Skördetid

Som jag har väntat! Och vattnat! Och stöttat!
Men det gäller att inte ge upp.
Nu har jag skördat mina första små tomater som växt i en kruka på balkongen. Det blir fler, för gröna småttingar står på tur.

Jag fortsätter vänta. Och vattna. Och stötta.
Belöningen är den läckra smaken, det fasta köttet, den alldeles äkta solbrännan på tomatens tunna hud.
Skördetid är högtid!

Copyright Klimakteriehäxan

Med dubbla tungor

Här och där vajar över gotländsk mark och vatten en svensk flagga vars utformning är helt ny för mig: den är tvåtungad.

Och som allting har den sin historia, både en gammal och en modern.

Enligt den gamla fanns tvåtungade svenska flaggor för länge sedan, anorna går ända till 1500-talet. Då kallades den för ”kungsflagga” men om någon kung hade med saken att göra framgår inte av mina (tämligen ytliga) efterforskningar. På 1800-talet benämndes den ”postflagga”, men då hade redan den tretungade örlogsflaggan lanserats – det skedde på 1600-talet. Flaggan med tre tungor får i dag endast användas av kungen och marinen.

Så, ungefär 400 år senare, får ett par på Gotland idén att sy om en tretungad och ta bort mittenfliken. Och på den vägen är det.

Visbybon Håkan Hallberg och hans fru tog fram saxen och klippte. De gillade resultatet och satte i gång att lansera sin nygamla modell, bland annat genom att sätta den på sin egen båt.

Nu är den på något sätt som jag inte begriper mönsterskyddad i hela EU och saluförs framför allt till båtägare, men också på land lär man kunna ha tvåtungat. Den är dock inte officiellt erkänd som nationsflagga. Färgerna är dessutom, efter gammal förlaga,  lite mer mättade än på moderna flaggor.

Om den tvåtungade flaggan är snygg eller inte tycks det råda delade meningar. Vad tycker du? Flammar den lika stolt som en tretungad eller den vanligaste modellen, korsflagga?

Mitt möte med den tvåtungade (och paret Hallberg) har i alla fall gett mig ny kunskap. Jag har nämligen lärt mig ordet ”vexiologi”. Som betyder läran om flaggor. Och för att uttala den nya glosan krävs inte ens dubbla tungor, det funkar bra med en.

Copyright Klimakteriehäxan

Hårresande (dubbelt upp) i en påse

Tänk dig att du går till Fina Frissan på Östermalm i Stockholm och blir klippt, snygg till midsommaraftonens kalas och semestern med därtill hörande äventyr. Det kostar en rejäl hacka, men den som vill bli fin måste som bekant offra en del, även om det inte handlar om direkt lidande.

Klippt och klar står du i kassan och inser då – eller blir du kanske övertalad av personalen? – att du nog också behöver några Produkter för att hålla den nya frisyren vid liv. Sagt och gjort. Du köper schampo och balsam också. Flaskorna kostar tillsammans nästan 500 spänn.

Sedan skyndar du till t-banan för att åka hem. Byter tåg i Gamla Stan. En man sätter sig där du nyss satt. Han tittar på en påse på sätet. Tåget rullar. Mannen frågar kvinnan mitt emot om påsen möjligen är hennes? Nej, hon har koll på sina kassar. Han slänger ett getöga i den uppenbarligen kvarglömda påsen och säger:

-Det verkar vara smink. Ta hand om den du!

Kvinnan säger att jo, det kan hon göra, den kan antagligen lämnas in i biljettluckan på Slussen, där hon ska stiga av.

Försedd med en extra kasse går hon mot utgången. Den är obemannad. Vad göra? Hon kollar påsens innehåll, kvittot ligger i.

Oj! Det var dyrt schampo! Rent av hårresande … tänker hon. Samt inser att den som satsat så mycket på hårvård nu rimligen bör vara ganska ledsen över att inte ens ha fått med sig prylarna hem.

Påsens nya förvaltare tar i stället dem med sig till sitt hem. Det finns ett telefonnummer till frisersalongen på kvittot. 

Kan man där veta vem den tänkta hårtvätterskan är? Absolut! Det finns ett mobilnummer. Som rings upp.

-Hej! Du glömde en påse på t-banan. Tänkte att du kanske vill ha den tillbaka? Bara att hämta!

Den glömska förefaller bli överväldigad av tacksamhet. Så fantastiskt att någon brydde sig! Och en sådan tur att det inte var långt att hämta den heller!

