Svenne Rubin – var är du?

Det är i år trettio år sedan Svenne Rubins såg dagens ljus. Först gick några år och sedan kom genombrottet, eller kanske var det genombrotten? Hittarna radade upp sig!
”Folköl och dunkadunka” med fortsättningen "folköl och rock´n´roll" gick rakt in i den svenska folksjälen, ”Långa bollar på Bengt” kom ungarna hem från dagis och sjöng, ”En gammal Amazon” kunde varenda människa, oavsett ålder.

Skulle jag i dag råka se ett exemplar av den där gamla Volvo-modellen, till råga på allt vit, börjar jag bergsäkert nynna: ”… me lister å kråååm … ratt i bakelit … californiavit!” – för texten sitter där, för evigt inspikad i minnet.

Vi lyssnade på dem i bilen, de dök upp i tv, de turnerade. Svenne Rubins var som skapta för en svensk ljus sommarkväll, när vi fortfarande har fukten kvar i håret efter doppet i insjön, det är mygg i luften och näsan förnimmer en lätt öldoft över publikhavet.

Varför tände vi på de till synes lätt galna masarna från Vansbro, med en frontfigur iklädd töntig hatt, brokigast tänkbara skjorta, solglasögon och den eviga accessoaren: en kamera av enklaste sort i ett band runt halsen?
Svaren varierar säkert, men måste det ändå inte ha handlat allra mest om gott humör? Åtminstone blev jag ofelbart glad när Svenne Rubins sprang ut på scenen och drog igång. Såg dem live flera gånger, vi gick hela familjen och alla hade roligt. Publiken dansade med, många kunde de fyndiga texterna, det var som på konsert med någon av de stoooora stjärnorna.

Den som tar sig tid att lyssna noga på hur orden faller i Svenne Rubins låtar måste bli lite imponerad. Det är fyndigt, det är roligt – ja, det händer till och med att det framstår som tänkvärt, även om det nog aldrig varit den största ambitionen. Jag tycker mig ana ett visst släktskap med en annan ordtrollare: Robert Broberg, om än på långt håll.

Eller vad säger ni om ”Bjud aldrig Berit på böckling” om dejten som sprack på grund av menyn trots att kontaktannonsen verkade så lovande. Andra manliga aspekter på tvåsamhet speglas i ”En bit Schwarzwald”, funderingar på ett fik:
”Det är så svårt att se vad kvinnor vill ha
Kanske är jag ingenting för henne
Kanske vill hon hellre ha konditorn
Eller en maräng?”

Jag kan citera i evigheter, och det handlar ofta om kärlek. ”Vi möttes på folktandvården” kanske kan vara en tröst för folk med tandläkarskräck - det finns naturligtvis underbara tandsköterskor:
”En kram och en amalgam
En fyllning av en tand
Fick kärlekens låga i brand”.

Hösten är inte Svenne Rubins bästa årstid. Det blir tydligt i en av mina absoluta favoriter, ”Highway 242”:
”När tiden är inne att rymma
Då finns bara en väg att gå
Då hoppar jag upp på en GDG-buss
Och tar Highway 242”.

Idag syns och hörs Svenne Rubins väldigt sällan, även om de firat sin 30-årsdag nu i juni. Och det händer att jag saknar dem. Undrar om Svenne saknar oss, vi som utgjorde den förtjusta publiken? Han kunde åtminstone ha tagit en bild över publikhavet med den där kameran, att ha som minne. Fast det gjorde han nog aldrig. Ärligt talat så tror jag inte ens att det var en riktig kamera, bara en attrapp.
Men Svenne Rubins var på riktigt. Och borde få fylla mycket mer än 30, vid full vigör.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Någon kanske undrar vad en GDG-buss är? Jojomensan, bokstäverna står för Gävle-Dalarna-Gävle och företaget fanns en gång, trafikerade mellan-Sverige. Men såvitt jag vet finns det inte längre.