Julbordsfrossa

Nu har även jag ätit julbord. På Ikea, 129 kronor med Family-kort. Det var jättegott, jag blev väldigt nöjd och mer än mätt.

Lyxigare (och väldigt mycket dyrare) varianter finns självklart, med ännu fler rätter, vilt, andra tillbehör och tjusigare desserter. Här gavs exempelvis inte lutfisk eller dopp i grytan, men de anrättningarnas popularitet lär dela fler familjer än vår.
Däremot fick man kroppkaka med lingonsylt, en nyhet för mig som jag underligt nog aldrig tror mig ha smakat. Det var ju jättegott – och kanske äter smålänningar som Ingvar Kamprad det till jul?

Att äta julbord är faktiskt en svår konst. Man måste välja, oavsett utbudets storlek. Det är helt ogörligt att smaka på allt. Jag brukar försöka lyda ordern som Sunes pappa delar ut till sin familj i "Sunes jul":
-Ta bara det dyraste!
Men den taktiken håller ju inte. Frestelsen måste exempelvis alltid testas.

Hur ser en frestelse ut? Väldigt olika, faktiskt.
Heter den Jansson (och det gör den på julbuffén) är den vackert gyllenbrun på ytan. Så ska det vara lagom med sälta, lagom mycket grädde ... lagom allting. Ändå är det min erfarenhet att två frestelser aldrig blir lika, hur lika man än anser sig göra dem.

Sill kan man ju äta när som helst, men det hör verkligen till julbordets fröjder. Ägghalvor är onödigt att fylla krävan med såvitt de inte kröns av riktig löjrom och färska räkor. Den obligatoriska skinkan kräver rödkål och Slotts originalsenap. Glöm skånsk, fransk och alla andra varianter!

Köttbullarna ska helst vara hemgjorda, prinskorven av bästa kvalitet. Leverpastej eller finare patéer sällskapar med olika stora gurkor, kalvsylta passar bra ihop med rödbetorna, men pressyltans vita fettlager tittar jag inte ens på. Grönkål, kanske gräddstuvad, är åtminstone i mitt liv ett sent nytillskott
Och så är det laxen. Rökt, inkokt, gravad passar lika bra men jag orkar bara med en sort och då får det bli den gravade.

Rätt som det är har man hamnat vid osten och då är steget till dessertbordet inte långt. Klarar du av en portion Ris a la Malta? Det gör inte jag. På Ikea fick man också ostkaka med grädde och jordgubbssylt, det klämde jag i mig. Annars är det ju kaffe och pepparkaka som är ett måste. Kanske en mandarin eller ett äpple på toppen.

Någon gång, i elegantare sammanhang, minns jag att vi frossade i efterrätter som lakritsshots och finchoklad, kanderade mandlar och lyxmarsipan. Som tur är händer det inte ofta.

En kollega stönade på jobbet härom dagen att hon var sprickfärdig efter sitt tredje avklarade julbord. Faktum är att det är mer än jag är intresserad av, nöjer mig absolut med ett. Mycket av julmaten är gott, men allt på en gång resulterar bara i frosseri, lätt illamående och tydliga ångestkänslor som kan övergå i renaa frossan: varför tryckte jag i mig allt det där?

Alltså visar det sig än en gång att jag är en löjligt nöjd Ikea-kund (obs: gratis reklam!). Ändå var jag så mätt att jag inte åt någonting alls på kvällen!
Man kan äta deras julbord till och med den 23 december så du hinner, du också. Sedan får vi duka upp hemma efter eget sinne, bästa förmåga och familjens preferenser.
Smaklig måltid!

Copyright Klimakteriehäxan

Grantankar

De är här nu, granförsäljarna. Ja, en del av dem har varit i farten riktigt länge. Och julsugna spekulanter står och vrider på avhuggna toppar och späda unggranar: är den för hög? för vid? för gles? Eller är den rent av alldeles perfekt?

