När nyheterna tar paus

Tar du tidningen med dig till lantstället? Köper DN eller Aftonbladet för en svindlande summa på den grekiska ön? Måste ha SvD:s korsord om så till lösnummerpris också i skärgården? Svär över dåligt ljud när du faktiskt vill lyssna på Ekot? Klarar dig på landet utan tablå-tv men med mobil, läsplatta och dator för att ha koll, i webbsändningar och appar, på det senaste som hänt?

Visst är det sommar och semestertider, men utan nyheter vill vi inte vara. Fast sommar och semestertider betyder också att nyhetsförmedlingen sannerligen inte är en självgående apparat. Världen finns naturligtvis kvar och internationella händelser går att luta sig mot, men detaljerna om Brexit fångar inte intresset hur länge som helst, fotbolls-EM tar slut och visst, terrorn tar inte ledigt.

Men det händer väl något här hemma också? Nog kan det finnas inhemska reportageidéer på redaktionerna, men går de att hämta hem? Vikarier sköter ruljangsen på alla möjliga sorters kontor och på nästan alla nivåer. Makthavarna har stängt av sina mobiler. Pressinformatörer svarar: ”tyvärr”. Bäste experten går inte att få en bild på, i bästa fall svarar vederbörande på mail endera dagen.

Det är helt enkelt svårt att hålla nivån på bevakningen. Papperstidningen är tunn. De grävande journalisterna samlar kraft inför höstsäsongen. De krattande famlar i sommartorkan. Vad ska tidningssidor, webbar och program då innehålla? Alla nyhetsarbetare har upplevt den: jakten på nödlösningen ...

Ja i dag har jag på News 55 funderat kring nyhetsverksamheten i sommartider. En långdragen paus som dock har ett förutbestämt avbrott: politikerveckan i Almedalen, de dagar på året då Visby blir Sveriges huvudstad. Men hur tänker de, opinionsbildarna, aktivisterna, makthavarna som trängs på de kullerstenslagda gatorna i den gamla Hansa-staden? Varför passar de inte på att lansera sina projekt och idéer när ingen annan gör det, det vill säga under en annan sommarvecka?

Du ser hela texten om du klickar på länken. Läs, kommentera, dela gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

Lilla snigel akta dig!

Har ägnat en del tid och energi åt jakt. Med hyfsad framgång. Vilddjuren kommer fram i skymningen och då är jag beredd med mitt vapen. Behöver inte ens smyga, jag är snabbare än mitt villebråd.

Vi har fått mördarsniglar i grannskapet. En plåga som drabbat otroligt många, vi hade klarat oss länge. Och nog för att det är äckligt att ha ihjäl dem (jag är i själ och hjärta djurvän förstås) men det är ännu äckligare att ha dem kvar och få allt grönt uppätet, kanske råka kliva på en.

Turligt nog har vi inte de där inkräktarna i hundratal (än). Jag har dessutom beväpnat mig ett av de tre i Sverige godkända medlen för snigelbekämpning, en sorts ljusblå korn som är "snigelgodis" och som de ska dö av. Kanske har det effekt.

Det beror nog inte på de här spanska odjuren, men jag ska aldrig mer betala för sniglar på krogen. När de kommer från köket hjälper det inte att de kallas escargots. Jag kom till insikt om att det jag gillade med rätten var brödet och vitlökssmöret. Låter fransmännen ha sin "delikatess" för sig själva hädanefter. De ser ju faktiskt ut som måslortar till råga på alla!

Men alla sniglar är inte av ondo. Vanlig svart skogssnigel skonar jag självklart om jag stöter på en. Och den lilla rackaren på mitt foto var ju faktiskt bara söt, ett par centimeter lång när den kröp fram i sakta mak, i kamouflage mot stenen.

Minns hur vi på öppna förskolan sjöng "Lilla snigel, akta dej", både barn och föräldrar med ett förmanande pekfinger i luften, och får hejda mig själv för att inte börja nynna på den låten igen.
Men mördarsniglarna tar jag inga bilder på och har verkligen inte minsta lust att besjunga dem heller.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag – och ett tack och adjö!

Söndagen efter midsommardagen har i åratal (tjugo för att vara exakt) betytt en och samma sak: kvällskonsert i Värmskogs kyrka med Rigmor Gustafsson och hennes något mindre kända syster Christina. Deras sällskap framför altarringen är alltid musiker av första klass. Den lysande Magnus Lindgren har till exempel varit med många gånger.

Kyrkan är fullsatt varje gång. Lika knökfullt på parkeringen. Alla kommer i mycket god tid, det gäller ju att sitta långt fram! Två föreställningar. Blandad repertoar. Alltid någon psalm (av respekt för konsertlokalen, antar jag), någon evergreen, kanske en folkvisa, en hel del jazzigt och flera av tjejernas egna kompositioner, båda skriver eget material. Stämsång, lite wailing, killarna i bandet sjunger också ibland.

Ryktet om den här musikaliska begivenheten har spritt sig. Folk kommer resande, långväga, för att inte missa högtidsstunden, som brukar vara ungefär en och en halv timme lång. Lokalpressen recenserar, alltid i förtjusta ordalag (och alltid välförtjänt). Människor som inte setts på hela året stöter ihop på kyrkbacken.

Vi som tillsammans med Rigmor och Christina har rötterna här i Barndomslandet tillhör självklart stampubliken. Jag tror att vi bara missat någon enstaka konsert men då bombsäkert reparerat skadan året därpå. Fast den som inte köpt biljett i år lär inte få någon ny chans. Det heter att detta är sista gången.

Våra biljetter gäller dagens andra föreställning, vilket alltså verkar vara den sanna finalen. Ja men det blir ju andra gången Dottern och jag är med om att musikhistoria utspelas inför våra ögon och öron! Förra gången hände det när vi i Globen såg Spice Girls allra sista spelning inför uppbrottet. Vilken av händelserna som är störst kan jag överlåta åt dig som läser detta att avgöra!

Många är vi som med saknad nu säger tack och adjö till just den här musikaliska begivenheten. Men det är förstås med denna tradition som med så många andra: man får njuta så länge det varar. Och vi har ju tjejerna på cd. Allt annat vore konstigt!

En affisch är väl också en skylt!?!

Sista sommarkonserten i Värmskogs kyrka. Vid pianot Mathias Algotsson. Magnus Lindgren på sax. Christina och Rigmor Gustafsson. Behöver jag påpeka att det svängde?

