein)!

Det är Åke som efterlyser Veckans foto och märkvärdigare bilder än så här har jag inte lyckats åstadkomma denna vecka, vet inte hur det kan komma sig men kameran har inte varit i flitigt bruk. Fast när det kommer till blommor har jag ju svårt att låta bli att knäppa!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kaffe

Närmar mig upplösningen på vad jag skulle vilja kalla för en mjukisdeckare: "Ett fall på Capri" som är första delen i den planerade serien "Mord under solen" av Anders och Anette De La Motte. Författarparet har verkligen gått "all in" när det gäller att ta med läsarna till den vackra och dramatiska ön. Mat och viner blandas med vyer och vägar, man känner faktiskt igen sig (klicka på etiketten "capri" om du blir nyfiken) och får lite extra sug efter en limoncello efter maten! Så när Skriv-Robert efterlyser veckans mening blir det en från la bella Italia, om än på svenska:

Livet är för kort för en dålig kaffe.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 167

KUDDFLICKA

-Ett begrepp vi påminns om i dessa dagar när skolorna öppnar igen efter sommarlovet. Duktiga och skötsamma tjejer används inte sällan i klassrummen som stötdämpare mellan störiga grabbar. De tysta flickorna ska sprida lugn till sina pojkkompisar, som inte ska tillåtas klumpa ihop sig, eftersom de då blir extra svåra att hantera för lärarna. Om det funkar? Ja, ibland, tydligen. Men nog är det lite olustigt? En sak är klar: det är inte enkelt att vara lärare i dag. Tur för oss andra att det finns de som både vill, kan och orkar.

Slutpunkter

Det är något speciellt med fredagar, inte sant? Mest kändes det när jag jobbade femdagarsvecka (vilket jag långt ifrån alltid gjort), men även när den inte längre är "min" har dagen en air av något löftesrikt, något extra. Gudarna ska veta att det långt ifrån alltid är sant, men numera kan vi bloggare i alla fall se fram emot fem fredagsfrågor från Elisa Matilda! Så här ser de ut denna gång, det handlar om slutpunkter:

1. Vilket är svårare för dig, att sätta igång eller sätta punkt? Att bli klar "på riktigt" kan vara svårt, men det beror förstås på vad det gäller. Fast ofta vill jag finputsa, det kan vara en text eller bordets dukning eller något med blommorna, ja nästan vad som helst.
2. Hur brukar du känna när helgen tar slut? Oj, är det redan måndag igen?!
3. Vilket slut på en bok eller film kändes ordentligt? I "Högläsaren" (Der Vorleser) av Bernhard Schlink hamnar den kvinnliga huvudpersonen i fängelse för att hon är analfabet men aldrig erkänner det ... Okunskapen ledde till att hon begick krigsbrott genom att lyda order hon inte egentligen begrep. Hur ska hon våga sig ut i livet igen? Vill inte spoila om du inte redan läst! Mycket berörande bok.
4. Är du en person som gärna sparar det bästa till sist, eller tar du det först? Sparar det bästa till sist, ganska säkert.
5. Har du någon liten ”sista grej” du alltid gör innan du går hemifrån? Har jag mobilen med mig?

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarminne m/2025

Visst är det trevligt med en souvenir från sommaren! Och helst en som går att använda i vardagen. Som min nya mugg, i generös storlek. Trevlig att se på, god att dricka ur, fin att hålla i dessutom. Tillverkad av keramikern Ann-Charlotte Togner från Mogården i Kil som låtit drejskivan snurra. Hon jobbar i stengodslera och har belönats med titeln "utmärkt värmländsk slöjdare".

Det vackra mönstret är lånat från en nyponrosbuske och ska till och med tåla maskindisk. Togners alster säljs i Alster, i den hantverksbutik som ligger ihop med Gustaf Frödings minnesgård. Där är det lätt att falla för både det ena och det andra ... nu hejdade jag mig vid muggarna!

