måndag, november 16, 2026

Saker att minnas 13

Vissa souvenirer är förvissa lite "finare" än andra ... men det är ju inte inköpspriset som räknas, utam kärleken, habegäret den där prylen en gång väckte! Alltså tänkte jag nu, i min lilla bloggserie om saker att minnas, berätta hur det gick till när jag köpte en Mors Dags-present till mig själv, åtskilliga år innan jag kunde kalla mig mamma. Det här är mitt trettonde reseminne. 

Jag hade fingrat på det där halsbandet i flera dagar. Tagit upp det och vägt det i handen, låtit korallkulorna rulla mellan mina fingrar, hållit det framför mig, till sist knäppt det om halsen. Och som det passade! Perfekt, på alla sätt! Som en smekning mot huden! Men det var onödigt dyrt. Ren lyxkonsumtion.

Jag gick min väg igen, ut ur butiken, som låg inne i hotellet i Guatemala City, och den besvikne försäljaren fick lägga tillbaka sitt halsband i montern där det låg och liksom retades med mig, till och med på distans.
Men precis som med alla andra förälskelser upptog den här mina tankar, gav mig ingen ro.
Trots att jag hade bestämt att förnuftet skulle få råda. Inte skulle jag köpa ett halsband!

Så hade dagen kommit när det var dags att packa väskan för hemresa. Det var en söndag, flyget gick sent på eftermiddagen. Jag tyckte att jag åtminstone kunde få gå förbi och bara ta farväl av föremålet för min kärlek, som jag aldrig mer skulle få återse.

Halsbandet var borta! Låg inte längre i skylten! Vad var detta?
Jag ryckte upp dörren och klev in med upprörda steg. Mannen bakom disken kände förstås vid det här laget igen mig och undrade vänligt om jag kommit för det där halsbandets skull?
Jo det hade jag förstås, men det fanns ju inte – varför?

Leende vände han sig om och tog fram halsbandet. Mitt halsband. Det hade blivit flyttat på. Skulle jag ändå inte prova det igen? föreslog mannen förbindligt.
Visst. Lika snyggt, den gången också. Och lika dyrt. Suck. Jag öppnade låset och gav mannen halsbandet tillbaka.

Kanske var det en 
ingivelse. Kanske var det en etablerad affärsidé. Han sa i alla fall de förlösande orden:
-Det är ju faktiskt Mors Dag i dag. Då får mammor rabatt i vår affär. Och det är naturligtvis inget som hindrar att en mamma köper en present till sig själv, eller hur?
Plötsligt blev det där halsbandet alldeles överkomligt. Jag slog till. Gick glad och lycklig iväg med mitt lilla Mors Dags-paket.

Inte hade jag haft en aning om att det var Mors Dag i Guatemala just då..
Och inte hade jag några barn heller (dem fick jag långt senare). Men det hade han ju å andra sidan inte frågat om.

Copyright Klimakteriehäxan 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar