Ett privat projekt för framtiden

Nog har jag undrat mer än en gång. Hur kan det vara SÅ svårt att rensa? Att skiljas från prylar? Att kasta, ge bort, göra vad som helst med – utom att ha dem kvar?

Allt eftersom åren går blir det trängre i skåpen. Dörrar måste stängas med kraft, lådor skjutas in mycket bestämt, garderober hotar att spricka, hyllors innehåll kan förvandlas till rasmassor vilken dag som helst …

Det är väl en rest i våra gener kanske, från tiden när alla var jägare och samlare. Fast deras nedlagda byten och insamlade föremål gick antagligen undantagslöst åt, konsumerades på ett eller annat vis. Så sker inte med de där sakerna som trängs hemma hos mig. Och jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam om att ha överfulla förvaringsutrymmen.

När det gäller kläder finns det en rad ologiska men påtagliga skäl: den där klänningen hade jag vid ett mycket speciellt tillfälle, den där tunikan var väl ett felköp men kanonfin är den ändå, den där skjortan tyckte jag alltid att jag var ovanligt snygg i, de där långbyxorna är sydda av ett tyg som är både vackert och strykfritt, de italienska pumpsen var förvisso lite trånga redan när jag bar hem den, men de är fortfarande en fröjd för ögat … och den där kjolen som i dag är otänkbart att ens försöka stänga, den kanske kanske kanske jag ändå kan komma i igen, någon gång?

Visst är det korkat. Lätt sagt. Och lätt att hålla med om. Men därifrån till att kavla upp ärmarna (ja tröjan de sitter på är lite noppig, men färgen är perfekt, även om den är onödigt tajt över bysten …) och starta grovgörat är det långt. Det händer att jag tänker att nu ska det bli av. Öppnar en garderobsdörr. Bara för att snabbt stänga den igen. Oöverstigligt! Alla besluten, alla ”skilsmässorna”! Så synd att göra sig av med saker som är helt funktionsdugliga, även om nu inte just jag kan ha dem längre!

Nu försöker jag lyssna till min förståndiga sida. Och har inlett en kampanj, om än i det lilla formatet. Jag ska slänga en pryl, stor eller liten, om dagen. Minst.

Hur det går med detta mitt högst privata framtidsprojekt?

Jo för all del. Flera böcker till Myrorna i söndags, en (sprucken) vas till grovsoporna på måndagen, två par noppiga strumpbyxor försvann i tisdags, i onsdags langade jag ett läppstift som var nästan slut, i dag torsdag står jag i begrepp att hiva iväg en bunt (olästa) tidskrifter.

Fånigt?

Visst. Men inte heller Rom byggdes på en dag.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om kvinnors styrka

"I skolan är flickorna bäst, på universiteten har tjejer de bästa betygen. /.../ Kompetensmässigt ligger kvinnorna i fronten och då gäller det att ta vara på det. /.../ Kvinnor förhåller sig till risk mycket klokare än män - det är därför kvinnor är inblandade i mycket färre skandaler. /.../ När kvinnor finns med blir processen mycket mer genomtänkt, mer strukturerad. Det är därför det är viktigt att ta vara på dem i arbetslivet."

- Carl Bennet, en av Sveriges främsta entreprenörer och företagsledare, om sin syn på skillnader mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. Han säger många kloka ord i den här intervjun!

Tisdagstema STADSMILJÖ

En spännande stad kan bjuda på nästan vilka miljöer som helst. Stockholm är ju faktiskt en sådan stad. För inte får man några (stor)stadsvibrationer av min bild?! Men den är tagen, visserligen i stor hast, på långt håll och med därmed följande dålig skärpa, men ändå ganska så mitt i staden: du ser bostads- och kontorshusen där borta.

Så när tisdagstemat denna vecka blev STADSMILJÖ tänkte jag att det kunde passa med en lite oväntad syn, nyss inhämtad mitt i vår huvudstad. Som förvisso bjuder på massor av både vackrare och intressantare miljöer - men nu får ni hålla till godo med en gammaldags hästskjuts på Ladugårdsgärde! Fler bilder på andra stadsmiljöer hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Trist slut på en bra utflykt

Kan hälsa så mycket från Sveriges framsida och det alltid trevliga Göteborg. Visserligen bjöd staden på ett väder som man kunde ha klarat sig utan: ena stunden ösregn, sedan snöslask, hårda vindar, sol en kort stund och sedan alltihop i repris igen. Inte undra på att någon tog fram mössa och värmande halsduk åt Karin Boye där hon står i ur och skur!