-Slå en signal bara, så du vet att jag är hemma, säger upphittaren och lägger på, nöjd över att ha handlat som en god människa och gjort någon annan glad.

Nu har det gått över tre veckor. Flaskorna med schampo och balsam står kvar i sin påse i min hall. För upphittaren, det är jag.

Hårvårdsprodukter för fem hundra som hon inte hämtar!!!

Förlusten kan inte ha drabbat någon fattig.

Återstår bara frågan vad jag gör med grejerna. Mitt hår klarar sig bra med långt billigare tvättmedel.

Copyright Klimakteriehäxan

Almedalen i backspegeln

Det är skönt att vara hemma igen, efter en dryg vecka mitt uppe i Almedalen, Sveriges kanske mest intensiva arrangemang för politik och samhälle, åtta sommardagar varje år. Men det är mest kul medan det pågår!

Fast kanske är det på sin plats att påpeka en sak: inte ett enda glas rosé har jag blivit bjuden på. Mitt vin (och min mat) har jag betalat själv - men det är klart, hade jag haft ork att mingla hade jag kanske fått någon liten slurk utan att betala. Dock har jag aldrig gillat att försöka äta och dricka samtidigt som man står och trängs i en omgivning där man skriker sig hes på minuter om man händelsevis skulle vilja prata med någon, så jag är väldigt nöjd ändå!

M/S Malmö tog mig till Gotland och var också min bostad under veckan. Det är ett isbrytande lotsfartyg byggt 1942 och åtnjuter någon sorts marin k-märkning. Vi hade 2,5 meter höga vågor under överfarten men det klarade Malmö med glans - och passagerarna också, tack och lov!

En sann publikmagnet bredvid alla supereleganta båtar i Visby hamn: veteranbil av märket Colibri från 1910.

Glass? Ja tack! Hur många sorter som helst att välja på, från Visby Glass. Lime/kiwi var jättegod och den extramörka chokladglassen är det verkligen chokladsmak på!

Vädret var minst sagt lynnigt. Ena stunden behövdes verkligen en hatt (jag hade ingen), i nästa sekund var det disigt och råkallt. Och till råga på allt bjöds vi på ett hejdundrande åskväder, av rent tropisk karaktär. Dock fick jag ingen användning av mina baddräkter. Hade packat två, för säkerhets skull, men vattnet var allt annat än varmt ...

Den ende partiledaren jag lyckades ta en hygglig bild på: Stefan Löfven (S), debutant i Almedalen.  

Rosenmalva (tror jag). Blomsterprakten är ljuvlig. På min enda lilla utflykt utanför ringmuren hann jag njuta av vallmo, blåklint, cikoria och förstås en massa prunkande trädgårdar.

Miljöpartiet behövde extra stöd i Visbys friska vindar.

Gammal port med rosor.

Man kan inte ha vad som helst på fötterna när det handlar om att rusa runt på gotländska kullerstenar. Till och med Gudrun Schyman hade lågklackat! Och skorna på bilden var de absolut gladaste jag såg på hela veckan.

Snyggt träträd på Donners plats ingick i skyltningen för en av alla deltagande
arrangörer. De var över 900 pch programmet hade mer än 1800 punkter.

Ett hörn på Adelsgatan. Visby gör skäl för namnet "Rosornas stad" ...

Dessutom kommer här ett tv-tips: se samtalet med rubriken "Politik i bokhyllan" på SVT Play. En halvtimme med Thomas Bodström, tidigare justitieminister (S), Anne-Marie Pålsson, f d riksdagsledamot (M) och Anita Kratz, politisk skribent och författare.
Och så är jag med på ett hörn också ...

 Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema RAK

Sitter och försöker smälta en lång vecka i Visby. Almedalsveckan. Den innehöll många olika beståndsdelar, bland annat en som passar dagens tisdagstema, som är RAK.

För rak och ståtlig är den, riggen på båten som låg bredvid oss vid kajen i gästhamnen. När den kommit till ro med alla tampar och trossar på plats var den (hon) en vacker syn.
-Ujujuj så många rep och snören, sa jag.
-Mhm. Och varenda stump har ett eget namn, sa den marint mer erfarne vid min sida.

Sån tur att man inte behöver lära sig dem. Jag är inte ens säker på själva fartygsnamnet - är det Tre Kronor? Jo det är det!

