Just nu i februari

Månadsskiftena står som spön i backen – ja så känns det i alla fall! Alltså dags för en Just nu-rapport i Kulturkollos efterföljd, för att hälsa februari välkommen. Redan har en vecka gått, men tre återstår!

Just nu läser jag "Den motvillige ministern" av romandebuterande Magnus Sandberg. Boken kom ut i fjol och det känns vältajmat med tanke på att vi nu är inne i ett valår. För den där ministern, han är tillsatt i en röd-grön regering som suttit vid makten i ett år efter seger över det borgerliga blocket. Statsministern är kvinna och råkar heta Magdalena. 

Snyggt omslag!

Det handlar om ett ambitiöst försök till politisk satir. Kul att någon vågar sig på det i bokform! Författaren driver med vår inrikespolitik, man känner (tyvärr!) igen en hel del och stundtals funkar det riktigt bra med den där skrattspegeln, även om ministern själv är snäppet för otrolig och hans försök att rymma från plikterna blir lite väl långdraget. Hans departement ska hantera landsbygdsfrågorna och Sundsvall dyker upp som ett jätteproblem. En extra poäng knips med den idoge och plikttrogne statssekreteraren som nästan fått låna namnet av en "riktig" debattör och framträdande röst när det gäller att tala för Norrland: Po Tidholm. 

Den som, i likhet med mig, famlar i mörkret när det gäller att hitta ett parti att rösta på i september får dock ingen hjälp här ... alla, oavsett parti, verkar lika hopplösa som makthavare!

Just nu lyssnar jag på sista delen av Karin Wahlbergs "Hon som tittade in", en deckare i sjukhusmiljö som fungerar. Handlar också om vuxenmobbning, ett ämne vi kanske har alltför lätt att blunda för.

Just nu tittar jag på "Berit – en bättre man", bra norsk serie om nättroll, ensamhet, könsroller m m som finns på SVT Play. Men den närmaste tiden blir det säkerligen mest (fast inte enbart) vinter-OS i vår lilla hemmabiograf!

Just nu njuter jag av att sätta kniven i en avokado med perfekt mognadsgrad. 

 

Just nu längtar jag efter sol, blommor, ljumma vindar, alltså VÅR. Men jag inser att det är långt kvar, förstås. Längta kan man göra ändå!

Och apropå att vi är inne i ett valår låter jag er också ta del av en ganska ålderstigen skämtteckning som låg hopvikt och gulnad i en av min mammas lådor i Barndomslandet. Upphovspersonen, som kallar sig Nenne, har jag dock inte lyckats identifiera. 

Folkpartiet kritiserades ofta för att vela, inte veta åt vilket håll de skulle gå ... och mamma röstade inte på det partiet!

Copyright Klimakteriehäxan