Över hundra – men håller än!

Den kom precis före förra sekelskiftet, boken om John Hall, en gång Göteborgs mäktigaste man, stadens rikaste köpman och en karl med en historia som verkligen tålde att berättas. Det var Sophie Elkan som tog sig an uppgiften. Hon var känd för att hon syntes vid Selma Lagerlöfs sida, reskamrat, väninna, kollega om än i skymundan av den hyllade Selma. Men det visade sig att Sophie kunde skriva alldeles själv också, minsann.

Ändå har det nog för många mer än mig varit så att man läst mycket OM Sophie, men ingenting AV. Så plötsligt en dag stod den i bokhandelns hylla, pocketen. "John Hall" publicerades första gången 1899. Då var författarinnan bara 28 år. Och huvudpersonen hade varit död i nästan hundra år.

Jag köpte den på direkten, gick hem och läste – och blev inte besviken. Det är en portion historia och ett fascinerande livsöde, visserligen i romanform, men ändå med starka dokumentära inslag. John Hall kom från en skotsk släkt och var alltså ingen "urgöteborgare" men han var en affärsbegåvning och byggde sig ett eget palats, Gunnebo slott. Historien om honom håller än, du kommer inte att ångra om du skänker den några timmar i bekvämaste läsfåtöljen!

En annan bok med över hundraårig historia är Edgar Rice Burroughs berättelse om Tarzan. Nej, rynka inte på näsan! Strunta i de vulgariserade varianterna, läs den i ursprungsversionen, gärna på originalspråket, och låt Lord Greystoke bli din vän! Underbar berättelse! Första boken om "The Lord of the Apes" kom 1912.

Samma år kom en annan av mina absoluta favoriter ut: Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken". Kanske den allra bästa kärleksromanen? Och så är det väl lite elakt att bara plocka upp Sophie Elkan utan att låta den kära Selma hänga med. Bara att hugga en titel i högen. Vad sägs om "Kejsaren av Portugallien"? Det kan vara den jag gillar allra mest. Publicerades första gången 1914.

Se där har ni svaret på denna fredags bokbloggsjerka. Det gäller att skriva om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd.
Fler hundraåringar som håller än (och oändligt mycket bättre än den som klev ut genom fönstret och försvann) hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

Passion i biosalongen

Det finns just nu på SF-repertoaren en film som alldeles för få människor kommer att gå och se. Den heter "Our last tango", vilket i sig är idiotiskt, eftersom filmen är tysk och allt som sägs är på spanska. Men ändå.
Wim Wenders, mångfaldigt prisbelönt tysk filmskapare, har producerat och denna gång har han förflyttat sig till Buenos Aires.

I grund och botten är det en kärlekshistorias uppgång och fall vi får följa. Det är dokumentärt, det är "på riktigt"! Huvudpersonerna, de legendariska dansarna Maria Nieves Rego och Juan Carlos Copes, är med och berättar, ur sina skilda perspektiv. De var 14 och 17 när de möttes. I dag är de 80 och 83 år gamla. Tillsammans utgjorde de i nästan ett halvsekel världens mest framträdande tangopar. Nu kan hon inte dansa mera. Han fortsätter, fast med sina vuxna döttrar som partners. Och den gamla relationen är förbi, för alltid. Men deras kärlek till tangon lever.

Från början uppstod passion. De gifte sig till och med, men "på amerikanska", i Las Vegas. Maria tyckte det var ett verkligt bröllop, Juan tog lättare på saken. En vacker dag ganska många år senare fick Maria veta att Juan hade barn med en annan kvinna. Hon hade inte en aning, trots att de ofta bråkade dansade de fortfarande med samma glöd, tätt ihop, med de heta känslorna väl synliga för publiken, även om de dolde irritationen.

Deras dramatiska historia berättas alltså dels av dem själva, dels genom unga dansare som agerar i deras ställe. Men dessutom finns massor av dokumentärt material, megakändisar som de var filmades de ideligen under sina shower. De bildade skola, de smäktande tonerna och de häftiga turerna på dansgolvet ligger nära många argentinares hjärta. Nära mitt också ...