Copyright Klimakteriehäxan

Somrigt i Veckans fönster

Vad förväntar man sig att se genom ventilen - dvs fönstret - i en fartygshytt? Jo så här års en liten bit av svensk skärgård.
Och för all del, lite skärgård såg jag. Fast det höll på att blåsa upp. Under natten gick båten genom två och en halv meter höga vågor och störtregn. Det gungade och stampade, för så blir det i hårt väder.
Så kanske kan man förstå att (in)redaren bestämt att fönstret i pentryt hellre ska visa en undervattensscen. Fast vi sjönk förstås aldrig, det är en bild ...
SOMRIGT ska det vara i Veckans fönster!

Copyright Klimakteriehäxan

Törnrosa i nutid

Hade jag haft ett litet barn med mig på sommarpromenaden i Barndomslandet skulle jag ha blivit inspirerad att berätta en saga: den klassiska historien om Törnrosa, som somnade och sov så länge att häcken växte kämpahög runt henne och isolerade henne från omvärlden. Precis så ser det ut runt det lilla torpet där ingen bott på  länge. Men nog minns jag hur det var förr.

På ben med mycket spring i for jag omkring på gräset framför vårt lilla hus, som låg alldeles intill byvägen. Trafiken var ytterst måttlig. Farbror Arvids mörkröda bil kände jag igen, han vinkade alltid. Fast det var roligare när farbror Kalle kom, han som bodde i det där torpet.

Kalle måste ha varit en av de allra sista som höll fast vid att transportera både sig själv och sina tillhörigheter med häst och vagn. I sakta mak kom det stora djuret lunkande – jag tror rent av att kusen hette Brunte, även om det låter för klyschigt för att vara sant.

När ekipaget kommit mitt framför vårt hus drar farbror Kalle i tömmarna och Brunte stannar. Kalle, som alltid klädd i skärmmössa och storväst, ropar ett glatt hej till den lilla flickan som var jag. Kalle hade pliriga ögon och röda, skinande kinder, rejäl prilla under läppen. Vad vi pratade om vet jag inte, men hästen tog emot både mina klappar och lite avrivna löv från syrenbusken.

Så småningom smackade farbror Kalle med läpparna och Brunte började röra på sig igen. Kanske var de på väg till lanthandeln, kanske skulle några säckar vete till kvarnen som låg precis bredvid affären. Bråttom hade de inte, varken hästen eller hans kusk ...

Det låter som forntid, jag vet. Men historien om Törnrosa utspelar sig ju inte heller i nutid. Fast häcken, den finns här och nu. Kämpahög är den.
Dock kommer aldrig en prins på en vit springare att hugga sig fram till den lilla dörren till farbror Kalles stuga.  Den har inte långt kvar till totalt förfall. Och snart är det väl bara jag som minns Kalle, hästen och våra små somriga pratstunder.

Copyright Klimakteriehäxan

Nora Ephron - en kvinna "med penna"

Visst minns också ni filmer som ”Sömnlös i Seattle”, "Silkwood" och ”You got mail”? För att inte tala om ”När Harry mötte Sally” – det är i den som Sally/Meg Ryan sittande vid ett restaurangbord fejkar en högljudd orgasm för att bevisa för Harry/Billy Cristal att jo då, det kan kvinnor visst.

Alla de där filmerna – och ytterligare en lång rad i samma genre, den romantiska komedin – hade Nora Ephron att tacka för sina framgångar. Hon skrev mest manus, men hon regisserade så småningom också och deltog aktivt i hela filmproduktionen, eftersom hon "ville ha koll på sin egen historia".

Nu blir det inga fler filmer med Ephron-stämpel. Inget annat heller. Hon avled i natt, i New York, 71 år gammal.

Men hon är värd att komma ihåg för såväl filmerna som för sina böcker. Några år var hon gift med Washington Post-reportern Carl Bernstein, en av Watergate-avslöjarna. Skilsmässan blev dramatisk och samtidigt lite av en start på hennes egen karriär, även om hon skrivit böcker innan succén ”Heartburn” kom ut 1983. I den avhandlade hon Rachels uppbrott från äktenskapet med en otrogen man, och det stod ganska klart att historien till stora delar var självupplevd. ”Den här boken visar att det finns inget bättre sätt att ta revansch än att göra det med en välskriven skildring” skrev recensenten i Chicago Tribune och blev vederbörligen citerad på pocketupplagans omslag.

Nora Ephron var inte bara en begåvad skribent med romaner, skådespel, filmmanus, journalistik och essäer på sin repertoar. Hon var också en lysande kock, vilket även Carl Bernstein lär ha ansett och uppskattat, så länge han fick äta det hon lagade.

De där kökskunskaperna lät hon förgylla ”Heartburn” (som betyder halsbränna på svenska, där försvinner dubbeltydigheten med översättningen). Här och där i romanen, mitt i löpande text, dyker recepten upp. Hon lär läsaren knepen till en perfekt Key lime pie, hon bjuder på bread pudding, hon lagar italiensk linguine alla cecca … Roligt!

Många skratt har hon vetat att locka fram, inte minst med sin ganska bakåtlutade syn på såväl sig själv som sina medsystrar. Bara boktitlarna räcker för att förstå det: ”Jag gillar inte min hals, och andra tankar om att vara kvinna” (kom på svenska för ett par år sedan) eller ”Love, Loss and What I Wore” … Nora Ephron "hade penna" som det ibland brukar kallas. Hon hade många läsare och beundrare/innor.

Kanske boktips som kan komma till pass när det drar ihop sig till semester?

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: I dag torsdag skriver många om Nora Ephron - till exempel här Cecilia Hagen i Expressen och här i AB, här i DN, här i SvD. En enig hyllningskör, varken mer eller mindre!

Tisdagstema REGN

Det är något mystiskt med regnväder.
Oavsett hur många paraplyer man har saknar man oftast ett när himlen öppnar sig.
I dag har det stundtals vräkt ner vatten över oss, ur tunga mörka moln. 
Men med samma logik som gäller paraplyer lyckades jag inte ta en enda bild av ovädret, trots att Veckans tisdagstema är REGN.

Copyright Klimakteriehäxan

Trädgårdstragik

Trots att det är ungefär det tråkigaste jag vet ger jag brännässlorna och våtarven i rabatten en omgång. Tänker att våtarv, detta snabbväxande och knallgröna ogräs, borde adlas till prydnadsväxt, så slapp man den eviga kampen som är förlorad, hur ädelt man än ligger i. Men ingenting tyder på att den uppgraderingen är aktuell.

Medan jag står där och svettas noterar jag en liten fågel som flyger runt omkring mig och piper energiskt. Den kommer igen och igen, lätet är genomträngande trots att fågelkroppen är så pytteliten. Jag misstänker att jag kommit onödigt nära ett bo och får därmed en ursäkt att avbryta rotandet efter nässelrötter bland fänrikshjärtan och kungsliljor.

Men just när jag rätar på ryggen upptäcker jag olyckan. En fågelunge ligger och sprattlar i ytan i baljan som samlar upp hängrännans regnvatten. Oj, stackars liten! Han är inte flygfärdig och verkligen inte simkunnig. Försiktigt fiskar jag upp den lilla dunbollen och lägger honom i gräset. Han tittar på mig med minimala pepparkornsögon och försöker förtvivlat få styrsel på benen. Det går inte särskilt bra.

Jag ser mig om efter mamman. Tänker att hon nog bett om min hjälp, undrar om hon kan ta över nu? Hon sitter på en stolpe och låter ynklig. Jag säger åt henne att ungen behöver henne mer än någonsin och drar mig tillbaka för att inte störa. Petar bara in olycksfågeln under några blad så att den inte omedelbart ses av någon hungrig kråka.

En timme senare hör jag fortfarande mammans pip, som jag vid det här laget bestämt låter riktigt sorgset. Ungen ligger kvar där jag lagt den, det rycker lite i benen, men prognosen är sämsta tänkbara. Antar att jag borde utföra ett barmhärtighetsmord men vet verkligen inte hur jag ska kunna ta livet av stackaren.

Så jag gär det fegaste av allt: jag går min väg. Lämnar olycksoffret bakom mig. Kan hoppas att andra ungar ur samma bo klarat sig bättre – vår haverikommissionsanalys säger att boet antagligen finns högt uppe i rännan och att olycksfågeln sköljts med i den störtskur som nyss gjorde himlen svart. Såvitt inte ungarna busat och en råkat trilla över kanten och åkt rutschkana genom stupröret rakt ut i baljan.

Kommer ihåg en sång som vi sjöng när jag var barn:
Små små fågelungar sova i sitt bo
lilla fågelmamman får då lite ro
hon brukar flyga hit och dit att söka något gott
för barnen har så stor aptit
att aldrig nog de fått.

Just den här mamman har nu en mun mindre att mätta.  Att ingen sorg är större än att förlora ett barn, det tror jag är ställt över alla tvivel. Och något som ingen förälder borde behöva uppleva. Inte ens en fågelmamma. Ren tragedi i ett hörn av trädgården.

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommarens blommor

Det ska vara sju blommor under midsommarens sovkudde. Någon gång har det hävdats att det faktiskt inte räcker med sju, det ska vara nio.

