Bättre sent än aldrig

Ännu en lysande författare har skrivit sin sista bok.
Portugisen José Saramago är död, 87 år gammal.
Saramago, som fick Nobel-priset i litteratur 1998, har alltsedan dess varit ett namn som skänkt hopp åt folk med skrivardrömmar, människor som bär Den Stora Romanen inom sig, men som liksom inte lyckas få ner den på papper, hur mycket och ofta de än tänker på saken.
Saramago debuterade nämligen vid 59 års ålder. "Bättre sent än aldrig" är ett klart understatement i hans fall.
”Alla namnen” är härlig läsning. Till exempel.

Copyright Klimakteriehäxan

Skilsmässa x 9

Nu har jag uträttat något som ingen i min närhet trodde var möjligt.
I ärlighetens namn har jag tvivlat själv.
Men det är ju alltid roligt att kunna överraska.
Vad är det då jag åstadkommit så är så märkvärdigt?
Jo detta: jag har rensat ut handväskor. Det har varit läge för skilsmässa från ett antal rätt länge, men vi vet ju hur det är: att skiljas är att dö en smula.

I en Ikea-kasse ligger nu de ratade, nio stycken. De flesta av dem har jag inte använt på länge, någon är knappt använd alls.
Nu är det en gång så, att jag gillar handväskor, i olika färger, former och med olika användningsområden. Alltså köper jag en och annan som jag ramlar över och som faller mig i smaken, till hanterligt pris. Jag tycker heller inte att väskor behöver vara "trendiga", det räcker att jag gillar dem, oavsett hur modebilden ser ut. Lägg därtill att de är storleksneutrala - voilà!

De flesta är axelväskor, de flesta är i skinn, och de flesta som jag nu beslutat skiljas från är bruna. Men där ligger också en mörkblå och en mörkgrön – just den gröna minns jag att jag köpte för att jag hade ett par fantastiska boots i den färgen, det var bara det att skorna plötsligt blev för små och gick till Myrorna. Kunde ju ha slängt med väskan också, men det kom jag inte på då.

En väska hade jag lagt i slänghögen när jag plötsligt såg nya möjligheter: den var som måttbeställd till min minilaptopp! Så den fick krypa tillbaka in i väskförrådet, som på intet vis är tomt nu heller.
Har exempelvis en käresta kvar, inköpt under mitt allra första besök i Paris (lilla bilden till höger). Det var 1970, jag hade förstås inga pengar (vilken vanlig 20-åring hade det 1970?), men väskan skulle jag ha ändå. Kom stolt hem med mitt byte – fast jag inte hade råd att äta på hemresan som gick med buss … Och vad hände sedan? Jo, jag upptäckte att en äldre kollega, flitig Paris-resenär, hade köpt en exakt likadan! Grrrr!

Återstår nu att bli av med det utrensade innan jag hinner ångra mig och plockar tillbaka allihop igen. För till de flesta har jag en relation, minns när och hur jag slog till, när jag använt dem …
Behöver du en väska och har vägarna förbi? Kom och hämta, först till kvarn gäller – innan det blir Myrorna igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat ur en djup grop

"Den första personen som ser Victoria när hon föds, torsdagen den 14 juli 1977, är en Westling. Kronprinsessans barnmorska på Karolinska sjukhuset i Solna hette nämligen Maj-Lis Westling. Men då var det ingen som förstod det hemliga tecknet. /.../
I landets spirituella kretsar har det dock varit känt länge att paret skulle finna varandra."

-Fem hemliga tecken förutsåg kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings kärlek, det "avslöjar" Aftonbladet i dag. Tidningens reporter Mattias Sandberg har fört den grävande journalistiken till nya höjder, bl a med hjälp av en intervjuad astrolog. Eller förresten, visst gräver man nedåt? Måste alltså vara den absoluta bottennivån.

Tala närmre, håll telefon intill din mun!

I dag har jag gjort en insats som med största säkerhet höjt min status som klimakteriehäxa/bitterfitta/bitch. Alltså inget popularitetsfrämjande på någon front.