Det är inte bara vackert, det är sorgligt samtidigt. Maria önskar att Juan kunde fortsätta att vara hennes vän. Juans fru, 20 år yngre än sin man, ställde ultimatum, kontakten bröts. Fast då var de ändå ständigt i luven på varandra, även om Maria nog (det tror vi i salongen) inget hellre önskat än att de skulle åldrats tillsammans. Likaså sörjer hon att hon aldrig fick egna barn, en sorg hon inte vill berätta särskilt mycket om.

Kanske kan filmen bara ses i storstäderna. Och det är förmodligen bråttom, risken att den tas bort från biograferna snabbt är stor. Men den borde gå att få tag i var man än befinner sig. Gillar du tango, gillar du en riktig kärlekshistoria? Se filmen! Nu har jag förstås redan avslöjat att den inte får ett lyckligt slut, men det är ju en dokumentär. Och många sanna historier slutar förvisso inte i evig harmoni.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema GENOM

Papaya är en gudagåva. Så vansinnigt god! Vacker att se på dessutom. Full av vitaminer. Fantastisk till frukost, till dessert, till mellanmål, i stället för godis. För när det handlar om papaya, då stämmer uttalandet att "frukt är godis".

Men det räcker inte med att köpa bara en papaya från disken för exotiska frukter. Man måste köpa lime också. För först när man pressat limesaft över det mogna gulrosa papayaköttet kommer det helt till sin rätt! Utan den kontrasten saknas något, det blir pricken över i.

Det är alltså genom limefruktens blandning med papayan som härligheten exploderar i munnen, får smaklökarna att dansa och minnet av de där skojiga träden som ser ut som jättestora rakborstar väcks, i ett klimat långt från Södermalms. Ibland är papayorna stora som pumpor, ibland är de som den på min tallrik, kanske 15 centimeter lång. Oavsett storlek njutbar in till sista millimetern!

Veckans tisdagstema är GENOM, gott folk. Nu ska jag skeda i mig min halva papaya, som enligt etiketten skördats på Kanarieöarna. Andra varianter på GENOM hittar du till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan 

En het, skälvande och skräckfylld påsk

Det blev en stillsam påskhelg. Gott så.
Fast jag minns andra när det gått betydligt livligare till.
Ta till exempel den där gången när vi, ett gäng svenskar, samlades för påskfirande i ett hyrt hus vid havet i Costa Rica.

Det gick verkligen ingen nöd på oss. Vi hade pool, vi köpte nyplockad mogen mango på marknaden, vi hade Janssons frestelse och solen sken. Luften var varm, riktigt varm. Ett av husets rum hade luftkonditionering. Vem skulle sova där? Åtminstone jag hade gärna gjort det, jag älskar svala nätter. Men det beslutades i demokratisk ordning att den familj som hade minsta barnet skulle ha den bekvämligheten. Singeltjejer som jag var chanslösa.

Vi hällde ut oss i solstolar vid poolkanten, smuttade på något med is i glasen och saknade vare sig flygande kärringar eller tyska harar. Då bjöds vi på en rejäl överraskning. Marken började skaka, poolen sprack och upp vid dess kant kom den iguana som vi hade fått veta bodde därunder. Det var helt enkelt jordbävning.

Nu höll inte skalvet på särskilt länge, även om man kan uppfatta de där skakningarna som mycket mer långdragna än de är. Skadorna blev inte omfattande heller, huset höll så vitt vi kunde se. Lite värre effekt hade rörelserna i jordskorpan på bebyggelse i andra delar av landet, men ändå inte riktigt allvarligt.

Man kunde pusta ut, iguanan försvann ut i trädgården, vattennivån i poolen sjönk bara lite. Efterskalven var knappt märkbara. Snart blev det tropiskt kolmörker och så småningom läggdags. Jag skulle sova på en madrass på golvet i vardagsrummet. Vilket var en omöjlighet. Svetten lackade ur öppna porer, luften stod stilla, någon hördes snarka. Till slut gav jag upp och gick ut.

Under två palmer fanns en hängmatta. Jag bestämde mig. Hämtade ett lakan, virade in mig i det mot eventuella mygg och intog liggläge. Lyckades somna. Bara för att väckas av mitt eget skräckfilmsvrål, så fullt av fasa att hela Costa Rica borda ha hört det.
Något hade landat mitt på min mage och stirrade på mig med stora blanka ögon. Ett vilddjur! Kanske ett livsfarligt?

