Det knoppas i Veckans fönster

Så gott som varje dag står jag där och irriteras. Det fattas en knopp i en byrålåda. Nu måste den lirkas, liksom luras, för att komma ut och låta mig plocka upp det jag för tillfället behöver.

Att påstå att denna min lilla knipa är det som beskrivs av Karin Boye när hon säger "visst gör det ont när knoppar brister", det är att dra det för långt. Men något inom mig brister, åtminstone lite, när jag pillrar med den snedknoppade lådan. Ibland gör trixandet med den trilskande heminredningsdetaljen ont i fingrarna också. Och att hitta en liknande knopp som skulle gå att fästa har inte lyckats.

Därför trodde jag att lösningen var nära när jag plötsligt stod utanför ett skyltfönster där allt jag kunde tänkas behöva i knoppväg var uppdukat. Metall, trä, plast, glas. Runda, fyrkantiga, klotformade. Genomskinliga, naturfärgade, dekorerade. Bara att välja.
Fast naturligtvis var affären stängd. Det var ju söndag.

Men när Veckans fönster har tema UPPDUKAT och jag redan tidigt på fredagen hade gett upp tanken på att delta dök knopparna upp i mitt minne. Förmodligen inte en dukning av den typ som flitiga foto-Susanne hade tänkt sig - men å andra sidan är tanken fri och reglerna inte benhårda ... väl?

Copyright Klimakteriehäxan

Det var som katten!

Han är gråstrimmig, precis som jag vill att en katt ska vara. När han rör sig gör han det smidigt – det gör väl alla katter? – och han ser ut att trivas med livet.
Det märkliga är det liv han verkar ha valt.

Katten, som inte har halsband och förmodligen inte heller något namn, framlever sina dagar på en yta mindre än en serveruta på en tennisbana. Här finns sol och skugga, här finns grovt gräs, ett trädäck och en stenlagd gång. Här finns en ”äreport” täckt av blommande hoya.
Och här, inom dofthåll från den där hoyan, finns alltså en katt. En ensam katt.

Vissa tider på dagen ligger han och solar, ibland mest ansiktet, som på min bild. Andra stunder har han noggrant placerat hela kroppen utom räckhåll för direkt bestrålning. Duvor knallar runt honom på decimeters avstånd. Kisse rör inte ett morrhår. Människor passerar. Kisse öppnar inte ens ena ögat.
Jag tvingar mig på honom, han låter mig klia bakom örat, klappa på huvudet. Spinner inte.
Verkar helt oberörd. När han tvättar sig sker det med väldigt långsamma rörelser, snart lägger han sig ner igen.

Har jag träffat världens första och kanske enda eremitkatt? En individ som inte vill umgås med någon, som undviker alla sociala kontakter, som förtränger alla instinkter? Dag efter dag pratar jag med honom. En gång sträcker han sig så långt att han i alla fall lutar sig lite mot handen som krafsar honom i den rena, blanka pälsen. Men mer blir det inte av vår samvaro.

Så en dag har någon annan också lagt märke till honom. Denne någon har ställt ut en liten vattenskål och en folieform med torrfoder. Katten ligger bredvid och sover. Inget annat djur tycks heller vara intresserat av kattmaten, som ligger kvar följande dag.
Då, plötsligt, reser sig kisse och börjar knapra på de små kulorna, som kanske smakar fisk eller något åt leverpastejhållet, vad vet jag.

När maten är slut återgår allt till det tidigare stadiet. Total stillhet råder kring katten. På sjunde dagen tar jag farväl av kisse, önskar honom en god fortsättning. Han tittar inte upp.
Vi pratar lite om honom. Kommer fram till att kanske är det trots allt så att katten lever ut på nätterna, i intensiva räder i omgivningen, i mordisk jakt på smådjur, i fredlös natur med våldsamma konkurrenter.

