Veckans mening, den som fick mig att stanna till en kort stund i läsningen, den hittade jag i "Den som dödade helvetets änglar", Jan Guillou första bok om sitt alter ego Erik Ponti som pensionär. Underhållande läsning med en hel de aktualiteter inflikade i en kriminalhistoria. Guillou "recenserar" somliga nutida företeelser, främst på kulturområdet. Bl a ironiserar han över alla "dagböcker" som numera ges ut som skönlitteratur
– lite komiskt dock att hans egen bok av och till har drag av dagbok, men jag ser också spår av viss självironi ... Jag upptäcker i alla fall att jag håller med honom, gång på gång! Som här, när det handlar om att böcker blir alldeles för tjocka:
Män i min ålder, särskilt publicister, har en pinsam dragning till att skriva 850 sidor i någon sorts ångestladdad föreställning om att allmänheten kan ha glömt, åtminstone riskerar att glömma, just den här publicistens stordåd.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
SvaraRaderaNågra få tjocka böcker läser man med glädje utan att ens tänka på att de är tjocka (annat än när man hanterar dem), men i övrigt håller jag med om att det är ett oskick att inte kunna begränsa sig (ska jag säga!).
Tänker på en del amerikanska författare som har gett ut ”tegelstenar”, som Elizabeth Georges, det har sagt mig att de får betat per sida, och det skulle vara därför de inte låter sig hejdas.
Margaretha
Elizabeth G har jag exvis slutat läsa ... väljer bort tegelstenar ideligen trots att jag nog inser att jag också missar en del pärlor. Men visst har jag också läst tjockisar som hållit mig fängslad från första till sista sida. Även om det är länge sen nu.
Radera