Copyright Klimakteriehäxan

Slutviftat

Shoppingtips: Om du kommer till den lilla
staden Soller på Mallorca finns en fantastisk
butik med hur mycket solfjädrar som helst!

Allt roligt har sitt slut, så är det ju bara. Det har blivit dags för  summeringen av min solfjäderssatsning här på bloggen! Det började med den i vit spets på bilden ovan. Dagen var den 2 juli, och sedan dess har jag envist tvingat på mina besökare resten i min samling, men nu inser jag att säsongen för solfjädrar börjar närma sig sitt slut ... 

Sexton stycken har det blivit, i lite olika storlekar och skilda former och färger, med olika proveniens och mer eller mindre originella motiv. Ibland har jag t o m lyckats hitta någon aktuell anknytning till min solfjäder, det har blivit bl a tv-, shopping- och boktips som extra litet plus. Två ur min samling har jag gett bort under de senaste veckorna. Men jag tror att jag kan klara mig med fjorton ...

Om du av någon outgrundlig anledning missat mina fina "habanicos" (spanska för solfjäder) kan du bara klicka på etiketten "solfjäder" så hittar du dem alla, inklusive en del text om dess historia.

För snart femton år sedan publicerade jag den här videon första gången. Den kommer från tidningen Ultima Hora på Mallorca.

Tycker det är dags för en repris. Titta och njut! Sedan får det vara slutviftat. För den här gången i alla fall.

Jag köpte inte denna. Fanns i butiken i Soller. Fattar inte hur jag tänkte!

Copyright Klimakteriehäxan

Västkustskt

Västkusten ska det handla om i de böcker man plockar in i sin tisdagstrio denna vecka, så har Skriv-Robert bestämt. Funderade ett ögonblick på om man kunde vända blicken mot nån annan västkust än den svenska, men insåg att det nog var omöjligt. Fast svårt blir det ändå. Jag vill gärna undvika att plocka upp gamla favoriter jag nämnt både en och flera gånger här i bloggen. Kan ju bli lite tjatigt, även om de absolut skulle platsa här igen ... nu satsar jag hur som helst på lite variation!

I min hylla står flera böcker av Evert Taube. Hans prosa (missa inte "Don Diego Karlsson de la Rosas roman"!) verkar lätt bli  överhoppad när man talar om hans storhet, alla hans dikter och visor. Men han kunde skriva utan att rimma också! En bok saknar jag, fast jag har för avsikt att leta upp den: "Om Vinga, Pampas och lite till: 30 ungdomsberättelser". Evert växte delvis upp på Vinga, en ö med fyr i Göteborgs skärgård.

Åke Edwardson är en av många journalister som bytt bana, blivit deckarförfattare och hittat sina läsare. Hans krimhistorier utspelar sig i Göteborg, ofta kring kriminalkommissarie Erik Winter. "Himlen är en plats på jorden" har jag läst, habil underhållning men ingen favorit.

Ann Rosman skriver också populära deckare, ibland utspelas hennes historier på Marstrand. "Porto Francos väktare" gör det, och jag vill minnas att jag läst den fast jag kan absolut inte komma ihåg handlingen ... kanske var det en annan titel på den jag läste, det finns en "Marstrands-serie"! Gillar nog Rosman bättre än Edwardson, faktiskt, fast man måste ju inte jämföra ...

Ha en fin tisdag!

Copyright Klimakteriehäxan

Sexpoängare på en femgradig skala

Veckans kulturfråga från Enligt O är tillbaka efter sommaruppehållet (med en vinjettbild som verkligen är somrigt underbar). Nu förklarar hon att "den är inspirerad av en utmaning som snurrar runt i sociala medier som handlar om böcker som på en skala från 1 till 5 får betyg 6. Precis som Glenn Hysén fick betyget sex getingar efter en helt otrolig match mot England på Wembley.
Veckans kulturfråga lyder: Vilka böcker skulle du vilja ge en sexa i betyg?