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag är ett bloggprojekt som numera är inhyst hos bloggen Konst eller konstigt. Om Du klickar på länken hamnar du på en lista över skyltbloggarna!

CTAT: Visdomsord a la Robban

"Fast livet i såren strör salt  
peppar man upp sig trots allt!"

-Robert Zero Karl Oskar Broberg, mest känd som Robban, levererade många snärtiga "poem" från scenen. Dagens kryddiga citat återfanns i den show från 2010 som Sveriges Television visade i går. Det var en föreställning som firade artistens 70 år i livet och 50 år på scenen. Robban avled 2015. Fler citat som lördagstema här.

JK Rowling och Brexit

Vi vaknade till en midsommarhelg när Europa står inför en helt ny framtid. Britterna har sagt sitt, Storbritannien ska lämna EU. Kampanjen har varit stenhård, innefattat ett politikermord (visserligen begånget av en förvirrad människa men ändå) och envis smutskastning. Många "kändisar" har engagerat sig, på båda sidor.

En röst för att stanna kvar i den så kallade gemenskapen tillhör JK Rowling, Harry Potters världsberömda "mamma". Hon påpekar att Brexit-företrädarna beskrivit EU som ett monster – och lägger till att hon, om någon, vet hur ett sådant ser ut.

-Våra politiker har berättat fulare historier än några andra jag kan dra mig till minnes, skriver hon, som sett "monster" i båda kampanjerna, samvetslösa figurer som gör sig skyldiga till vidrigheter utan att vanligt folk har en chans mot dem.
-De enda som njuter av den här folkomröstningen är de som hoppas komma ut på andra sidan med mer personlig makt.

Rowling menar att engelsmännen inte insett värdet av EU-medlemskapet, fördelarna det medför. På valdagen handlade det om att rösta på den part vars story låter bäst, välja bort det monster som verkar farligast.
Och slutet på historien får vi skriva själva, avslutar hon.

Ett slut som tog sin början i morse när 52 procent av britterna röstade nej till Europa medan 48 procent ville stanna kvar.
JK Rowling har i en tweet kommenterat resultatet: "Nu kommer Skottland att jobba för sin självständighet. Två unioner splittras av Cameron. Det hade inte behövt hända."
Läs hela JK Rowlings text om Brexit/Bremain här!

Copyright Klimakteriehäxan

Vem är jag lik?

Fredag. Midsommarafton. Bokbloggsjerka:
Vilken karaktär (bok/tv/film) identifierar du dig mest med (både positiva och negativa likheter/egenskaper är välkomna)?

Se det var en fråga det! Jättesvår! Med en inbyggd chans att avslöja den självbild man går och bär på, kanske en bild ingen annan någonsin varit nära att ens snudda när vi haft kontakt ... Bok- och filmtitlar snurrar i min skalle, hjältinnorna avlöser varandra.

Men hur jag än letar kommer jag bara på personer jag kan önska jag vore lik. Det är inte riktigt samma sak! Om jag ändå ska tvinga mig till ett svar? Då tror jag att jag hamnar bland gamla kollegor, som är huvudpersoner i sina egna alster: amerikanska Erma Bombeck och svenska Barbro Alving.

Låt mig bara konstatera att jag vet att jag har långt, väldigt långt, till deras formuleringsförmåga, humor och sätt att betrakta sin omvärld. Fast det kan ju inte vara fel att ha förebilder.
Och hade jag påstått att jag identifierar mig med allas vår hjältinna Pippi Långstrump eller Vivian Ward i "Pretty Woman" skulle ni ändå knappast ha trott mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Om skäl och själ

Dags för en titt i hyllan med de dåliga samvetena ... fast jag vet inte riktigt varför man ska skämmas för att man har för många böcker. Även om jag vet att den uppfattningen är utbredd.

Denna gång bekänner jag att Kristian Gidlunds "I kroppen min – Vägsjäl" bara står där den står. Tror att jag är lite rädd för den; en 29-årings svanesång.

Hörde hans gastkramande Sommar i radio och såg hans möte med Jill Johnsson i tv. Ska sent glömma hur han och hästarna såg ut att ha ett eget språk och samförstånd utöver det vanliga. Och vet naturligtvis hur lovorden haglat över hans texter, både i blogg- och bokform. Så skälet för att tveka inför hans vägsjäl är inte glasklart men möjligen heter det feghet.

"Hett i hyllan" är en uppmaning från Monika att bekänna vilka hyllvärmare vi har (och gärna göra det på en torsdag!).

Copyright Klimakteriehäxan

Lyckade olycksbarn

Första gången jag såg "Les Miserables" var 1990 på Cirkus i Stockholm. Jag gick därifrån tämligen oberörd.
Handlingen var svår att följa, jag kunde ju inte precis min Victor Hugo utan och innan (musikalen bygger på hans roman "Samhällets olycksbarn" från 1862). Musiken tände jag inte på. Inte såg jag särskilt bra heller, satt väl onödigt långt bak.

Därför är det ju lite konstigt att jag gillade tanken att se om samma musikal, fast nu i Karlstad, på Wermlandsoperan. Uppsättningen hade premiär för bara en vecka sedan, men det var ändå inte utsålt. Fast det borde det vara, tycker jag, härifrån och om inte till evigheten så i alla fall till nyår, för så länge står den på repertoaren.

Det var/är nämligen en alldeles lysande föreställning. Såg den i går. Strålande sångare, fantastisk orkester, supersmart scenografi. Till och med stolarna är okej. Ja hela paketet var en njutning – för 170 kronor (bara de billiga platserna fanns kvar men teatern är inte stor så det funkar). Och så underlättade det förstås att jag hade tjuvkikat på handlingen i förväg!

Rekommenderas verkligen. Värt en omväg eller kanske rent av en egen Värmlandstripp?

Copyright Klimakteriehäxan

Kunde ge mig attan på det!

Det låter som en självklarhet, men det är skönt att få det bevisat: folk som använder ett nedsättande språkbruk om kvinnor, oftast med sexuell innebörd, är inte särskilt smarta, tvärtom.

Däremot är användandet av svordomar och osande eder i allmänhet snarare ett tecken på intelligens och ett utvecklat språk med ett väl tilltaget, nyansrikt ordförråd.

De storsvärande människorna har också lättare att kommunicera med andra oavsett typ. Svordomsanvändarna är dessutom duktigare på att "tala med bönder på böndernas språk och med lärde män på latin" som Erik Axel Karlfeldt rekommenderade på sin tid ...