När mitt illvrål tog slut hann jag uppfatta att den nyss landade varelsen var en katt, och det är tveksamt vem av oss som egentligen blev mest skrämd: den eller jag. Förmodligen brukade katten sova i den där hängmattan och förstod inte alls hur den kunde vara upptagen.

Katten flydde, jag var klarvaken och kunde bara invänta gryningen. Mina vänner kom upp till frukost, sträckte på sina utvilade lemmar, log "gomorron" och hoppades att jag också sovit gott.
Själv var jag väldigt trött.
Och blev extra irriterad när det visade sig att barnfamiljen inte ens satt på luftkonditioneringen.

Inte rätt katt, förstås. Men den här, som jag mötte förra veckan, ville också konkurrera om min liggplats ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Utsikten kan variera ...

För en vecka sedan fläktades jag av palmer. Kunde doppa tårna i en hyfsat varm pool eller drista mig ner i havet. Njutbara utsikter, båda två, som jag förevigade med min lilla kamera.

Idag njuter jag också, men på en helt annan skala och av en helt annan utsikt. Fortfarande vid vatten, men längs Årstaviken vajar inga palmer. Det går bra ändå för när isen släpper taget om strandkanten vet man att utsikterna till ännu en vår och sommar finns där.

Copyright Klimakteriehäxan

Gift? – ett citat och dubbelt lördagstema

"Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att vara gift."

-Horace Engdahl, nyligen Svenska Akademiens ständige sekreterare med vidhäftande kvalitets- och kulturstämpel, har skrivit boken "Den sista grisen" där man bl a kan läsa denna reflexion. Han och exfrun, tillika litteraturprofessorn och feministkämpen Ebba Witt-Brattström verkar var och en på sitt håll ha bestämt sig för att även om inte äktenskapet var värt att hålla fast vid kan man väl i alla fall försöka slå mynt av sin besvärliga relation medan parterna fortfarande befinner sig i den så kallade offentligheten. Hon har fått bättre recensioner än han ... vad det nu säger om historien? Jag tror att jag avstår från båda versionerna. Men i serien citat som lördagstema tycker jag Horace tanke platsar!

Äggets dag. Jag brukar hitta en honungsmelon att ha i den stora "äggkoppen" men nu fick det bli en papaya ... som tyvärr inte är ätmogen så det får bli bara hönsägg denna påskafton. Och i morgon, gott folk, i morgon har vi sommartid igen! Därmed är jag också med i denna veckas lördagstema som är PÅSK. Pensionären på ön är den som valt tema i mars månad och hos henne hittar du länkarna till fler lördagstema-entusiaster!

Min påskläsning

Också långfredagen är naturligtvis en dag för bokbloggsjerkan. Och frågan Annika vill att vi "jerkar" om i dag är enkel:
Vad läser du i påsk?
Mitt svar denna gång handlar om en enda titel, för jag vet att den bok jag håller på med kommer att räcka över hela helgen. Är ganska precis mitt i nu!

Jag har turen att ha två bokvänner i USA som varje jul förser mig med den läsning de gemensamt enas om varit det gångna årets allra bästa. Och det brukar funka, år efter år!

På så vis hade jag exempelvis läst Colm Toibins "Brooklyn" långt innan den blev film, den visas ju på biograferna just nu. "Snow Flower and the Secret Fan" (Snöblomma och den hemliga solfjädern) av Lisa See hamnade också i mina händer på det sättet – även den blev film, 2011. För att ta ett par, klart läsvärda, exempel.

I julas kom den konstfärdigt inslagna klappen som vanligt. Nu är det en roman "based on a true story", den handlar om den epokgörande socialantropologen Margaret Mead och hennes liv med två (manliga) kollegor i Polynesien. "Euphoria" är titeln och boken, skriven av Lily King, har fått en hel drös med priser.

Det är ett tufft liv de lever, de här äventyrarna som kastar sig ut i det okända och försöker hitta hemligheterna som bara människor långt bort från den så kallade civilisationen känner till. Men det handlar också om konkurrens: vem skriver den vassaste boken om sina upptäckter, vem lyckas få ekonomiskt stöd för fortsatt resande? Hur lika eller olika behandlas män och kvinnor? Och kan man bli lycklig på köpet?

