Stockholm var en flanerande, en promenerande och en överseende stad. De enda som hade bråttom på den tiden var fabriksarbetare, springpojkar och brandkårens hästar. Folk ur alla samhällskretsar gick ut på vandring för att se sig omkring i de stadsdelar där de inte själva bodde. Östermalmsborna turistade på Söder, dels för att titta på Stockholm från Fjällgatan och Mosebacke och dels för att – mycket försiktigt – iaktta det märkvärdiga och mycket ryktbara folket däruppe, Söders infödingar som såg annorlunda ut och talade och klädde sig annorlunda än alla andra, åtminstone ungdomarna, söderkisarna som de kallades, och kvantingarna.
-Det är Evert Taube som är upphovsmannen till denna i ord så härligt målande beskrivning av Sveriges huvudstad när det förra seklet var nytt. Lite kan man faktiskt känna igen sig! Texten är hämtad ur "Berättelser under ett fikonträd" och är en av trettio separata historier i "Om Vinga, Pampas och lite till", en samlingsvolym som gavs ut 2021 med kapitel ur sex andra av Taubes prosaböcker.
Inlägg
här på Hisingen har jag i vår lilla bergsträdgård alla växter som Evert Taube har sjungit om:
SvaraRaderahttps://hannelesbibliotek.blogspot.com/2021/12/min-tradgard-la-taube.html
Då är det bara själva poeten som fattas!
Raderamen jag kan själv sjunga i backen 🙂
RaderaTänkte inte på det ...
RaderaLåter ju helt underbart till skillnad från den stress jag ser/ upplever de få gånger jag besöker Stockholm. Visst finns det stress här i stan också- men ändå i ett helt annat tempo. (Ta tag i dina knän, det blir inte bättre av att vänta - det lärde jag mig den hårda vägen)
SvaraRadera