Vi satt i bussen i morse när han började tala i sin telefon. Nej, han talade inte. Kanske hade han glömt att han över huvud taget hade en telefon, en mojäng som faktiskt förstärker och vidarebefordrar hans röst så att den kan höras på andra sidan klotet vid behov. Den här gången behövdes den liksom inte.

En efter en lade vi medpassagerare ner våra böcker, korsord och tidningar. Mannens röst ekade i hela bussen, vi kunde dra i oss varenda stavelse av hans – naturligtvis – jätteprivata samtal. Att koncentrera sig på annat var omöjligt.
Efter några minuter bestämde jag mig.
Karln satt precis bakom min rygg.

Övervägde min insats. Skulle jag stämma upp "Tala närmre, håll telefon intill din mun! Låt oss låtsas vi är ensamma en stund ..." Nej, den hederliga gamla schlagern (Jim Reeves på engelska och Gunnar Wiklund på svenska) skulle bli ett alltför subtilt påpekande. Och inte var jag ju precis uppsjungen heller ...

Jag knackade honom på axeln och frågade, ganska tyst, om han var medveten om att han skrek.
Han sänkte faktiskt volymen, gav mig en mycket sned blick och gick av vid nästa hållplats, sedan den där oförskämda människan (jag) stört honom å det grövsta.
I bussen mötte jag plötsligt många glada blickar som strax på nytt kunde sänkas till boken eller vad det nu var folk hade i knät.

Jag tolkade det faktiskt som tacksamhet. Och fortsätter bära mitt nom de guerre med glädje. För en sorts krig, om än inte så blodigt, är det.
Men hur skulle det vara med lite Gunnar Wiklund i bussarnas högtalare emellanåt? Rätt så passande, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Matdags

I åttonde arrondissemanget, i hörnet av Rue Clément Marot och Rue Marbeauf, ligger krogen Le "Relais de l´Entrecôte". En enda gång har jag varit där, men har man varit där glömmer man det inte.

Redan innan restaurangen slår upp porten är det kö. Det går inte att beställa bord. Men står man hyggligt långt fram får man plats. Och när det sedan är dags att bestämma sig för vad man ska äta går det hur snabbt som helst: alla äter entrecôte, det är faktiskt det enda som bjuds. Fast det finns förstås möjlighet att bestämma hur blodig eller välstekt den ska vara. Och så kan ju gästerna välja mellan olika måltidsdrycker, förstås.

Köttet skärs upp vid bordet, pommes friten är ny och frasig. Sallad hör till, kommer automatiskt. Den hemliga såsen är ljuvlig och "gifter sig" perfekt med den möra entrecôten. Hela krogen är fullsatt, kön på trottoaren växer, hungriga blickar försöker få oss som kom in i första omgången att tugga lite snabbare, svälja lite glupskare, dra i oss de sista vinslurkarna.

När tallriken är tom kommer en överraskning: man har bara ätit halva sin portion. Nya köttskivor läggs upp, ny potatis bärs in.
Och efterrätter finns det många att välja på. Oemotståndlig Crème Brûlee, till exempel ... ostar, förstås, jordgubbar, tårtor, sorbet ... allt man kan önska.
Mätt och glad och faktiskt inte ens ruinerad lämnar man så småningom sin plats, som blixtsnabbt blir upptagen igen.

Nu är det ju tyvärr så att det inte är var dag man har vägarna förbi. Men kommer jag till Paris igen - vilket jag hoppas, förstås - tänker jag mig tillbaka till samma gathörn. Det lär f ö övrigt finnas flera exakt likadana restauranger, med precis samma namn och affärsidé, i andra delar av den franska huvudstaden.

Det vattnas i munnen när jag tänker på den där middagen. Men ikväll blir det nog spaghetti och köttbullar när det är matdags. Mamma Scans, till råga på allt ...
Vilket i och för sig också kan göra en hungrig människa både mätt och glad och faktiskt inte ens ruinerad. Så lite likt blir det!

Copyright Klimakteriehäxan

Om du blir sugen på lite mer illustrationer till tisdagstemat matdags klickar du bara här!

