Lördagscitat om mod och lycka

"Lyckan står den djärve bi"

- Gammalt svenskt talesätt som väl ska uppmuntra oss att våga. Och vinna! Törs vi? Då är detta kanske dagen då det har blivit dags att ta steget, bli modiga! Fler lördagscitat hittar du här.

Spänningsläsning

Vid första anblicken kan denna veckas fråga i Bokbloggsjerkan verka enkel att besvara. Men så börjar man fundera ... Det här är uppgiften:
Berätta om en bok (eller flera) som du tycker är riktigt spännande!
Och jag känner att det duger inte att bara hugga en deckare i högen, även om deckare per definition ska vara spännande att läsa.

Letar i minnet och kommer plötsligt på boken som fick mig att en gång upptäcka Joseph Wambaugh, Los Angeles-polisen som sadlade om och blev författare efter några år i LAPD. Jag fick låna den av min amerikanske granne med en varm rekommendation, och jag blev inte besviken.

Boken handlar om en verklig händelse som satt spår i kriminalhistorien. Två civilklädda poliser kidnappas när de fastnat i en trafikstockning, den ene av dem mördas. Det är det enda mordet i hela boken och klaras av inledningsvis. Sedan lyckas Wambaugh med mästerstycket att göra fortsättningen jättespännande ändå.

Nu hittar jag ingen svensk titel på "The Onion Field" när jag letar, men historien om mordet på lökfältet finns definitivt översatt. Boken kom 1973, och sedan dess har Wambaugh skrivit hur mycket som helst, att bli polis igen har aldrig kommit på tal. Ett antal av hans böcker, bland annat denna, har blivit film också.

Kan inte låta bli att peka på en annan bok som lyckas bli spännande, fast man knappast väntar sig det. "Ers Majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E Samuelsson berättar historien om Haijby-affären, kanske den största skandalen i Sverige på 1900-talet. Kungliga förgreningar, krigets skugga, berömda smygbögar ... och Kurts för trånga frackbyxor som den uppoffrande hustrun tvättar och stryker inför besöken hos landets statschef Gustav V ...

Det är en lektion i sentida historia, den bygger på ofantligt researcharbete, den är rolig och sorglig på en gång. Samt spännande. Tror att jag gett bort den minst fem gånger i present och rekommenderat den väldigt många fler. Så nu upprepar jag mig!

Mina två valda titlar kan ju också ge en hint om att de riktigt spännande berättelserna, de utspelar sig i verkligheten ...
För fler tips om spännande läsning klickar du dig förstås vidare till Annika och jerkan.

Copyright Klimakteriehäxan

Gungeligung

Den stod i ett hörn, lite trångt. Farmor satt i den ibland, bläddrade i tidningen som jag minns det. Att ha en gungstol var alldeles väldigt normalt.

Att gunga i den var avkopplande. I den tog hon igen sig mellan passen i hönshus och ladugård, efter att ha kört den där surrande apparaten som hette separator och som tvingade grädden att skilja sig från mjölken och rinna ut i en egen pip, i ett eget kärl, på väg till det svala skafferiet.

Nog inser jag att det låter som förhistorisk tid, men jag minns det väl. Liksom jag ännu kan känna hur det luktade där vid separatorn. Tidningen folk läser på bygden är fortfarande den samma (Nya Wermlandstidningen) men annars har nog det mesta ändrats. Ja, tidningen också, förstås ...

I över femtio år hade farmors gungstol stått i källaren i huset i Barndomslandet. När jag bad Sonen om hjälp att bära upp den undrade han om jag ville ha med all spindelväven också? Jo då. Den gick ju lätt att ta bort. Färgen är avskavd men det, har jag för mig, kallas för patina när det handlar om gamla möbler. Jag tänker inte måla om stolen, det vet jag bestämt.

Det här är en gungstol i klassisk modell. Designen lär ha uppstått i Nordamerika på 1700-talet, när någon påhittig människa kom på att om man placerade en sits på rundade medar kunde man med hjälp av sin egen kroppstyngd komma i rogivande rörelse, fast man var kvar på ett och samma ställe. Och visst har man sett i någon gammal västernfilm hur hjälten suttit i Söderns mörker på sin "porch" (veranda) och sakta gungat med revolvern skjutklar vid sin sida!

