Måste man älska sin mamma?

Älskar alla sin mamma? Hur mycket måste man älska sin mamma? Får man berätta för omvärlden om ens mamma inte är den idealiska, allt uppoffrande modern? Eller är det då fråga om värsta sortens svek?

Min egen mamma blev en gång oerhört uppbragt över en bok som gått till historien, en banbrytare i bekännelsegenren: ”Det mest förbjudna” av Kerstin Thorvall. Hur kunde en mor beskrivas i så skoningslösa ordalag? Varför ville hon berätta om den hårda, till synes känslokalla kvinna som satt henne till världen? Oanständigt, det var vad det var!
Mamma var inte ensam om sin reaktion, långt därifrån. Och vi vet alla hur lång tid det tog innan Thorvall fick den respekt hon förtjänade.

Nu har jag satt en annan bok i händerna på mor min. Hon läser som bäst ”Kupongtjuven” av Christina Kellberg, en skildring av kvinnor i tre generationer, med många mörka bottnar. Och till min förvåning är nu reaktionen den samma: ska man verkligen avslöja familjehemligheter som gamla brott (om än sonade), alkoholproblem, misshandel? Har de i historien förekommande två avlidna huvudpersonerna, en mor och en mormor, verkligen förtjänat detta eftermäle?

Jag argumenterar mot protesterna, för boken. Skildringar av missbruk kan ge omvärlden insikt i en problemsfär de förskonats från. Fifflet i krigs- och kristider som de facto var lagbrott får oss att förstå lite mer om hur svårt vanligt folk kunde ha det. Och att kärleksrelationer alltför ofta kompliceras av handgripligheter och svek är på intet sätt unikt. Alltså hävdar jag fortfarande att ”Kupongtjuven” är en bra och viktig bok, välskriven dessutom.

Det kan man däremot inte säga om Hans Falks ”Uppväxt”. Enda anledningen att jag började läsa den är att man berättade, att Falk är Kerstin Thorvalls äldste son och att boken i princip handlar om henne och familjen, om än i lätt förklädnad.
Och kanske kan det tyckas att Thorvall nu får igen för ”Det mest i förbjudna”. Nog för att hon själv redan förklarat att hon varit en dålig mamma – men SÅ dålig? Ja, antagligen. Det är inte alldeles enkelt att vara en god mor i alla lägen.

Genom Kerstin Thorvalls böcker och texter har vi i hennes läsekrets redan tidigare skaffat oss en ganska tydlig bild. Sonen förser den bilden med fler svarta sorgkanter, även om han på bokens allra sista rad säger att de två försonades sent omsider.
Jag tror att hans mamma skulle ha respekterat sonens berättelse betydligt mer om den hade skrivits på ett sätt som skulle kunna få en att tro att Falk är åtminstone avlägset besläktad med den framstående skribent som hans mor var.
Och så hade någon kunnat korrekturläsa manuset också, innan det gick till tryck.

Men huvudfrågan kvarstår: måste man älska sin mamma? Hans Falk gjorde det definitivt inte under stor del av sitt liv.
Och visst måste han vara i sin fulla rätt att inte älska henne. Precis som han måste ha rätt att berätta sin historia. Vad man sedan tycker om resultatet rent litterärt är en helt annan sak.

Kanske kan en bok som den här ändå få en eller annan läsande förälder att se över sin relation till barnen – innan det är för sent, innan de sätter sig vid en dator och skriver sin egen version av Uppväxt, tydligt exponerande den äldre generationens alla brister och misstag …

Copyright Klimakteriehäxan