CITAT om Stockholm förr i tiden

Stockholm var en flanerande, en promenerande och en överseende stad. De enda som hade bråttom på den tiden var fabriksarbetare, springpojkar och brandkårens hästar. Folk ur alla samhällskretsar gick ut på vandring för att se sig omkring i de stadsdelar där de inte själva bodde. Östermalmsborna turistade på Söder, dels för att titta på Stockholm från Fjällgatan och Mosebacke och dels för att – mycket försiktigt – iaktta det märkvärdiga och mycket ryktbara folket däruppe, Söders infödingar som såg annorlunda ut och talade och klädde sig annorlunda än alla andra, åtminstone ungdomarna, söderkisarna som de kallades, och kvantingarna.

-Det är Evert Taube som är upphovsmannen till denna i ord så härligt målande beskrivning av Sveriges huvudstad när det förra seklet var nytt. Lite kan man faktiskt känna igen sig! Texten är hämtad ur "Berättelser under ett fikonträd" och är en av trettio separata historier i "Om Vinga, Pampas och lite till", en samlingsvolym som gavs ut 2021 med kapitel ur sex andra av Taubes prosaböcker. 

På det judiska nyåret

Idag är det judiskt nyår – Rosh Hashana – och det har Skriv-Robert nosat upp. Därmed hittade han också temat för denna veckas tisdagstrio: judendom.

"Stenarnas döttrar" grep mig djupt när jag läste den. Svenska Anita Goldman, som länge levt i Israel och var gift med en jude, skrev romanen om de två familjerna, en judisk och en palestinsk, och hur de drabbas i den eviga konflikten. Tror att om man läser den i dag känns det sorgligt aktuell.

"En sten för Danny Fisher" (A Stone for Danny Fisher) skrevs av Harold Robbins på 1950-talet. Danny är jude, familjen fattig, grannarna antisemiter. Grabben måste försvara sig och det gör han, bland annat som boxare, vilket gör att bilden av honom förändras i takt med hans framgångar i ringen. Och det där med boktiteln – så hedrar judar de döda: man lägger en sten på deras grav. Elvis Presley spelade huvudrollen när romanen blev film. Och som oftast när Robbins skrev blev även den här en bladvändare ...

"Unorthodox" var en helt lysande tv-serie som sändes för ett par år sedan (även om äktheten i vissa detaljer ifrågasatts av experter). En ung flicka rymmer från hemmet i Brooklyn eftersom man arrangerat ett äktenskap för henne enligt ortodoxa traditioner. Hon vill bestämma över sitt eget liv och reser till Europa, men familjen letar upp henne och förvecklingarna som följer är många. 

Som oinformerad häpnar man ideligen över alla fantastiska seder och bruk, som att bröllopsnattens lakan har ett hål för att brudgummen ska kunna lägra sin maka (som naturligtvis är oskuld) på anständigt vis. Eller när man får veta hur de enorma pälsmössorna som männen med sina hemska  korkskruvslockar bär till fest sys och vad de kostar ... TV-serien följdes upp med ett "bakom-scenen-program", alltihop synnerligen sevärt. Berättelsen är till stora delar hämtad ur en självbiografi skriven av Deborah Feldman: "Unorthodox: The Scandalous Rejection of My Hasidic Roots" men jag har inte läst boken, bara slukat tv-serien som nu finns på Netflix.

Påminner gärna än en gång om en reportagebok jag hade med i förra veckans trio: "OK Amen" av svenska Nina Solomin som lyckats med konststycket att få god inblick i livet bland chassiderna i Brooklyn. Hon har, nästan tjugo år efter att boken släpptes, skrivit en spännande artikel om hur det var när hon kom dit, bara 25 år gammal. 

Copyright Klimakteriehäxan

Min underbara sambo

Det verkar inte finnas någon allmänt känd "Saintpaulians dag" i Sverige eller världen. Hur är det möjligt? Denna absolut snällaste krukväxt som finns! Kräver väldigt lite omvårdnad men blommar och blommar och blommar igen. Mina får vatten en gång i veckan, en slurk i ytterkrukan varje söndag! Jag älskar Saintpaulian, i alla färger. Den är verkligen värd att fira. Ge den en egen "temadag"!

22/9: Bilfria dagen

Blomman heter också afrikansk viol och den finns att köpa i princip varje dag året om, vit, blå, rosa, lila. Dessutom kan man själv föröka den på enklast möjliga vis: ta ett blad, sätt ner det i fuktig jord – sedan får du vänta ett tag, men visst kommer en liten söt bladrosett upp! Snart är den fullväxt och knopparna dyker upp!

Äsch, säger somliga, det där är ju bara en tantblomma! Va? För det första vore det väl inget dåligt med det om nu så vore fallet. Men för det andra: denna ljuvliga krukväxt har jag varit sambo med i decennier, vår relation inleddes långt innan jag förtjänade titeln "tant", och jag hoppas och tror att den är bestående livet ut. 

Mycket tyder på att Saintpaulian är Sveriges vanligaste och populäraste krukväxt, kanske också världens? Det lär finnas uppåt 50 000 varianter (är det verkligen möjligt?), och nya dyker upp, det kan handla om större blommor eller lite mönster på bladen ... Närbesläktade växter finns också på fönsterbrädor i svenska hem: kornettblomma och gloxinia till exempel. Men de slår inte sina mindre släktingar!

Det här är mitt sjätte (kanske inte hundraprocentigt seriösa) förslag till ny temadag i den alternativa almanackan. Där finns redan uppåt 900 saker att fira, men det bör gå att klämma in fler! Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte med tepåsen  och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, följd av klädhängaren och sen kom turen till ljusstaken.

Det är bara vardagens ting jag vill fokusera på. Kommer du på någon temadag som fattas? Berätta det i kommentarsspalten!
Eller skriv ett eget inlägg och lämna länk här! Ta det som en liten udda utmaning!

Saintpaulia-presentation på Millesgården i somras.

Copyright Klimakteriehäxan

Övergångsperiod

Att det är september går inte att bortse ifrån. Övergångsperiod mellan sommar och höst. Tyckte jag kände mig kall om fötterna trots att jag var inomhus och hade tofflor. Ja, sandaler alltså. Mina fyrtio år gamla grekiska sandaler i läder som jag alltid plockar fram när våren är ett faktum, medan jag sänder en tacksamhetens tanke till skomakaren på Kreta som gjort dem.

Men nu har jag bytt. Nu är det lurvigt mjukt och skönt fårskinn som gäller. En viss skillnad, som ni ser ...! Tårna tackar och tar emot. Och jag ser fram mot att man ska koppla på värmen i vårt hus igen. Det verkar dröja.

Mitt toffelbyte får i alla fall bli mitt bidrag till Veckans foto, som Åke vill se på söndagarna.

På balkongen liknar det ändå fortfarande sommar, åtminstone om vädret visar sin vänliga sida. Lyckades av misstag bryta av några pelargonbollar, men se även såna kan man ha som snittblomma!

Ett färgglatt utropstecken att låta blicken vila på.

Och den här t-tröjan som jag hittat på nätet, oklart var, skulle definitivt funka som en helt sann och upplysande "skylt" om jag hade den på mig. Brukar ju strängt hålla på principen att mina bilder ska vara just det, mina, men denna fick bli ett undantag. Nu är det en liten blinkning till Professor Deutsch, som jobbar på att hålla Skyltsöndagen vid liv.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att vara självsäker

Visst är det lite svårt att begripa att Lena Nyman har varit död i nästan femton år? Vilket tomrum hon lämnade efter sig! För fem år sedan kom hennes "Dagböcker och brev" ut i bokform (efter viss redigering). Hon var tydlig med att hon ville att folk skulle få läsa det hon skrivit genom åren, hon donerade allt till "allmänheten". Och redan i ett stycke från 1962 hittar jag Veckans mening, den där som fått mig att hejda mig lite extra i min läsning, så där som Skriv-Robert efterlyser. Lena var bara arton år när hon beskriver sig själv, välformulerat och klarsynt, och jag undrar om vi inte varit ungefär lika självsäkra lite till mans när vi var i den åldern? Förhoppningsvis har det gått över eller åtminstone mildrats med åren men helt säkert är det inte ...