Nja, perfekt är den väl sällan, om man inte gör som med den så kallade Stenbecks-granen på Skeppsbron i Stockholm. Den sätts upp som en naken stam och sedan kommer de tillfixade grenarna på plats, i symmetrisk ordning, för den suveräna granformen så som Walt Disney och Musse Pigg vant oss vid att den ska se ut. Fast det finns ju en genväg. Plastgran heter den. Och periodvis har man argumenterat att /..../

Läs hela texten om hur man ska tänka när man väljer julgran på News55, sajten för dig som vill hänga med men slippa tramset!

Och vill du inte ha en stor gran, vare sig äkta eller konstgjord, kanske en som du viker i papper är ett alternativ? Kolla videon så får du se hur man gör!



Copyright Klimakteriehäxan - video från Panduro hobby

Nu är det (nästan) jul igen!

Det känns nästan som en plikt att ta ett varv och kolla in julskyltningen hos Det Stora Varuhuset på Hamngatan i Stockholm. De stora fönstren och deras innehåll är en pålitlig publikmagnet så här års, när drömmar och önskningar exponeras. Men alla har ju inte vägarna förbi, så jag gör som jag brukar: bjuder på en fönstertitt lagom till jul!

Kanske kan man påstå att det finns flera teman i år. Ätbart är i så fall ett: massor med godis, rosa tuggummi, berg av popcorn, pepparkakshus. I några fönster speglas svunna tider med typiska miljöer och inredningsdetaljer som minnesgoda känner igen från förr. Tomtar? Förekommer glest.

Men naturligtvis verkar de flesta barnen som jag ser intressera sig mest för det enorma dockhuset, inrett i flera våningar med mycket smått och gott. Jag trodde nog att dockhus också tillhörde tidigare decennier, utkonkurrerade av mobiler och läsplattor, men kanske har jag fel på den punkten? Kan minnas att jag själv drömde om ett dockhus men hade inget. Det gick ju bra ändå, som tur är ...

Hungrig drake på väg att kasta sig över julgotterna.

Matglädje? 

Tugga bör man annars ...

Hommage till en annan turistattraktion. 

"Hemma hos" från 50/60-tal.

Vad vore julskyltningen utan några gosedjur?

Julens färg kan också vara bubbelgumsrosa!

Och om du inte kan se dig mätt (sic!) på bilderna i det här formatet vet du förstås att du ser dem större via ett litet klick!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema KALL

Det var årets hittills kallaste dag när Dottern och jag i fredags åkte mot Hadelands glasbruk några mil nordväst om Oslo. Stället var väl värt ett besök – men vägen dit (och tillbaka) var kanske utflyktens allra bästa behållning. Så vackert! Fast kyligt.

Den värsta vinterkylan har vi förstås inte mött ännu, varken i Stockholm eller i Oslo-trakten. Men ett vykort i kalla färgtoner över Randsfjorden kan väl ändå passa när tisdagstemat är KALL.

Copyright Klimakteriehäxan

LED milda ljus

Den har varit med mig sen min allra första egna bostad, elljusstaken från Åviken som var en present från mamma och pappa. Självklart skulle jag ha en elstake, det hade ju alla!

Det var en sorts revolution om än i det lilla formatet när Oscar Andersson på 30-talets mitt fick idén att ersätta sju stearinljus med delar av en kasserad elektrisk julgransbelysning. Sedan dess är elstaken ett designobjekt vars utseende förändrats genom decennierna, men som alltid finns med i advents- och juletid, när vi behöver allt extra ljus vi kan få.

Till Lucia tar jag fram den. Orkidéerna får maka på sig, adventsstjärnan får tåla lite konkurrens. Fast i år inträffade en liten malör. Jag tappade en glödlampa i golvet och vips, så var jag utan fungerande elstake.

Men nu lyser den igen. Och inte bara det: nu lyser den på ett mycket miljövänligare sätt. För visst hade man likadana glödlampor i elbutiken. Dock endast LED-lampor. Alltså fick jag ersätta alla sju för att det skulle lysa igen, vilket kändes helt rätt och som en klok investering. Fick mig också att tänka på en gammal psalm:
Led milda ljus, i dunkel dimfylld värld
Led du mig fram Mörk natten är, långt från mitt hem min färd
Led du mig fram Styr du min fot. 
Min fjärran framtids stig jag vill ej se, ett steg är nog för mig

Fast dagens LED betyder Light Emitting Diode och det var väl inte riktigt det psalmisten hade i åtanke.