Det där att ge henne skydd mot elakt väder inträffar tydligen lite då och då. I början av februari hade poetissan en rosaaktig sjal, fast ingenting på huvudet – det har Hannele visat på sin blogg tidigare. Så den som ville värma Karin denna gång tänkte ett snäpp längre. Eller ville helt enkelt bli av med en gammal svart stickad luva? Och en turkos halsduk? 

Må vara hur som helst med den saken. 

Men tyvärr slutade mitt Göteborgsbesök denna gång med en rejäl plump i protokollet. På väg genom Nordstan till Centralen och det väntande tåget stannade jag till vid Mc Donalds Express och köpte en sallad att peta i mig medan X2000 dunkade fram genom kvällsmörkret. Oturligt nog hade stället slut på bärkassar, vilket ledde till att jag fick ta mig fram sista biten med resväska, kasse, handväska OCH lös matpåse.

Ombord på tåget kom jag, salladen åt jag, resan gick lugnt och stilla, gott om plats, inga problem alls. Förrän jag ska stiga av på Stockholm C och inser att jag inte längre har någon plånbok.

Rekapitulerar de sista timmarna: har inte haft behov av att ta fram några pengar sedan jag betalade min mat. På tåget har plånboken definitivt inte försvunnit, jag har varit vaken, suttit med två kollegor, glest i vagnen, ingen i närheten över huvud taget.

En enda slutsats kan jag dra av detta: en skicklig ficktjuv har lyckats fiska upp plånboken ur min (med dragkedja stängda) axelremsväska. Jag märkte absolut ingenting.

Kastade mig på telefonen men McDonalds var stängt – och jag hade absolut inte glömt plånboken där, kunde bara hoppas att någon kanske hittat? Lämnat in?

Det blev sena samtal till polis, körkortsregister och bank. Detta parat med stor irritation: så onödigt! Att bli av med SL-kort, frimärken, förhandsbetalda luncher, läkarvårdskvitton, kundkort, presentkort på bio … ja jag har antagligen ännu inte kommit på allt som fanns däri, förutom kontanterna då förstås.

Den där irritationen sitter i. Visst, jag vet att jag kan slarva med mina tillhörigheter ibland, men jag har skärpt mig, inte minst sedan en väninna blev snodd på sin plånbok mitt på Norrmalmstorg – ja, jag påstår alltså inte att ficktjuveri bara inträffar i Göteborg …

Och så kan jag tänka att om tjuven vore lite lite mänsklig skulle han (eller hon) kunna ta kontanterna men sedan lägga själva plånboken med allt det personliga i en brevlåda eller rent av lämna in den som hittegods. För mina privata lappar, de går garanterat inte att använda till något, saknar totalt värde för andra!

Ett trist slut på en bra utflykt blev det alltså. Men det är ju trots allt en världslig sak, som Karlsson på Taket brukade säga i Astrid Lindgrens härliga historia.

Väl hemkommen får jag beskedet att ännu en nära bekant drabbats av ”the big C”. Trist, milt uttryckt.

Så vad är då en förkommen plånbok, om än inköpt i London och trevligt blommig?

Trist, visst, men ingenting, absolut ingenting att orda om.

Nu gjorde jag det ändå. Som värsta gnälltanten. Förlåt.

Copyright Klimakteriehäxan

Javisst, Thorsten!

Jag tillhör den folkspillra som inte sitter i soffan sex lördagar i rad, uppslukad av Melodifestivalen. Men nu har det ju varit så mycket snack och skriverier som inte gått att undgå, bland annat om Thorsten Flinck. Vilket mot förmodan gjorde mig nyfiken.

Så i går såg jag till att ha teven på när hans nummer kom: "Jag reser mig igen".

Den var ju bra, ju!

Om jag röstade? Nej. Har aldrig röstat, kommer nog aldrig att rösta.