Påskens lässtunder är därmed intecknade. Klicka här och kolla vad andra väljer att sätta näsan i mellan äggmålning, sillfrosseri och lammstekar.
Dessutom skrev jag redan härom dagen om en annan sorts helgläsning, nämligen "påskekrim". Det kan kanske också intressera!
God fortsättning på helgen!

Copyright Klimakteriehäxan

Påsk-igt

Se dig om!
Har du tänkt på att allting i din omgivning har en historia? Den kan vara kort eller lång, rolig eller sorglig, viktig eller fullständigt ointressant. Men den finns där.
Själv har jag den märkliga "gåvan" att jag oftast minns var och hur och varför jag köpt mina ägodelar. Och tycker faktiskt att det förhöjer (affektions)värdet på tillhörigheterna, vilka det vara må.

Ta den här vasen som exempel. Jag har döpt den till "påskvas". Hade hamnat i goda väninnors lag på en billighetsgalleria utanför Falun, Sågmyra. Där fanns det mesta och lite till. Vi gjorde några fynd, fast inget riktigt minnesvärt.

Förrän min blick föll på vasen. Då var saken avgjord: jag hade hittat det jag verkligen behövde! Prislappen sa om jag minns rätt 20 kronor. Väninnorna blev grymt avundsjuka, men det fanns bara ett enda exemplar av denna raritet, i okänd men enligt min åsikt väldigt lyckad design. Och jag såg den först!

Nu är den framplockad i vårljuset och hyser några vita, dubbla tulpaner i sällskap av påskliljor. Den blev också nummer 59 i min serie/samling pippi på fåglar, om någon råkar minnas den. Ingen av dem kan flyga, det har de gemensamt. (Klicka på etiketten pippi här nedan och du träffar allihop!)

GLAD PÅSK på er där ute!
Har du ingen egen påskvas? Ja men njut då av fotot på min!

Copyright Klimakteriehäxan

Rysligt till påsk

I vårt västra grannland finns en påsktradition som inte hittat över gränsen på allvar. Jag tänker på "påskekrim", vanan att se till att alltid ha en deckare till hands när påskhelgen bryter ut. Visst är det kul med en kryddig bov-och-polis-historia emellanåt, men faktum är att jag är inte riktigt lika road nu som förr om åren. Ändå har jag just klarat av ett gäng kriminalromaner under en ledig vecka.

För visst finns det mycket läsvärt i genren ändå, och det dyker upp nya författarnamn – kanske inte alls debutanter, men nya i den meningen att man inte ramlat på dem och deras böcker tidigare.
En sådan är Sofie Sarenbrant som gett ut fem titlar, och jag har lyssnat till den femte under bilåkning. "I stället för dig" heter den och den höll, i 70 mil!

En annan storsäljande skribent är danske Jussi Adler-Olsen som jag hört mycket om men inte stiftat närmare bekantskap med förrän "Marco-effekten" kom i min väg. Den kändes väldigt aktuell och var spännande ända till slutet.

Nästa bok på min lista över nyligen lästa deckare har också sålts i stora upplagor: "Fjällgraven" av Hjorth/Rosenfeldt. Jo visst var det så att man ville veta hur det gick men vägen dit var ganska krokig, med många personer på rollistan. Jag har inte bråttom till nästa av den här framgångsrika duon.

Sist kommer en bok av en författare vars samtliga titlar jag läst: Åsa Larsson, djupt rotad i den svenska fjällvärlden och med en avhoppad advokat, numera åklagare, som en av huvudpersonerna. Kvinna är hon också, ständigt på vippen att hamna i en knipa, mänskligt sett omöjlig att ta sig ur ... men tänk att hon överlever faktiskt i "Ett offer åt Molok" också!

Sedan kan böcker vara spännande utan att vara deckare. Det tyckte jag faktiskt om mina resterande två semesterhistorier också: "Livet efter dig" av Jojo Moyes och "Utan personligt ansvar", Lena Anderssons andra bok om Ester Nilsson och kärleken.

Så om du nu vill ta efter den norska modellen och ägna en del av påskhelgen åt något rysligt i läsväg kanske du fick ett litet tips här?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema NERE

Det är där nere, i blommans mitt, som miraklet finns. Livet, fortplantningen, framtiden. Jag tittar ner i kaktusblomman, perfekt knallgul så här i påsktider, och förundras.