Copyright Klimakteriehäxan

Klappar valda med hjärtat

Det pågår en klappjakt där ute, inte sant?
Önskelistorna kan vara långa som en roman eller kortare än en haiku. Oavsett vilket kan det vara svårt att hitta rätt, att få till de där paketen som gör mottagaren glad.

En sak är säker: det är inte prislappen som avgör. Extra tydligt blir det när det handlar om presenter som barn ger till vuxna, komplement till de egenhändigt tillverkade teckningarna, broderierna och pärlplattorna som alla föräldrar föräras.

I huset i Barndoms-landet har i alla år en liten porslinsfigur stått. Den är kanske sju-åtta centimeter hög. "IMPORT" står det i botten, det är allt man får veta om föremålets proveniens.

Prylen visar en storögd kattunge som sitter på en (väldigt liten om man betänker proportionerna) karmstol. Det är jag som har köpt den. Antagligen ett av mitt livs första inköp, jag var kanske fem.
Jag har inget eget minne av detta, men har fått berättat för mig hur det gick till.

Vi var på besök i Arvika, min mamma och jag. Och jag hade fått en peng av pappa för att köpa en present till henne – till födelsedag eller julklapp, det kan kvitta, det var mot slutet av året och hon fyllde år i december.

Kyrkogatan fram travade vi, tittade i skyltfönstren, handlade väl ett och annat. Så kom vi till en butik som sålde nästan allt ett hem behöver, under etiketten "bosättningsaffär"! Där fastnade jag. Befallde mamma att stanna på trottoaren, medan jag gick in och köpte den där porslinsfiguren som stod i skylten och som jag fattade kärlek till vid första ögonkastet.

Fåtöljkatten har stått framme i alla år sedan dess. Ett och annat höjt ögonbryn har den frammanat. Men den försvarade sin plats: barnets första egenhändigt utvalda och inhandlade gåva till mamma. Då behövs varken designernamn, firmastämpel eller imponerande prislapp. Nu när min mamma inte längre finns har jag tagit hand om kissen, ett kärt arv.

Ungefär fyrtio år senare händer samma sak mig. Dottern (kanske 4 år gammal) har, mycket bestämt, pekat ut vad hon vill ge sin mamma i julklapp. Maken lyder och betalar. Det var inte någon särskilt kännbar utgift ...

Jag får en nåldyna med sex små människor i ring som famnar kudden där knappnålarna ska sitta. De har "hårpiskor" av garn och är, naturligtvis, bedårande. Står framme i min närhet i alla dagar sedan dess och kommer att stå där tills ingen minns hur de kommit in i vårt hem. Nåldynan är helt anonym, men är sannolikt designad långt utanför Sveriges gränser.

För den som behöver tröst i julruschen kan det vara skönt att veta, att det är verkligen inte det dyra, exklusiva på önskelistan, det som kostar skjortan, som spiksäkert blir presenten mottagaren minns resten av livet och med glädje vilar ögonen på så gott som varje dag. Dock gäller ett krav: klappen ska vara vald med hjärtat!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRIST

Trista saker försöker vi väl gärna låta bli att tänka på, i den mån de går att peta åt sidan. Men idag är tisdagstemat TRIST och då blir man ju tvungen ...

Det är faktiskt trist att behöva bära in allting från balkongen och trycka in det i lägenheten. Allt för att man ska reparera några skavanker på fasaden. Säkert nödvändigt, men nu trängs bland annat tomma balkonglådor och krukor, soffa, bord, stol, torkställning, vattenkanna och det som skulle vara övervintrande växter i ett rum som alltså inte går att använda till någonting annat.

Visst, vi talar om ett i-landsproblem. Jag har ju ändå en balkong. Jag har ju trots allt någonstans att stuva in prylarna. Och får ju fortfarande plats med mig själv. Så oändligt mycket tristare saker det finns att uppehålla sig vid här i världen. Trista på riktigt, alltså.
Men nu skulle jag förstås ha en bild till tisdagstemat också ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om föräldraskap på 60-talet

"Vi var barn av 60-talet och hade fått en relativt fri fostran. Man skulle vara hel och ren, tacka för maten och inte röka hasch. Sedan fick man klara sig bäst man ville, typ."