Så vi som har lite onödigt lätt att ta till kraftuttryck ska inte sörja alltför mycket över det ändå. Och det kan vi tacka två amerikanska forskare för. Deras slutsatser presenterades i fjol, jag upptäckte dem nyss – och med goda nyheter är det tveklöst så, att det definitivt är bättre att få dem sent än aldrig! Det kan man ge sig attan på, för att tassa bland fulglosornas mildare varianter.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema PRYLAR

Ofta hör vi att vi fäster oss för mycket vid prylar, ger döda ting mer tyngd och betydelse än de är värda. Det är säkert sant.
Men lika sant är att vi inte har vett att uppskatta många små till synes obetydliga saker som vi ständigt har nytta och glädje av i vardagen.

Så när tisdagstemat denna vecka är PRYLAR väljer jag två sådana "uppfinningar" som förgyller mitt liv, om än i mindre skala – för det handlar förstås inte om själslig gemenskap eller evig lycka, men ändå ...

Först vill jag lyfta fram min eltandborste. Glömmer aldrig vårt första möte. Jag var euforisk. Det kändes som om jag fått nya, blanka, fantastiska tänder i en handvändning! Den effekten försvann tyvärr med en tids flitigt bruk, men om jag idag tvingas ta till en gammaldags borste känner jag stor saknad. Och när jag ibland stöter på folk som inte anammat elvarianten blir jag både sorgsen och upprörd. De vet ju inte vad de går miste om! Lägg därtill att både tandläkare och -hygienist tillhör eltandborstens tillskyndare.

Pryl nummer två kräver inget elnät, inga reservdelar, sparar tid och kladd. Äggskivaren är genial, håll med om det! Dock är geniet bakom uppfinningen inte känt, åtminstone inte av Google. Synd, för den människan är värd mycket beröm. Resultatet när man använt den är en snygg äggmacka med jämna skivor, allt efterarbete som behövs är en snabb sväng med diskborsten. Och jag har haft samma skivare i mer än 40 år, fick min i present, mest på skämt, när jag hade min första egna lägenhet! Vem hade kunnat ana hur trogna vänner vi skulle bli!?

Andra människor väljer säkert att lyfta fram andra prylar. Klicka här och kolla – och ha en trevlig tisdag!

Copyright Klimakteriehäxan

Djurliv

Ni har också hört det: det råder brist på blommor. De räcker inte för alla insekter som vill ha godiset bara blommor bjuder på.
Jag vet hur den där bristen kan avhjälpas.

Om alla med tillgång till en grön plätt planterar en trädgårdshibiskus är saken ordnad! Vilken humlefest som pågår! Surret flygfäna bjuder på är riktigt trivsamt. Busken är dessutom snygg och snäll, övervintrar år efter år. Allt jag gör är att jag plockar bort de torra blommorna och gamla kvistar.

Lägg till detta ytterligare ett storverk jag uträttat i den för mig mycket ovana trädgårdsbranschen: jag har satt upp en spaljé och knutit upp rosen som, i samband med fasadmålning, skars ner till bara stumpar. Men se! Också den lever! Nu gäller det bara att solen får den att vända bladen åt rätt håll. Blommar gör den redan.

Störst av allt här i Barndomslandet är dock konstaterandet att vi inte verkar ha en enda mördarsnigel. Fast skulle de drista sig fram har jag rustat mig med ett av de tre tillåtna motmedel som finns i Sverige. Har jag investerat i "Snigelfritt" i onödan sväljer jag förtreten för lyckan att slippa de äckliga djuren.

Utanför köksfönstret slank nyss en mård förbi! Ett djur jag tidigare bara sett på bild, aldrig sett IRL, varken här eller någon annanstans. Men älg, räv och rådjur knallar omkring i närheten. Varg och björn också, sägs det. Hoppas de är räddare för mig än jag för dem.

Ros! Vänligen notera spaljén som syns i höger bildkant ... jag har satt upp den alldeles själv!

Copyright Klimakteriehäxan

Köksarbete med Daisy

Hon heter Daisy.
Daisy kom till mitt kök på den tiden då ungarna kom rusande från skolan och skulle ha ett mellanmål, inte snart utan STRAX. Då funkade Daisy.

Men sedan dess har hon stått arbetslös och tämligen bortglömd långt in i ett skåp. Och så en dag får jag syn på henne. Hon är trevlig att titta på, knubbig, brokig i svart och vitt. Kanske ser hon lite förvånad ut. Det måste i så fall bero på att det gått så lång tid sedan hennes tjänster togs i anspråk. Daisy är alltså en smörgåsgrill, ännu en teknisk pryl som ska göra köksarbete roligare, är det väl tänkt.

Nu ska hon få komma till heders igen. Ta bara den superenkla men goda lunch vi fixade i dag, hon och jag, i smidigt samarbete! Det fanns lite varmrökt lax kvar, inte tillräckligt för en hel måltid. Tog fram fyra brödskivor ur frysen, la ost på alla fyra, fördelade laxen på två. La ihop dem parvis och sedan tog Daisy över.

Det blev jättegott! Så lättvindigt! Bara att servera med lite sallad! Daisy delar upp dubbelmackan i två hanterliga trianglar som kan ätas som fingermat om man låter dem svalna lite först.
Dock är det en sak som är svår innan mackorna ska in i värmen. Vad det är?
Jo: brödskivorna ska smöras på utsidan. Lätt att glömma. Och då finns risk att anrättningen fastnar i järnet.

Jag ser framför mig möjligheter att fixa små varma förrätter om vi har gäster. Måste testa chevre! Med lite fikonmarmelad! Självklart funkar ost, tomat och skinka till vardags. Mjukost med paprika är också värt att testa. Det är helt enkelt fritt fram. Daisy och jag ska jobba ihop snart igen!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT: Sanna ord – olika språk

Henrik Tikkanen var en sorts geni. Finlandssvensk författare, journalist och tecknare/konstnär. Ändå är han i Sverige numera nog mest känd för att han var gift med den mycket yngre Märta, som berättat om deras stundtals mycket dramatiska relation i många olika sammanhang, (först och) framför allt i boken "Århundradets kärlekshistoria".

Deras gemensamma liv började med en reportageutflykt för Hufvudstadsbladet. Hon en ung oerfaren reporter, han en ärrad tidningstecknare. De föll pladask för varandra och levde tillsammans tills Henrik dog 1984, bara 60 år gammal. Men det var inget enkelt äktenskap, och det har inte änkan väjt för i sina texter.