Vilket inte hindrar att jag skickar ett glatt och erkännsamt "javisst" till Thorsten. Det är skönt med något som sticker ut och som dessutom framförs med vad som verkar som engagemang, även om det är (skickligt) skådespeleri.

Copyright Klimakteriehäxan



Mer om Mello i SvD här, i DN här. Samt förstås på en massa olika sajter som jag inte orkar länka till. Men vill du se numret med Thorsten och Revolutionsorkestern så finns det här ovan - fast då inte i finalversionen, om det nu var någon skillnad?

Valfritt i Veckans fönster

Ja absolut inte en enda liten val är synlig i detta fönster - men man får en glimt av Stockholm, lövlöst och gråbrunt i väntan på våren. Färgklickarna får vi se till att ha inomhus tills vidare.
Och så roade jag mig med att genom att ta ett enda litet steg åt sidan trolla så att två träd plötsligt bara blev ett. Erbjuder alternativ för trädkramare, helt enkelt! Fast då är väl alltid två bättre än ett, förstås ...

Den här veckan kan du alltså bereda dig på överraskningar när du klickar dig vidare till Veckans fönster eftersom temat denna gång är VALFRITT.

Copyright Klimakteriehäxan

Lill-Babs - som ett brev på posten

Jag skulle bara posta ett brev i all enkelhet. Men hittade naturligtvis inget frimärke. Ber tjejen i pressbyråkassan om ett litet häfte med tio förklistrade små märken, av vilka ett genast ska föra mitt kuverterade budskap genom landet.

-Snygga märken ska det vara, vad har du att erbjuda? frågar jag, med vårblommor i åtanke eller kanske något exempel på djärv svensk design eller så.
-Du får Lill-Babs, det duger väl? svarar hon.
Häpen tar jag emot kartan och lämnar över 60 spänn.

Vad fick jag då för pengarna? Jo, Barbro Svensson i egen hög person, på en bild från fordom, fast i frimärksformat kom den i januari. Hon står där vid en mikrofon och ser glad ut och jag kan nästan höra ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran?” eller möjligen ”En tuff brud i lyxförpackning”. Minns också att den där förpackningen kunde vara en ”itsy-bitsy-teenie-weenie-yellow-polka-dot-bikini”.

Lill-Babs får visserligen dela frimärkskartan med några allmänna bilder på svenskt folkparksliv, sådant som väl knappast finns längre, men som somliga av oss minns, med blandade dofter av öl, tallbarr och billigt rakvatten eller lika billig parfym. Man erbjuds tombolahjul att pröva en sorts lycka vid och dansgolv för test av annan sorts lycka.

Det är inte vem som helst som förunnas äran att bli ett frimärke. Först kommer kung och drottning. Och i år kom alltså turen till den svenska schlagerns drottning. Fast det gamla hederliga skämtet om att postens kunder får slicka henne i rumpan, det funkar inte längre. Moderna frimärken är ju självhäftande.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem äger vad?

Vad betyder det att äga? Självklart, kan man tycka. Du äger något du köpt, fått eller ärvt. Det fanns till och med en tid när ”lägenhetsägare” ganska flitigt förekom som titel i landsortstidningens dödsnotiser, bredvid det mer etablerade ”hemmansägare”. Utan tvekan var det fint att kunna visa att man faktiskt ägde något , och då helst något värdefullt.

Så småningom klev ordet in i kanslisvenskan. Plötsligt ägde någon en fråga. Skulle det då betyda att ingen annan fick lägga sig i? Det är oklart för mig, men inte verkar det vara enbart positivt att äga just en fråga, eftersom de frågor det handlar om antagligen är tämligen infekterade.

Men i modernt språkbruk har ägandet fått en helt ny betydelse. Jag tror att det hela bygger på hur man på engelska talar om att något ”rules”, regerar. Fast ordet regera känns onödigt långt med sina tre stavelser. Då har man glidit över på korta äga. "Du äger, pappa!" ropade en liten tjej som tävlade med sin familj i teve nyligen. Och hon upprepade det, flera gånger. Dessutom är hon långt ifrån ensam om att säga så där, det har jag snappat upp.