-Catia Hultquist tittar i backspegeln i en krönika i Dagens Nyheters kulturdel i dag. Jag är visserligen äldre än hon, men känner igen mig ändå. En bra sammanfattning, helt enkelt. Det har väl aldrig varit enkelt att hantera föräldrarollen? Och kanske inte att vara barn heller ...

Mitt i miljön fast långt från Paris ...

Det pågår en internationell klimatkonferens i Paris. Man vill få oss att tro att det går att hitta lösningar för framtiden, lösningar som tillåter välfärd i hög grad, men välfärd som inte gnager så mycket på naturresurserna och släpper ut mindre elände i atmosfären.

Kommer de ditresta experterna och politikerna att lyckas? Kommer de att kunna enas om någonting över huvud taget, mer än att enighet behövs och att det, faktiskt, är bråttom? USA:s president Barack Obama, som alltid välformulerad, konstaterar att vi som är vuxna i dag, vi representerar den första generationen som märker hur klimatet  förändras – och vi är den sista som kan göra någonting åt det.

Vad gör vi då åt saken, i vår vardag, i köket, på jobbet, i trafiken, i skolan?

Jovisst, vi ...

Läs hela texten på News55, sajten för dig som vill hänga med men slippa tramset! Alla knatar vi ju omkring i den där miljön som hotas av så många faror. Kul om du kommenterar och delar/länkar vidare! 

Sol, grönska, vatten, luft - värt att värna!

Copyright Klimakteriehäxan

Övning ger färdighet – lördagstema

Att övning ger färdighet, det är en gammal sanning som är svår att säga emot. Men hur avancerad den där färdigheten blir, det är ett synnerligen relativt begrepp.
Jag vet vad jag talar om.

Bevisen finns kvar i huset i Barndomslandet. Där har jag hängt upp den gamla vackra, bukiga, mandolinen, troligen gjort i Italien. Skolstart skulle också medföra påbörjad musikutbildning. Man fick välja mellan blockflöjt och mandolin, och blockflöjt hade vi ingen, medan farfar sjökaptenen hade hemfört stränginstrumentet från någon av sina resor på de sju haven. Alltså blev det mandolin.

Det var bara det att ingen annan hade en så gammal modell som jag. De nya var platta och, tyckte ju jag då, mycket finare. Enda moderna sak jag medförde till spellektionerna var ett nyinköpt plektrum, gjort i färgglad, strimmig plast.

Jag kom till "Guter Mond, Du gehst saa stille" och tremolerade frenetiskt medan fingertopparna sved. Men så snart chansen uppstod lade jag ifrån mig mandolinen och tog aldrig upp den igen. För då hade jag hamnat framför pianot.

Möjligen passade jag aningen bättre vid klaviaturen, men någon riktig kärlek uppstod aldrig mellan oss. Visst, jag tog mig hyggligt igenom "Für Elise" och "Heinzelmännchens Wachtparade" (varför hette så många låtar något på tyska?) och gillade uppriktigt Edward Elgars "Salut d´amour" (se där, en fransk titel!). När en kompis sjöng "Aftonklockorna" stod jag för ackompanjemanget, men vi fastnade hela tiden, båda två, på "fååågelmor sin viiinge brer att höööken hennes barn ej ser", till åhörarnas (högst begripliga) irritation.

Många år senare påstod min mamma att musiklärare Samuelsson hade yttrat sig väldigt positivt om mina framsteg vid flygeln. Han sa aldrig något till mig, inte hon heller vad jag kan minnas, och jag är inte säker på att det hade gjort någon skillnad.

Nu har jag något kort ögonblick tänkt att ett pensionärsliv eventuellt skulle kunna rymma någon stund med gamla noter och nyvunnen energi. Någonstans finns drömmen om att lekande lätt ta ut en vacker melodi (utan noter!), rätt ackord, perfekt rytm, smittande ... Men ögonblicket passerar blixtsnabbt. Även om övning säkert ger färdighet långt upp i åren, oavsett tävlingsgren.