Faktum är att farmors gamla gungstol är riktigt bekväm. Hur flitigt använd den blir nu, som nyupptäckt, återstår att se. Men jag gillar att den står där, inte undanstoppad i ett hörn utan med fria ytor runt omkring. Så att den syns.
Nu är det bara att gunga loss!

Fast det blir gungeligung utan revolver. Kan möjligen i stället kombineras med tumrullning enligt gammat mönster, förmodligen med anor längre bort än 1700-talet ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRÅNGT

Trångboddhet är naturligtvis ett ytterst elastiskt begrepp. Japansk likkisteliknande övernattning i speciella fack-hotell. Illegala flyktingförläggningar, knappt med tak. Miljonprogramshus med många ungar i varje lägenhet. Eller nybliven trebarnsfamilj som inget hellre önskar än tio nya kvadratmeter.

Hur man såg på trängsel och tomtstorlekar i Birka, vikingastaden på Björkö i Mälaren, kan vi bara gissa. Där fanns det som ibland kallas Sveriges första stad, bebyggd och bebodd i ett drygt sekel från sent 700-tal. I dag finns Birka med på FN-organet Unescos världsarvslista, och man turistar flitigt dit båtledes – allra helst under den varmare årstiden. Guidad tur funkar bra, det blir en promenad också.

Nu har man rekonstruerat en del av bebyggelsen, kombinerat med kafé och restaurang, museum och souvenirshop. Och så en modell över hur Birkas hamnområde såg ut ursprungligen, enligt vad forskarna kommit fram till. Staden var ett viktigt handelscentrum på sin tid. Flitiga arkeologiska utgrävningar har gett många fynd och ledtrådar som fått historien att klarna.

I den där modellen ser man hur husen står tätt ihop, åtskilda bara av smala gångar. Byggnadsmaterialet är trä. Fönster verkar man inte ha haft. En öppningsbar taklucka förefaller vara tidens skorsten.

Tyckte Birkas invånare att det var trångt? Förmodligen inte. Men dagens stadsplanerare har som tur är lite andra regler att gå efter. Den moderna människan kan förvisso ha det trångt men inte på riktigt samma vis ...

Några steg utanför stadsbebyggelsen möter Birkas besökare många gravsättningar. Och så, tack och lov, en och annan gullviva – sådana trängs vi ju gärna med!

Veckans tisdagstema är alltså TRÅNGT och du som vill trängas lite mer använder dig enklast av den här länken!

Copyright Klimakteriehäxan

Ta mig till havet!

Det är så här års man på allvar börjar längta till havet. Till dofterna, till vågskvalpet (så länge det inte är för kraftigt), till de salta simturerna och till de små restaurangerna där borddukarna nästan doppar sig i vattnet vid kajkanten.

Under ytan vet vi att ett sällsamt skådespel finns att titta på, men det krävs dykarkunskaper och lite utrustning innan det kan bli riktigt intressant. Fast vissa av de där sakerna ser man också ovanifrån, och då är det kanske inte alltid så roligt: jag tänker på maneterna, som kan vara riktigt otrevliga. Kul att umgås med på nära håll är de aldrig, inte ens de som saknar de brännande trådarna.

Nere i djupet finns bläckfiskarna, märkliga blötdjur som det berättas många historier om. De påstås vara smarta. En världskändis döptes till Paul och beundrades för att han "kunde" fotboll. Paul tippade, helt rätt, att Spanien skulle vinna VM 2010. En annan mångarmad individ klarar att öppna en burk med skruvlock för att komma åt att äta innehållet. Imponerande, självklart, inte minst med tanke på att många människor har jätteproblem med de där konservburkslocken ...

Men dessutom inspirerar dessa havets hjältar en del formgivare och konstnärer. Jag gillar både maneten och bläckfisken, som länge funnits att beundra inne på Det Stora Varuhuset i Stockholm. Att de inte är äkta är närmast en fördel! Och att de gör reklam för scarves och slipsar tänker jag snabbt bort. Det är inga accessoarer som behövs när man väl tagit sig till havet.