Om citatet ovan speglar relationen vet jag förstås inte. Men Henrik Tikkanen lämnade mängder av fenomenala formuleringar efter sig. Eller vad sägs om: "Det första en invandrare bör lära sig är svenska fördomar"? Ett annat utmärkt exempel: "Jag skulle vilja bli så rik att jag hade råd med min nuvarande levnadsstandard."

I Dagens Nyheter fanns han regelbundet och länge med bidrag som det ni ser ovan. Och nu medverkar han minsann som Klimakteriehäxans bidrag i bloggarstafetten LÖRDAGSTEMA/Citat!
Kolla fler här!

Copyright Klimakteriehäxan (och Henrik Tikkanen)

Bollen är rund

Fotboll är inte min grej.
Tjugotvå personer måste springa skitlångt efter en boll som märkvärdigt sällan går i mål. Och när den gör det tycker jag – om jag råkar titta – ofelbart synd om målvakten: så liten människa i så stor bur!

Just nu pågår Europamästerskapen. Kan inte undgå någon. Tror tv sänder, i olika kanaler, tre matcher om dagen med upp- och nersnack, kommentarer, analyser, intervjuer med glada vinnare och besvikna förlorare. Om jag sitter i tv-soffan försöker jag hitta något annat.

Men man rår ju inte diktatoriskt över sin tv. Alltså finner jag att den visar EM-fotboll lite då och då även hemma hos oss. Det var dags för Island att i sin allra första mästerskapsmatch möta Portugal, ett topplag. Under ledning av svenske Lars Lagerbäck gjorde islänningarna mer än någon hade trott. Det blev oavgjort 1-1. Heja Island! hojtade även jag.

Så ska värdlandet Frankrike ta sig an en annan pyttenation: Albanien. Och jag bryr mig ju inte, inte egentligen. Ändå sitter jag där, hör hur jag plötsligt förvandlas till domare, yrkar på straff eller åtminstone frispark när fransmännen välter albanska spelare, tjoar besviket när ett albanskt skott går i stolpen. I sista matchminuten kommer första målet som är franskt och vad hjälpte det att vi höll tummarna för David i kampen mot Goliat? Det blev 2-0!

Har jag alltså blivit fotbollsfrälst? Nej det är väl inte möjligt.
En gång skulle jag faktiskt börja spela själv. Ett gäng tjejer i 20-årsåldern fick en frivillig tränare och vi drog igång. Projektet ebbade snart ut. Få av oss tyckte att det var särskilt kul, jag gjorde det verkligen inte! Ingen Zlatan-potential gick att spåra i vårt lag som aldrig blev ett lag.

Om Sverige nu går långt vill jag nog hänga med, annars inte. Zlatan Ibrahimovic drar ju intresse hela tiden, det gäller även oss icke-frälsta. Man behöver inte vara expert för att se hur fantastiskt han hanterar bollen. Och så är det leendet! Fullständigt oemotståndligt! När Zlatan ler har hans belackare inte en chans. Kärleken strömmar mot honom från läktare och tv-soffor, hans bok har vi ju läst allihop, sett dokumentärerna också ....

Men jag har sett hur kärleken till "det gröna fältets schack" kan ställa till det. Ska sent glömma VM-finalen när Italien mötte Tyskland. Tyskarna gjorde mål och min italienske vän drämde ilsket näven i bordet han satt vid så att en full tekopp hoppade över i sängen och allt blev kaos. Italien vann ändå.

Fast det var ju ett problem av minsta sort. Att somliga fans förvandlats till huliganer är sorgligt. Att folk slåss med näbbar och klor för att bollen gått in i "fel" mål är ovärdigt. Att fotbollsentusiaster på och runt arenorna riskerar livet är obegripligt men tyvärr sant. Att bråkmakare förpassas hem igen är bra. Att de värsta syndarna redan dömts till fängelse är resolut agerat.

Hoppas att det franska äventyret fortsätter utan katastrofer. Och, inte att förglömma: Heja Island! Heja Albanien! Heja Sverige! När David möter Goliat är det lätt att välja sida. Redan i eftermiddag möter "vi" Italien. Bollen är rund, det vet vi ju.

Copyright Klimakteriehäxan

Historier med historia

Denna veckas jerka är inget mindre än en dubbelfråga:
Finns det någon tidning som du kan tipsa om? Alternativt, finns det en tidning som du saknar trots det enorma utbudet som finns i dag? Och så en "bonusfråga": Koko är nyfiken på om du kan tipsa om några historiska romaner. För att vara mera exakt ”historiska romaner som är (någotsånär) historiskt korrekta”, dvs. sådana där man kan lära sig något om perioden och inte sådana där det är nutidsmänniskor i periodkläder.

När det gäller tidningar så måste jag nog svara nej. Prenumererade länge på Filter som ofta hade bra reportage, men min tid verkade inte räcka för att läsa den också. Har bläddrat i några nummer av "Vi läser" utan att bli lyckligare.

"Historiskt korrekta" historiska romaner är ju ett minerat fält. Fråga Herman Lindqvist bara! Det hindrade inte mig från att uppskatta hans "Axel von Fersen: kvinnotjusare och herreman". Men "Hanta Yo" av Ruth Beebe Hill bygger på hennes egen doktorsavhandling om sioux-indianerna och jag älskade den! Sedermera blev den misshandlad i en tv-serie men det ska vi väl inte skylla boken för.

En riktig bladvändare tyckte jag att "Snöblomma och den hemliga solfjädern" (Snowflower and the Secret Fan) av Lisa See var. Om kvinnors liv i Kina på 1800-talet, välliknande verkligheten om jag förstått saken rätt.

Med svenska förtecken finns flitiga Maria Gustavsdotter. Hon har gett ut en hel drös böcker som tittar bakåt i tiden. Den första av hennes alster jag läste, "Från din syster Lovisa", tar oss med till tidigt 1900-tal och ett missionärsliv mycket långt hemifrån. Historien bygger på tvåhundra autentiska brev hem från en kusin till Marias mormor, vilket bör garantera äktheten. Härlig läsning!

Flera Stockholms-skildrare har gjort duktig research. Måste väl komma ihåg Per Anders Fogelström! Och Lena Kallenberg är en modern arvtagare, med "Apelsinflickan" bland andra titlar.