Balkongbondens belöning

På min balkong har det hänt ett mirakel.
Jag kan inte se det på något annat sätt.
En blomma i en av krukorna står för själva undret, helt på egen hand – ja, lite vatten har den förstås fått, men ändå. Belöningen står inte i relation till arbetsinsatsen!

I krukan finns en blommande karpaterklocka. Jag har alltid gillat sorten, i brist på vilda blåklockor som ju inte gärna låter sig transporteras inomhus. Alltså köper jag en kruka då och då, de brukar inte ens vara billiga. Varje gång händer samma sak: växten tvärdör. Spelar ingen roll om den står ljust eller lite mörkare, om den får lite att dricka eller mycket. Den tackar för sig, lägger sig ned, avlider stilla och lugnt och lämnar mig att, än en gång, hantera sorgen.

Så hände det sig sommaren 2008 att jag i stället för att slänga liket prövade att ge den ny miljö att bo och leva i. Tryckte helt sonika ner den i en balkongkruka. Den tog sig, blommade lite försiktigt – och sedan blev det höst. Jag rev ur krukorna, vintern kom.
Men förra våren, innan jag hunnit köpa något nytt i växtväg att förgylla balkongstunderna med, fick jag syn på några små gröna blad som vågade sig upp vid krukans kant. Jo men visst! Karpaterklockan gjorde comeback!

Alltså blev det små fina blommor en gång till. Och historien upprepar sig: höststädning. Fast den här gången lät jag plantan vara kvar.
Ni minns hurdan vinter vi hade? Minus 25, svinkallt helt enkelt. Snö och hagel yrde, tog sig förvisso in också på balkongen. Allt var djupfryst. Balkongkrukornas jord hård som sten.

Fast en karpaterklocka ger sig inte så lätt. Nu blommar den igen!
Första klockorna slog ut i helgen. Plantan har säkert hundra knoppar eller fler. En sådan överlevare, mot alla odds!
Helt enkelt ett mirakel, till största glädje - i alla fall för en balkongbonde som jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Här sitter ett par och ugglar - Pippi på fåglar 44

Det sitter två ugglor på väggen i mitt sovrum. Söta små ull-ugglor, skapade av flitiga händer, monterade på en bit trä som ser ut att ha upplevt betydligt värre saker.
Visst är det något visst med ugglor!

I Barndomslandet hörde vi ofta kattugglans hoande. Det var lite oklart var själva boet fanns, men att det fanns rådde ingen tvekan om. En sommar klev min pappa fram som han brukade, rätt nära vårt hus, men bland träden i en inte alltför tät skog. Plötsligt hörde han ett riktigt ilsket skrik, för att i nästa bråkdel av en sekund känna hur något högg honom i nacken.

Det var mamma kattuggla, som uppenbarligen ansåg att en inkräktare kommit alldeles för nära hennes hem och barn. Dock var bytet i tyngsta laget för att släpas bort, så hon fick släppa taget. Pappa, som inte anat några ugglor i mossen, tappade mössan (nej, det fanns inga ugglor i den) och hade rejäla märken efter de vassa klorna i sitt skinn.

En annan sommar fanns ett nytt gäng nykläckta ugglebarn runt knuten. Och efter ett par veckors enträget matande och nattligt oväsen ansågs de vara flygfärdiga. Men även uggleungar behöver flyglektioner innan certifikatet är klart och färdigheten godkänd. Mamma kattuggla hittade den idealiska övningsplatsen: taket till vår vedbod, klätt i korrugerad plåt. En perfekt rutschkana som avstamp ut i den fria luften.

Vi lyckades se hur det gick till, tyvärr hade vi inte tillgång till någon sorts filmkamera som kunde ha förevigat föreställningen – det var ju också lite mörkt i sommarnatten.
Uppradade på taknocken satt de plötsligt, mamman hade väl lyft dit dem. Sedan puttade hon resolut iväg en efter en, som vilt flaxande och småskrikande gjorde allt för att inte kraschlanda på vedbacken. Proceduren upprepades, det gick bättre och bättre, så småningom förklarades lektionen avslutad.