Den gråstrimmige ligger blick stilla. Han har inte en skråma, inget som tyder på det där andra livet. Han ligger kvar. Jag är säker på att han ligger där än. Kanske med en liten nyss påfylld provisorisk matskål från någon som vill bli hans vän.
Mitt tips att det är förgäves. Katter gör som de vill. Och just den här, den ligger still.
Det var som katten.

Copyright Klimakteriehäxan

Sedellärande

I fjorton år har hon följt med oss så gott som överallt, Selma Lagerlöf, i sammanhanget oftast bara kallad vid förnamn. 1997 kom 20-kronorssedeln, som inte bara pryds av författarinnans porträtt utan också av en bit Värmland och starten på en av hennes mest kända romaner, ”Gösta Berlings saga”. Nu har Selma gjort sitt i portmonnä och plånböcker. Hennes efterträdare är utsedd, av Riksbanken.

Och inte bara Nobel-pristagaren i litteratur 1909 (den första kvinnan) får se sig utbytt i framtida pekunjära sammanhang. In i sedelklämmorna stoppas nu tre andra kvinnor: Greta Garbo (100 kr), Birgit Nilsson (500 kr) och på den folkligaste, 20-lappen, i Selmas ställe en annan kvinna som skrivit in sig i den svenska själen: Astrid Lindgren. Evert Taube hamnar på 50-lappen med både måleri, romaner och en visskatt på meritlistan. Ingmar Bergman blir helt ny som filmisk tvåhundring och FN:s Dag Hammarskjöld sätts på tusenlapparna.

Hur gillar vi då, rent generellt, de nya nationalsymbolerna, så långt från kungligheter, politisk och ekonomisk makt? För det de nya ansiktena har, det är kulturellt värde – möjligen då med ett litet undantag för Hammarskjöld. Även om hans böcker brukar omtalas i ytterst vördnadsfulla ordalag utfördes hans bedrifter på andra områden.

Författaren och historikern Herman Lindqvist har sin åsikt klar. Förslaget till de nya sedlarna är ”ytligt, populistiskt och ett tecken på den ökande historielösheten i samhället”.
-Sedlarna förvandlas till ett slags kändislappar, säger han till SvD i dag.
Statsministern undviker noggrant att ha någon åsikt alls när han får frågan. Och medan en politisk halvkändis tycker att Abba i någon form borde kunna representera Sverige även i det här sammanhanget skriver en ilsken kommentator i DN att det förvisso varit ännu värre om Björn Ulvaeus ”poetiska enfaldighetsprov” hade beretts plats på en peng.

Helena Lindblad, kulturmedarbetare i DN med film som specialitet, skriver också om saken. Hon tycker att ”samtliga nyval känns betydligt mer moderna och demokratiska än de otidsenliga monarker som i dag pryder våra högsta sedelvalörer”. Men valet av Garbo och Bergman gillar hon. Och sammanför man hennes tankar med Herman Lindqvists öppnar sig en ny nisch för flitiga sparare: medan man en gång samlade eftertraktade men värdelösa filmstjärnebilder ur tuggummipaket kan man nu samla kändisporträtt som kommer att ha ett odiskutabelt och reellt penningvärde!

Det var naturligtvis ingen lätt uppgift att ta fram de här namnen och motivera valet av dem. Och de som jobbat med frågan får nu finna sig i att kallas historielösa idioter och mycket mer.
Historia kan ju vara så mycket. Kanske hade det varit en kul idé att ta till en kung ändå? Jag tänker på Gustav V, som en hyllning till den HBT-värld som var hemlig, sluten och direkt förbjuden på hans tid, men som han uppenbarligen tillhörde? Kanske hade den samiske snidaren Lars Piraks vackra saltripor kunnat påminna om en annan svensk minoritet?

Vad man än tycker - och många kommer att tycka och tycka mycket - blir förnyelsen synlig i plånböcker och kassaapparater. Men nog kommer jag att sakna Selma. Och undra över vad egentligen Birgit Nilsson har i min börs att göra. Att ha Astrid med på en shoppingtur känns dock helt OK. Till exempel.