Fast det där var i går. Om jag lyfter blicken i dag är blommorna i solsken fullständigt frånvarande. Det snöar där ute. Vilken skulle kunna få mig att känna mig nere på riktigt, så lämpligt när NERE är veckans tisdagstema. Men så får man ju inte tänka! Tvärtom gläds jag åt att ha tillbringat en vecka i solen, kraftsamling inför den senvinter som antagligen återstår.

Sedan blommar det ju även på våra breddgrader! Håll ut!
Och om du klickar på länken ser du hur andra tänker och plåtar på temat. Väljer du att klicka på bilden ser du kaktusblomman i större format (det är den värd!).

Copyright Klimakteriehäxan

Det finns olika sorters vårtecken!

Röda naglar på fixade fötter, efter vinteruppehållet i strumpor och täta skor. Nyrakade ben. Också en sorts vårtecken. Ni behöver ingen bild, ni vet ju hur det ser ut!
Krokusen och pärlhyacinterna (inomhus dock) hänger med på köpet, kräver ingen extra ansträngning, de är oslagbart vackra ändå ...

Copyright Klimakteriehäxan

När man läser med öronen - del 2

Ljudböcker är en kulturpaketering som intresserar allt fler. Vi är många som uppskattar att någon läser för oss. Ja ljudboken har blivit så gott som oumbärlig, framför allt i bilen men också i solstolen eller rent av i sängen där man bekvämt lyssnar i sin smartphone. En lång utveckling från starten som hjälpmedel för synskadade!

Men det är något underligt med förlagens hantering av de där ljudböckerna. Om nischen är i så stark tillväxt som det verkar borde man verkligen ägna dem mer uppmärksamhet. Tyvärr får vi som lyssnar rätt så snabbt intrycket att ingen, absolut ingen, har engagerat sig i ärendet, förutom den person som fått uppdraget att läsa in texten.

Just nu har jag Patti Smiths ”Just kids” i öronen. En respekterad och erfaren skådespelare vid namn Marika Lagercrantz läser. Hon gör det som det verkar helt utan känsla för historien. Har inte kollat /.../

Läs hela texten i vilken jag låter min irritation över slarvigt producerade ljudböcker komma fram. Du hittar krönikan här, på News55. Kommentera gärna, dela gärna!

Det sägs att ungefär tio procent av all bokförsäljning i Sverige i dag består av ljudböcker, som man köper på CD, som MP3-fil eller laddar ner i datorn/mobilen. Storytel dominerar marknaden. Där funkar det som en prenumeration med 169 kr per månad – just nu prova-på-kampanj med två gratisveckor!

Vad priset beträffar så kostar en ny ljudbok på CD mer än samma text på papper, i den inbundna versionen, och cirka fyra gånger mer än en pocket. Utan tvekan har man som konsument rätt att klaga!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om andra chansen

"Alla mina gamla älskare borde få en andra chans. Med någon annan."

-Mae West (1892-1980) slog an en generös ton ibland ... Hon var en av USA:s stora stjärnor och sexsymboler, sjöng, dansade, skådespelade, skrev manus till film och drama. Hennes karriär höll på i sjuttio år, och hon hann med en hel del karlar på vägen, så kanske var det något gammalt dåligt samvete som låg och gnagde?

Nu får hon i alla fall bidra till serien av citat som bildar lördagstema för ett gäng bloggare vilka du hittar länkarna till här. Trevlig helg!

Alldeles utanför knuten fanns de, vintergäcken som år efter år får en ny chans - och tar den! 

Mera vintergäck fast av annat slag: Om solen mot förmodan inte gör som meteorologerna påstår att den ska, det vill säga skiner, kan man om man befinner sig i Stockholm vistas under klar och grann sol inne på NK. Utrymmet gör för närvarande skäl för sitt namn (Ljusgården). Snyggt, inte sant? 

Copyright Klimakteriehäxan

När man läser med öronen - del 1

Vilken är din favorit när det gäller ljudböcker (bok, uppläsare eller både och)?