En sak är säker: i år hade det inte varit svårt alls. Vägrenarna är aldrig vackrare än så här i midsommartider. Artrikedomen är rent överväldigande. Utan ansträngning plockar jag prästkrage, gökblomster, rödklöver, smörblomma, kråkvicker, fibbla (osäkert vilken sort), humleblomster (bilden ovan), vitklöver, blåklocka, hundkex och vitmåra.

Käringtanden med sin knallgula signalfärg har fått ökat symbolvärde sedan jag läste en artikel i någon hälsobilaga om hur tänder efter 50-årsdagen kräver extra fluor, ännu noggrannare skötsel – och ändå kommer att gulna ... Möjligen kan man känna en annan sorts anknytning även till den lilla sedum-växten fetknopp, som finns både gul och vit.

En relativt oansenlig blomma som både Evert Taube och jag har gillat är kattfoten, men den är inte längre vanlig. Det är inte heller blåsugan, vars latinska beteckning (Ajuga pyramidalis) jag aldrig kommer att glömma, en rest från mina dagar som herbarie-ivrare. Och skogsstjärnan (Trientalis europea!!!) kräver faktiskt, precis som namnet antyder, en liten skogsutflykt, men där finns den.

Trots alla praktfulla blomster i midsommargrönskan finns en annan växt som totalt dominerar synfältet. Det är lupinen, i vitt, lila, rosa eller mörkröd.
Men lupin kan man omöjligt ha under kudden. Det är den inte tillräckligt vild för. Skulle möjligen framkalla drömmar om Arsène Lupin – och vem vill drömma om honom?

 

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommar med många S

Glad midSommar önskas ni alla – och då tänker jag midSommar med stort S som i Solsken, Sill, Strand, Simturer, Sommarblomster och Skymningsljus. Samt Sömn med ljuva drömmar, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Det ska vi fira!

I dag är årets längsta dag. Läge att fira, helt enkelt.
Då gäller det att använda den till något bra.
Gör det!

Copyright Klimakteriehäxan

På önskelistan till Jultomten

Det är nästan midsommar.

Men jag ser fram emot jul.

I dag har jag nämligen sett den perfekta julklappen till mig, även om den måste öppnas i förtid (ja, det skulle funka som födelsedagspresent också, jag är ju ett vinterbarn).

Så vad önskar jag mig? Jo, en konsertbiljett, som vore jag en idolsugen tonåring. Det står nämligen i tidningarna i dag, att Kris Kristoffersson kommer till Sverige igen. Han var här för två år sedan och fick de mest lysande recensioner. En bekant reste många mil, till Skåne, för att uppleva honom, och garanterade att det var värt varenda krona, varenda tillryggalagd kilometer.

Den 13 november uppträder KK i Stockholm och då vill jag verkligen vara på plats. Visst sjunger han väl "Me and Bobby McGee"? Inte kan han låta bli att ge publiken "Help Me Make It Thru The Night"? Eller "This Old Road"? Där har ni bara tre låtar ur hans omfattande produktion, ballader som är oförglömliga. Det är en aning pinsamt (kanske) att erkänna, men faktum är att en gång satt jag på ett tåg och ägnade hela resan åt KK på cd. Och grät, inte oavbrutet men stundtals.

Han har väl inte världens bästa sångröst, åtminstone inte nu för tiden. Och visst, visst är det rätt så sentimentalt ibland. Men vad gör det? Han är ju fantastisk ändå! Ja, jag har till och med gillat honom på film, trots att han inte är klotets bästa skådespelare heller ...

Precis på midsommarafton blir Kris Kristoffersson 76 år. Det sas redan vid förra besöket att det förmodligen ingick i vad som skulle bli hans sista turné – och jag svor över min usla framförhållning som inte ordnat en musikalisk utflykt.

Men den här gången, snälla Tomten!?

UPPDATERING: Efter att ha sovit på saken har jag kommit fram till att jag nog ska ta tag i det här inköpet alldeles själv. Faktum är att jag aldrig, ens som riktigt liten, trott på Tomten.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SOMMAR

Sommar, det är temat för denna veckas tisdag. Ni hittar många fina sommarbilder här.
Och så här kan sommar se ut, inte sant?
En liten familj på badutflykt i strandkanten, med solglitter i vattnet.
Själv har jag fortfarande inte vågat kliva ner i sjön, det känns som om värmen inte riktigt hunnit få någon riktig effekt. Men sådant stör ingen and.

Copyright Klimakteriehäxan