Gott Nytt År!

Växten heter sommarjärnek, men de där kvistarna passar bra kring jul och nyår. Nu står de i min norska julklapp, en enkel men jättefin "glaslykta" från Hadelands glassverk, och hjälper mig att önska alla er där ute en härlig nyårsafton och ett riktigt gott nytt år!
Hej 2016, nu kommer vi!

Copyright Klimakteriehäxan

Banbrytare i männens värld

Om en månad skulle June Carlsson ha fyllt 71.

Hon var en av de kvinnor som ofta syntes i tv-rutan, i det som då var männens värld. Där satt Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona, Sven Lindahl, Stig Berglind, Mats Hådell, Åke Magnusson … uppräkningen av ”ankarpersonerna” i Sveriges Televisions nyhetssändningar kan bli mycket längre. 

Ett hade de gemensamt: de var karlar.

-Av män, med män, för män, sägs June ha muttrat när mansdominansen i nyhetsfloden blev alltför tydlig.

Det måste helt enkelt varit mycket modigt att anställa unga tjejer som June till redaktionen som hette TV-nytt ....

Hela texten jag skrivit om nyss bortgångna June Carlsson finns på News55. Vi var arbetskamrater (och kompisar) under en period då tjejer, kvinnor, erövrade allt mer mark på nyhetsredaktionen, inte alltid till männens förtjusning.

Läs, kommentera, sprid gärna via de sociala medier du använder! Tack!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRIVSEL (och CITAT)

"När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där."

-Det är Ernst Kirchsteiger, allas heminrednings-, pyssel- och matguru som har sagt det i något av sina många tv-program. Och vem kan säga emot? Katten sprider trivsel även när den som här vistas utomhus. Randig ska den allra helst vara, i min smak. Ljudet när den förnöjt låter sig klappas och smekas är balsam för varje själ oavsett tillståndet (fram till mötet med kissen, alltså).
Tisdagstemat denna sista gång år 2015 är TRIVSEL och då kom jag att tänka på den här katten, en trevlig bekantskap jag gjorde på semester för något år sedan. Att ligga i solen och njuta var ett intresse vi hade gemensamt ...

Copyright Klimakteriehäxan

Sista föreställningen

Magnus Härenstam sa "Morsning and goodbye" på scenen och ikväll kunde vi se föreställningen, hans sista show, i tv. Han imponerar: full fart i en timme och en kvart, många knivskarpa iakttagelser om hur det är att bli äldre. Döden verkade avlägsen, men hann ikapp honom i juni.

Jag hade förmånen att så sent som i våras träffa honom i jobbet. Han var hur positiv som helst, tyckte att han mådde riktigt bra, levererade välformulerad klokskap i intervjuerna inför tv-serien "Köttberget checkar ut".

Det visade sig att han var rolig även när kameran inte var igång. Och en av roligheterna som han bjöd på saknade jag i föreställningen, som – om man får vara en aning kritisk – innehöll en del skämt man faktiskt redan hade hört, i andra sammanhang.

Vi pratade så svenskt, så svenskt, om vädret. Varpå Magnus raskt avslöjade att han inte har och aldrig har haft, aldrig satt på sig, någon sorts vinterskor.
-Det behövs inte. Jag tar taxi.
Roligare live än bara i text som här, men tänk er den rappa repliken med Härenstamsk tajming och rätt röst, kombinerat med glimten i ögat!

Copyright Klimakteriehäxan

Modern hembygdskunskap

Gräv där du står – hört talas om det?
Naturligtvis.
Och lika självklart är det väl att man vill känna sin omgivning, det där som en gång för inte så himla länge sedan gick under beteckningen "hembygd".

Nu har jag just upptäckt att den där utgrävningen, den kan börja på nätsajten hitta.se. Man söker upp någon (kanske sig själv, då) och får inte bara besked om adress och telefonnummer. Nej, man får veta mer saker även om man vare sig undrat eller någonsin tänkt fråga.

Således klickar jag in mig på min adress i Barndomslandet. Och se där! Informationerna radar upp sig på skärmen: Befolkningen domineras av gifta par i 50-64-årsåldern utan barn. Medelinkomsten är (inte direkt imponerande): 21 458 kronor, 23 % lägre än genomsnittet i Sverige. Och vad intresserar man sig för? Jo bilar, jakt och motorcyklar och nej, på den punkten blir jag inte förvånad, även om jag själv bara är road av bilar och det av en enda anledning: att de går att åka med.

Politiskt är vi inte heller precis som landet i övrigt, för i Barndomslandet får centerns Annie Lööf och hennes gäng 189 % fler röster än rikssnittet. Kanske är det ett arv efter nyss bortgångna Karin Söder, värmlänning och en föregångskvinna?! Väljarna här röstar i alla fall huvudsakligen på den borgerliga alliansen.

Den där statistiken kan jag inte argumentera mot, bara acceptera. Det blir lite svårare när sajten pekar ut existensen av 41 singlar i närmaste tätort (Grums). Den siffran tror jag dels varierar från månad till månad, dels låter den över huvud taget låg även om det bor bara cirka 9000 personer där.

Sedan kommer ännu en sak som jag starkt ifrågasätter. Hitta.se påstår att det finns en busshållplats 415 meter från vårt hus. Jo, för all del, det kanske det gör. Men någon buss ser man inte till. Fast den lär finnas, om man bara ringer ett nummer senast tre timmar före "avgångstid" och berättar att man vill åka ... jag känner ingen som gjort det. Och förskolan som man påstår finns om hörnet är faktiskt nedlagd, kåken till salu. Vi är ju på vischan!