En effekt skulle de nya sedlarna kunna ha: generationer som aldrig hört talas om de här figurerna, så långt från Darth Vader och Bolibompa, kanske får som skoluppgift att kolla upp vem den där Taube egentligen var, uppmanas att läsa en bok av fru Lindgren. Och hur hamnade Hammarskjöld i topp?
Direkt sedellärande historia skulle det kunna kallas.

Copyright Klimakteriehäxan

Skumt i hotellbranschen

Något är allvarligt fel i hotellbranschen, world wide. Säkert anlitar man välrenommerade inredare när allt ska fixas till, på det att gästerna ska trivas, betala dyrt och helst också återkomma.
Men alldeles för många gånger misslyckas man med något av det mest elementära.

Ta till exempel det hotell som jag senast checkade in på. Det är försett med den extra lilla skrytbeteckningen "design-". Ytan i rummet är förvisso väl använd, det mesta är funktionellt, sängen bra – otroligt viktigt, tänk vilken plåga när man hamnat i en bädd som mest påminner om en utsliten hängmatta eller en enda stor hård planka!

Fast hur har man resonerat när sänglampan i den allra mest välvilliga tolkning bjuder på någon sorts mysljus? 40 watt i beige tät skärm, en meter upp och vid sidan av huvudgärden? Vi som ända upp i mycket hög ålder är beroende av en godnattsaga, det kan vara några sidor i en spännande deckare eller ett kapitel i en laddad roman, vi är slavar under vanan. Sagan kan ibland bytas ut mot ett korsord eller en sudoku. Oavsett vilket alternativ man väljer är ett krav ständigt det samma: man behöver ljus.

I just det här rummet har någon tänkt på det. Och bredvid den mysförsiktiga sänglampan finns faktiskt en läslampa monterad, hipp hipp hurra.
Men bara vid en säng. (Inte vid min, det är alltså den på bilden ... och faktum är att det ser ljusare ut än vad det var ...)

Varför då? Vad är det som gör att behovet av ljus bara finns vid en säng? Förväntas den som drar vinstlotten läsa högt för människan bredvid? Ska gästerna turas om i den belysta sängen? Ligga med två huvuden på en kudde?

Nu kan vi enas om att läslampa vid en av två bäddar trots allt är ett fall framåt. Och att strömbrytaren går att nå utan att någon tvingas gå upp ett extra varv är förstås också ett plus. Minns ett grekiskt rum (med för korta och stenhårda sängar) där lysrör i taket stod för enda belysningen – med kontakten flera meter från huvudkudden.

Visst kan vi också vara överens om att den som drabbas av dåligt läsljus i hotellsängen lider på en förhållandevis privilegierad nivå. Men om jag fick ett allvarsord med de där hotellinredarna skulle det bli andra bullar, alltså andra lampor.

Ska det vara så svårt att förstå det lilla enkla behovet?
För utan den där godnattsagan tappar man bort en viktig trivselingrediens. Att inte inse det är tjänstefel, särskilt om man är hotellinredare. I dagsläget är det alldeles för ofta skumt i hotellbranschen, speciellt vid sängkanten.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilmys

Har tillbringat åtta timmar i bil tillsammans med Sonen. Bara han och jag. Underbart! Milen rann undan, trafiken var nådig, väglaget oproblematiskt. Och aldrig blev det tråkigt, eftersom vi hade saker att prata om, hela tiden. En kort nyhetssändning hörde vi i radio, annars vare sig musik eller en andra gånger så nödvändig ljudbok, som också kan vara utmärkt resesällskap. Men nu flyter vårt samtal, inga longörer, lite skratt, lite allvar.

När vi är framme känner jag den söta smaken i munnen: smaken av att ha ett barn som är en vuxen, med en hel del bakom pannbenet och med "skämmas-för-föräldrar-läget" långt bakom sig.
Vilken nåd att uppleva detta bilmys!

Copyright Klimakteriehäxan

En bukett med vår i

Jag ska gå våren till mötes, eftersom jag är så angelägen om att vi ska träffas snarast. Packar för några dagar, i förhoppningsvis fler plusgrader än Stockholm har att bjuda.