Ljudböcker är en bra variant att förlita sig på framför allt under längre resor, i bil, buss eller på flyg och tåg. Det upptäckte jag för rätt många år sedan nu. Inte nog med att vi vuxna var förtjusta, även barnen hängde på.

Första boken jag minns att vi körde i bilens spelare var "Harens år" av Arto Paasilinna, Tomas Laustiola läste. Paasilinna är en väldigt ojämn författare, men den här titeln är underbar och Laustiola perfekt som uttolkare, med sitt finlandssvenska idiom. Den vågar jag rekommendera!

Andäktig tystnad rådde i bilen medan historien berättades för oss. Ungarna, kanske 8 och 10 år, var besvikna när vi kom fram och stängde av. Följande dag när jag undrade om någon, mot förmodan, ville hänga med och handla mat (en tjugo minuters resa) blev svaret en fråga:
-Får vi lyssna på boken då?
Självklart! Och snabbt som blixten satt de i baksätet, med öronen på skaft.

Så bra och fängslande kan ljudböcker faktiskt vara.
Men det kan också finnas anledning till kritik, vilket jag återkommer med i del 2, i helgen ...
För fler tips och tankar om ljudböcker kollar du förstås in Bokbloggsjerkan här. Ny fråga, nya svar varje helg med start på fredag!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagen efter

Då är den avklarad för den här gången, den internationella kvinnodagen. Dagen när flickor, tjejer, damer, tanter, kvinnor i alla format och färger ska lyftas fram på en aldrig tidigare skådad våg av sympati och beundran. Dagen då modebutikerna lockar med specialrabatt och blomsteraffärerna tagit hem extra många rosor. Dagen då våra massmedier slår knut på sig själva för att hitta den bästa ”kvinnovinkeln” att satsa på.

Kvinnodagen har vid det här laget funnits i över 100 år, men under FN:s hatt sedan 1977. Dess syfte är att uppmärksamma bristen på jämställdhet och förbättra kvinnors situation i samhället/världen. För att (det är ju underförstått, men för säkerhets skull!) jämställdheten bör öka och kvinnoförtrycket minska.

Har det fungerat? Naturligtvis har förändringar skett. Men beror det på att man högtidlighållit kvinnodagen? Knappast. Innebörden av kvinnornas egen dag har åtminstone i vår närhet sakta glidit över till ett tillfälle för icke-politiska kärleksbevis, prosaiska ”grattis alla tjejer!”. Medan mycket består oförändrat i andra miljöer, längre bort, där ingen uppmärksammar Dagar med stort D. Flickor könsstympas, gifts bort redan som barn, blir prostituerade för familjeförsörjningens skull eller exporteras som sexslavar. Många hamnar i tungt och farligt arbete som deras kroppar inte tål. Våldtäkt är fortfarande ett vapen som används mot kvinnor. Till exempel.

Här hemma förfasar man sig gärna en dag som denna över bristen på kvinnor i företagens chefsrum. Eller särbehandling av kvinnor i vårdköerna. Att principen lika-lön-för-lika-arbete inte är en självklarhet är obegripligt. Irritation går också att spåra på arbetsmarknaden: flickor är duktiga i skolan och tar så småningom kvalificerade jobb, men då kommer som det verkar per automatik en sänkning av prestige och lön i kvinnodominerade nischer.

Allra vanligast är nog ändå den slentrianmässiga och fullständigt tondöva behandlingen av kaxiga och smarta tjejer som får höra idiotrepliker som ”Hon skulle må bra av lite kuk” eller ”Slappna av lilla gumman, det där begriper du faktiskt inte”. Att "hora" och "fitta" är flitigt använda tilltalsord redan på skolgården är en annan riktigt trist sak.

Den där lilla-gumman-mentaliteten vägrar tydligen försvinna hur många kvinnodagar vi än firar. Även om vi inte rår på könsstymparna eller trafficking-bovarna i fjärran borde vi kunna åstadkomma skillnad här, på vår egen kökstrappa. Men det verkar inte gå särskilt bra. Inte ens i den lilla världen, alltså. Och, handen på hjärtat, det bästa vore ju om vi verkligen kunde strunta i den Internationella kvinnodagen. Om vi kunde slå fast att den passerat sitt bäst-före-datum. Den skulle inte behövas. Fast dit är det tyvärr långt.

Copyright Klimakteriehäxan