OJ det var sannerligen ingen enkel fråga att besvara. Hur som helst omöjligt att inte tänka på gamla favoriter! Ska jag välja svenskt finns förstås Selma Lagerlöf där. Hennes "Kejsarn av Portugallien" är ett litet mästerverk. Hamnar hos en annan kvinna med Nobelpris: Sigrid Undset med "Kristin Lavransdotter". Och ännu en kärleksroman som jag verkligen gillar: "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg.

Det där blev ju tre klassiker om lite olika kärlekar. Om jag tänker på nyare verk hittar jag förstås "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun), en tidig roman på nigeriansk verklighetsbakgrund av Chimamanda Ngozi Adichie. Agneta Pleijel har aldrig överträffat sin egen debut, "Vindspejare", den har jag gett bort i present ett otal gånger! 

Två svenskar till vill jag nämna: Björn Larsson, för hans "Drömmar vid havet", och Fredrik Backman för "Mormor hälsar och säger förlåt". I båda de här böckerna lyckas författarna på ett otroligt skickligt sätt fläta ihop de olika huvudpersonernas livsöden.

En bok som egentligen är tre är USA-trilogin som John Dos Passos skrev. Mycket text men genial, uppdelad i såväl fiktion som fakta. Delarna heter "42a breddgraden" (The 42nd Parallell), "1919" och "Stora pengar" (The Big Money). 

Hoppsan, det blev ju många sexpoängare! Tänker att jag faktiskt skulle kunna räkna upp ytterligare några. Borde jag inte nämna André Brinks "Ett ögonblick i vinden" (An Instant in the Wind) också? Och "Den stora skrivboken" av Agota Kristof? Nåja. Alla dessa titlar har jag förstås redan nämnt här på bloggen. Men jag hoppas på nya läsupplevelser i sexpoängsklassen. Nog ska väl någon dyka upp snart? Kanske får jag tips när andra bloggare svarar på Veckans Kulturfråga!?

Mästerverk i tre delar!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu viftar jag i jeansblått

Om man är road av mode – som jag råkar vara – är man också road av accessoarer. Att hitta de små detaljerna som sätter extra piff på plagget man valt att hoppa i för dagen är en trevlig utmaning. Det kan vara en sjal, ett smycke, en väska, ett par skor som inte bara är fotbeklädnader utan också bjuder på "rätt" färg eller ett litet mönster. Och märk väl: det behöver inte alls vara något dyrt!

Solfjädern kommer självklart in i sammanhanget. Kolla in den jag väljer att visa upp i dag. Perfekt matchning till de älskade kläderna i blå denim, byxor, jackor, kjolar. Upptäckte just en tv-dokumentär som finns på SVT Play: "Inte utan mina jeans". Om plagget som finns i praktiskt taget varenda människas garderob, oavsett personens ålder, kön och kroppsstorlek. Här får man berättelsen om dess uppkomst och historia. Och vem kunde ana hur den typiska blå färgen indigo skulle framställas från början? Bara en sån sak som att färgbadet man la tyget i var grönt! Först ute i luften på tork blev det blått!

Perfekt läge för 50 minuter i tv-soffan med lite kunskapsinhämtning av det lättsamma slaget. Om det känns varmt tar man fram en solfjäder och sätter fart på luften. Här har ni en som passar perfekt: i jeansblått!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att skriva böcker

Veckans mening har det blivit dags för nu, det är ju lördag! Lite svårt att fatta att vi redan i rask takt är på väg mot höst, men man noterar tacksamt varje ny dag som bjuder på värme och sol och sommarfeeling. "Mord under solen" finns det en bokserie som heter, svensk krim av Anders och Anette de la Motte, och det tyckte jag verkade vara lämplig läsning just nu. Noterar att boken i sin pocketversion toppar försäljningslistan för juli månad, ett resultat jag alltså bidragit till – hade inte en aning om att den är så populär! I historien som utspelar sig på Capri (där jag varit och alltså känner igen mig) hittar jag meningen som jag tar till mig utan minsta reservation (att Skriv-Robert är den som vill att vi delar med oss av några minnesvärda rader i det vi nyss läst vet ni ju redan):

För att skriva böcker behöver man tid, men också mod, det har jag läst någonstans.

Dramatisk natur på Capri. Som gjort för ond bråd död! När jag var där skrev jag faktiskt på en bok ("Dela lika", för bokslukaråldern och alltså ingen deckare).

Copyright Klimakteriehäxan

Övergång

Gula tomater på min balkong. En höstfärg, förvisso, men nog handlar det om sommarskörd?

Fem fredagsfrågor från Elisa Matilda – det skulle kunna vara ett hösttecken, eftersom hon hade lite ledigt för semester nyss, men jag väljer att inte se det så ... Hur som helst är temat "övergång" för dagens frågor.

1. Vad känns mest nytt i ditt liv just nu? Kanske ingenting, faktiskt. Känner igen det mesta från förr!
2. Vilken färg känns som mest ”du” just nu? Har fastnat för en dov grön ton, åt olivhållet.
3. Vad är det första tecknet på höst för dig? För kallt för dopp i sjön!
4. Vilken vana vill du ta med dig in i hösten från sommaren? Mer tid på balkongen, nu när jag möblerat om.
5. Vilken höstrutin längtar du efter att återuppta? Träningen. Fast det har också varit skönt att "ha ledigt".

Copyright Klimakteriehäxan

Till havs igen!

Det är något visst med att komma ut och möta Havet. År har gått sedan jag kunde ta mig ett dopp på vår ljuvliga svenska Västkust. Men har man sett på maken: härom dagen kom jag till Tylösand, och där hade jag aldrig förr varit!

Bred sandstrand, nästan folktom. Det var ju vanlig vardag, många semesterfirare har återvänt till jobbet. Vattentemperaturen var perfekt! Bara att hoppa i, låta kroppen gunga med, känna sältan medan solens sneda eftermiddagsstrålar förgyllde alltihop. Den hann nästan gå ner innan vi packade ihop!

Den där lilla utflykten från Halmstad (där vi befann oss på pingisläger) var en liten juvel som vi som var med verkligen visste att uppskatta. Så pass att vi satsade på en repris följande eftermiddag. Men då var bilden en annan. Vinden hade ökat och jag kände redan innan vi var framme att det kanske inte skulle bli något dopp för min del.

Nej, det blev det inte. Jag gick bara i med fötterna. Min respekt för vatten i rörelse är enorm, jag har varit illa ute tillräckligt många gånger för att inte utmana ödet igen, tänker att nästa gång blir den sista. Fast de andra i sällskapet hoppade i ...

Ja men då har jag alltså sett en klassisk svensk turistattraktion till. Fattades bara att Per Gessle kommit och hälsat oss välkomna till Tylösand, men just den stjärnan lyste med sin frånvaro. Han lär vara ute med Lena Ph. Det gick bra ändå. Och samtliga som badade kom upp igen, välbehållna.

Copyright Klimakteriehäxan

I pingisvärlden

Tänk att den finns, jackan som har Svaret. 

Har varit med om något som inte jag upplevt på över sextio år. Jag har varit på "träningsläger". Det hände sig när jag var tonåring att jag fick åka med andra idrottsintresserade på en veckas intensiva sportövningar. Den gången hamnade jag i Kil (inte så långt från Barndomslandet) och deltagarna kom från olika idrotter. Jag fanns med i gänget bordtennisspelare.