Copyright Klimakteriehäxan

Säsongen har startat

Tio violplantor för trettio kronor.
Det kallar jag ett erbjudande omöjligt att motstå. OK, de ser lite klena ut just nu, men jag tror de tar sig i balkonglådan. De har precis hamnat där. Planteringen skedde till musik: ihärdigt fågelkvitter. Fast jag vet inte vem som stod för de härliga tonerna. Synnerligen njutbart hur som helst.
Vårbruket är inlett!

Copyright Klimakteriehäxan, även känd under beteckningen "balkongbonde"

Det är lördag – med tema dubbelt upp!

"Livet är som en påse, det blir tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något."

 - Hasse Alfredson i monologen "Pastor Jansson" som ingick i Svenska Ords revy "Gröna Hund" 1962. 

Tro inte att jag inte begriper att det verkar lite knasigt. Men det kan inte hjälpas, jag faller lätt för förpackningar. Blir utskrattad av vinkännarna för att jag (i alla fall ibland) väljer dryck efter etikett. Det är inte heller otänkbart att jag väljer vatten efter flaskform. Och så får de följa med hem, ibland för att användas som vattenflaska igen, ibland för att tjäna som blomvas och någon enstaka gång bara som ögonfägnad.

På bilden ser du några bevis för denna min skumma vurm för design i förpackningsbranschen: grekisk olivoljeflaska, snyggvatten från skotska Gleneagles, millennieskiftesbubblor, svensk årgångsglögg av 2003 års modell, spansk plastflaska för vatten och längst till höger också spanskt vatten med bubblor. Vad siffran 3 betyder på den har jag inte en aning om!

Och det är så ordnat med de flesta förpackningar, oavsett form, material, storlek och ursprungligt innehåll, att det passar att, som jag gör inledningsvis, citera Hasse Alfredson i sammanhanget. Byt bara ut ordet "påse" mot önskad förpackning och saken är klar!

Copyright Klimakteriehäxan (och Hasse A förstås)

För att hitta fler förslag på temat FÖRPACKNINGAR kan du ta den här genvägen.
Och när det gäller LÖRDAGSCITAT klickar du här för att komma vidare! 
Trevlig lördag!

Över hundra – men håller än!

Den kom precis före förra sekelskiftet, boken om John Hall, en gång Göteborgs mäktigaste man, stadens rikaste köpman och en karl med en historia som verkligen tålde att berättas. Det var Sophie Elkan som tog sig an uppgiften. Hon var känd för att hon syntes vid Selma Lagerlöfs sida, reskamrat, väninna, kollega om än i skymundan av den hyllade Selma. Men det visade sig att Sophie kunde skriva alldeles själv också, minsann.

Ändå har det nog för många mer än mig varit så att man läst mycket OM Sophie, men ingenting AV. Så plötsligt en dag stod den i bokhandelns hylla, pocketen. "John Hall" publicerades första gången 1899. Då var författarinnan bara 28 år. Och huvudpersonen hade varit död i nästan hundra år.

Jag köpte den på direkten, gick hem och läste – och blev inte besviken. Det är en portion historia och ett fascinerande livsöde, visserligen i romanform, men ändå med starka dokumentära inslag. John Hall kom från en skotsk släkt och var alltså ingen "urgöteborgare" men han var en affärsbegåvning och byggde sig ett eget palats, Gunnebo slott. Historien om honom håller än, du kommer inte att ångra om du skänker den några timmar i bekvämaste läsfåtöljen!

En annan bok med över hundraårig historia är Edgar Rice Burroughs berättelse om Tarzan. Nej, rynka inte på näsan! Strunta i de vulgariserade varianterna, läs den i ursprungsversionen, gärna på originalspråket, och låt Lord Greystoke bli din vän! Underbar berättelse! Första boken om "The Lord of the Apes" kom 1912.

Samma år kom en annan av mina absoluta favoriter ut: Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken". Kanske den allra bästa kärleksromanen? Och så är det väl lite elakt att bara plocka upp Sophie Elkan utan att låta den kära Selma hänga med. Bara att hugga en titel i högen. Vad sägs om "Kejsaren av Portugallien"? Det kan vara den jag gillar allra mest. Publicerades första gången 1914.