Det är rätt roligt, jag påstår hela tiden saker, jag antar inte att det är så och så, utan jag yttrar mig precis som om jag har rätt i allting jag tror och tänker. 

Copyright Klimakteriehäxan

Olika sorters njutning

Hej igen, fredag, du kommer så ofta nu för tiden tycker jag! Robinson Cruse hade ju bara en att ägna sig åt ... 

Och knappt har jag hunnit svälja frukosten – i dag bestående bl a av ett utmärkt valnötsbröd och kalkon – innan jag kastar mig över laptoppen för att ta reda på vad Elisa Matilda ställer för fredagsfrågor. Idag har hon satt rubriken "Guilty pleasures" – ja varför inte, olika sorters njutning har vi väl alla?

1.  Vad är det mest lättsamma eller fåniga du kan fastna med i timmar? Gulliga djurvideos, mest med hundar, på Facebook.
2. Har du en tv-serie, film eller bok du ofta återkommer till? Jag har en märklig faiblesse för Julia Roberts. Alltså har jag sett "Notting Hill" och "Pretty Woman" ett oräkneligt antal gånger, råkar jag hamna i ännu en repris är sannolikheten att jag fastnar igen stor.
3. Vad är den enklaste lilla lyxen du kan ge dig själv en vanlig tisdag? En god matbit i gott sällskap.
4. Finns det något barnsligt du fortfarande älskar att göra? Mosa potatis i god sås.
5. Vilket litet nöje i vardagen gör dig orimligt glad? Orimligt glad??? Det är väl att ta i ändå? Men till mina bästa vardagsnöjen hör definitivt att ge mig själv en fin blomma, i bukett eller kruka!

En sorts njutning, men verkligen inget jag skäms för!

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att det var en fröjd att se Björn Borg intervjuas i teve ikväll, i Skavlan. Intervjun blev förstås hett nyhetsstoff redan innan den var sänd, detta var trots allt första gången på trettio år som vår stora tennisstjärna ställde upp och svarade på frågor (jag var en av otaliga reportrar han nobbade på den tiden han hatade alla svenska medier). Men nu var det inte vad han berättade som fick mig att reagera. Det var hans språk! Inte ett "liksom" eller "typ", inga svordomar, utan en snygg och välsvarvad svenska. Borg är ett sportsligt föredöme på många sätt, tänk om dagens idrottare kunde ta efter hans sätt att tala också!

Vem shoppar "like a billionaire"?

Inte kan jag väl vara ensam om att undra vilka ni är, ni som handlar som miljardärer på nätet? Dagligen översvämmas jag av reklamen från Temu. Den är ofta skickligt gjord, prylarna som saluförs ser gedigna och snygga ut, rätt som det är verkar kunden kunna beställa hem saker utan att ens betala för dem. Här finns möbler, kläder, husgeråd, verktyg, elektronik, heminredning – ja i princip allt!

Googlar för att få veta mer och det får jag: "Temu är en online-marknadsplats som drivs av det kinesiska e-handelsföretaget PDD Holdings. Plattformen fungerar som en marknadsplats där konsumenter i över 90 länder kan handla direkt från tillverkare och varumärken. Temu grundades 2022, och plattformen blev tillgänglig i Europa, inklusive Sverige, år 2023."

Låt mig erkänna: det är frestande. Skulle så gärna vilja veta om man verkligen får en gratis läsplatta så snart man laddar ner den där appen (fast man måste ladda ner från "rätt" ställe har jag förstått)? Hur får man hem möbler man beställer, kommer de med posten utan extra avgift? Skulle också mina soffor kunna förvandlas som genom ett trollslag när jag kastar över dem ett kinesiskt täcke? Händer det att köparen blir både arg och besviken och känner sig lurad – eller är känslan man får att man bara fyndat, förblindad av tron att ha hur mycket resurser som helst att ta av? Kan saker returneras?

I grunden är jag ju av den åsikten att man ska gynna "riktiga butiker", sådana som behövs och ska finnas i gatubilden för att inte städer ska dö sotdöden. Men när jag översköljs av all denna reklam fattar jag att man trillar dit. Även om jag alltså inte känner någon som är Temu-kund. Eller kan det vara så att folk är det, men inte vill låtsas om det? Tja, inte vet jag. Men en sak vet jag: det är mänskligt att lockas av förförisk reklam. Undrar om jag lyckas stå emot även framöver? Och om inte, hur det i så fall kommer att kännas att shoppa som en miljardär?

Copyright Klimakteriehäxan

Budord för bokläsare i cirkel

Emma Hamberg skriver böcker som gått hem hos svenska bokläsare, tillåt mig misstänka att hennes läsekrets till övervägande del består av kvinnor. Jag hade aldrig läst något hon skrivit innan jag fick "Je m´appelle Agneta" i mina händer. Det kan verka lite konstigt, hon har publicerat en lång rad böcker sedan slutet av 1990-talet, men det har väl bara inte hampat sig så. Jag tyckte hur som helst att boken var charmig och lite överraskande! Boken fick snabbt en uppföljare, "Au revoir Agneta", men den har jag inte läst. Tänker att risken att bli lite besviken är stor, det är svårt att upprepa överraskningar! 

Emma har förvisso synts i en rad olika tv-program genom åren också, men inte heller där har jag "hittat" henne. Fast i höstsäsongens första sändning av SVT:s litteraturprogram Babel fanns hon med i författarpanelen, som pratade om läsecirklar.

För egen del har jag aldrig varit medlem i en sån där bokläsargrupp, jag kan ibland undra varför, eftersom det roar mig att läsa och prata om det jag läst. Men det har bara inte blivit av, trots att jag känner rader av personer som ivrigt läser och sedan diskuterar i sin grupp. Två av mina manliga vänner har förresten var sin "gubbcirkel", förmodligen lite ovanligt!

Grundtanken med bokcirkel är väl att man ska kunna stöta och blöta sina intryck och tolkningar av det man läst. Har förstått att det stundtals kan bli ganska laddade diskussioner! Så värst många regler tror jag inte att majoriteten av läsecirklar har, men Emma Hambergs "Emis litterära salong" har det! Nio punkter finns på listan. Hon presenterade sitt regelverk i Babel och här är det, i nio punkter! Kanske kan fler bokcirkeldeltagare ha glädje av dem? Budord för bokläsare!

Biblioteket i Södertälje skriver bra om fenomenet bokcirkel.

1. Ingen behöver läsa färdigt om boken är tråkig

2. Alla har rätt till sin egen åsikt

3. Alla åsikter i gruppen är intressanta och relevanta 

4. Avvikande åsikter uppmuntras

5. Det är OK att skratta på fel ställe

6. I denna grupp är det inte finare att gilla Duras än att älska LM Montgomery

7. Det är OK att förbli ljum inför Duras

8. Nyfikenhet ska aldrig kväsas

9. Här går det lika bra att läsa med öronen som med ögonen

Vad Emma Hamberg har emot Marguerite Duras framgick aldrig, men hur kan hon inte gilla "Älskaren" (L'amant)? Att lyfta fram Montgomery, hon som en gång skapade Anne på Grönkulla, sticker i alla fall ut, på gott och ont tänker jag ... hur har du det i din bokcirkel?

Copyright Klimakteriehäxan

Förenade – i tron

Föreningsliv – ja hur skildras det i litteraturen? Det är Skriv-Robert som sätter mig på det spåret när det är dags för ännu en tisdagstrio. Och jag är medveten om att jag glider på glosorna här ... för jag fastnar för tre väldigt olika skildringar av att leva under strängt reglerade former i en sorts förening, fast det egentligen handlar om församling och är av religiös art.

"Allt jag fått lära mig" (Educated: A Memoir) av Tara Westover är en omskakande skildring av att växa upp på landsbygden i amerikanska Idaho med en diktatorisk far och regler för precis allt, i enlighet med mormonska traditioner. Skola behövde flickan inte gå i ... Att hon sedan lyckats frigöra sig och blivit en välutbildad människa som får leva sitt eget liv är märkvärdigt.

"OK, Amen" är en dokumentär skildring av Nina Solomin om kärlek och fientlighet hos chassiderna i Brooklyn. Denna judiska grupp är otroligt sluten, men ändå lyckades svenska Nina komma in i deras gemenskap och få uppleva en annan verklighet. En journalistisk bragd, faktiskt, och väldigt intressant läsning.

Marianne Bokblad (som ni kanske känner igen som bloggande Bloggblad) har skrivit "Jag drömmer dig hit" om att växa upp inom Frälsningsarmén i Sverige. Det visade sig att jag inte hade en susning om hur hårt deras liv var reglerade. Det här är historien om Mariannes föräldrar och deras kärlek, som vann till sist.

PS Intressant (?) nog lyckades jag helt glömma bort att jag har en förening med i min egen barn- och ungdomsbok "Dela lika". Den heter Hemlisklubben och det är "dödsstraff" på att avslöja hemligheterna ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tänd ett ljus och låt det brinna!

När man väl har kommit en bit in i september börjar det verkligen bli dags! Dags att tända de levande ljusen, på middagsbordet eller bara i en ljusstake på en plats i hemmet där en liten varm låga lyser upp i flera av ordets bemärkelser.

Det finns förstås de som hävdar att ljusstakar är tämligen onödiga och bara står i vägen, eller enbart samlar damm. Jag är av en annan åsikt. Nog för att jag har många ljusstakar redan, men det hindrar mig inte från att falla i trans (nåja) för en i för mig ny design, det kan vara handgjord keramik eller fint glas eller varför inte de jättesnygga "Bloom Botanica" i stål från Georg Jensen? 

15/9: Demokratins dag

Min samling ljusstakar består av ärvda, fådda (tack Kurt Olsson för ordet) och impulsköpta favoriter: reafynd, loppisköp eller bara kärleksshopping rakt av. Det händer också att jag ger bort en ljusstake eller två, väl valda med tanke på mottagaren. För det mesta tar de ju faktiskt inte jättestor plats om de ska stå på kö i något skåp.

Nu tvingas jag än en gång konstatera att en så väsentlig del i vår heminredning inte tilldelats sin egen dag i den alternativa kalendern, den som redan har uppåt 900 särskilda "dagar". Visst borde denna brist åtgärdas? Fram för "Ljusstakens dag"! Ju förr desto bättre, och allra bäst passar den så här på hösten när världen omkring oss mörknar!

Samtidigt kan man ta tillfället i akt och än en gång njuta av "Tänd ett ljus och låt det brinna!", en riktig dunderhit med hjärtevärmande budskap. Låten har blivit en "julsång", men man kan höra den när som helst, jag lovar!

Det här är mitt femte (kanske inte helt seriösa) förslag till ny temadag i den alternativa almanackan. Jag lyfter fram saker som finns i vår vardag, fast vi kanske inte ägnar dem särskilt mycket intresse eller omtanke? Började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte med tepåsen och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, sedan kom turen till klädhängaren.

Kommer du på någon temadag du tycker saknas? Berätta det, kommentarsspalten finns här och tar glatt emot varje meddelande!  

Denna ljusstake finns i foajén till Bio Rio vid Hornstulls strand i Stockholm.
Helt tydligt i flitigt bruk!

Copyright Klimakteriehäxan

Det blev en badvecka!

Vilken vecka! En riktig badvecka! Fem dagar har jag badat i sjön! Drygt 18 grader, härligt – jag som trodde att sista doppet redan var avklarat innan augusti hade hunnit ta slut! Underbart att jag hade fel! 

Det var blå himmel och små gulliga molntussar som gällde, fyllig grönska och väldigt lite vind. Man kunde till och med ta en liten simtur! Så såg det ut sön- mån- och tisdag. Väldigt likt sommar!

Sedan hände det saker. Hann ganska precis upp från badet mitt på onsdagen när scenariot blev ett annat: gråa skyar, mera ilsken blåst och flera skurar.

Torsdag blev en dag när man gärna avstod från att sticka ut näsan. Träden ruskades som gamla trasor, några gula löv började rassla över asfalten och det blev verkligen rejält med nederbörd, även om vi inte hörde den åska meteorologerna varnat för. Det räckte så bra med regnet! Väldigt blött faktiskt.

