Hyllfylla

Det finns en sak som jag tror att de flesta bokvänner har gemensamt: bokhyllan är full. Nej, den är inte full, den är till bristningsgränsen fylld av volymer som till sist tryckts in i något som mest liknar desperation: en liten roman eller tunn diktsamling till MÅSTE få plats!

Åtminstone är det så hemma hos mig. Ändå älskar jag att äga böcker och kan inte låta bli att köpa fler. Men då brukar jag åtminstone vänta på pocketupplagan. Den tar mindre plats i hyllan och är lättare att ligga och läsa, utan att näsan krossas om man råkar somna.

"Hett i hyllan" är en uppmaning från Monika att bekänna vilka hyllvärmare vi har (och gärna göra det på en torsdag!).
Jag har många, på tok för många. Några har jag börjat men tagit paus i. Frågan är om den pausen någonsin får ett slut? Osäkert.

Men på den där heta hyllan, som om man tänker på ett lite annat sätt också skulle kunna framställas som iskall, står exempelvis några "måste-läsas"-böcker: "Madame Bovary". Ett par Jane Austen-titlar. Inköp från London, där jag verkligen inte varit på länge: Stephen Frys "The Fry Chronicles", säkert både roande och tänkvärd. Och varför öppnar jag aldrig Merethe Lindströms "Dagar i tystnadens historia"? Den fick hon Nordiska Rådets litteraturpris för.

När det gäller Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Łódź" vet jag exakt vad som hindrat mig. Den är på nästan 600 sidor. Dagens författare skriver alldeles för ofta alldeles för långt, förlagen verkar inte våga plocka fram rödpennan!

Om jag fortsätter studera de inklämda bokryggarna i hyllan blir jag deprimerad, så jag nämner inga fler olästa historier nu. Fast en sak är klar: jag har läsning livet ut, utan att köpa en endaste liten mager pocket till.

Copyright Klimakteriehäxan

Det poppar upp hos mig i dag

I dag öppnar jag min pop-up-butik. Den är inhyst i Dotterns rum. En endagsföreteelse. Resultatet av idog garderobsrensning hänger på tre klädställningar. Skor och stövlar på särskild hylla. Väskor upphängda. Kryddar med några cd-böcker och hudkrämer (folk måste betrakta mig som en riktig torris, jag får body lotions i present ideligen och har inte en chans att använda dem inom rimlig tid!).

Hur hittar man då sina kunder? Ja, jag har försökt via Facebook där man kan nå (en hel del men inte alla) medlemmar i vår (stora) bostadsrättsförening. Så får vi se om någon nappar. Om inte måste jag packa ihop, sortera om ... något till second hand-butiker, något till Myrorna, något får jag nog ta till nåder igen. Spara till loppis? Jo men förvaringen tills dess ...

Mitt "butikssortiment" avslöjar förstås saker om mig. Jag gillar ju att shoppa! Och älskar skor! En hel del glitter, mycket svart, därefter rött och vitt. Skorna i skinn, Bruno Magli, Ecco. Klassiska cowboystövlar. Siden, linne, bomull – trots att jag innerst inne avskyr att stryka! Men naturmaterial är härligt ändå.

Somligt är, skämmigt nog, aldrig använt. Annat har fått lämna garderoben en enda gång. Köpte de där ursnygga jeansen för små. Liksom den vackra svarta långklänningen som satt som en smäck i butiken men några veckor senare inte tillät att jag andades. Och den där lila västen, kul i och för sig, när hade jag egentligen tänkt använda den?

Några urväxta persedlar gör det ont att skiljas ifrån, men det där med att tänka att man ska krympa i gamla favoriter, det tror jag inte längre på. Enda förklaringen skulle vara allvarlig sjukdom, och det hoppas jag liksom alla andra slippa.

Så i bästa fall kan mina älsklingar göra någon annan glad. Till ett väsentligt lägre pris dessutom.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema VALMÖJLIGHET

Visst är det märkligt att stora beslut kan verka lättare att ta medan man vrider och vänder i evighet på mindre viktiga avgöranden? Vi minns väl alla hur Gösta Ekman i en av Svenska Ords revyer (Gula Hund?) skulle köpa kvällstidning och genomgick enorma våndor i valet mellan Aftonbladet och Expressen!