Just nu hör och ser jag andra fågelföräldrar flyga härs och tvärs för att mata sina små, som växer så det knakar. Skatungarna skränar, sothönsen håller koll på de sina, svanen har ännu inte paraderat med årets kull så att jag sett den, men naturligtvis simmar de där ute i vassen.

Min serie Pippi på fåglar har som ni kanske märkt legat nere ett tag nu – men är man fågelskådare så är man. Inte bara att lägga av hur som helst!
Det här var alltså nummer 44. Är du nyfiken på tidigare upplagor, klicka bara på etiketten "pippi" här nedan - du träffar på allt, från handväskor, klädnypor, textilier och smycken till ljussläckare, burkar och fåglar som absolut inte kan användas till något särskilt alls!

Copyright Klimakteriehäxan

Tut i luren

Vilken tur att jag inte bryr mig om fotboll.
Vore jag fan, engagerad i ”det gröna fältets schack”, skulle jag vara helt förtvivlad. Nej, inte för att Sverige misslyckades att kvala in till VM, som just rullat igång i Sydafrika.
Men hur mycket jag än älskade fotboll skulle jag bli helt galen. För jag skulle inte kunna titta.
Det handlar om vuvuzela-ljudet.

Sydafrikanerna kommer till matcherna med meterlånga trumpetliknande saker (vuvuzela) som de blåser i, utan uppehåll. Ljudet är fullständigt vedervärdigt, det upptäckte jag under för-VM, som jag råkade titta lite på, trots mitt bristfälliga intresse. Nu står teven på medan Diego Maradona och Lars Lagerbäck leder sina trupper i kampen om poäng. Efter två minuter – med låg volym! – känner jag hur alla mina dolda aggressioner väller upp, jag ser mig mordlystet om efter lämpligt offer, varulven i mig måste få komma ut! Jag är ett knippe av ostyriga nerver, ett enda stort irriterat moln som vill släppa loss både blixt och dunder.
Vuvuzela-låten får faktiskt ishockey-orglarna att framstå som rena örongodiset, shopping-muzak, kramgoa låtar.

Nu visar det sig att folk påverkas även om de inte blir lika ilskna som jag. Det finns risk för hörselskador när vuvuzelandet tar fart. Stor risk till och med! Måste gälla folk både på och bredvid plan. Förmodligen framför teven ockå. Och för min del begriper jag inte hur spelarna hör domarens visselpipa eller coachens rop, mitt i allt oväsen, allt tut i luren.

Vad är det för fel på lite vanliga hejaramsor?
”Heja Sverige gott humör, det är det som susen gör” förstår jag inte är något att ta till för närvarande, även om Svennis och Lagerbäck (våra "svenska representanter") kan behöva allt stöd de kan få. Men ”Sassa brassa mandelmassa” borde man väl kunna lära sydafrikanerna att skrika?

Copyright Klimakteriehäxan

Nu kommer filmen om mig!

Klockradion visade 06.11 när ljudet väckte mig i morse. Men det var inte P1 som trängde igenom sömndimmorna, det var något annat.
En geting! En fet, rejäl geting hade just kommit in i mitt rum genom det öppna fönstret. Jag blev tvärvaken, slängde ner fötterna på golvet och hörde mig själv samtidigt säga, mycket högt och mycket bestämt: NEJ!

Getingen liksom hovrade en halv sekund innan den vände och försvann samma väg den kommit. Jag drog en lättnadens suck, att gå på småviltjakt i ottan tilltalar mig inte. Kröp tillbaka och hann precis somna om. Nästa gång mina ögon motvilligt öppnades visade digitalsiffrorna 06.19. Samma ljud!
Samma reaktion: fort upp. Och samma ilskna utrop, kraftfullt och utan utrymme för protester: NEJ!

Samma resultat. Flygaren gör en miniloop och surrar ut i sommarmorgonen igen. Hut går hem, även bland insekter!
Men nu hade jag svårt att somna om de sista skälvande minuter som återstod innan det var dags för klockradion på allvar. Plötsligt såg jag nämligen min karriär ta en ny vändning, mot de höga höjderna. Jag menar, en gång är ingen gång – men TVÅ gånger?