Vad äger då jag? Eftersom jag är en språkpolis med ganska snäva förnyelsetendenser håller jag mig fortfarande till det jag fått, köpt eller ärvt. Nutidens variant på ägande känns fel. Det är väl inte mitt bord, helt enkelt. Jag äger det alltså inte ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstemat är FLYTANDE

Vem har bestämt att bara barn får ha badanka?

Ingen, eller hur?

Jag har en. Det är inte bara en kul pippi som flyter även om den inte är simkunnig. Min badanka är faktiskt också en radio. Även om det vore en överdrift att påstå att jag lyssnat på den särskilt ofta. Kan nämligen tycka att tystnad är perfekt sällskap om och när jag får tid och ro att sänka ner mig i karet. Idag fick ankan nöja sig med en simtur i handfatet, för bildens skull ...

Min radioanka är en rolig present jag fått av Dottern, som är bekant med min faiblesse för fåglar i olika former.

Och när nu veckans tisdagstema blev FLYTANDE tyckte jag att den passade bra.

Fler saker som flyter - eller är kanske gränsen flytande, vad vet jag? - finner du denna väg.

Copyright Klimakteriehäxan  

Vad heter du då lilla vän?

Den har väl lagt sig nu, den värsta chocken. 

Naturligtvis kan en liten flicka heta Estelle. Historien upprepar sig, även om inte den kungliga gör det i just det här fallet: ett nyfött barn förses med den etikett som kommer att sitta för evigt fastklistrad. Namnlappen. 

Rätt som det är föds en liten ny medborgare och diskussionen, som ofta börjat på ett tidigt stadium, tar fart på allvar: är detta en liten Sten? Eller ser han snarare ut att heta Tyrone? Allan? Yngve? Elvis? Det skulle också kunna poppa upp en liten Stig, en Urban eller varför inte en Sune, lillebror till Jan-Christer. I min skola fanns brödraparet Norvy och Jorry! För egen del har jag i åratal gjort reklam för dubbelnamnet Kurt-Sixten, som jag anser oslagbart, men ingen har nappat – hittills. Pojkarna har helt enkelt klarat sig. (Ja, Sonen också, lite folkvett besitter jag ju trots allt!)

Ett flickebarn skulle kunna drabbas av att få heta Siv livet ut. Liv vore bättre – eller varför inte Lavida, som min farmor hade som andra namn? Jag tyckte det var synnerligen konstigt tills jag insåg att det faktiskt var rätt vackert, i alla fall uppdelat som La Vida, för då betyder det livet självt (på spanska) och det ligger det ju någonting i. Barbro är en tungvrickare som var vanligast fram till 50-talet, Marion känns väl numera bara igen från Robin Hood. Courtney och Whitney må vara stjärnor, men knappast någon att döpa sin baby till. 

Men oavsett vad de nyblivna föräldrarna kommit fram till blir reaktionen, med Herman Lindqvists som nästan enda  undantag, densamma när nyheten offentliggörs: Å ett sådant vackert namn! Så passande! Och, i förekommande fall, så ovanligt! 
Sedan, när den lyckliga lilla familjen lämnats åt sig själv, kryper den sanna meningen fram: Hu så hemskt! Hur tänker dom? Vilket öde att heta så! Inte går det väl på något annat språk heller! Går inte att stava, måste bokstaveras ända från BVC och uppåt! Vad är det för fel på William eller Alice (som de flesta valde 2011)?  

Någonstans vill väl alla föräldrar att barn ska få ett namn som inte bara passar ihop med kynne och efternamn, det ska också gärna vara lite speciellt, eget. Som tänket bakom Estelle, kanske. Och nog ska väl mamma och pappa få bestämma, utan inblandning från omvärlden!

I dagens tidning står det att Skatteverket (som är ansvarig myndighet) alltmer sällan säger nej till ovanliga namn. Det har lett till att 1200 flickor och 1000 pojkar har fått helt nya förnamn, som Attrisia, Delafina, Costian och Five. Det finns också minst en svensk(a?) som kommer att på frågan "Vad heter du då lilla vän?" svara Tequila, kanske förutbestämd för jobb på Systembolaget eller möjligen en utlandstjänst i Mexiko.