Fredag blev halvdan vädermässigt, jag lockades inte till vattnet. Men lördag! Sol igen, fick ha bryggan för mig själv, gled ner i Årstavikens vatten och lät det omfamna mig ... klev upp klart uppfriskad och tror nog att jag var en lite bättre människa än jag var en kvart tidigare, även om effekten snart går över ... Dock ser det inte ut som om denna söndag också skulle bli en baddag. Man får vara glad ändå!

Veckans foto vill bloggvännen Åke se på söndagar. Mina bilder blev "vattniga" denna gång! Fast av det trevligare slaget. Kan ju inte glömma bort nyhetsbilderna från Västernorrland där vägar och broar och allt möjligt sköljts bort i skyfall. Vatten kan verkligen betyda både plus och minus!

Klicka över dig hit och kolla vad som bjuds, det brukar vara många som deltar!

Copyright Klimakteriehäxan

Höstkultur

Vilken kultur ser du fram emot i höst? Det är Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga. Och för att svara något vettigt borde man ha bättre koll på vad som är i görningen än vad jag har.

Men jag ser fram emot fortsättningen på tv-serien "The Diplomat". Tredje säsongen startar i oktober på Netflix.

Har också för avsikt att ta mig till vackra Waldemarsudde där det just öppnats en utställning med verk av medlemmar i värmländska Rackstadsgruppen. Både måleri, smide, textil, grafik och möbler ingår. Har förmodligen sett en hel redan på Rackstadmuseet i Arvika, kanske mer än en gång dessutom, men det lockar mig hur som helst!

När det handlar om musik skulle jag gärna gå på någon julkonsert. Noterar att annonserna redan finns, liksom för julborden, men jag kommer antagligen som vanligt att dra ut på processen så när jag väl är mogen att boka platser är det redan slutsålt ... suck ... precis så som det brukar gå med teaterföreställningar jag vill se.

På bokfronten låter jag nog som vanligt slumpen styra. Hamnar jag då hos Lina Wolff och hennes nya "Liken vi begravde"? Inte otroligt. Kan också lite skamset medge att Björn Borgs självbiografi "Hjärtslag" som kommer i veckan känns en aning frestande ... fast inte för 350 kronor,  förstås (Akademibokhandelns pris, säkert billigare på nätet). Återstår frågan om just den boken kvalar in som "kultur"? Det kan jag i o f s strunta helt i.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att jag tror det har blivit "ute" att fotografera sin mat och lägga ut bilden på sociala medier! Det fanns en period när varenda människa prompt skulle berätta vad de haft på tallriken. 
Vilket gav upphov till följande lilla skämt som kan få gå i repris: Servitören kommer fram till sina gäster och undrar lite ängsligt om de inte är nöjda med maten? "Jo visst", får han till svar, "hur så?" "Ni har ju inte plåtat den!" säger den orolige ... 
Själv har jag nästan aldrig lagt ut bild på min mat, men det beror sannolikt på att jag alltid är så sugen på käk att det inte finns någon tid över för att använda kameran. Jag äter direkt! Och lägger nu denna "spaning" till handlingarna.

Veckans mening – om vapen

Författaren Klas Östergren var huvudgäst i Babel, litteraturprogrammet i SVT som hade säsongspremiär i söndags. Han var där för att prata om sin nya bok "Klenoden" som verkar handla om både krig och politik, och utan tvekan är Östergren missnöjd med den senaste tidens utveckling, både i världen och i Sverige. Han påpekar själv att han är författare och inte politiker, men de som hittills hunnit läsa romanen hittar uppenbarligen ett budskap som åtminstone ligger snubblande nära politiska argument ... Lysande recensioner inhöstar boken hur som helst, fem plus av fem möjliga i Aftonbladet! Veckans mening som jag fastnat för denna gång är alltså inte skriven utan hörd, direkt ur hästens mun s a s, och det handlar om en av Sveriges starka exportgrenar:

Att kalla det för försvarsindustri, det är tjusigt, men det är mordvapen som tillverkas, det är inget snack om den saken.

Copyright Klimakteriehäxan