Vi översköljs dagligen av rapporter om krig och katastrofer, så ofta att vi rent av trubbas av och knappt reagerar inför resultatet av nya bombräder, jordskalv eller brutal kriminalitet i vårt eget närområde. Så underbart befriande då att få ta del av en berättelse om att det faktiskt finns mer att uppleva, andra känslor – ibland rent av där man minst förväntar sig det.
Därför blev jag så berörd, ja riktigt varm om hjärtat, när jag härom dagen läste ett inlägg på Facebook skrivet av min vän och kollega Katarina Sternudd. Med hennes tillåtelse delar jag texten, som jag verkligen tycker att du också ska läsa! En vacker historia om medmänsklighet så fint berättad!
.jpg)
Plötsligt kom det fram en äldre man och ställde sig bredvid killarnas bord utan att säga något. Det var säkert en åldersskillnad på 50 år mellan mannen och killarna, men med sin skrynkliga linneskjorta och något slags porkpiehatt på huvudet passade han ändå in.
”Hur är det?” frågade en av killarna när mannen hade stått där ett litet tag.
”Inte så bra, min fru gick bort i natt så jag är ledsen”, svarade mannen, som verkligen såg väldigt ledsen ut.
Det resulterade i bestörta miner och kondoleanser runt bordet. Jag hörde inte riktigt hur samtalet fortsatte, men efter någon minut sa mannen:
”Går det bra om jag sitter en stund här med er?”
Det gick bra. De såg en aning oroade ut, men gjorde plats åt honom och fortsatte samtala som om den äldre mannen var en i gänget. Snälla killar.
I någon halv minut kämpade jag med impulsen att själv gå fram till grannbordet och säga:
”Min man gick bort i oktober, får jag också sitta med er?”
Men jag gjorde det så klart inte, utan åt upp min mat under ordnade former och gick sedan hem till katterna.
Tack Katarina för att vi fick vara med!
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
tipsar idag om en bok du tipsade om
SvaraRadera