Vad andra bokbloggare rekommenderar med historisk touch kan du kolla med ett litet klick här!

Copyright Klimakteriehäxan

Men hur ser du ut flicka!?

Kanske vaknade hon för sent. Kanske hade hon inte sovit i sin egen säng. Kanske är det därför hon sätter på sig ansiktet på bussen?

Det är omöjligt att inte stirra. Fram kommer burkar, dosor, stift och borstar, fast allra först naturligtvis en spegel. Och medan andra passagerare krampaktigt klamrar sig fast i något för att hålla balansen undviker tjejen på ett imponerande sätt att peta sig i ögat eller lägga mascara på kinden. Krämer och skuggor hamnar på plats.

Sist tar hon fram läppglans och applicerar ett rejält lager på putande mun.  Make up-sakerna försvinner ner i den rymliga väskan igen. Den färdigsminkade blundar och lutar sig belåtet bakåt i stolen, nöjd med resultatet.

Men vi som utgjort publiken när hon utfört sin målarkonst har antagligen sett mer än det hon själv konstaterat ....

Hur har vi hamnat där: skolflickor orkar knappt blinka (alternativt blinkar frenetiskt hela tiden) för att lösögonfransarna är för långa, för täta och för tunga? Och de botoxade läpparna är svåra att stänga? Jag har svårt att inte säga, rakt ut till henne: Men flicka – hur ser du ut egentligen?

Läs hela texten på News55, nyhetssajten för dig som varit med ett tag och vill slippa tramset.

Kul om du kommenterar, kanske delar du rent av!

Copyright Klimakteriehäxan 

Hyllfylla

Det finns en sak som jag tror att de flesta bokvänner har gemensamt: bokhyllan är full. Nej, den är inte full, den är till bristningsgränsen fylld av volymer som till sist tryckts in i något som mest liknar desperation: en liten roman eller tunn diktsamling till MÅSTE få plats!

Åtminstone är det så hemma hos mig. Ändå älskar jag att äga böcker och kan inte låta bli att köpa fler. Men då brukar jag åtminstone vänta på pocketupplagan. Den tar mindre plats i hyllan och är lättare att ligga och läsa, utan att näsan krossas om man råkar somna.

"Hett i hyllan" är en uppmaning från Monika att bekänna vilka hyllvärmare vi har (och gärna göra det på en torsdag!).
Jag har många, på tok för många. Några har jag börjat men tagit paus i. Frågan är om den pausen någonsin får ett slut? Osäkert.

Men på den där heta hyllan, som om man tänker på ett lite annat sätt också skulle kunna framställas som iskall, står exempelvis några "måste-läsas"-böcker: "Madame Bovary". Ett par Jane Austen-titlar. Inköp från London, där jag verkligen inte varit på länge: Stephen Frys "The Fry Chronicles", säkert både roande och tänkvärd. Och varför öppnar jag aldrig Merethe Lindströms "Dagar i tystnadens historia"? Den fick hon Nordiska Rådets litteraturpris för.

När det gäller Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Łódź" vet jag exakt vad som hindrat mig. Den är på nästan 600 sidor. Dagens författare skriver alldeles för ofta alldeles för långt, förlagen verkar inte våga plocka fram rödpennan!

Om jag fortsätter studera de inklämda bokryggarna i hyllan blir jag deprimerad, så jag nämner inga fler olästa historier nu. Fast en sak är klar: jag har läsning livet ut, utan att köpa en endaste liten mager pocket till.

Copyright Klimakteriehäxan

Det poppar upp hos mig i dag

I dag öppnar jag min pop-up-butik. Den är inhyst i Dotterns rum. En endagsföreteelse. Resultatet av idog garderobsrensning hänger på tre klädställningar. Skor och stövlar på särskild hylla. Väskor upphängda. Kryddar med några cd-böcker och hudkrämer (folk måste betrakta mig som en riktig torris, jag får body lotions i present ideligen och har inte en chans att använda dem inom rimlig tid!).

Hur hittar man då sina kunder? Ja, jag har försökt via Facebook där man kan nå (en hel del men inte alla) medlemmar i vår (stora) bostadsrättsförening. Så får vi se om någon nappar. Om inte måste jag packa ihop, sortera om ... något till second hand-butiker, något till Myrorna, något får jag nog ta till nåder igen. Spara till loppis? Jo men förvaringen tills dess ...

Mitt "butikssortiment" avslöjar förstås saker om mig. Jag gillar ju att shoppa! Och älskar skor! En hel del glitter, mycket svart, därefter rött och vitt. Skorna i skinn, Bruno Magli, Ecco. Klassiska cowboystövlar. Siden, linne, bomull – trots att jag innerst inne avskyr att stryka! Men naturmaterial är härligt ändå.

Somligt är, skämmigt nog, aldrig använt. Annat har fått lämna garderoben en enda gång. Köpte de där ursnygga jeansen för små. Liksom den vackra svarta långklänningen som satt som en smäck i butiken men några veckor senare inte tillät att jag andades. Och den där lila västen, kul i och för sig, när hade jag egentligen tänkt använda den?

Några urväxta persedlar gör det ont att skiljas ifrån, men det där med att tänka att man ska krympa i gamla favoriter, det tror jag inte längre på. Enda förklaringen skulle vara allvarlig sjukdom, och det hoppas jag liksom alla andra slippa.

Så i bästa fall kan mina älsklingar göra någon annan glad. Till ett väsentligt lägre pris dessutom.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema VALMÖJLIGHET

Visst är det märkligt att stora beslut kan verka lättare att ta medan man vrider och vänder i evighet på mindre viktiga avgöranden? Vi minns väl alla hur Gösta Ekman i en av Svenska Ords revyer (Gula Hund?) skulle köpa kvällstidning och genomgick enorma våndor i valet mellan Aftonbladet och Expressen!

Andra så gott som dagliga val som ofta utlöser om inte diskussioner så i alla fall meningsutbyten är exempelvis om vattnet ska vara med eller utan bubblor. Och hur är det nu, passar rött vin lika bra till lax som vitt? Är smör alltid nyttigare än margarin oavsett fetthalten?

Att vit klädsel anses olämpligt på bröllop eftersom det kan tänkas konkurrera med bruden vet vi. Men törs man välja svart (otänkbart förr i världen, i perioden efter de svarta brudklänningarna)? När etikettsreglerna står som Ribbing-spön i backen får vi lära oss att herrar inte ska välja bruna skor på kvällen och att shorts är helt fel klädkod på kontoret.

