Ett råd från Elsa i värmeböljans tid

För många år sedan blev jag bekant med en kvinna som inte liknade någon annan jag mött. Hon hade inga barn, ingen man, men väl ett stort gäng syskon. De hade blivit för många, det blev knapert i familjen som bodde på en ö i Bohuslän och förväntades leva på faderns fiske. Fast det räckte inte. Ungarna skingrades tidigt, någon utvandrade till Amerika, andra skickades som fosterbarn till avlägsna släktingar.

Elsa, så hette hon, var den äldsta av döttrarna och hon bestämde sig väldigt ung: hon lämnade barndomshemmet och "gick på sjön", som man sa. Begav sig till hamnen i Göteborg, hittade snabbt en båt och mönstrade på, som hyttstäderska, det var ett jobb som inte krävde vare sig utbildning eller erfarenhet. Lämnade kajen med sikte på en annorlunda framtid, på egna ben.

Hon blev trogen de stora haven och fick se om inte hela världen så i alla fall väldigt många av världens stora hamnstäder. Många olika fartygsdäck klev hon runt på, många hytter att städa blev det, år ut och år in, men Elsa ångrade aldrig sitt vägval. Och jag tyckte det lilla hon berättade om fjärran länder lät helt otroligt spännande och rent av lockande, trots att jag aldrig varit någon hängiven städerska ...

På något sätt har jag fått för mig att historien om Elsas liv, från fattiga dagar på Västkusten via slitet på båtarna fram till pensionen, måste innehålla en hel roman. Visst fanns det väl någon stilig kapten vid vars bord hon mot alla odds fick äta? Eller en alldeles vanlig besättningsman som hon blev förtjust i? Vem lärde hon känna under dygnen i land? Vänskaper som betydde mycket? Vilka äventyr vågade hon sig ut på? Hur många gånger hade hon passerat ekvatorn? Vilka strandhugg mindes hon helst? Längtade hon hem ibland?

Naturligtvis har jag inte de där svaren, så det blir i varje fall inte jag som skriver romanen om henne. Förmodligen ingen annan heller, vilket är synd. Men en sak lärde hon mig, en sak som jag aldrig glömmer ...

En sommardag när Elsa hälsade på i Sverige (hon hade en syster i grannhuset i Barndomslandet) var det ovanligt varmt. Det gnälldes en del på vädret. För att hålla kroppstemperaturen i schack (detta var före tiden med A/C) fanns två knep: endera ett dopp i sjön eller en kall dusch.

Ja, det trodde vi, alltså. Men Elsa visste bättre. Hon hade upplevt tropisk hetta gång på gång och lärt sig det allra bästa sättet att känna sig sval, trots lufttemperaturer kring 30-gradersstrecket och däröver.
-Du ska ta en riktigt varm dusch, sa hon bestämt.
-Och när du stänger av vattnet och kliver ut känns luften som möter dig sval och skön!

Jag tänker på Elsa nu när vi har värmebölja och tar faktiskt en och annan riktigt varm dusch mellan varven (fast jag fortsätter förstås att hoppa i sjön också, det ger en annan pluseffekt!). Elsa hade hur som helst rätt. Förstås. Erfarenhet är guld värd.

Varm dusch i all ära - men ett dopp i sjön är ljuvligt för både små och stora eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan