Om konsten att slänga

Det fanns en tid då "slit-och-släng" var ett modernt begrepp. Men det var länge sedan, och på mig bet nog aldrig budskapet. Kan inte bara skylla på att jag var för ung, jag tror snarare att det handlar om något genetiskt ...
Jag slänger nämligen ytterst ogärna något. Den som har allra minsta insyn i mina gömmor kan intyga sanningshalten i det påståendet. Konsten att slänga behärskar jag inte.

Men ibland händer det trots allt. En liten utrensning av saker som i och för sig inte är särskilt slitna, men som inte varit framme på länge, kommit till användning på åratal. Prylarna transporteras till Stadsmissionen eller Myrorna eller kanske till en loppis. I enstaka fall bär det av till grovsoprummet. Och varje gång det händer känner jag mig stolt över detta hjältemodiga beslut: här ska röjas, här ska kastas, här ska skapas utrymme. Skilsmässan är oåterkallelig.

Hur kan det då ändå så ofta bli så att jag en vacker dag, inte sällan ganska snart efter rensningen, letar efter något jag bestämt vet att jag har. Utan att finna det. Noggrann eftertanke ger vid handen att saken det handlar om - och som jag just är i akut behov av - är just det: SLÄNGD. Mot alla odds.

Samtidigt ser jag andra oanvända prylar och tänker att den där, den borde nog ...
Men slänger jag den kommer det väl att gå högst någon liten vecka innan jag upptäcker behovet av just DEN.
Måste vara någon sorts magi som uppträder. Och som i det långa loppet motverkar alla höga ambitioner att uppnå Ordning Och Reda. Men de ambitionerna har jag kanske trots allt lyckats slänga? Undrar när jag ska upptäcka att jag saknar dem. Eller om de försvunnit för gott.

Copyright Klimakteriehäxan

En helg för folk med pippi på fåglar

Fåglarna har börjat höra av sig igen. Om solen skiner och temperaturen kryper över nollan spritter det till av ett och annat litet kvitter utanför fönstret – det låter underbart, för det lovar att ljusare och varmare tider är på gång, även om det känns gruvligt avlägset.

Men de där vinterfåglarna, de har faktiskt sin egen helg just nu. För Sveriges Ornitologiska Förening har för femte gången startat sin egen motsvarighet till folkräkning. Man ska kolla hur det ser ut runt fågelbordet eller i trädgårdsbuskarna och sedan rapportera in vilka arter man upptäckt. ”Vinterfåglar inpå knuten” är arbetsnamnet, resultatet ska så småningom lämnas över till forskare vid Lunds universitet och vår kunskap om övervintrande arter ska öka.

Folk som kan matar förhoppningsvis småfåglar denna vinter, som är så kall och snörik. Det har till och med tagit slut på lämpliga frön i butikerna, om man ska tro vissa rapporter. Vi som har balkong får avhålla oss från matandet, enligt gällande boenderegler. Men experterna tror att en del fåglar som normalt skulle stanna kvar nu dragit söderöver, skrämda av Kung Bore, och att man dessutom kan få besök av nya fåglar som egentligen trivs bäst i skogen, men som kommer till bebyggda trakter på grund av matbristen.

Så småningom ska väl i alla fall många av dem flytta in i väntande holkar igen och förgylla tillvaron för oss som har pippi på fåglar och gillar att ha kvitter i öronen. Hoppas att ungar fortfarande får snickra holkar i träslöjden! Kanske kan bilden på flerfamiljsholken inspirera till lite nytänkande … och tänk så mycket fågelsång det skulle kunna bli kring den!

Copyright Klimakteriehäxan

Om du också har pippi på fåglar - klicka på min etikett "pippi" här nedan och häng med på en tur bland mina oplanerat hopsamlade fåglar av de mest skilda slag!

Sånt som inte rostar

Gammal kärlek, ni vet. Som aldrig rostar. Finns den?
Ja, den gör förmodligen det.
Om ni tvivlar så finns beviset i form av en tämligen underbar dokumentär som går att se ytterligare en vecka på SVT Play. Den handlar om Ebba och Torgny som efter två långa liv hittar tillbaka till varandra. En riktig feelgood-rulle!
Och missa inte den allra bästa repliken. Ebba ska beskriva det 88-åriga föremålet för den på nytt funna passionen (damen var bara 19 när deras vägar en gång skildes). Hon säger:
-Han är SKITSNYGG!

Copyright Klimakteriehäxan

Spöklikt i Veckans fönster

Temat för Veckans fönster är "spöklikt". Undrar om något spöklikt mellan två fönster kan accepteras? Så långt kom jag i motivjakten den här gången, hur som helst.

Om jag får "underkänt" får jag trösta mig med ett urgammalt skämt som var en favorit när jag var ungefär i tioårsåldern. Håll i er nu, för här kommer det!
Det var en gång två spöken som möttes. Då sa spöke 1 till spöke 2:
-Vi säger väl Bu med detsamma?
Så kul kan det vara med spöklika saker ...

Copyright Klimakteriehäxan

Stol-ligt

Det hände sig att vi hade någon sorts tillställning här hemma. Plötsligt visade det sig att gästerna var fler än sittplatserna. Då tog en av besökarna ett initiativ. Han hämtade en stol som stod lite undanskymd, inte i vardagsrummet där vi umgicks, utan i ett angränsande utrymme.

Maken och jag upptäckte samtidigt vad som höll på att hända. Och båda skrek vi, i korus:
-NEEEEJ! Inte den! SÄTT DEJ INTE!
Med byxbaken millimeter från stolssitsen frös vår gäst till en staty. Vi högg honom från var sitt håll och faran var över.
Han hade kunnat slå ihjäl sig eller åtminstone blivit riktigt illa skadad.

I vårt hem finns nämligen fyra pinnstolar i furu, inköpta i en ”fin” möbelbutik för länge sedan. De där stolarna är fortfarande trevliga att se på, men de har med årens rätt blivit fullständigt opålitliga. Limmet som ska hålla ihop träbitarna har torkat, ryggstödets pinnar påminner om en slarvigt blandad kortlek, benen går åt olika håll precis som på en Bambi på hal is (ja ibland petar vi ihop dem igen, då ser stolen ut som på bilden här).

Nu kan ni naturligtvis fråga varför vi har dem kvar – frågan är berättigad. Och svaret är att det nog beror på en kombination av bristande händighet och slöhet. Lite halvhjärtat har jag lagt ut dem på någon av alla dessa nätsajter där folk köper och säljer, under en rubrik i stil med ”Fynd i furu för den händige”. De har inte sålts. Men naturligtvis kan en fingerfärdig människa med bra trälim och stort tålamod ge våra stolar råg i ryggen igen. Det är bara det att vi är inte där … än … och det är tveksamt om vi någonsin kommer dithän.

Men nu finns tekniken, den som blir lösningen på vårt lilla stolsproblem. För stolarna står kvar, precis lika opålitliga som förut. Nu gäller det bara att slå till och förse dem med en robot. Kolla videon här nedanför! Begreppet platta paket får ännu en innebörd! Lite åt det stolliga hållet, men stollikt är det! Eller stol-ligt ...



Copyright Klimakteriehäxan

När dramat blir för likt verkligheten

Ser du den avslutande delen av den svenska dramaserien ”Bibliotekstjuven” ikväll?
Det gör inte jag.
Del ett tittade jag på, bra skådespel, intrigen har släktskap med en verklig händelse. Verkar självklart spännande. Och naturligtvis intressant, vi får ju ingen överdos av nyskrivet svenskt drama, så man bör ju passa på.

Men det finns ett problem som drabbat mig flera gånger. Den allra första var när jag för många år sedan skulle läsa en klassiker, Sigfrid Siwertz "Selambs". Där fanns en karl som var ondskan själv. Aldrig hade jag anat mig till att så elaka människor kunde finnas. Jag försökte, men lade bort romanen - något jag på den tiden aldrig någonsin gjort. Historien om Selambs är fortfarande oläst.

Nästa tillfälle jag minns gällde det en annan svensk tv-serie som fick massor med beröm och stor publik. ”Tusenbröder” hette den, med Shanti Roney och Ola Rapace på rollistan bland andra. Grabbarna, som var arbetslösa, bildade en målerifirma för att få ihop till livets nödtorft, men det blev ingen succé. Undan för undan gled verksamheten in i skuggornas land, blev allt mindre lagligt för att gå över i bankrån och annat som får polisen att rycka ut – och bovarna att fly, medan de ljuger så gott det går för godtrogna familjer.

Spännande var det. Och olidligt. Olidligt, därför att man hemma i sin tv-soffa hela tiden såg vartåt det barkade: Hur dumma kan människor vara? det var frågan vi i publiken tvingades ställa. En kompis bekände att hon stundtals höll en kudde framför ansiktet när det blev för eländigt. För min del räckte det inte med kudde. Jag stängde av, djupt frustrerad. Ville inte veta hur illa det skulle gå – för att det skulle gå illa, det var klart.

Precis samma sak hände när jag skulle läsa succéromanen ”Snabba cash”, Jens Lapidus genombrott. Tjusiga unga män kring Stureplan handlade det om. Men alla hade inte riktigt råd att hänga med på alla tjusigheterna. Och efter sisådär nittio sidor hade jag fått nog: han, den enkle killen som inte hade några pappas pengar att leva på, var på väg rakt ner i det svartaste av alla svarta hål. Jag stod inte ut med att följa honom ner i det moraliska och ekonomiska djupet.
Om jag sett filmen, också hyllad? Gissa!!!

Nu är vi där igen. Gustaf Skarsgårds bibliotekstjuv spelar högt, lurar fru och mamma, kollegor och andra. Men mest lurar han sig själv. Del ett räckte.
Tror jag i alla fall, för jag har valt bort fortsättningen. Trots att det naturligtvis är ett bra betyg att man som tittare blir så berörd av storyn.
Direkt plågsamt blir det att titta när dramat blir för likt verkligheten.
Fast det är klart, alla berättelser kan inte vara av feelgood-typ. Utom möjligen i min värld. Tycker jag får min dos av elände ändå, om än i annan form än drama.

Copyright Klimakteriehäxan

Tredje och sista delen av "Bibliotekstjuven" sänds kl 21.00 i SVT1 ikväll, onsdag. Plus repriser.
Serien kan också ses på SVT Play - av den som törs ...

Plats för tisdagstema: PLATS

I veckor, ja kanske månader har den här fåtöljen stått i ett skyltfönster på Hornsgatan och alltid när jag passerar - i princip två gånger om dagen - dras min blick till den. Reaktionen är ständigt den samma, jag känner ett litet energitillskott: hela skapelsen utstrålar gott humör och livsglädje, om ni frågar mig! Stor och rymlig, allmänt välkomnande är den också!

Så i dag, när veckans påbjudna tisdagstema är PLATS, klev jag faktiskt av bussen och travade iväg för att ta en bild på det som är lite av en drömfåtölj där jag mer än gärna skulle ta plats, gång på gång, och bli gladare lika ofta!

Copyright Klimakteriehäxan

En ny sorts hundraprocentare

Logaritmer och absoluta tal fångade aldrig mitt intresse på mattelektionerna. Men däremot fick man, på ett långt tidigare stadium, andra kunskaper i praktisk matematik som kommit väl till pass. Jag tänker på procenträkning. Om det nu är 70 procent på reapriset, hur mycket kostar det då att slå till? Hur många procent fett innehåller den här matvaran, och hur förhåller sig fetthalten till proteinet? Med mera i den stilen.
Och nu visar det sig att procenten är intressant också när det handlar om heminredning.

Men alla var nog inte lika uppmärksamma när det begav sig. Vilket jag konstaterar när jag bläddrar i en publikation som kommer med morgontidningen, vare sig man vill eller inte. The Perfect Guide heter den, och jag tillhör knappast målgruppen, men bläddrar ändå lite förstrött. Hittar en krönika om just heminredning. Jag tillhör den krets som kallar mig "inredningsintresserad" och som krönikören här fnyser åt i tryck.

”100 procent av alla svenskar har soffan i ett hörn, oavsett om det är en hörnsoffa eller ej” står det. Skribenten, vars namn jag inte nämner av ren barmhärtighet, konstaterar att detta är en regel utan undantag. Hm. Lyfter blicken och tittar. Nej, vår (en rak modell) står kvar mitt på den vägg där vi en gång ställt den. Går snabbt igenom möbleringen hos ett antal bekanta, kommer inte på en enda känd soffa som petats in i ett hörn. Men det är klart, hos tidningens expert har jag förstås aldrig varit. Några gemensamma vänner har vi nog inte heller.

Då kommer slutklämmen. Var har han, specialisten på procenträkning och heminredning, ställt sin största sittmöbel? I ett hörn, rimligen, inte sant? Det gör ju ALLA! Men icke. Här har uppfunnits en helt ny sorts hundraprocentare, helt enkelt. För allra längst ner på sidan kommer den, dödsstöten för hans egen expertis: Han har ”en grön antik soffa som står mitt i vardagsrummet”. Så var det med den saken!

Och hur mycket hundra procent är i hans förmodat stil- och insiktsfulla värld, det får vi väl aldrig veta. Vilket kan göra det samma. Hans kunskaper om svenska vardagsrum förefaller vara i nivå med hans kunskaper i procenträkning. Men det var kanske svårt att hålla sig vaken på mattelektionerna i hans skola. Han måste ha nickat till när läraren kom till procenten.
Det hände faktiskt mig också ibland, det måste jag trots allt medge. Vilket kanske är förklaringen till det där med logaritmerna.

Copyright Klimakteriehäxan

Trots allt ...

Man tvingas acceptera vissa saker. Som att även en lång, seg och kall vinter stundtals och fläckvis kan vara vacker. Det känns som om våren är oändligt långt borta - den är ju det, vi har bara tagit oss en månad framåt sedan jul.

Ser ni strimmorna av ljus där i det iskalla vattnet? Det var solen som bjöd på sig själv. Och istäcket är inte kompakt. Hoppet lever, trots allt, även hos oss inbitna sommarälskare.

Copyright Klimakteriehäxan

Söndagsmorgon

En slurk kvar i kaffekoppen. Clementin, granatäpple, hasselnötter och keso i magen. Morgontidningar sprängfyllda av läsning, mer eller mindre intressant. Fullt ös under skidorna i tv. Strålande sol och fyra minus där ute. Senaste nytt i en dator nära mig, om jag känner behovet av att veta om (och i så fall vad) något viktigt hänt medan jag sovit mellan sköna lakan i en lagom mjuk säng. Tulpaner på köksbordet. Sudokun gör motstånd. Spännande handbollsmatch att se fram emot. Snart dags för en liten promenad i vinterlandskapet, lite luftombyte i lungorna. Plikterna kan vänta. Plikterna får vänta!

Tänk så bra man ändå har det! Och så synd att man lägger märke till det alldeles för sällan.
Men så härlig kan en vanlig söndagsmorgon vara.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett lyxigt fönster - tror jag ...

Visst leder den här vackra, fönsterförsedda dörren till utrymmen där lyx finns i överflöd? Åtminstone tycker jag att det ser så ut. Hur det i själva verket förhåller sig får jag aldrig veta, eftersom porten finns i ett hus där jag inte känner någon boende, knappast lär jag komma tillbaka dit heller. Men här har ni i alla fall mitt bidrag till Veckans fönster, som den här gången ska vara LYXIGT - för så har Susanne bestämt!

Copyright Klimakteriehäxan

Kanske handlar det om vatten?

Nästan halva mitt liv före tjugo tillbringade jag i Arvika. Nu fyller staden 100, vilket uppmärksammas på en rad olika sätt. Bland annat publicerar man i Arvika Nyheter, tidningen där jag en gång började min yrkesbana, varje vecka en text som ska ge skribentens egen bild av staden och trakten.
I dag publiceras det jag skrivit. Samtliga texter under vinjetten "Mitt Arvika" hittar man här - men eftersom året ännu är ungt finns det förstås inte så många. Fast det blir fler! Det här är i alla fall mitt bidrag i stafetten.

Kanske handlar det i grund och botten mest om vatten.
Vatten, denna livsnödvändighet, i ädlaste form, med om inte direkt vackra så i alla fall väldigt speciella namn: Glafsfjorden, Racken, Värmeln.

Det är vid de där vattnen vi i Arvika-trakten växer upp, det är i och på vattnet vi plaskleker, vi simmar, vi kavar runt på skridskor, vi ror, vi paddlar, vi kanske rent av seglar.
Inte behöver vi gå törstiga heller – sjövattnet som omger oss är klart drickbart, en erfarenhet som stugboende från Karlstad gjorde den sommaren när deras från staden, i tung plastdunk medhavda, kranvatten i en undersökning befanns vara av sämre kvalitet än det som skvalpade alldeles naturligt runt badberget vid Värmeln …

Vatten är inte bara nödvändigt, det är vackert också.
Vackert att fästa blicken på, från stranden, balkongen, parksoffan. Den som slår sig ned på rätt vald bänk i Pergolan i stadsparken ser blänket från det som en gång var en fullbelagd småbåtshamn på sommaren, isbana på vintern.
Hungriga gäster på Olssons brygga kan titta ut över små ettriga vita gäss på Glafsfjordens vågor. Besökare på Gammelvâla i Brunskog kan svalka tårna vid sjökanten eller ta en båttur på Värmeln. Ingestrand bjuder på vykort över sjön vare sig man hyr stuga, tältar, spelar minigolf eller bara tar en korv. Och Racken runt är en tur man gärna rekommenderar till den bilburne, oavsett årstid.

Vem insåg först hur vackert värmländskt vatten är och gjorde det till poesi? Kan det ha varit Gustaf Fröding?
”Klar låg himlen över viken …” skaldade han och beskrev vyn han såg från toften där han satt i roddbåten nedanför Brunskogs kyrka. Och kanske var det samma vik som han hyllade som vackrast i världen där ”strålarnes kyssar glödde på vilande vänlig våg”.

På Rackstadmuséet finns många bevis för att den berömda konstnärskolonin uppskattade det våta elementet. Få har väl som Gustaf Fjaestad lyckats återge solglittret i vattenytan en sommardag. Fritz Lindström fångade kvällsljuset över sjön i sin klassiska målning ”Elden”. Det är rofyllt, lugnt, varmt, medan skymningen tätnar och vattnet mörknar.

Hemma vid badviken i Värmskog uppstod en gång för några år sedan en smärre dispyt om vatten. En i sällskapet ville, märkligt nog, absolut inte ta någon simtur. Det ogillades starkt av en av de närvarande damerna som, i tämligen irriterat tonfall, sa:
-Klart du ska bada, jag badar vareviga dag så här års, det har jag gjort i femti år och vattnet i den här sjön är rena skönhetsmedlet!
Svaret kom blixtsnabbt:
-Jaså, är det? Varför syns det inte på dej då?

Skönhetsmedel? Jo, på sätt och vis. Skönt att umgås med. Naturskönt. För kanske handlar allt i grund och botten mest om vatten. Grunda vatten bör förstås ingen dyka i, men för den som vill gå till botten med saken är det bara att hoppa. Och väl nere i det våta hittar man definitivt ett starkt skäl till varför Arvika och Värmland är så älskansvärt som det är. Jag tror det är vattnet. I grund och botten.

Copyright Klimakteriehäxan

Också en sorts återvinning

Ta en tom toarulle och se dig om. Vad kan man använda för att förvandla den till fantasins framtida popstjärna?

Den frågan har över 4000 svenska barn ställt sig, inspirerade av ett av SVT:s barnprogram. Och visst hittade de svar. Där fanns papper, garnstumpar, kottar, snören, plastpärlor, en bit bollfrans, tygrester, pennor att måla med, en och annan förlupen paljett som mamma kanske tappat på väg till Den Fina Festen ... När skapelsen var klar skickades den till Stockholm, turligt nog utan medföljande ljud, för tänk en sådan kakofoni det skulle ha blivit!

En del av bidragen ställs ut till allmänt beskådande i entrén till TV-huset på Gärdet i Stockholm. Alla 4000 fick nog inte plats! Men de som står där gör en glad. Och samtidigt lite vemodig: så länge sedan det var, den där tiden då vi skulle ha kunnat sätta oss vid köksbordet och skapa, så snart någon hade kommit upp med idén. Mer kreativ återvinning av en tom toarulle får man hur som helst leta efter.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: svåröversatt visdomsord

"Nothing tastes as good as skinny feels!"

- Sagt av Johan F, en mig närstående hälsoprofet och ständig energikälla. Så sant, så sant. Men så bedrövligt svårt att få till på svenska med någon studs i - jag har verkligen funderat, utan resultat. Kanske lyckas du bättre?
Johan lever dessutom som han lär. Tänker jag och inser att jag skriver detta efter en omgång moules frites, med majonnäs , bröd och ett glas chablis.
Jag åt i alla fall inte all majonnäsen ...

Iskallt - veckans tisdagstema

Det låg en tunn ishinna kvar på det blå plastbordet, bortglömt på en uteplats, när tövädret kom. Sakta, sakta bildades det smältvatten på isens undersida, försiktigt, försiktigt började den lossna ... och just då kom jag med kameran.
Veckans tisdagstema är IS. Klicka på länken och svalka dig med fler isbilder!

Copyright Klimakteriehäxan