Nu har jag, hör och häpna, gjort det igen. Fick höra talas om Tjejfestivalen, ett arrangemang i Halmstad som bl a Svenska Bordtennisförbundet står bakom. Evenemanget hölls för tredje gången i år, med nästan 170 anmälda plus tränare och administratörer. Flickor/kvinnor/tanter från sju år och uppåt i alla stadier av skicklighet inbjöds att komma och köra hårt i nästan fem hela dagar. Anmälde mig, fick plats. I går kom jag hem. 

Detta konstverk skapades i samband med en stor tävling
2019. Under ledning av Modesty Sofronenkoff och Marie
Gerhardsdotter-Bloemer fick Halmstads invånare måla
racketar och de sattes sedan ihop till detta stora konstverk!

Och hur var det då? Kul! Jag var varken äldst, fetast eller sämst, vilket kändes bra. Men jag kan säga att den träningsvärk jag haft i mina ben inte är något man önskar sig, även om man vet orsaken och att effekten på lång sikt förhoppningsvis är bra. Det blev helt enkelt några fina dagar!

Ta bara detta enkla faktum att man får äta fyra hotellfrukostar. Bra käk över huvud taget, energiska och engagerade tränare/ledare som till och med sig lär sig adepternas namn trots att de aldrig förr sett tjejerna och kanske aldrig kommer att se dem igen. Och så massor av bollande, förstås.

Bifogar bild på mitt deltagarkort.
Så ni vet att jag inte ljuger ...

Bäst av allt ändå: nya roliga bekanta, både att spela pingis med och att umgås med. Fast ni vet hur det är, alltid: det bästa med att resa bort är att det är så skönt att komma hem igen. Så även denna gång, förhoppningsvis som en gnutta bättre pingisspelare med några nya vänner.

Detta plus en så gott som obetvinglig lust att shoppa på kinesiska Temu, något jag sagt att jag aldrig ska göra. Men det är där de finns, plaggen som förklarar varför man inte lyckas som pingisspelare (bilden överst). Skälen är glasklara: 60 procent av missarna beror på racketen. 26 procent är bollens fel. Bordet orsakar 13 procent av misstagen. Men 1 procent får jag faktiskt stå för själv, vare sig jag vill eller inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Till havs

Fisk och fiske är temat för tisdagstrion. Skriv-Robert bestämmer! Här kommer tre snabba:

"Den gamle och havet" (The Old Man and the Sea) av Ernest Hemingway är väl oundviklig. Gubben får fisk, en stor en, men det är inte enkelt att "landa" den.

"Ålevangeliet" är en speciell historia.  Man lär sig mycket om ålar och får en omgivande berättelse. Patrik Svensson skrev och har inhöstat massor med beröm för boken. Jag tyckte det var rätt så intressant men blev inte stormförtjust.

"Öppet hav" av isländske Einar Kárason börjar på en fiskebåt, fast hårt väder omöjliggör fiske. Det blir en tragisk olycka i stället, men en person överlever mot alla odds. Helt fascinerande historia hämtad ur verkligheten.

Copyright Klimakteriehaxan

Solfjäder för alla storlekar

En enda solfjäder har jag som aldrig tagits ut ur sin förpackning, men den väntade i mina gömmor. Den är ganska liten, gjord i bambu och papper och är väldigt japansk! Den kommer nämligen från Uniqlo, klädjätten som erbjuder basplagg till rimliga priser men ändå i bra snitt och kvalitet (tycker jag).

Är osäker på om jag köpt solfjädern i den stora butiken i det som förr hette Sverigehuset vid Kungsträdgården – eller om det är en reklampryl som jag rent av fått där, alldeles gratis? Snygg tycker jag i alla fall. 