Se där har ni svaret på denna fredags bokbloggsjerka. Det gäller att skriva om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd.
Fler hundraåringar som håller än (och oändligt mycket bättre än den som klev ut genom fönstret och försvann) hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

Passion i biosalongen

Det finns just nu på SF-repertoaren en film som alldeles för få människor kommer att gå och se. Den heter "Our last tango", vilket i sig är idiotiskt, eftersom filmen är tysk och allt som sägs är på spanska. Men ändå.
Wim Wenders, mångfaldigt prisbelönt tysk filmskapare, har producerat och denna gång har han förflyttat sig till Buenos Aires.

I grund och botten är det en kärlekshistorias uppgång och fall vi får följa. Det är dokumentärt, det är "på riktigt"! Huvudpersonerna, de legendariska dansarna Maria Nieves Rego och Juan Carlos Copes, är med och berättar, ur sina skilda perspektiv. De var 14 och 17 när de möttes. I dag är de 80 och 83 år gamla. Tillsammans utgjorde de i nästan ett halvsekel världens mest framträdande tangopar. Nu kan hon inte dansa mera. Han fortsätter, fast med sina vuxna döttrar som partners. Och den gamla relationen är förbi, för alltid. Men deras kärlek till tangon lever.

Från början uppstod passion. De gifte sig till och med, men "på amerikanska", i Las Vegas. Maria tyckte det var ett verkligt bröllop, Juan tog lättare på saken. En vacker dag ganska många år senare fick Maria veta att Juan hade barn med en annan kvinna. Hon hade inte en aning, trots att de ofta bråkade dansade de fortfarande med samma glöd, tätt ihop, med de heta känslorna väl synliga för publiken, även om de dolde irritationen.

Deras dramatiska historia berättas alltså dels av dem själva, dels genom unga dansare som agerar i deras ställe. Men dessutom finns massor av dokumentärt material, megakändisar som de var filmades de ideligen under sina shower. De bildade skola, de smäktande tonerna och de häftiga turerna på dansgolvet ligger nära många argentinares hjärta. Nära mitt också ...

Det är inte bara vackert, det är sorgligt samtidigt. Maria önskar att Juan kunde fortsätta att vara hennes vän. Juans fru, 20 år yngre än sin man, ställde ultimatum, kontakten bröts. Fast då var de ändå ständigt i luven på varandra, även om Maria nog (det tror vi i salongen) inget hellre önskat än att de skulle åldrats tillsammans. Likaså sörjer hon att hon aldrig fick egna barn, en sorg hon inte vill berätta särskilt mycket om.

Kanske kan filmen bara ses i storstäderna. Och det är förmodligen bråttom, risken att den tas bort från biograferna snabbt är stor. Men den borde gå att få tag i var man än befinner sig. Gillar du tango, gillar du en riktig kärlekshistoria? Se filmen! Nu har jag förstås redan avslöjat att den inte får ett lyckligt slut, men det är ju en dokumentär. Och många sanna historier slutar förvisso inte i evig harmoni.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema GENOM

Papaya är en gudagåva. Så vansinnigt god! Vacker att se på dessutom. Full av vitaminer. Fantastisk till frukost, till dessert, till mellanmål, i stället för godis. För när det handlar om papaya, då stämmer uttalandet att "frukt är godis".

Men det räcker inte med att köpa bara en papaya från disken för exotiska frukter. Man måste köpa lime också. För först när man pressat limesaft över det mogna gulrosa papayaköttet kommer det helt till sin rätt! Utan den kontrasten saknas något, det blir pricken över i.

Det är alltså genom limefruktens blandning med papayan som härligheten exploderar i munnen, får smaklökarna att dansa och minnet av de där skojiga träden som ser ut som jättestora rakborstar väcks, i ett klimat långt från Södermalms. Ibland är papayorna stora som pumpor, ibland är de som den på min tallrik, kanske 15 centimeter lång. Oavsett storlek njutbar in till sista millimetern!

Veckans tisdagstema är GENOM, gott folk. Nu ska jag skeda i mig min halva papaya, som enligt etiketten skördats på Kanarieöarna. Andra varianter på GENOM hittar du till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan 

En het, skälvande och skräckfylld påsk

Det blev en stillsam påskhelg. Gott så.
Fast jag minns andra när det gått betydligt livligare till.
Ta till exempel den där gången när vi, ett gäng svenskar, samlades för påskfirande i ett hyrt hus vid havet i Costa Rica.