Andra så gott som dagliga val som ofta utlöser om inte diskussioner så i alla fall meningsutbyten är exempelvis om vattnet ska vara med eller utan bubblor. Och hur är det nu, passar rött vin lika bra till lax som vitt? Är smör alltid nyttigare än margarin oavsett fetthalten?

Att vit klädsel anses olämpligt på bröllop eftersom det kan tänkas konkurrera med bruden vet vi. Men törs man välja svart (otänkbart förr i världen, i perioden efter de svarta brudklänningarna)? När etikettsreglerna står som Ribbing-spön i backen får vi lära oss att herrar inte ska välja bruna skor på kvällen och att shorts är helt fel klädkod på kontoret.

Då middagen är aväten frågar servitrisen eller värdinnan om den nu mätte önskar kaffe. Eller ska det möjligen vara te? Där brukar valet oftast vara självklart, men sedan kan man ju tveka ändå: koffeinfritt eller vanligt?

Så där håller vi på. Vardagsvalen är många. Vi kan vända och vrida på argumenten, debattera för eller emot – så länge det gäller småsaker. Men när det kommer till viktigheterna är vi betydligt mer restriktiva med att yppa våra åsikter.

Svensken håller exempelvis hårt på valhemligheten när det handlar om politik. Samtidigt som många analytiker kommer fram till att på det området har vi, trots många partier, relativt lite att välja mellan när det handlar om verkliga och avgörande ideologiska skillnader, även om det yngsta riksdagspartiet gett ny energi åt den diskussionen.
Däremot väljer vi gärna och mycket lättare sida när kandiderande politiker finns utomlands. Alla är för eller emot Donald Trump och Hillary Clinton!

Hur ser då mina vardagsval ut? Tja, numera köper jag varken Expressen eller Aftonbladet. Använder både smör och margarin. Går sällan på bröllop men då inte i svart. Vill inte ha rödvin till fisken. Efter middagen tackar jag ja till kaffe, med koffein.

Så var det det där med politiken. Å nej, här blir det ingen träda-fram-are! Inte ens min familj vet vilken valsedel jag stoppar i urnan när det är dags. Den valmöjligheten är den som vi borde värna och uppskatta allra mest, den som människor i andra länder går i döden för. Och som ändå förvånansvärt många svenskar väljer att strunta i.

Copyright Klimakteriehäxan

Ni har redan listat ut att denna veckas tisdagstema är just VALMÖJLIGHET och nu har ni möjligheten att välja att klicka här för att se vad andra bloggare valt en vanlig tisdag i juni!

Han får min röst!

Alla har vi väl någon gång funderat över hur man hittar en politiker som man verkligen gillar. På riktigt. En person värd att rösta på, värd tillit – även om alla vet att det är svåra jobb de får, de som vinner de där valen.

Men nu har jag hittat mannen jag vill kampanja för. Jesper Berg heter han, och han är statsminister i Norge. Berg är en politiker med hjärta och tro på människan, han älskar sitt hemland, han värnar om miljön, han vill göra rätt och han försöker verkligen, både hemma och på kontoret, även om det inte alltid går jättebra.

Han är förstås fiktiv. Har huvudrollen i norska tv-serien ”Ockupationen”, som bygger på en idé av Joe Nesbø. Berg spelas av Henrik Mestad som i mitt tycke gör allt rätt. Kanske skulle han sadla om och bli politiker, på riktigt?! För också politiker behöver kunna spela olika roller ibland!

Norrmännen har hamnat lite i skuggan av svenskar och danskar när det gäller att skapa tv-drama, men faktum är att de gör jättebra saker. Som ”Himmelblå”, härlig feelgood i skärgårdslandskap, jag missade inte en ruta!, kriminalhistorien ”Frikänd” – så spännande – eller ”Halvbrodern” byggd på Lars Saabye Christensens fantastiska roman, för att ta några sentida exempel.