Kan inte låta bli att tänka på Ingmar Stenmarks svar på en reporters fråga om hans framgångar berodde på tur eller på träning.
-Det konstiga är, sa skidesset, att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Ett annat sätt att uttrycka faktum: övning ger färdighet.

Noterna finns kvar - från Pianospelets ABC till Evert Taube! 

Copyright Klimakteriehäxan

Det är  Anna Noton Music som bestämmer lördagstemat för årets sista månad. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas lördagstema ÖVNING GER FÄRDIGHET är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan - hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

CITAT om flickors (självklara) värde

"Genom de höga flyktingtalen pågår en maskulinisering av Sverige som vi måste uppmärksamma. Många flyktingar kommer från kulturer där flickor och kvinnor inte räknas och det är självklart för dem att det ska vara så. Om de här pojkarna ska kunna integreras i och förstå det svenska samhället måste de få utbildning inte bara i svenska utan också i demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet så att det blir självklart för dem att flickor är lika värdefulla som pojkar."

-Birgitta Wistrand, bland mycket annat genusforskare och hedersledamot av Fredrika Bremer-förbundet, öppnar via sin text i Svenska Dagbladet i går mina ögon för en viktig aspekt på flyktingströmmarna som jag inte tänkt på. Läs den du också, jag tror att vi är många som förbisett den utmaning vår hittills relativt välutvecklade jämställdhet står inför.

Påslakansmysteriet

Nästan ingen har väl annat i sängen än påslakan nu för tiden (ja, jag bortser alltså från eventuellt sällskap).
De gamla broderade och med handvirkade spetsar försedda ligger oanvända och gulnar, medan vi greppar våra istopps-täcken och byter överdrag med några snabba handgrepp.

Fast hur snabbt går det egentligen numera? Det har hänt något på påslakansmarknaden. Förr i världen fanns två öppningar i sidan i lakanets övre ände. Där stoppade man in händerna, letade upp hörnen på täckets kortsida och drog. Vips var det klart.

Idag letar vi förgäves efter de där lämnade luckorna, som är mysteriskt försvunna. Men moderna påslakansidor är hopsydda hela vägen. Anledningen sägs vara att bland annat Ikea tröttnat på att kunder utomlands kommit tillbaka och klagat på "trasiga sömmar" när de handlat ny bäddtextil.

Nu krävs annan teknik när man ska ha rena sängkläder, nya grepp. Och vi får anpassa oss till den design och standard som gäller internationellt, eftersom svenskar tydligen är de enda som gillar de där hålen, praktiska också när täcket åkt på sniskan inne i lakanet och behöver rättas till. Somliga lär sätta sig och sprätta en glipa i sömmarna i nyinköpta lakan!

Möjligen finns exemplar med "hjälphål" fortfarande hos en del försäljare, men vi köper ju inte ny bäddtextil varje vecka. Det gäller att vårda de gamla hederliga påslakanen, helt enkelt! Årgångslakan, från tiden innan mysteriet slog till!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem meter elefanter

Vi var bland de första svenska charterturisterna som for till Gambia. Vinterbleka och badsugna klev vi av planet i gassande afrikansk sol, till nya dofter, spännande ljud, människor i färgsprakande kläder.

Fyra äventyrslystna var vi. Min kompis Lena och jag delade rum på hotellet som inte var riktigt färdigbyggt. Huvudstaden Banjul hade inte heller särskilt gott om restauranger. Vår kvartett kastade sig ut i omgivningarna, ingen av oss hade varit i närheten av Afrika tidigare.

Det var spännande så gott som hela tiden: vi fastnade med vår hyrda VW i ökensand, vi åt märkliga maträtter vars ingredienser vi inte kunde gissa, vi åkte båt på Gambiafloden och tittade på delfiner, vi såg spår av jätteormar i sanden, vi badade i onödigt häftiga vågor, vi dansade till trummor i kolsvart natt under en otrolig stjärnhimmel.

Och så skulle vi besöka en "typisk gambiansk by" en bit in i landet. Vi skulle sova i hövdingens gästhus. Ja, någon sov säkert, men alldeles säkert är att jag gjorde det inte. Bädden motsvarade inte riktigt mina önskemål. Avklädningen begränsades till att jag tog av mig skorna. På det som gällde som kudde bredde jag ut en egen t-tröja. Sedan låg jag där och stirrade ut i mörkret. Det rasslade och prasslade, palmblad vispade om nattluften där utanför.

Allt föreföll ändå lugnt. Tills något sprang över min nakna fot. Illtjutet jag upphävde skulle ha gjort Alfred Hitchcock förtjust. Upp for jag som en raket. Ner föll moskitnätet och förvandlade mig till en dammig mumie. Panik!

På något sätt lyckades jag befria mig från nätet jag fångats i. Valde att gå ut i det fria. Så småningom kom gryningen, tuppar började gala, folk vaknade och hälsade på den extremt morgontidiga turisten som satt stelt uppkrupen på en sten. Jag tackade min lyckliga stjärna att vi inte hade planerat att stanna två nätter i byn ...

Tillbaka i huvudstaden fanns möjligheter att ägna sig åt något annat som både Lena och jag gillade: shopping. På marknaden fanns massor med härligt lokalt hantverk: trä, metall, läder, textil. Vi fastnade för batiken. Det blev klänningar, kjolar, blusar, shorts – allt gick att få uppsytt för en billig slant.

Då mötte jag elefantflocken. Visste inte vad jag skulle ha den till, bara att jag ville ha den. Kvinnan i marknadsståndet vägrade dela det långa bomullssjoket. OK, sa jag, och elefanterna fick resa till Sverige med mig.

Det har gått ungefär 45 år sedan dess och ingenting har hänt med det där tyget. Förrän nu.
Jag har sedan några timmar tillbaka ett draperi (hur kan det vara så svårt att få till två lika långa raka bitar, jag bara undrar?) där de afrikanska bestarna stormar fram.

Några riktiga elefanter såg vi förstås aldrig i Gambia, de lär ha utrotats där på 1800-talet, men jag är nöjd med utfallet av min storviltsjakt: fem meter gula och vita elefanter på blåsvart botten, med många små skillnader mellan de hundratals individerna i flocken. Hantverk att bli glad av och som dessutom påminner om en minnesvärd resa, så många år efteråt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: FRÅN OVAN

Det var drygt två år sedan. Jag sitter i ett flygplan som är på väg att landa. Rutten går över Södermalm, vädret är klart. Spanar intresserat ut över stadsbilden, vattnet, grönskan, järnvägen, all trafik. Då ser jag! Vi flyger rakt över huset jag bor i!
Tänk att jag hann få upp kameran!

Vi är cirka 1200 personer som bor i de här 60-talshusen i speciell design, ritade av arkitekten Åke Ahlström. På den här marken låg förr Tanto sockerbruk. Som en följd av det finns här fortfarande en gata som heter Sockerbruksgränd, och den stora allmänna lekplatsen heter Sockerskålen. Och Cyrillus Johanssons bro till Årsta holmar, ett statligt och ståtligt byggnadsminne, ser vi från våra fönster.

Min "flygbild" kom väl till pass denna dag när tisdagstemat är FRÅN OVAN. Klicka på den här länken för fler företeelser ur von oben-perspektiv!

Copyright Klimakteriehäxan

Lennart Hellsing – en modig ordbrukare

Tänk att inte förrän han är död inser jag hur mycket han har påverkat mig. Dig. Oss.

Lennart Hellsing debuterade 1945 och har sedan dess skapat ett drygt hundratal böcker. Han har blivit tonsatt, iscensatt och någon gång ifrågasatt, men mest hyllad – fast Alma-priset hann han aldrig få, trots sin enorma och fantastiska produktion och sin höga ålder (han blev 96).

För oss som så att säga är födda på svenska och har växt upp från 40-talets mitt ända till i dag har han i alla fall varit en högst betydande person. Jag tror att hans stora,viktiga insats har handlat om ett högst personligt och modigt ordbruk.

Vem skulle annars ha fått barn att redan före skolåldern anamma ord som mazurka, palsternacka, spektakel, paprika och vitamin? /.../

Läs hela min fundering kring den legendariske Lennart Hellsing, barn och läsning på News 55, sajten för dig som vill hänga med men slippa tramset. Kommentera gärna, dela ännu hellre!

Copyright Klimakteriehäxan