Det gick verkligen ingen nöd på oss. Vi hade pool, vi köpte nyplockad mogen mango på marknaden, vi hade Janssons frestelse och solen sken. Luften var varm, riktigt varm. Ett av husets rum hade luftkonditionering. Vem skulle sova där? Åtminstone jag hade gärna gjort det, jag älskar svala nätter. Men det beslutades i demokratisk ordning att den familj som hade minsta barnet skulle ha den bekvämligheten. Singeltjejer som jag var chanslösa.

Vi hällde ut oss i solstolar vid poolkanten, smuttade på något med is i glasen och saknade vare sig flygande kärringar eller tyska harar. Då bjöds vi på en rejäl överraskning. Marken började skaka, poolen sprack och upp vid dess kant kom den iguana som vi hade fått veta bodde därunder. Det var helt enkelt jordbävning.

Nu höll inte skalvet på särskilt länge, även om man kan uppfatta de där skakningarna som mycket mer långdragna än de är. Skadorna blev inte omfattande heller, huset höll så vitt vi kunde se. Lite värre effekt hade rörelserna i jordskorpan på bebyggelse i andra delar av landet, men ändå inte riktigt allvarligt.

Man kunde pusta ut, iguanan försvann ut i trädgården, vattennivån i poolen sjönk bara lite. Efterskalven var knappt märkbara. Snart blev det tropiskt kolmörker och så småningom läggdags. Jag skulle sova på en madrass på golvet i vardagsrummet. Vilket var en omöjlighet. Svetten lackade ur öppna porer, luften stod stilla, någon hördes snarka. Till slut gav jag upp och gick ut.

Under två palmer fanns en hängmatta. Jag bestämde mig. Hämtade ett lakan, virade in mig i det mot eventuella mygg och intog liggläge. Lyckades somna. Bara för att väckas av mitt eget skräckfilmsvrål, så fullt av fasa att hela Costa Rica borda ha hört det.
Något hade landat mitt på min mage och stirrade på mig med stora blanka ögon. Ett vilddjur! Kanske ett livsfarligt?

När mitt illvrål tog slut hann jag uppfatta att den nyss landade varelsen var en katt, och det är tveksamt vem av oss som egentligen blev mest skrämd: den eller jag. Förmodligen brukade katten sova i den där hängmattan och förstod inte alls hur den kunde vara upptagen.

Katten flydde, jag var klarvaken och kunde bara invänta gryningen. Mina vänner kom upp till frukost, sträckte på sina utvilade lemmar, log "gomorron" och hoppades att jag också sovit gott.
Själv var jag väldigt trött.
Och blev extra irriterad när det visade sig att barnfamiljen inte ens satt på luftkonditioneringen.

Inte rätt katt, förstås. Men den här, som jag mötte förra veckan, ville också konkurrera om min liggplats ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Utsikten kan variera ...

För en vecka sedan fläktades jag av palmer. Kunde doppa tårna i en hyfsat varm pool eller drista mig ner i havet. Njutbara utsikter, båda två, som jag förevigade med min lilla kamera.

Idag njuter jag också, men på en helt annan skala och av en helt annan utsikt. Fortfarande vid vatten, men längs Årstaviken vajar inga palmer. Det går bra ändå för när isen släpper taget om strandkanten vet man att utsikterna till ännu en vår och sommar finns där.

Copyright Klimakteriehäxan

Gift? – ett citat och dubbelt lördagstema

"Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att vara gift."

-Horace Engdahl, nyligen Svenska Akademiens ständige sekreterare med vidhäftande kvalitets- och kulturstämpel, har skrivit boken "Den sista grisen" där man bl a kan läsa denna reflexion. Han och exfrun, tillika litteraturprofessorn och feministkämpen Ebba Witt-Brattström verkar var och en på sitt håll ha bestämt sig för att även om inte äktenskapet var värt att hålla fast vid kan man väl i alla fall försöka slå mynt av sin besvärliga relation medan parterna fortfarande befinner sig i den så kallade offentligheten. Hon har fått bättre recensioner än han ... vad det nu säger om historien? Jag tror att jag avstår från båda versionerna. Men i serien citat som lördagstema tycker jag Horace tanke platsar!