Må vara hur som helst med dess ursprung: det är en fungerande solfjäder och det skriker inte REKLAM om den även om den naturligtvis är en marknadsföringsgrej. Enda kruxet med Uniqlos kläder är att de oftast inte funkar för riktigt stora människor (det finns plagg för både barn, damer och herrar), men vad solfjädern beträffar funkar den för folk i storlek från XS till XXL!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om sex

Finns det en mening som står ut i all text man läst den senaste veckan? Svaret är väl alltid ja, fast sedan gäller det att minnas vad det var man läste och var det stod någonstans ... Det är Skriv-Robert som leder jakten på Veckans mening. Min återfanns denna gång i ett reportage i Dagens Nyheter om mannen som kvalat in i Guinness rekordbok men tackat nej till den noteringen. Han skulle med sina språkkunskaper nämligen ha listats där, men tycker inte att man ska räkna på allt. 

Man mäter inte kärlek, man tittar inte på klockan när man har sex.

Copyright Klimakteriehäxan

Visst vill jag ha en hund!

Det händer att jag tänker att jag skulle vilja ha en hund. Har ju fina minnen av ljuvliga vovvar som funnits i utkanten av mitt liv. Men jag vet förstås också att det är som att skaffa barn: man går in i en relation som betyder ansvarstagande, en många förpliktelser och dessutom vissa kostnader. 

Alltså skaffar jag ingen hund, inget djur över huvud taget. Jag vill inte gå upp i mörka vintermorgnar eller rakt ut i ett störtregn för att min pälskling är kissnödig. Och jag är tveksam till att hunden trivs på hundhotell även om det ser ut att vara perfekt ordnat. Så resandet blir ännu mer begränsat än det redan är.

Ännu ett skäl mot att gå in i rollen som matte är kanske det tyngst vägande: hundar har, lika lite som vi människor, evigt liv. Som hundägare riskerar man att stå inför faktum: ditt djur är inte längre en frisk varelse, en obotlig sjukdom har slagit till. Ingen veterinär i världen kan hjälpa. 

Då ska den där sprutan fram. Den avslutar definitivt djurets lidande, men den får också stor effekt på hussar och mattar. Har sett det gång på gång (gäller förstås katter också). Det gör fruktansvärt ont och tomheten och sorgen vill liksom inte gå över, saknaden efter den där mjuka nosen, de snälla tassarna, blicken i ögonen som följt varje steg ... en känsla jag gärna avstår från.

Jag har några hundsorter jag tycker mer om än andra. Som barn drömde jag om en Westie, en West Highland White Terrier. Sedan ville jag ha en Sankt Bernhardshund som jag skulle kalla Leopold King Size men jag hade bestämt smeknamnet: Loppan. En pointertik är den jag haft längst och mest intim relation med, en helt underbar hund som dog i en olyckshändelse. Över fyrtio år har gått, jag tänker på och saknar henne än!

På Youtube översvämmas jag av videosnuttar med hundar, det kan vara de gulligaste, de smartaste eller, ve och fasa, de övergivna/misskötta som måste räddas. Upptäcker att jag kan sitta och titta på dem jättelänge! Men mitt hjärta klappar också för taxar, helst strävhåriga. Brukade för många år sedan vakta Sara som jag vanvördigt nog kallade för "Rusande limpan" för det var så hon såg ut när vi var ute på promenad i rask takt ... 

Nu har jag hittat en ny hund jag verkligen skulle kunna tänka mig att ta hem. Den behöver inte lära sig vare sig att "gå fot" eller säga till när den måste få gå ut. Den skäller inte. Mina sovmorgnar blir inte avbrutna. Ingen försäkring krävs, veterinärkostnaderna blir av allt att döma noll kronor. Jag behöver inte ens investera i koppel, matskål eller speciell säng.

Taxen är gjord i keramik av Anniki Andersson och finns att adoptera för hugad matte/husse på Galleri Hantverket på Götgatan här i Stockholm. Det finns en hel kull, man kan välja lite olika färger och mönster. Hunden är len och trevlig att stryka över ryggen och skulle definitivt inte bli till besvär, men mysig att vila ögonen på. Och priset? Just den på bilden kostar 6000 kronor. Det är mycket mindre än vad en äkta valp skulle kosta, en tydlig win-win-situation, så egentligen är det väl bara att slå till?