Det är helt enkelt dags att skriva historien – och historia. Filmbolagen kommer att slåss om rättigheterna. Julia Roberts får rollen som mitt alter ego i succérullen ”Kvinnan som kunde tala med getingar”.
En liten tveksamhet återstår dock: gör Julia R kortfilm?
Och så var det förstås bara en enda geting. Men ändå.

Copyright Klimakteriehäxan a k a Kvinnan som kunde tala med getingar

Kastrullkonstigt

Jag tycker om rödbetor.
Färska, kokta med visst tuggmotstånd, och lite smör. Eller kanske tillsammans med chèvres. Är betorna späda och nyskördade är de rent av att betrakta som godis.
Men för de lite mer ”vuxna” rotsakerna blir förstås koktiden längre.
För en tid sedan satte jag på en gryta med rödbetor i. Sedan slog jag mig ner framför datorn. Det borde jag inte ha gjort.

Mitt ivriga surfande avbröts plötsligt av Maken, som försynt undrade om jag höll på med någon sorts långkok? Och om jag möjligen glömt bort det, eftersom han tyckte att det började lukta bränt från köket?
Till saken hör att mitt luktsinne inte är i schäferklass.
Hjälp! Rödbetorna!

Jag for upp som ett skott och kastade mig över grytan på spisen. Vattnet var sedan länge slut. I kastrullen skramlade några svarta kulor. Ja, allting var svart. Rödbetorna var förkolnade, förmodligen var eldsvådan bara minuter bort.
Vi fick äta vår franska getost tillsammans med något annat och glädja oss åt att köket inte brunnit upp.
Men grytan, vår allra bästa, kunde den räddas?

Skrubbning på skrubbning gjorde läget ljusare, men ren blev det inte. Och så gjorde jag nu äntligen slag i saken och köpte en ny, en s k kvalitetsgryta i lagom storlek, rätt så dyr.
Nu har jag packat upp den. Och än en gång fått vatten på en kvarn jag brukar dra runt: att produktutvecklare är ett synnerligen märkligt folkslag, människor som ska locka oss andra att investera i saker och samtidigt lura på oss sådant vi absolut inte behöver.

Min nya fina rostfria kastrull ligger i en tygpåse, lika svart som mina en gång till kolbitar förvandlade rödbetor.
Jaha?
Hur tänkte de? Och hur ska jag, kunden och användaren, tänka?
Ska jag koka ett lass potatisar, diska grytan – och sedan lägga den i därtill hörande tygpåse?
Ska påsen dämpa skramlandet vid spisen?
Tål kastrullen inte att trängas med sina släktingar i mitt förvisso redan trånga köksskåp?
Håll med om att man kan höja på ögonbrynen för mindre.

Men kanske behöver jag en skopåse när/om en resväska ska packas i framtiden. Då får jag väl sända en tacksamhetens tanke till kastrulltillverkaren, som enligt min mening resonerar lite konstigt. Fast naturligtvis tar betalt för alltihop. Även om en tygpåse är billig.

Copyright Klimakteriehäxan

Inte riktigt fotriktigt

Skor är roligt. Vi är många som gillar skor.
Champagne är gott. Vi är många som gillar champagne.

Kombinationen vackra skor och champagne kan faktiskt leda tankarna till romantik: ser ni det för er inre syn?
En förälskad man tar sin dams ena sko och dricker det bubblande vinet ur den.
Vilket med största sannolikhet gör skon oanvändbar för all framtid. Ett sådant elände, på en sådan tjusig (förstås) sko!
Men nu finns boten.

Den världsberömde designern Christian Louboutin har gjort en glassko, en riktig Askunge-kreation med 14 cm klack och röd sula.
Skon (storlek okänd, fotriktighetsfaktor noll) säljs tillsammans med en flaska champagne från vinhuset Piper Heidsieck.