Äggets dag. Jag brukar hitta en honungsmelon att ha i den stora "äggkoppen" men nu fick det bli en papaya ... som tyvärr inte är ätmogen så det får bli bara hönsägg denna påskafton. Och i morgon, gott folk, i morgon har vi sommartid igen! Därmed är jag också med i denna veckas lördagstema som är PÅSK. Pensionären på ön är den som valt tema i mars månad och hos henne hittar du länkarna till fler lördagstema-entusiaster!

Min påskläsning

Också långfredagen är naturligtvis en dag för bokbloggsjerkan. Och frågan Annika vill att vi "jerkar" om i dag är enkel:
Vad läser du i påsk?
Mitt svar denna gång handlar om en enda titel, för jag vet att den bok jag håller på med kommer att räcka över hela helgen. Är ganska precis mitt i nu!

Jag har turen att ha två bokvänner i USA som varje jul förser mig med den läsning de gemensamt enas om varit det gångna årets allra bästa. Och det brukar funka, år efter år!

På så vis hade jag exempelvis läst Colm Toibins "Brooklyn" långt innan den blev film, den visas ju på biograferna just nu. "Snow Flower and the Secret Fan" (Snöblomma och den hemliga solfjädern) av Lisa See hamnade också i mina händer på det sättet – även den blev film, 2011. För att ta ett par, klart läsvärda, exempel.

I julas kom den konstfärdigt inslagna klappen som vanligt. Nu är det en roman "based on a true story", den handlar om den epokgörande socialantropologen Margaret Mead och hennes liv med två (manliga) kollegor i Polynesien. "Euphoria" är titeln och boken, skriven av Lily King, har fått en hel drös med priser.

Det är ett tufft liv de lever, de här äventyrarna som kastar sig ut i det okända och försöker hitta hemligheterna som bara människor långt bort från den så kallade civilisationen känner till. Men det handlar också om konkurrens: vem skriver den vassaste boken om sina upptäckter, vem lyckas få ekonomiskt stöd för fortsatt resande? Hur lika eller olika behandlas män och kvinnor? Och kan man bli lycklig på köpet?

Påskens lässtunder är därmed intecknade. Klicka här och kolla vad andra väljer att sätta näsan i mellan äggmålning, sillfrosseri och lammstekar.
Dessutom skrev jag redan härom dagen om en annan sorts helgläsning, nämligen "påskekrim". Det kan kanske också intressera!
God fortsättning på helgen!

Copyright Klimakteriehäxan

Påsk-igt

Se dig om!
Har du tänkt på att allting i din omgivning har en historia? Den kan vara kort eller lång, rolig eller sorglig, viktig eller fullständigt ointressant. Men den finns där.
Själv har jag den märkliga "gåvan" att jag oftast minns var och hur och varför jag köpt mina ägodelar. Och tycker faktiskt att det förhöjer (affektions)värdet på tillhörigheterna, vilka det vara må.

Ta den här vasen som exempel. Jag har döpt den till "påskvas". Hade hamnat i goda väninnors lag på en billighetsgalleria utanför Falun, Sågmyra. Där fanns det mesta och lite till. Vi gjorde några fynd, fast inget riktigt minnesvärt.

Förrän min blick föll på vasen. Då var saken avgjord: jag hade hittat det jag verkligen behövde! Prislappen sa om jag minns rätt 20 kronor. Väninnorna blev grymt avundsjuka, men det fanns bara ett enda exemplar av denna raritet, i okänd men enligt min åsikt väldigt lyckad design. Och jag såg den först!

Nu är den framplockad i vårljuset och hyser några vita, dubbla tulpaner i sällskap av påskliljor. Den blev också nummer 59 i min serie/samling pippi på fåglar, om någon råkar minnas den. Ingen av dem kan flyga, det har de gemensamt. (Klicka på etiketten pippi här nedan och du träffar allihop!)

GLAD PÅSK på er där ute!
Har du ingen egen påskvas? Ja men njut då av fotot på min!

Copyright Klimakteriehäxan