Ikväll sänds tionde och sista avsnittet av ”Ockupationen”. Politisk thriller kallas det och ja, serien gör skäl för namnet. Hur ska det sluta? Blir Norges statsminister knäckt av ryssarna? Eller klarar han att få stöd av såväl EU som USA, det har sett mörkt ut hittills? Nu måste väl Säpo-chefens svek avslöjas? Och så vidare.

Jag håller tummarna för Jesper Berg. Men det har ni redan förstått.

Och har du missat serien så är du bara att beklaga. För visningsrätten omfattar bara en veckas möjlighet till efterhandstittning på SVT Play. Du får hoppas på repris, om inte annat så för den där utmärkte statsministerns skull … han kanske får din röst också?

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat: SÖTT

"Vad kakor kostar när det räcker med en är utan intresse."

-Författaren Lena Andersson funderar kring en eventuell svensk sockerskatt och vad den skulle få för effekter på människor som känner suget efter det "sötfeta och det fetsalta". Läs hela hennes text i Dagens Nyheter i dag och inse att beskattning knappast kommer att bota oss från sockerberoendet! Dock, konstaterar Lena A, skulle det ge pengar till statskassan. 
Fler tänkvärdheter citeras om du klickar här eftersom CITAT är ett eget lördagstema! Mina citat, som vid det här laget är uppe i 220 till antalet, ser du om du klickar på etiketten "citat" här nedan. Somligt klokt, somligt roligt, allt välformulerat!

Det hänger väl ändå på innehållet?

Denna vecka ställer Bokbloggsjerkan en fråga som kommer från bokbloggaren Mia:
Vad tycker vi om recensionsexemplar i 
e-pub- och pdf-format?

Eftersom jag inte är någon recensent utan mer en vanlig bokläsare och i ringa mån författare är jag förstås inte rätt person att svara. Men för all del, som en vars texter inte trycks i miljonupplagor skulle jag önska att recensenter inte har något emot en digital version, i vilken faktiskt också omslaget kan finnas med. Dock är det rimligen framför allt texten, innehållet, som ska granskas och bedömas.

Varför e-pub och pdf? Jo för att det mailas över och kommer till mottagaren på direkten. Ingen pappersåtgång. Dessutom utan frakt eller porto att betala. Kan läsas på skärmen eller printas om man så vill, men på en läsplatta eller mobil är det lätthanterligt både i sängen, på bussen och i trädgården.

Tyvärr vet jag att enorma mängder inbundna recensionsexemplar (ja de skickas verkligen ut i svindlande antal!) aldrig ens öppnas på kulturredaktionerna om författarnamnet inte är "rätt". Visste ni förresten att bästsäljande skribenter på stora förlag ibland får sin böcker tryckta i en speciell förhandsupplaga, med mjuka pärmar men inlaga som i den kommande inbundna versionen?

De överblivna böckerna blir i bästa fall presenter till lässugna, i sämre fall går de till pappersåtervinningen. I sämsta fall slängs de bara ...
Sorgligt, klimat- och miljöfientligt och allmänt trist.
Det slipper vi med de digitala exemplaren. Hur mycket vi än älskar pappersboken. För det gör ju jag med.

Copyright Klimakteriehäxan

En tant att ta efter

Flitiga besökare vet att min plan att följa fyra koltrastungar fram till flygfärdighet gick i stöpet (annars är det bara att scrolla lite!). Det skulle aldrig ha hänt Phoebe Snetsinger, amerikansk fågelskådare som skulle ha fyllt 85 i dag och därför hyllas av Google. Inte för att jag hade hört talas om henne innan, men det visar sig att hon sett inte mindre än 8 398 olika fågelarter innan hon dog 1999.

Googles så kallade doodles upphör inte att fascinera mig. Och det gör som bekant inte våra fåglar heller. även om jag lite vanvördigt kallar dem "pippi" och inte kommer upp i särskilt många olika arter alls.
Men man klarar sig som bekant länge med koltrast.