Då middagen är aväten frågar servitrisen eller värdinnan om den nu mätte önskar kaffe. Eller ska det möjligen vara te? Där brukar valet oftast vara självklart, men sedan kan man ju tveka ändå: koffeinfritt eller vanligt?

Så där håller vi på. Vardagsvalen är många. Vi kan vända och vrida på argumenten, debattera för eller emot – så länge det gäller småsaker. Men när det kommer till viktigheterna är vi betydligt mer restriktiva med att yppa våra åsikter.

Svensken håller exempelvis hårt på valhemligheten när det handlar om politik. Samtidigt som många analytiker kommer fram till att på det området har vi, trots många partier, relativt lite att välja mellan när det handlar om verkliga och avgörande ideologiska skillnader, även om det yngsta riksdagspartiet gett ny energi åt den diskussionen.
Däremot väljer vi gärna och mycket lättare sida när kandiderande politiker finns utomlands. Alla är för eller emot Donald Trump och Hillary Clinton!

Hur ser då mina vardagsval ut? Tja, numera köper jag varken Expressen eller Aftonbladet. Använder både smör och margarin. Går sällan på bröllop men då inte i svart. Vill inte ha rödvin till fisken. Efter middagen tackar jag ja till kaffe, med koffein.

Så var det det där med politiken. Å nej, här blir det ingen träda-fram-are! Inte ens min familj vet vilken valsedel jag stoppar i urnan när det är dags. Den valmöjligheten är den som vi borde värna och uppskatta allra mest, den som människor i andra länder går i döden för. Och som ändå förvånansvärt många svenskar väljer att strunta i.

Copyright Klimakteriehäxan

Ni har redan listat ut att denna veckas tisdagstema är just VALMÖJLIGHET och nu har ni möjligheten att välja att klicka här för att se vad andra bloggare valt en vanlig tisdag i juni!

Han får min röst!

Alla har vi väl någon gång funderat över hur man hittar en politiker som man verkligen gillar. På riktigt. En person värd att rösta på, värd tillit – även om alla vet att det är svåra jobb de får, de som vinner de där valen.

Men nu har jag hittat mannen jag vill kampanja för. Jesper Berg heter han, och han är statsminister i Norge. Berg är en politiker med hjärta och tro på människan, han älskar sitt hemland, han värnar om miljön, han vill göra rätt och han försöker verkligen, både hemma och på kontoret, även om det inte alltid går jättebra.

Han är förstås fiktiv. Har huvudrollen i norska tv-serien ”Ockupationen”, som bygger på en idé av Joe Nesbø. Berg spelas av Henrik Mestad som i mitt tycke gör allt rätt. Kanske skulle han sadla om och bli politiker, på riktigt?! För också politiker behöver kunna spela olika roller ibland!

Norrmännen har hamnat lite i skuggan av svenskar och danskar när det gäller att skapa tv-drama, men faktum är att de gör jättebra saker. Som ”Himmelblå”, härlig feelgood i skärgårdslandskap, jag missade inte en ruta!, kriminalhistorien ”Frikänd” – så spännande – eller ”Halvbrodern” byggd på Lars Saabye Christensens fantastiska roman, för att ta några sentida exempel.

Ikväll sänds tionde och sista avsnittet av ”Ockupationen”. Politisk thriller kallas det och ja, serien gör skäl för namnet. Hur ska det sluta? Blir Norges statsminister knäckt av ryssarna? Eller klarar han att få stöd av såväl EU som USA, det har sett mörkt ut hittills? Nu måste väl Säpo-chefens svek avslöjas? Och så vidare.

Jag håller tummarna för Jesper Berg. Men det har ni redan förstått.

Och har du missat serien så är du bara att beklaga. För visningsrätten omfattar bara en veckas möjlighet till efterhandstittning på SVT Play. Du får hoppas på repris, om inte annat så för den där utmärkte statsministerns skull … han kanske får din röst också?

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat: SÖTT

"Vad kakor kostar när det räcker med en är utan intresse."

-Författaren Lena Andersson funderar kring en eventuell svensk sockerskatt och vad den skulle få för effekter på människor som känner suget efter det "sötfeta och det fetsalta". Läs hela hennes text i Dagens Nyheter i dag och inse att beskattning knappast kommer att bota oss från sockerberoendet! Dock, konstaterar Lena A, skulle det ge pengar till statskassan. 
Fler tänkvärdheter citeras om du klickar här eftersom CITAT är ett eget lördagstema! Mina citat, som vid det här laget är uppe i 220 till antalet, ser du om du klickar på etiketten "citat" här nedan. Somligt klokt, somligt roligt, allt välformulerat!

Det hänger väl ändå på innehållet?

Denna vecka ställer Bokbloggsjerkan en fråga som kommer från bokbloggaren Mia:
Vad tycker vi om recensionsexemplar i 
e-pub- och pdf-format?

Eftersom jag inte är någon recensent utan mer en vanlig bokläsare och i ringa mån författare är jag förstås inte rätt person att svara. Men för all del, som en vars texter inte trycks i miljonupplagor skulle jag önska att recensenter inte har något emot en digital version, i vilken faktiskt också omslaget kan finnas med. Dock är det rimligen framför allt texten, innehållet, som ska granskas och bedömas.

Varför e-pub och pdf? Jo för att det mailas över och kommer till mottagaren på direkten. Ingen pappersåtgång. Dessutom utan frakt eller porto att betala. Kan läsas på skärmen eller printas om man så vill, men på en läsplatta eller mobil är det lätthanterligt både i sängen, på bussen och i trädgården.

Tyvärr vet jag att enorma mängder inbundna recensionsexemplar (ja de skickas verkligen ut i svindlande antal!) aldrig ens öppnas på kulturredaktionerna om författarnamnet inte är "rätt". Visste ni förresten att bästsäljande skribenter på stora förlag ibland får sin böcker tryckta i en speciell förhandsupplaga, med mjuka pärmar men inlaga som i den kommande inbundna versionen?

De överblivna böckerna blir i bästa fall presenter till lässugna, i sämre fall går de till pappersåtervinningen. I sämsta fall slängs de bara ...
Sorgligt, klimat- och miljöfientligt och allmänt trist.
Det slipper vi med de digitala exemplaren. Hur mycket vi än älskar pappersboken. För det gör ju jag med.

