När jag första gången läste Vilhelm Mobergs böcker om utvandrarna från svältens, stenarnas och eländets Småland var jag inte gammal. Deras öde grep mig så som kanske inga andra romanfigurer gjort. När jag många år senare skulle slå ihop min bokhylla med Makens uppdagades det att vi hade ett par hyllmeter dubbletter. Beslutet blev att snyggast exemplar fick stå kvar, inbunden gick före pocket, sönderbläddrat bort.
Men det blev ett undantag. Visst hade jag Moberg "bara" i pocket, men de där böckerna var så bemängda med mina gamla tårar att jag inte kunde skiljas från dem. De ligger fortfarande i källaren, i en plastpåse med snöre om och påskriven text, i stora bokstäver: "Min utvandrarserie. Får ej slängas!". Varje gång Kristina bet i astrakanen grät jag floder, första gången kanske delvis av överraskning - men sedan dess har jag ju alltid vetat hur historien skulle sluta ... gråter ändå.
Jan Troells filmatisering såg jag självklart, även om jag hade svårt för Liv Ullmans norska småländska. Bäst var Monica Zetterlund som Ulrika, Eddie Axberg som Robert fick allas hjärtan att blöda, inte minst när Karl-Oskar kastar de falska sedlarna som hans lillebror fört hem i triumf. Det var förstås en hemkomst med bismak redan innan låtsaspengarna avslöjats, eftersom Arvid dukat under och guldet blivit till sand.
Så småningom fick så Benny Andersson idén att omsätta historien till en musikal. Björn Ulvaeus var med på noterna och resultatet blev en föreställning med premiär i Malmö 1995. Ingen hade hört talas om Helen Sjöholm, dessförinnan. Såväl hon som helheten höjdes till skyarna. "Kristina från Duvemåla" var en succé som vandrade vidare till Göteborg innan hon äntligen kom till Stockholm.
Vi såg Kristina hela familjen, mormor inkluderad, på parkett på Cirkus. Det var bedövande bra. En ung vacker man vid namn Peter Jöback fick mitt hjärta att blöda för Robert lika mycket som förr (det var innan Jöback la sig till med sitt rysliga vibrato). Och när säden växte upp ur scengolvet, efter åratal av Karl-Oskars hårda slit, applåderade publiken spontant. Som teaterupplevelse var det mäktigt, alltihop. Så mäktigt att jag raskt beställde ny biljett och gick en gång till.
Av en ren händelse fick jag i vintras veta att en av mina gamla väninnor beställt ett teaterpaket för att ta båten till Helsingfors i början av maj och se den nya uppsättningen av Kristina, på Svenska Teatern. Å, så trevligt det låter, sa jag. Häng på, sa hon.
Så det gjorde jag. Och detta var långt innan de
rosspäckade recensionerna, premiären var månader bort i tiden. Allt var klart för min tredje träff med scenens Kristina.
Härom kvällen gick vi in i teaterfoajén från den strålande vårdagen och bänkade oss. Och det var bara att kapitulera, än en gång. Föreställningen är bearbetad, men jag är inte människa att säga hur. Vet bara att de nya sångarna gjorde fantastiska prestationer. Maria Ylipää som är Helsingfors´ Kristina står för en speciell bragd, eftersom hon egentligen inte är svensktalande men jobbat sig in i språket. Både Karl-Oskar och Robert spelas av svenska inlånade sångare: Robert Noack och Oskar Nilsson.
Det finns två speciella sångnummer som etsat sig fast i publikens hjärtan: Kristinas gudstvivlande "Du måste finnas" och Roberts tragiska historia "Guldet blev till sand". På Svenska Teaterns scen har båda fått ny glöd, håret på armarna reser sig, det är svårt att inte snyfta högt, så sprängfullt av känslor är det.
I programbladet försäkrar skådespelarna att de inte studerat den svenska urversionen i förväg. Må vara hur som helst med den saken: den nya upplagan var absolut värd en utflykt över havet.
Dessutom tror jag att jag måste plocka fram boxen och lyssna om - för föreställningen innehåller en rad andra pärlor, både vad beträffar text och musik.
Copyright Klimakteriehäxan
Svenska Teaterns uppsättning av "Kristina från Duvemåla", som går för utsålda hus, tar sommarledigt efter den 29 maj, men är åter i september och finns på repertoaren även under våren 2013.
Inlägg