Om jag ska skryta lite kan jag ju avslöja att vi också har näktergal runt knuten. men eftersom den helst sjunger i mörka natten när jag förhoppningsvis sover hör jag den inte så ofta. Rödhake fick jag nyss lära mig att känna igen. Sädesärlan och andmamman brukar jag prata lite med när vi möts. Fast hägern, som vi brukar se från vår balkong, har inte visat sig än i år.

Hade Phoebe kommit på besök hade hon säkert identifierat en hel drös andra fåglar. Vi har haft rariteter i träden här. En gång drällde det av entusiaster försedda med många kameror och enorma teleobjektiv. Då hade fågelskådarlarmet slagit till, och jakten var intensiv under en eftermiddag.

Jag såg förstås bara de vanliga skatorna och måsarna och mina andra vänner. Men Phoebe hade nog kunnat lära ut en del. Hon var uppenbarligen en tant värd att ta efter.

Copyright Klimakteriehäxan

Utfluget

Ibland går det inte som man tänkt.
Jag hade exempelvis tänkt avlägga ett dagligt besök för att kontrollera hur fyrlingarna i koltrastboet jag "hittat" skulle växa och frodas, men fick förhinder.

Så naturligtvis: när jag väl är där igen är boet övergivet, ungarna utflugna. De enda spår de lämnat efter sig är bajsfläckarna på trädstammen.
Kan bara hoppas att de överlevt de första vingliga flygturerna, lärt sig hitta mat på egen hand och så småningom blir fullvuxna mästersångare, virtuosa solister som kommer att glädja oss framöver.

Undrar om någon rent av kan tänkas återvända till boet nästa år, när det är dags för nya kullar? Nog kommer jag att kolla det där trädet igen, den saken är säker.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema PYSSEL

-Jaha, och vad pysslar du med nu för tiden?
Jag får frågan allt oftare nu när jag inte arbetar lika mycket som förut.
Svaret skulle jag kunna låna av en, aningen äldre, kompis. Han kör med en standardfras:
-På dagarna letar jag efter mina glasögon och på nätterna går jag ofta upp och kissar.

Fast jag letar mer sällan efter glasögonen (eftersom jag klarar mig långa stunder utan) och inte springer jag på toa oavbrutet heller. Så vad är det då jag gör?
Jo, det kan sammanfattas i ett ord. Jag PLOCKAR. Eller kalla det PYSSLAR.

Vilket betyder att jag flyttar på saker som inte flyttats på åratal. Jag fattar beslut om att skiljas för evigt från ett och annat. Jag provar kläder som inte varit av galgen på mycket mycket länge. Resultatet blir inte sällan ännu en sak i påsen till Myrorna eller, om jag hittar något litet hål eller så, till textilåtervinningen i någon av de butiker (H&M, Lindex, Indiska, Kapp-Ahl, Hemtex) som så klokt anammat tanken att återbruk är bra för allt och alla.

Men jag hittar också tecken på att jag varit en "riktig" pysslare. Ett bevis: påsen med den påbörjade stickningen med supergrova stickor på vilka man enligt tips på någon sajt eller i en tidning skulle skapa en snygg kasse i brunt/svart/beige genom att som "garn" använda gamla strumpbyxor. Uppenbarligen hade jag gott om sådana, sparade trots hål på tån eller med maska löpande längs låret. Några varv räta maskor har det blivit. Men en kasse? Å nej.

Det finns något som i de handarbetandes, pysslandes värld kallas UFO:s och det uttyds UnFinished Objects. Oavslutade projekt alltså. Jag kan eventuellt inneha någon sorts rekord om vi ska tävla i den klassen. Fast jag vet ju att andra pysslare är betydligt mer framgångsrika än jag.

Tyvärr tror jag ändå att det moderna pysslandet alltmer har blivit datoriserat. För visst är det ett pyssel att blogga? att lägga en patiens på datorn? att spela spel i mobilen?
Många gamla sorters pyssel gör nog min stickning sällskap. Bort! Ut ur min åsyn! För jag påminns ju, och sörjer, svunna tider när pyssel fick resultat.
Det var då det.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema denna vecka är alltså PYSSEL och klicka här så får du se vad andra pysslar med!

Leve(r) republiken!(?)

Det är Sveriges nationaldag i dag, med firande i alla hörn. Kungen i fokus. Och likväl kommer jag att tänka på länder där statschefen inte är ett dugg kunglig ...

Förvisso har jag träffat några presidenter i levande livet. Det har förstås handlat om arbete, i Latinamerika. Ibland har det varit besvärligt, någon gång lite otäckt, ofta intressant. Fast sällan fick jag riktigt bra svar på mina frågor, tyckte jag nog. De mäktiga herrarna var oftast diplomatiska i överkant, men det kunde jag inte göra så mycket åt. Ställde jag fel frågor ...? Vet inte.

Men tänk att jag stod öga mot öga med en president redan på 50-talet! Med den obligatoriska finrosetten i håret besökte jag och några släktingar Republiken Åsen och träffade dess självutnämnde ledare president Viktorius I, iklädd någon sorts uniform med sabel hängande vid sidan. Han hade, som alla stora statsmän, ett motto: Lev livet leende!

Presidenten hette egentligen Viktor Leander och var konstnär, spelman och bonde i Sölje i Värmland, inte långt från Barndomslandet alltså. Tillsammans med vännen och konstnären Arvé (Arvid Gustavsson) utropade han 1918 mikronationen Åsen. Enligt statuterna gällde det att ädelt motarbeta "bonddryghet, självtillräcklighet och småsinthet".

Åsen fick ett eget språk, åsenska, som var en blandning av värmländska, svenska, franska, latin och engelska. Så småningom utsågs en hel regering. På somrarna hölls glada fester, i presidentmottots anda. Men alla dessa aktiviteter roade inte rojalisterna, som tyckte att Åsen drev med statsskicket. Det ledde till och med till polisanmälan och därefter hölls kalasen lite mer diskret, nästan hemliga.

Tre presidenter har hunnits med. Sven Stolpe ägnade Åsen ett helt kapitel i en bok. Radiostjärnorna Moltas Eriksson och Olle Pahlin var ett par av tillskyndarna. 1950 körde första turistbussen den krokiga vägen in i republiken, förbi dess gränskonstroll. Vilket år min familj kom dit (vi var ändå helhjärtade vänner av kungahuset!) vet jag inte men att döma av fotot handlar det om 1955, sisådär.

Hur läget är i dag har jag inte lyckats reda ut. Republiken Åsen har mig veterligen inte låtit tala om sig på länge. 
Och märkligt nog är mitt sammanträffande med Viktorius I, som jag faktiskt hade glömt bort, det enda i raden av presidentmöten jag upplevt som finns bevarat på stillbild!

Copyright Klimakteriehäxan
Tack kusin Majken som i sina gömmor letat upp bilden på mig, mamma och Viktorius!

En lyckad bantning – äntligen!

I går sa jag farväl.
Farväl till mitt gamla liv.

I dag börjar ett nytt, ett liv utan travar med sparade kostråd, dietplaner, bantningstips. Insprängda mellan recepten sinnrikt utformade träningsprogram för den av naturen late, planer för hur promenadmängden lämpligen trappas upp och tips om olika motionsformer, nya och enkla och smarta redskap som (om de kommer till användning) garanterat ger en friskare, spänstigare och snyggare kropp.

Nu är det borta alltihop. Och jag känner mig flera kilo lättare, för kilovis med papper var det i de där högarna.
Varför har jag inte gjort slag i saken för länge sedan? Jag blir svaret skyldig.
För i själva verket är det så ...

Förhoppningsvis vill du läsa hela texten och det gör du genom att klicka på den här länken! Kommentera, dela gärna!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat: I am the greatest

"Muhammad Ali kallade sig den störste. Men han var faktiskt mer än så. Ingen annan idrottsman har varit lika betydelsefull för sin samtid. /.../ För även om han dansade som en fjäril och stack som ett bi i ringen, satte han minst lika stora avtryck som aktivist och talesman för svartas rättigheter."