Copyright Klimakteriehäxan

En tant att ta efter

Flitiga besökare vet att min plan att följa fyra koltrastungar fram till flygfärdighet gick i stöpet (annars är det bara att scrolla lite!). Det skulle aldrig ha hänt Phoebe Snetsinger, amerikansk fågelskådare som skulle ha fyllt 85 i dag och därför hyllas av Google. Inte för att jag hade hört talas om henne innan, men det visar sig att hon sett inte mindre än 8 398 olika fågelarter innan hon dog 1999.

Googles så kallade doodles upphör inte att fascinera mig. Och det gör som bekant inte våra fåglar heller. även om jag lite vanvördigt kallar dem "pippi" och inte kommer upp i särskilt många olika arter alls.
Men man klarar sig som bekant länge med koltrast.

Om jag ska skryta lite kan jag ju avslöja att vi också har näktergal runt knuten. men eftersom den helst sjunger i mörka natten när jag förhoppningsvis sover hör jag den inte så ofta. Rödhake fick jag nyss lära mig att känna igen. Sädesärlan och andmamman brukar jag prata lite med när vi möts. Fast hägern, som vi brukar se från vår balkong, har inte visat sig än i år.

Hade Phoebe kommit på besök hade hon säkert identifierat en hel drös andra fåglar. Vi har haft rariteter i träden här. En gång drällde det av entusiaster försedda med många kameror och enorma teleobjektiv. Då hade fågelskådarlarmet slagit till, och jakten var intensiv under en eftermiddag.

Jag såg förstås bara de vanliga skatorna och måsarna och mina andra vänner. Men Phoebe hade nog kunnat lära ut en del. Hon var uppenbarligen en tant värd att ta efter.

Copyright Klimakteriehäxan

Utfluget

Ibland går det inte som man tänkt.
Jag hade exempelvis tänkt avlägga ett dagligt besök för att kontrollera hur fyrlingarna i koltrastboet jag "hittat" skulle växa och frodas, men fick förhinder.

Så naturligtvis: när jag väl är där igen är boet övergivet, ungarna utflugna. De enda spår de lämnat efter sig är bajsfläckarna på trädstammen.
Kan bara hoppas att de överlevt de första vingliga flygturerna, lärt sig hitta mat på egen hand och så småningom blir fullvuxna mästersångare, virtuosa solister som kommer att glädja oss framöver.

Undrar om någon rent av kan tänkas återvända till boet nästa år, när det är dags för nya kullar? Nog kommer jag att kolla det där trädet igen, den saken är säker.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema PYSSEL

-Jaha, och vad pysslar du med nu för tiden?
Jag får frågan allt oftare nu när jag inte arbetar lika mycket som förut.
Svaret skulle jag kunna låna av en, aningen äldre, kompis. Han kör med en standardfras:
-På dagarna letar jag efter mina glasögon och på nätterna går jag ofta upp och kissar.

Fast jag letar mer sällan efter glasögonen (eftersom jag klarar mig långa stunder utan) och inte springer jag på toa oavbrutet heller. Så vad är det då jag gör?
Jo, det kan sammanfattas i ett ord. Jag PLOCKAR. Eller kalla det PYSSLAR.

Vilket betyder att jag flyttar på saker som inte flyttats på åratal. Jag fattar beslut om att skiljas för evigt från ett och annat. Jag provar kläder som inte varit av galgen på mycket mycket länge. Resultatet blir inte sällan ännu en sak i påsen till Myrorna eller, om jag hittar något litet hål eller så, till textilåtervinningen i någon av de butiker (H&M, Lindex, Indiska, Kapp-Ahl, Hemtex) som så klokt anammat tanken att återbruk är bra för allt och alla.

Men jag hittar också tecken på att jag varit en "riktig" pysslare. Ett bevis: påsen med den påbörjade stickningen med supergrova stickor på vilka man enligt tips på någon sajt eller i en tidning skulle skapa en snygg kasse i brunt/svart/beige genom att som "garn" använda gamla strumpbyxor. Uppenbarligen hade jag gott om sådana, sparade trots hål på tån eller med maska löpande längs låret. Några varv räta maskor har det blivit. Men en kasse? Å nej.

Det finns något som i de handarbetandes, pysslandes värld kallas UFO:s och det uttyds UnFinished Objects. Oavslutade projekt alltså. Jag kan eventuellt inneha någon sorts rekord om vi ska tävla i den klassen. Fast jag vet ju att andra pysslare är betydligt mer framgångsrika än jag.

Tyvärr tror jag ändå att det moderna pysslandet alltmer har blivit datoriserat. För visst är det ett pyssel att blogga? att lägga en patiens på datorn? att spela spel i mobilen?
Många gamla sorters pyssel gör nog min stickning sällskap. Bort! Ut ur min åsyn! För jag påminns ju, och sörjer, svunna tider när pyssel fick resultat.
Det var då det.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema denna vecka är alltså PYSSEL och klicka här så får du se vad andra pysslar med!

Leve(r) republiken!(?)

Det är Sveriges nationaldag i dag, med firande i alla hörn. Kungen i fokus. Och likväl kommer jag att tänka på länder där statschefen inte är ett dugg kunglig ...

Förvisso har jag träffat några presidenter i levande livet. Det har förstås handlat om arbete, i Latinamerika. Ibland har det varit besvärligt, någon gång lite otäckt, ofta intressant. Fast sällan fick jag riktigt bra svar på mina frågor, tyckte jag nog. De mäktiga herrarna var oftast diplomatiska i överkant, men det kunde jag inte göra så mycket åt. Ställde jag fel frågor ...? Vet inte.

Men tänk att jag stod öga mot öga med en president redan på 50-talet! Med den obligatoriska finrosetten i håret besökte jag och några släktingar Republiken Åsen och träffade dess självutnämnde ledare president Viktorius I, iklädd någon sorts uniform med sabel hängande vid sidan. Han hade, som alla stora statsmän, ett motto: Lev livet leende!

Presidenten hette egentligen Viktor Leander och var konstnär, spelman och bonde i Sölje i Värmland, inte långt från Barndomslandet alltså. Tillsammans med vännen och konstnären Arvé (Arvid Gustavsson) utropade han 1918 mikronationen Åsen. Enligt statuterna gällde det att ädelt motarbeta "bonddryghet, självtillräcklighet och småsinthet".

