Ofattbart

Nyheten om bomben mitt i centrala Oslo spred sig blixtsnabbt.
Vad var det som hände? Hur stor var förödelsen? Kom folk till skada?
Svaren började komma in. Det tog inte lång tid innan vi kunde se med egna ögon på tv- eller datorskärm: stora hus i spillror, blödande människor, personer som låg på gatan, ambulanserna, de rödvita plastbanden, räddningspersonal och polis överallt.

Dottern, den till det lugna och lönsamma landet Norge utvandrade, bor inte långt därifrån. Insikten slår mig: hon kan ju ha varit där, kanske arbetade hon morgon? Många kan gå från jobbet tidigare på sommarens fredagseftermiddagar – det var, vet vi nu, förmodligen anledningen till att inte ännu fler kom till skada i regeringskvarteret, men bidrog förstås också till trängseln på gatorna.

Hennes nummer kommer upp i mobilen, jag trycker på ”ring”. Och, tack och lov, hon svarar efter kanske andra eller rent av första signalen. Allt är väl med just henne, jag behöver inte oroa mig. Lättnad! Tack!
Redan då vet jag att andra har stora skäl att oroa sig.

Kort därpå får vi veta att någon skjuter på ett ungdomsläger med flera hundra barn och tonåringar strax utanför Oslo.
Innan kvällen är slut står det klart att många föräldrar inte alls kan dra den lättnadens suck som jag kunde. När lördagen grytt har siffran över dödsoffer på Utøya stigit och fortsätter att stiga. Hjärnan stängs av, hjärtat darrar.

Det går inte ens att fundera över hur det skulle ha varit att tillhöra den kategorin människor: föräldrar, som brutalt ställts inför det ofattbara, det som inga ord jag känner till kan beskriva.

Copyright Klimakteriehäxan

På svt.se kan du följa de fortsatta händelserna i Norge.