Copyright Klimakteriehäxan

Sista språklektionen

Se nu tittar den fram igen, solen, efter att ha hållit sig rätt så mycket i skymundan några dagar, jagad av molnen högt där uppe i det vi vill kalla "det blå" även när färgen är envist grå. Kanske behöver man sin solfjäder i dag igen?

Men innan jag ger mig ut läser jag i dagens Dagens Nyheter om Ioannis Ikonoumo som talar trettiotvå språk och hela tiden lär sig nya. Språk är också vad han arbetar med, som översättare i EU:s högkvarter i Bryssel. Grekiska är hans modersmål men sedan har han alltså plockat upp det ena efter det andra. Senast har han ägnat sig åt indianspråk från Latinamerika som quechoa, vilket man talar i Peru och Bolivia.

Fast på den långa listan över språken denne polyglott (mångspråkig människa) behärskar saknas i alla fall än så länge ett: solfjädersspråket. Vi håller oss kvar i språklektionernas värld, fortfarande med "glosor" från 1800-talet. Det här är tredje och sista "lektionen". Tänk ändå vad man kan uttrycka med hjälp av en solfjäder!

• Att elegant hålla ut den öppna solfjädern mot samtalspartnern: Välkommen.

• Att peka på en stol med stängd solfjäder: Sitt bredvid mig.
• Att trycka en stängd solfjäder mot höger axel: Jag avskyr dig.
• Att upprepade gånger låta den stängda solfjädern falla halvt öppen in i vänster hand: Inte ett ord till.
• Att gömma vänster handflata med en öppen solfjäder hållen i höger hand: Håll det  hemligt.
• Att flera gånger peka mot pannan med stängd solfjäder: Är du galen?
• Att placera den stängda solfjädern mot höger öra: Jag lyssnar på dig.
• Att hålla den stängda solfjädern mot höger tinning: Sluta vara svartsjuk.
• Att lägga den stängda solfjädern i vänster hand: Jag förstår dig inte.
• Att flytta solfjädern snabbt från hand till hand: Jag är mycket orolig.
• Att lätt slå med stängd solfjäder mellan fingrarna på vänster hand: Vi måste avbryta vårt samtal.
• Att hänga en stängd solfjäder från höger hand: Adjö, hej då!

Tvingas förstås inse att hur kul det än må vara med ett nytt språk är det i det här fallet ändå exempel på värdelöst vetande, ren kuriosa. För vad hjälper det om jag kan sända alla möjliga signaler med min solfjäder – jag vet ju ingen jag kan skicka mina meddelanden till!

Tror att nutidens samtal, hur knepiga de än kan vara, ändå är att föredra. Även om en viss risk att bli missförstådd kan kvarstå ... för att inte tala om när mobilens "auto-correct"-funktion oombedd griper in och förvandlar ens sms till obegripligheter ...

Om du, trots den varma sommaren och inte minst min intensiva kampanj, fortfarande inte äger en solfjäder kan jag tipsa om att H&M har riktigt fina för en hundralapp (och förr eller senare kommer du att behöva en). Den på bilden kommer därifrån, Dottern har just fått den i födelsedagspresent av sin moder, solfjädersfantasten. Presenten uppskattades.

Vit och olivgrön, färgen inte exakt som på fotot dock.

Copyright Klimakteriehäxan

Balkongliv

Hade tänkt på saken ett tag, utan att komma till skott. Men så en dag hände det: jag möblerade om på vår lilla balkong. Där samsas krukor och blomlådor, ett hopfällbart bord, en liten soffa, en (inomhus) ratad Ikea-fåtölj och några pallar. Trångt, men ytan växer ju inte, bara att anpassa sig och göra det bästa möjliga av balkonglivet. Även om man just nu gärna stannar inomhus eftersom sommaren lyser med sin frånvaro, hoppas den blir kortvarig!