Det betyder att jag måste skiljas från den fantastiska blombukett som spritt vårkänslor här hemma i flera dagar, tack vare syrener, tulpaner, fresia, alstromeria, ranunkler … alla i milda pastellfärger, precis som årstiden kräver.
Men på bild kan de ju bevaras och kanske rentav ge vårkänslor till fler.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Ljus

Det är ljuset som gör skillnaden.
Det är solen som väcker oss, fåglarna, träden, blommorna, björnarna i idet till nytt liv. Så vad är mer naturligt än att just LJUS är veckans tisdagstema!?
Mitt foto föreställer dock i sanningens namn en något varmare sol än den svenska vårvinterns.

Copyright Klimakteriehäxan

PS OK då, björn i ide kan också väckas av offpist-åkande tolvåringar, men det hör ändå till undantagen ...

Elände

Det snöar. Igen.
Och Blogger vägrar samarbeta, inga bilder går att lägga ut efter flera dagar utan kontakt med nätet.
Vad har jag gjort? Ska det vara så här?

Copyright Klimakteriehäxan

En vårlig rit

I måndags var det vårdagjämning. På söndag går vi över till sommartid. I morgon fredag är det våffeldagen, ibland (och ursprungligen) stavad vårfrudagen. Visst börjar det bli många tecken som pekar åt samma håll?

Dags för en rituell handling, helt enkelt. Dags att förpassa de varmfodrade, grovsulade, fuktavstötande vinterstövlarna till sitt ide. Jag ger dem en liten omgång med fuktig trasa och sedan skokräm och några rejäla tag med borsten. Vet att jag inte kommer att sakna dem - men att jag kommer att känna återseendets glädje när tiden är inne.

Få saker är så viktiga för att stå ut med vintern som något bra att ha på fötterna. Och mina stövlar är inte bara varma, de är också bekväma. Nästan för bekväma, faktiskt. För nu när de snyggare skodonen kommer fram protesterar tårna så smått: vi som hade det så bra, så rymligt, så trivsamt där i det lurviga innandömet!
Nu får de finna sig i att trängas lite mer, att bära en större del av bördan. Vi som gillar skor, vi vill ha vackra modeller, gärna en klack. Lite åt det sexiga hållet, nästan (ja förstå mig rätt, vi talar ändå om sådana man kan gå åtminstone kortare bitar i!).

När denna vårliga rit, en laddad symbolhandling, är avklarad känns de ljusare dagarna ännu ljusare. Innan man vet ordet av kan de där tårna släppas ut på grönbete, springa bara i gräset. Eller åtminstone i friska luften, i sandaler.
Hej då, vinterstövlar! Vi ses igen ... men först en rejäl sommar, tack!

Copyright Klimakteriehäxan

En stjärna man minns

Supersuperkändisarnas skara krympte i dag. Elizabeth Taylor är död, efter ett långt liv fyllt av stjärnroller, skandaler, kärleksaffärer, Oscarsgalor, hälsoproblem m m m. En stjärna var hon hur som helst, en av Hollywoods största genom tiderna, en lysande skådespelerska.

Undrar om sådana som hon någonsin förstår hur många tjejer/kvinnor världen över har velat vara i deras tjusiga kläder, i deras rampljusupplysta ställe? Oreflekterat, förstås – för ingen kan väl tro att den som gifter sig åtta gånger går genom ett liv fyllt av lyckliga dagar.
Men det är det där med utseendet, fixeringen vid hur skönhet ska se ut. Och nu tänker jag inte ett smack på den inre, den som vi egentligen ska hylla ...

För Liz Taylor började sin karriär som söt, lockig liten flicka i volangprydd drömklänning tillsammans med collien Lassie. Sen blev hon bara snyggare under många år, med isblå ögon, perfekta drag, osannolikt vacker figur som gjorde såväl baddräkter som djärva aftonklänningar rättvisa.