-Anders Lindblad i krönika i Svenska Dagbladet i dag efter att den legendariske boxaren Cassius Clay/Muhammad Ali avlidit, 74 år gammal. Han led av Parkinsons sjukdom sedan länge men hade, det är expertisen tämligen enig om, fog för sitt gamla påstående: I am the greatest! Fler citat att förgylla din lördag med hittar du om du klickar här. Och om du klickar här ser du  Janne Lorentzons utmärkta inslag om Alis dramatiska liv och karriär, sex intressanta minuter från SVT Sport. 
Bilden lånad/stulen från Atlanta Black Star.

På promenad med dagis

Det är disciplin.
Order lyds.
Solidaritet råder.
Ingen bråkar eller är högljudd. Tvärtom är hela gänget tyst.
Samtidigt ser de faktiskt ut att trivas.

De är femton till antalet, olika stora, olika gamla, olika vana. Men när dagishundarna går på promenad går det inte att låta bli att stirra i stum beundran. Hur går det till? Hur lär man dem att gå så att inte kopplen trasslas ihop? Hur får man dessa jyckar att foga sig i reglerna tillsammans med de andra? Och när en behöver stanna till och bajsa stannar de andra fjorton också. När den nödige är "klar" startar allihop vandringen igen, samtidigt.

Nog kan det verka elakt att jämföra med andra dagisgrupper där de som lämnats in går på två ben i stället för fyra, men det kan inte hjälpas: det finns en hel del fenomen som barnskötare skulle kunna studera och lära sig av på ett hunddagis. Inte minst vad beträffar ljudnivån ... fast begrepp som "disciplin", "order" och "solidaritet" verkar inte stå så högt i kurs ...

Copyright Klimakteriehäxan

Kan man snyta sig i dem?

-Mamma! Kan man snyta sig i dom?
Barnet tittar upp i trädet som hon just lärt sig namnet på: näsduksträd. Och visst, de vita "näsdukarna" hänger ju där, riktigt många är de.

Självklart är det en bra fråga! Jo, kanske skulle det gå att putsa näsan med dem. Lite försiktigt då, ingen störtskur av snor skulle den sortens näsduk tåla. Men ett riktigt säkert svar gick inte att åstadkomma. Människorna på marken med de beundrande blickarna upp i trädkronan räcker ju inte en enda av de där näsdukarna.

Mamman letar upp en pappersnäsduk åt flickan.
-Va? Nä men jag är inte snuvig!
Äsch. Pappersnäsduken försvinner i handväskan igen och trädet med de vita "lapparna" har snart blommat över. Och barnet upptäcker nya härligheter i den nya sommaren.

Själv har jag alltså avlagt mitt "traditionella" besök vid det där trädet, ungefär 40 år gammalt, i Eriksdalslundens koloniområde, jag går dit med kameran varje år ... Det lär finnas ett näsduksträd till i Stockholm men jag vet inte var. Kanske i Bergianska trädgården? Vet du?

 Copyright Klimakteriehäxan

Här går det undan!

Tänk så stora ungarna blir!
Och så fort det går!
Man hinner knappt fatta det. Ena dagen helt beroende av föräldrarnas omsorg. Så, plötsligt, större, kaxigare, nästan flygfärdiga. Vi har hört den storyn förut, upplevt den på riktigt nära håll ...

Alltså är det mycket enkelt att sätta sig in i hur koltrastarna har det!
Ungarna i boet är faktiskt fyra och nu börjar det bli lite trångt. Mor och far gör outtröttligt sina flygturer och kommer tillbaka med smaskiga saker som raskt försvinner i gapande näbbar.

Inget rovdjur har i alla fall upptäckt boet trots att det är helt öppet. Men de flesta människor som passerar (de är många) lägger inte heller märke till familjen som etablerat sig i gropen i trädstammen. Håll med om att de är rätt väl kamouflerade trots allt! Fast en vidöppen knallgul näbb syns ändå förstås.

Du måste ju också hålla med om att det hänt mycket här sedan jag var på plats med kameran i förrgår! Här går det verkligen undan!

Copyright Klimakteriehäxan