Det jag ville uppnå var lite längre soltid, för den där fåtöljen (i vilken jag gärna sitter och läser) hamnade där den stod innan tidigt i skugga när solen reser västerut. Nu lyckades jag ändra på det och ge både mig och tomaterna lite längre stund i ljuset. Väntar ivrigt på att få skörda! En gul sort på plantan till vänster och till höger ska det bli Black Cherry. Kan bli en fröjd och en njutning för en enkel balkongbonde.

Black Cherry-tomater i vardande!

Copyright Klimakteriehäxan

Ungerskt i min bokhylla

Från Östeuropa ska böckerna som tar sig in i tisdagstrion komma denna vecka, så har Skriv-Robert bestämt. Jag väljer tre verk med ungerska upphovspersoner. 

"Glöd" av Sándor Márai är en roman som blickar tillbaka på en vänskap som tar slut i ett svartsjukedrama. Boken följer två män som stått varandra nära under lång tid. Men när den ene gifter sig förändrar kvinnan deras relation ända in i grunden, och läsaren dras in i konflikten som utspelar sig på flera plan. 

Magda Szabós roman "Dörren" handlar om en lovande författare och hennes relation till en äldre dam som försöker hjälpa till i hemmet så att det ska bli mer tid för skrivande för den yngre, kreativa kvinnan. Förhållandet dem emellan blir väldigt speciellt. Hemhjälpen vill bestämma hur huset ska skötas, det blir konflikt så klart. Hon är effektiv men hemlighetsfull. Ingen släpps in genom hennes egen dörr, men till sist får författarinnan komma in ... En originell roman med porträtt av två starka men väldigt olika kvinnor.

Den ungrare som senast fick Nobelpriset i litteratur är Imre Kertesz, som belönades 2002. "Mannen utan öde" är väl hans mest kända verk och anses också ha en stor del i att han fick priset. Handlar om en judisk pojke som hamnat i ett av nazisternas läger under Förintelsen. Pojken är fjorton år och kämpar för sin överlevnad. Krävande läsning.

UPPDATERING: HUR KUNDE JAG GLÖMMA "DEN STORA SKRIVBOKEN" av Agota Kristof? En helt otrolig läsupplevelse. Författarinnan föddes i Ungern men skrev på franska och bodde i Schweiz efter flykten från Ungern 1956. Hennes debutroman var just den här, den kom 1986 och jag kan bara lyckönska den som har den oläst. Handlar om två tvillingpojkar som ska räddas undan kriget och hamnar hos sin mormor som egentligen inte bryr sig ... sedan vindlar historien sig fram och stundtals blir man lätt förvirrad men vill hela tiden veta mer: vad är det egentligen som händer och varför? Boken blev en internationell succé. Läs den!!!

Copyright Klimakteriehäxan

Plats i korsord för en solfjäder!

Löser korsord i morgontidningen. Det hör till, framför allt på helgerna: på fredag blir det Kors & Tvärs i Svenska Dagbladet och Nutidskrysset i Dagens Nyheter. Lördagskrysset bjuder SvD på dan därpå, och så blir det DN:s Söndagskryss att runda av veckan med ... 

Hittar nyckelordet "Ger solfjädern?" i ett av de där kryssen. Fjorton tomma rutor väntar på att bli ifyllda. Hinner tänka att det är kul att solfjädern dyker upp även i ett sådant sammanhang innan jag kommer på lösningen. Svaret är "Ansiktsdrag". Så roliga kan korsordsmakare vara!

Roligt är det också att ha ett helt gäng fina solfjädrar. Den ni ser här nedan är en av mina mer diskreta men en sak är klar: rätt använd ger den "ansiktsdrag", det är alldeles korrekt! Och det ska ni veta att det är inte alla gånger som jag är helt överens med korsordstänket när jag ger mig i kast med de tomma rutorna. Men den här gången hänger jag med!

Copyright Klimakteriehäxan