Vi som samlade på filmstjärnebilder ur tuggummipaketen, vi drömde om att ha det där böljande mörka året, de in i varje strå superbt modellerade ögonbrynen, den där blicken.
Chanslösa, förstås, det är bara förnamnet, i alla fall när man begåvats med ljus spikrak kalufs, en näsa långt ifrån den romerska profilens, obestämbart grågröna irisar och inte ens en dvärgpudel inom räckhåll. Möjligen fanns en klänning med någon liten volang. Och på ett senare stadium försökte vi kopiera hennes eyeliner, men bara Taylor lyckades bli Cleopatra.

Alla artiklarna om stjärnan och hennes dramatiska liv: hur hon mitt framför ögonen på Debbie Reynolds snodde hennes karl, hur hon slogs med Richard Burton, levde med den stenrike filmmogulen, gifte in sig i hotellkedjan Hilton … vi läste storögt, historierna fastnade i minnet, sitter där ju än!

Föga anade vi då att vi som hade helt andra liv framför oss besparades många besvär. Aldrig hade vi hört talas om att operationsknivar kunde släta ut det som annars skulle ha varit alldeles naturliga ålderstecken, att även en Liz Taylor kunde bli lönnfet, äta för många piller, dricka för många drinkar, drabbas av rade av mer eller mindre vanliga åkommor och över huvud taget visa upp en hel provkarta på saker som kan kallas mycket, men inget särskilt positivt.
Men vi glömmer henne inte. Och oupnåeligt snygg var hon, som få, i det längsta.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om Elizabeth Taylor här, här, här och här. Samt på en himla massa andra ställen ...

Tisdagstema: Frisk/sjuk

OM, jag säger bara OM, man har oturen att bli sjuk och bli liggande - så borde en bädd som den här bidra till att få patienten på benen igen, inte sant?

Den här färgsprakande sjuksängen fanns på Bok & Bild i Göteborg för ett par år sedan, ditställd av Västra Götalands läns landsting, om jag minns rätt.
Bortsett från eventuella hygieniska aspekter (som kan bli intressanta i vårdsammanhang) ser den härligt kul ut, eller hur? Till och med radiokudden och hjälphandtaget var inklädda i virkat och stickat!

Och veckans tisdagstema blev alltså, som ni just gissat, smarta som ni är, sjuk/frisk. Kolla fler här!

Copyright Klimakteriehäxan

Våren börjar inomhus

Det är något med färgerna, eller hur?
På ett nästan magiskt vis ökar behovet av pasteller. Plötsligt väljer jag inte bara röda tulpaner, utan tar en knippa i blandade färger för att få några vita, några rosa. Och när jag ska byta ut en duk som gjort sitt och måste tas till tvättstugan hittar jag trasmattelöparen i ljusa kulörer, en av flera jag vävde för länge sedan.

Så visar det sig också att keramikvasen, från Blås & Knåda, ett fynd för en tia på loppis i fjol, är en perfekt match.
Genast blev det lite vårstämning i köket. För det är inomhus som den svenska våren börjar, utan risk för nya minusgrader, färska isvindar, mera snö ...

Avundsjukt noterar jag att andra bloggare minsann stött på både svalört och snödroppar redan. Själv kan jag bara hitta några väldigt bleka krokusar som hukar invid väggen, bävande för nattens frost - och kanske någon hungrig växtätare ... i fjol försvann alla blommande krokusar över en natt. Kvar fanns bara stjälkarna. Vår lokale hare är starkt misstänkt för detta illdåd.

Copyright Klimakteriehäxan

Miljövänligt i veckans fönster

Miljövänligt är påbjudet för bloggfotokedjan Veckans fönster. Nu är det ju så, att det är med miljövänlighet precis som med skönhet: mycket beror på hur åskådaren/budskapsmottagaren uppfattar det hela.

Inte har jag en aning om hur NK:s dekoratörer har tänkt, men de gör hur som helst osedvanligt roliga skyltningar just nu. Jag utnämnde redan tidigare några av varuhusets fönster till Stockholms snyggaste. Nu är det redan omstukat. Och, kanske, lite miljövänligt?