Presentförpackningen kostar visserligen mellan 4000 och 5000 kronor - men för den som vill slå på stort ... till ett brudpar ... som morgongåva ... till en student - nej förresten, ungarna häller bara ut champagnen över sig själva och sin omgivning, det vore verkligen fullständigt och bokstavligen bortkastat.

Risken är dock att skorna redan tagit slut. Inte på den årliga rean i skobutiken, men nyheten lanserades faktiskt redan i fjol, fast jag inte hade hört talas om den förrän nu.
Förresten är de där tusenlapparna ungefär den summa man kan få betala för ett par "vanliga" Louboutin-dojor i Paris.
Då får man förstås ett helt par, kanske aningen enklare att gå och stå i.
Och den som försöker hälla något drickbart i dem åker troligen på en fet smäll.

Copyright Klimakteriehäxan

Nystädat på nationaldagen

Det finns en väldigt bra anledning att städa sällan.
Resultatet märks.
Ni skulle bara se en "före" och "efter" bild på mitt köksgolv.
Men nej, SÅ roligt ska vi inte ha!
Ni får fira nationaldagen på annat sätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt eget maratonlopp

Eländes elände – jag har glömt att anmäla mig till Stockholm Maraton. I år igen!
För det är i dag som startskottet går, som hela staden blir igenproppad.
Läser morgontidningen och konstaterar än en gång att loppets sträckning är en synnerligen effektiv blockering av alla försök att roa sig i centrum.

Bestämmer mig för en alldeles egen kraftansträngning, distansen är kort men motståndet gediget. Idel uppförsbackar faktiskt.
Jag tar fram fönsterputsprylarna. Behovet är enormt, varken mer eller mindre, och lusten förstås minimal. Men när jag går i mål, när rutorna än en gång är genomskinliga och ljusinsläppet i lägenheten ökat med en ofantlig massa procent, tror jag att känslan är ungefär den samma: jag har presterat något stort.

En tydlig skillnad mellan mig och löparna finns det förstås: inga åskådarmassor hejar mig framåt, jublar när jag avancerar. Med maratonmänniskans envishet knogar jag ändå vidare, numera trogen proffsens tips: diskmedel, skrapa och tidningspapper.
Det går inte i rekordfart, och oavsett resultatet kommer jag inte med ens i slutet på tidningens listor när ordningen i mål publiceras.

Men det känns ändå som om jag presterat något stort. Mitt eget maratonlopp. Som dessutom är avklarat i god tid innan löparna tar av sig avdragskläderna. Och medan de svettas och får skavsår tänker jag faktiskt belöna mig själv med en ledig eftermiddag.

Copyright Klimakteriehäxan

Svenska krusbär, fyllsnudd och uppfuckat

Samtalet äger rum i Sverige.
Det förs på accentfri svenska.
Ett tag.
Sedan hörs ett litet avvikande inspel:
-OK honey, that´s fine.
Till min fasa upptäcker jag att rösten som uttalar orden är min egen.

Var kommer de ifrån, alla de där engelska uttrycken som vi allt oftare tryfferar vårt talspråk med?
Varför nöjer man sig inte med:
-Det blir bra!
Eller, i avskedets stund, ett ”ha det så bra” i stället för det inte alls ovanliga ”take care”?
”Be a good girl now” slänger någon iväg. För att inte tala om alla ”shit” när vi så att säga ”fuckat upp” något? Det går att försvenska det hela med ett äktsvenskt bajsord, om behovet är stort.

Naturligtvis är vi bara en del av det stora sammanhanget. Filmer får behålla sina engelska titlar trots att det vore hur enkelt som helst att åstadkomma en adekvat översättning. Etablerade talare trillar i fällan, även om åhörarskaran är helsvensk. Och kolla till exempel i sminkdisken: där erbjuds "concealer", "foundation" och "peeling", "gloss" och "sun protection factor". Den som älskar dataspel talar om ”scoring”, flingor har etiketten ”flakes”, glasslådan heter ”Big Pack”. Uppräkningen kan bli hur lång som helst.

Jag vill inte hänga på trenden, men inser att det är oerhört svårt att låta bli. Och hur motsträvig kan man vara år 2010? Hur envist kan man predika att svenska ord passar bäst när man ändå talar svenska?
"Blott Sverige svenska krusbär har" skaldade på sin tid Carl Jonas Love Almquist (död 1866) - rätt som det är ändras väl citatet till att omfatta "gooseberries".
Tar vi till de engelska uttrycken för att helt enkelt visa att vi kan dem? Trista tanke!

Visst, det har funnits större purister än jag i historien.
Till mina personliga favoriter hör Viktor Rydberg (död 1895), som ville vara så renlärig att han i matematikens värld förordade att begreppen ”tangent” och ”korda” ersattes med helsvenska ”snudd” och ”fyllsnudd”.
OK, folks, don´t overdo it (d v s ta inte i så ni kräks). Men han hade en poäng. Fast endast tomten var vaken.

Copyright Klimakteriehäxan

Stockholm idag x 3

MÄNSKLIGT

Vid första anblicken tror man att det handlar om någon sorts demonstration. Men deltagarna är alla väldigt unga flickor. Klart man måste fråga varför säkert hundra samlats och slagit sig ner, med en massa prylar, längs butiksväggarna på Sergels torg.

-Å men det är ju världens grej! skrattar den första jag vänder mig till.
-Jag har läst dom hundra gånger, minst! svarar en annan tjej.
-Nja, men fem på svenska, och ett par gånger på engelska, säger hennes kompis.
Så många gånger har de alltså plöjt sina favoritböcker, Stephanie Meyers serie Twilight.

Nu ligger några av dem redan inkrupna i sovsäckar på Sergels torg, mitt på blanka eftermiddagen, medan termometern visar en bra bit över tjugo plusgrader. Och de ska tillbringa natten här.
Målet för deras ansträngning ska nås klockan 8 i morgon bitti, torsdag.
Då släpps nämligen biljetterna till ett "fan event" på Hovet den 21 juni, ett jippo för alla de som fallit handlöst för Twilight. Historierna lär vara en blandning av romantik och vampyrer. Blandningen har blivit en superframgång, kanske Harry Potters efterföljare - även om det är en bit kvar.

Till evenemanget på Hovet kommer de två skådespelare som gjort huvudrollerna i de två första filmerna, Twilight och New Moon. Nu kommer den tredje, hett efterlängtad.
Så hett att man kan välja att tillbringa ett dygn på ett hårt torg. För belöningen: romantik och drömmar.

Jag fortsätter min vandring men erkänner att jag har ett litet stänk av avundsjuka i mig: SÅ entusiastisk, SÅ fängslad, har jag aldrig varit. Och inte lär jag bli det heller ...

DJURLIKT

Är du en sann djurvän? Fascinerad av faunan, ända ner till dess minsta medlem?
Då kan det vara läge för dig att bege dig till Kungsträdgårdens T-banestation. Där finns nämligen en riktig raritet: en liten dvärgspindel som inte trivs (och inte finns) någon annanstans i landet.

Nere i T-banan är det lagom fuktigt och där finns dessutom hoppstjärtar och fjärilsmyggor som spindeln lever på. Max 25 millimeter stor blir den - inte riktigt dvärgstorlek när det gäller spindlar, om du frågar mig.
Och nej, jag har inte sett dem själv och tänker inte gå dit och leta. Jag har en tendens att slå ihjäl spindlar, vilket aldrig uppskattas av äkta entomologer.

VÄXTLIGT

Kung Liljekonvalje av Dungen var kanske mitt livs allra första deckare, en bok av pseudonymen Maria Lang (Dagmar Lange). Jag påminns alltid om den så här års, eftersom den där blomsterkungen prunkar som bäst just nu.

Min konvaljebukett kommer dock inte direkt från dungen. I stället är den inköpt vid Slussen. Trettio kronor för en liten kvast - och faktum är att jag tror att det var relativt billigt.
Fast nog hade det varit roligare och mer ekonomiskt (och en större bukett) om jag hade plockat dem själv. Men bor man i storstaden så gör man.

Copyright Klimakteriehäxan