Åsen fick ett eget språk, åsenska, som var en blandning av värmländska, svenska, franska, latin och engelska. Så småningom utsågs en hel regering. På somrarna hölls glada fester, i presidentmottots anda. Men alla dessa aktiviteter roade inte rojalisterna, som tyckte att Åsen drev med statsskicket. Det ledde till och med till polisanmälan och därefter hölls kalasen lite mer diskret, nästan hemliga.

Tre presidenter har hunnits med. Sven Stolpe ägnade Åsen ett helt kapitel i en bok. Radiostjärnorna Moltas Eriksson och Olle Pahlin var ett par av tillskyndarna. 1950 körde första turistbussen den krokiga vägen in i republiken, förbi dess gränskonstroll. Vilket år min familj kom dit (vi var ändå helhjärtade vänner av kungahuset!) vet jag inte men att döma av fotot handlar det om 1955, sisådär.

Hur läget är i dag har jag inte lyckats reda ut. Republiken Åsen har mig veterligen inte låtit tala om sig på länge. 
Och märkligt nog är mitt sammanträffande med Viktorius I, som jag faktiskt hade glömt bort, det enda i raden av presidentmöten jag upplevt som finns bevarat på stillbild!

Copyright Klimakteriehäxan
Tack kusin Majken som i sina gömmor letat upp bilden på mig, mamma och Viktorius!

En lyckad bantning – äntligen!

I går sa jag farväl.
Farväl till mitt gamla liv.

I dag börjar ett nytt, ett liv utan travar med sparade kostråd, dietplaner, bantningstips. Insprängda mellan recepten sinnrikt utformade träningsprogram för den av naturen late, planer för hur promenadmängden lämpligen trappas upp och tips om olika motionsformer, nya och enkla och smarta redskap som (om de kommer till användning) garanterat ger en friskare, spänstigare och snyggare kropp.

Nu är det borta alltihop. Och jag känner mig flera kilo lättare, för kilovis med papper var det i de där högarna.
Varför har jag inte gjort slag i saken för länge sedan? Jag blir svaret skyldig.
För i själva verket är det så ...

Förhoppningsvis vill du läsa hela texten och det gör du genom att klicka på den här länken! Kommentera, dela gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat: I am the greatest

"Muhammad Ali kallade sig den störste. Men han var faktiskt mer än så. Ingen annan idrottsman har varit lika betydelsefull för sin samtid. /.../ För även om han dansade som en fjäril och stack som ett bi i ringen, satte han minst lika stora avtryck som aktivist och talesman för svartas rättigheter."

-Anders Lindblad i krönika i Svenska Dagbladet i dag efter att den legendariske boxaren Cassius Clay/Muhammad Ali avlidit, 74 år gammal. Han led av Parkinsons sjukdom sedan länge men hade, det är expertisen tämligen enig om, fog för sitt gamla påstående: I am the greatest! Fler citat att förgylla din lördag med hittar du om du klickar här. Och om du klickar här ser du  Janne Lorentzons utmärkta inslag om Alis dramatiska liv och karriär, sex intressanta minuter från SVT Sport. 
Bilden lånad/stulen från Atlanta Black Star.

På promenad med dagis

Det är disciplin.
Order lyds.
Solidaritet råder.
Ingen bråkar eller är högljudd. Tvärtom är hela gänget tyst.
Samtidigt ser de faktiskt ut att trivas.

De är femton till antalet, olika stora, olika gamla, olika vana. Men när dagishundarna går på promenad går det inte att låta bli att stirra i stum beundran. Hur går det till? Hur lär man dem att gå så att inte kopplen trasslas ihop? Hur får man dessa jyckar att foga sig i reglerna tillsammans med de andra? Och när en behöver stanna till och bajsa stannar de andra fjorton också. När den nödige är "klar" startar allihop vandringen igen, samtidigt.

Nog kan det verka elakt att jämföra med andra dagisgrupper där de som lämnats in går på två ben i stället för fyra, men det kan inte hjälpas: det finns en hel del fenomen som barnskötare skulle kunna studera och lära sig av på ett hunddagis. Inte minst vad beträffar ljudnivån ... fast begrepp som "disciplin", "order" och "solidaritet" verkar inte stå så högt i kurs ...

Copyright Klimakteriehäxan

Kan man snyta sig i dem?

-Mamma! Kan man snyta sig i dom?
Barnet tittar upp i trädet som hon just lärt sig namnet på: näsduksträd. Och visst, de vita "näsdukarna" hänger ju där, riktigt många är de.

Självklart är det en bra fråga! Jo, kanske skulle det gå att putsa näsan med dem. Lite försiktigt då, ingen störtskur av snor skulle den sortens näsduk tåla. Men ett riktigt säkert svar gick inte att åstadkomma. Människorna på marken med de beundrande blickarna upp i trädkronan räcker ju inte en enda av de där näsdukarna.

Mamman letar upp en pappersnäsduk åt flickan.
-Va? Nä men jag är inte snuvig!
Äsch. Pappersnäsduken försvinner i handväskan igen och trädet med de vita "lapparna" har snart blommat över. Och barnet upptäcker nya härligheter i den nya sommaren.

Själv har jag alltså avlagt mitt "traditionella" besök vid det där trädet, ungefär 40 år gammalt, i Eriksdalslundens koloniområde, jag går dit med kameran varje år ... Det lär finnas ett näsduksträd till i Stockholm men jag vet inte var. Kanske i Bergianska trädgården? Vet du?

 Copyright Klimakteriehäxan

Här går det undan!

Tänk så stora ungarna blir!
Och så fort det går!
Man hinner knappt fatta det. Ena dagen helt beroende av föräldrarnas omsorg. Så, plötsligt, större, kaxigare, nästan flygfärdiga. Vi har hört den storyn förut, upplevt den på riktigt nära håll ...

Alltså är det mycket enkelt att sätta sig in i hur koltrastarna har det!
Ungarna i boet är faktiskt fyra och nu börjar det bli lite trångt. Mor och far gör outtröttligt sina flygturer och kommer tillbaka med smaskiga saker som raskt försvinner i gapande näbbar.

Inget rovdjur har i alla fall upptäckt boet trots att det är helt öppet. Men de flesta människor som passerar (de är många) lägger inte heller märke till familjen som etablerat sig i gropen i trädstammen. Håll med om att de är rätt väl kamouflerade trots allt! Fast en vidöppen knallgul näbb syns ändå förstås.

Du måste ju också hålla med om att det hänt mycket här sedan jag var på plats med kameran i förrgår! Här går det verkligen undan!

Copyright Klimakteriehäxan