Fast när en person ville heta Svartjobb blev det trots allt stopp. Det hjälpte föga att det just i det fallet handlade om en vuxen man, som ville byta. Från vad, kan man ju ängsligt undra …

Copyright Klimakteriehäxan 

Citat: Att vara eljest

"När jag var liten tyckte jag det var underligt vilken musik folk lyssnade på och att det fanns människor som inte läste Schopenhauer. Jag kände mig i skolan ofta omgiven av avvikande."

-Författaren Lars Gustafsson i ett samtal med PO Enquist, citerad av SvD:s Kaj Schueler, som satt i publiken. Temat för samtalet var "att vara eljest", vilket de två herrarna - vänner sedan mer än 50 år - båda fann sig vara. Eller är, möjligen? Och jag för min del känner mig i sammanhanget klart avvikande: min musiksmak är långt från exklusiv och Schopenhauer har jag aldrig läst. Ifall någon nu trott det.

Mera njutning

Denna söndag visar sig världen, den på armlängds avstånd, upp sig från sina allra bästa sidor. Så måste man ju tolka det, när årets första krokus står där i rabatten, ett kaxigt uppstickande blått vårtecken mellan några evigt gröna kvistar. Lustigt nog har jag än nu inte sett några snödroppar, som väl annars alltid är det man väntar sig att möta som vårens allra första blommor. Men jag klagar inte. Lite krokus duger mer än bra!

  Copyright Klimakteriehäxan

Njutning

Sitter i solen. Njuter. Strålarna går in genom den glåmiga, vinterbleka huden och skapar värme en bra bit in i kroppen. D-vitaminerna strömmar. Signaler sänds till cellerna: vakna! Sovande pigment slumrar nog ett tag till, men det må vara hänt - det är ju bara mars. Bok, korsord och sudoku har jag inom räckhåll, men inget rör jag.

Har jag dunsat ner i en solstol på ett vårligt Mallorca? Suttit på långflygning för att nå en beach i Karibien? Hamnat på playan på någon Kanarieö? Äntligen lämnat gruppen svenskar-som-märkvärdigt-nog-aldrig-varit-i-Thailand? Begett mig till det exotiska Dubai? Köpt en all-included till Venezuela?

Fel fel fel.

Sitter på balkongen, Södermalm, Stockholm, Sverige. Underbart!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster: Örjan har nog FLYTTAT

Det finns ett litet fönster i vår port där diverse information till de boende sätts upp på stora och små lappar. Jag hade gett upp fotoutmaningen Veckans fönster som skulle vara FLYTTAT. Såg ingen bild på hemväg, har ganska säkert ingen från förr. Då får jag syn på detta!

Ganska säkert har Örjan flyttat, jag har då aldrig stött på honom trots att jag bott här länge och har hygglig koll på mina grannar. Därmed fick jag mot alla odds till ett bidrag till bildkedjan - kolla in fler här!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: Kristina - värd en resa

”Det är en fin föreställning väl värd en resa över Ålands hav.” 
- Svenska Dagbladet

”En mycket vacker, intim och emotionell föreställning. /…/ Explosiv och spännande. /…/  Väl värt en resa till Helsingfors.” 
- Dagens Nyheter 

”En upplevelse för alla sinnen. En uppsättning som brinner. Världsklass.” 
- Aftonbladet – som ger högsta betyg, fem plus.

”Den slår direkt i magen.” 
- Expressen 

”Benny Anderssonskt först som sist. Dvs världsklass.” 
- Sveriges Radios Kulturnytt.

Vilka lovord för uppsättningen av "Kristina från Duvemåla" på Svenska Teatern i Helsingfors, med premiär i går! Och vem har bokat resa och biljett, sedan månader tillbaka? Jo JAG! (och en hel del andra kan man förmoda, men ändå ...)

I början av maj bär det av över vattnet till vårt östra grannland! Det blir tredje gången jag ser denna fantastiska musikal, lyssningarna på cd-boxen oräknade. Spännande med nya röster och nya ansikten, med Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musik och text, i regi av Lars Rudolfsson.

Copyright Klimakteriehäxan
Läs hela recensionerna här: i AB, i Expressen, i SvD, i DN och på SR.