För den här gången är skyltdockorna av trä. Det ser åtminstone ut som naturliga trädstammar med vårliga knoppar på grenarna ...
Medan huset mitt emot dominerar speglingarna i fönstret syns dessutom ett gäng cyklar, det i särklass mest miljövänliga transportmedlet i Stockholm - för den som törs.

UPPDATERING MÅNDAG: Det ÄR riktiga trädstammar. Blev helt enkelt tvungen att gå dit och kolla lite noggrannare! Då tänker jag mig att miljövänligheten trots allt består i att virket inte förfars utan används till energiutvinning.

Copyright Klimakteriehäxan

Hår utan slitna toppar

Kan inte låta bli att undra hur njutbar en teaterpremiär som äger rum i Stockholm i dag kan tänkas vara. Jag hör förstås inte till de inbjudnas skara. Och innerst inne tror jag inte ens att jag vill sitta i publiken.

Det är inte många stycken jag sett mer än en gång på scenen, men just det här är jag osedvanligt bekant med: åtminstone fem olika uppsättningar har jag kollat in. Ingen kunde mäta sig med den som för min del var allra första, den på Scalateatern i Stockholm. För mig var det en helt omvälvande upplevelse. De medverkande var otända stjärnor då, men några blev med tiden välkända, även om de i dag ramlat tillbaka in i glömskan: Bruno Wintzell, Anne Nord-Kulle, Bill Öhrström. För Ulf Brunnberg måste det också ha varit en tidig roll, eoner från Jönsson-ligan.

Året var 1968. Jag var nyanländ i Stockholm, lyckorusig av utbudet av teater, film, musik. Naturligtvis handlar det om Hair, hippiemusikalen som slog världen med häpnad. Och ovanligt långt hår, i kombination med nakna kroppar. Själv var jag inte alls någon hippie, snarare en prydlig flicka från landet, men den där föreställningen, den gick rakt in i mig.

Redan starten var helt underbar! Vi satt i salongen, ljuset släcktes, väntade på att ridån skulle dras upp. Då brakade hela ensemblen in bakifrån, sjungande för fullt. Det var härligt!
Historien tog man också till sig. En replik har överlevt i mitt minne i alla år: när tjejen köpt en turkosfärgad skjorta i kärleksgåva till sin kille och han avvisar henne med orden ”förresten tycker jag inte om tukråst”.

Så småningom hamnade jag i London och såg Hair i West End. Sommaren 1970 gick jag på teater i Wien. Då hette stycket förstås Haar, och när alla på scenen ropade ”Liebe, Liebe!” i stället för ”Love, Love!” minns jag att det kändes lite knepigt med språket.
Milos Forman blev den regissör som gjorde filmen 1979. Naturligtvis gick jag på bio! Det gjorde "alla" andra också.

När jag sedan såg Stockholms Parkteaters gratisuppsättning av Hair hade det faktiskt gått trettio år sedan mitt första möte med ”The Tribal Rock-Musical”, som den kallades när den hade urpremiär Off-Broadway i New York. Och det var underbart att upptäcka att håret inte var slitet, framför allt inte i topparna, som ”Let The Sunshine In”, ”I Got Life” och ”Aquarius”.
Ja, jag har förstås LP:n också, med den amerikanska besättningen – kanske kan den räknas som min sjätte upplaga?

Nu är det alltså Stockholms Stadsteater som satt ihop gänget som sjungande och dansande pläderar för en friare livsstil. Det gör de säkert bra. Men törs jag utmana ödet och se Hair ännu en gång, den sjunde håruppsättningen så att säga?
Tveksamt, för jag vill inte bli besviken. Inte bli överbevisad om att gammal kärlek faktiskt kan rosta. Men kanske ändå ... lovar ingenting bestämt!

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden är en del av skivomslaget med The Original Broadway Cast. Står inget årtal, konstigt nog.

Dags igen

Jaha. Så var det dags igen. Vinterstövlar på. Skynda dig, dagsmeja!

Copyright Klimakteriehäxan