Den som står för de här presentationerna kanske borde göra lite mer research. Man kan förslagsvis ringa. För, som framgår av hitta.se, mobiltäckningen med 4G är mycket bra i Barndomslandet. Det stämmer, det kan jag intyga och det tackar vi för!
Och där tog dagens lektion i hembygdskunskap slut.

Copyright Klimakteriehäxan

När månen och jag är uppe på natten

Nej, jag tror inte att det berodde på fullmånen som lyste därute. Men sov, det gjorde jag inte, inte mer än några minuter i taget. Sådana nätter inträffar ibland, och anledningen kan man verkligen fundera över. Har jag haft för mycket att göra? Eller för lite? Har jag problem som jag ältar, medvetet eller omedvetet? Är jag lite sjuk, kanske en förkylning som hotar? Ätit något olämpligt?

Svaret som jag litar på infinner sig aldrig. Faktum kvarstår: de där rolösa nätterna dyker upp ibland, som tur är inte särskilt ofta. Och påföljande natt sover man rimligen desto bättre, för sömnbrist är påtaglig och kan faktiskt botas med, just det, mera sömn.

Men få nätter bjuder på lika pampig fullmåne som den sistlidna, även om min bild (tagen eftersom jag ändå var upp en sväng och fördrev tiden med ett glas mjölk och en skinkmacka) inte gör den rättvisa.

Ingen julnatt kommer för övrigt att bjuda på chansen till fullmåne på över 30 år, 34 tror jag den exakta siffran är. Så då får jag väl sätta upp de vakna timmarna på kontot för speciella tilldragelser i naturen ... samtidigt som jag nynnar på den enda visa jag kan minnas att min mormor sjöng: "När månen vandrar på fästet blå", till eget ackompanjemang på gitarr:
Du har det bra du, du måne klara
som högt där uppe din ban får fara
och blott se på!

Om jag sjöng till månen i natt? Nej, helt mångalen blev jag inte. Bara klarvaken. Med gubben i månen som enda sällskap.

Copyright Klimakteriehäxan

PS På förekommen anledning: det är den största vita fläcken som är månen ...

Bland knäck och kalkoner

Juldagen.
Förr i tiden, i Barndomslandet, var det glasklart hur den skulle tillbringas. Först upp i kolsvarta natten till julottan, där vi sjöng "Var hälsad sköna morgonstund" med lätt yrvakna röster. Kören tog i lite extra för att klara halsarna för "Hosianna" och "Adeste fideles" (O kommen i trogne).

Hem blev det ofta en promenad med en granne/kompis medan himlen ljusnade. Väl inomhus igen: snabb retur till sängen, men nu i gott sällskap av en julklappsbok och knäckburken, som vid det laget var ganska full.
Det var den inte när boken inte särskilt mycket senare var läst.

Medan jag länsade knäckburken med hårt arbetande käkar sov mamma och pappa, som dock hade hunnit trycka i sig lite lutfiskrester mellan kyrkan och sängen. När det blev matdags nästa gång åt vi ofta kalkon, en tradition importerad med morbror och moster från upstate New York där de hade bott sedan sent 30-tal.

Jag kan fortfarande drömma om de där kalkonerna. Nog har jag försökt. Släpat hem en djupfryst klump från butiken, tillrett den efter alla konstens (nätreceptens) regler. Men ingen gång med "rätt" resultat. Modern minikalkon smakar ungefär som kyckling, fast man betalar mer för den.

Hemligheten med Barndomslandets kalkon måste ha legat i att den dels var uppvuxen bara ett par kilometer hemifrån under för fjäderfä trivsamma förhållanden, dels att det var en STOR fågel. Däri satt smaken, tror i alla fall jag. Och såsen blev därefter: delikat. Härligheten avnjöts med kokt potatis, någon grönsak och hemgjord röd vinbärsgelé. Fest!

Idag umgås jag mest med kalkon som "kalkonrulle" och då tänker jag på varianten i charkdisken. Fast eftersom moderna tider också har denna dag som stor dag för filmpremiärer finns det säkert ytterligare någon kalkonrulle inom räckhåll. Dock gäller det att försöka undvika just den. Men i rådande stormigt väder vore det inte helt fel med ett biobesök. Kanske blir det av. Konstigt att man bor så gott som omgiven av biografer men ändå har svårt att komma iväg!

God fortsättning önskas ni, med eller utan knäck (vi gjorde ingen i år) och kalkon- eller andra rullar! Och ta det lugnt, man FÅR slappa på juldagen! Njut av amaryllisen, hyacinterna, tulpanerna, granen och friden! Själv återgår jag nu till sängen, med julklappsbok försedd.

Copyright Klimakteriehäxan

God jul!

Den fyller 52 i år, min egen julgran.
En alldeles egenhändig komposition på en bit slaglärft. Själva granen består av ditklistrade bitar av grön sammet, rester när jag fick en ny klänning som jag tyckte var hur snygg som helst. Sedan "klädde" jag skapelsen med det ni ser: några vanliga julgransprydnader storlek mindre, en silvrig stjärna. Och så två små tomtar vid granens fot. Klart!

Knappast anade jag då att detta skulle bli en av mitt livs käraste julprydnader. Det har till och med hänt att den här skapelsen, ja vad ska man kalla den? bonaden? vepan? fått vara den enda granen, fast bara väldigt få gånger. Trots allt saknar den ju doften ... vilket i någon mån uppvägs av att den aldrig barrar, men ändå ...

Nu sitter den där igen. Upp på väggen den 23 december ska den. Jag kräver inte att man ska säga att den är vacker, jag kräver bara att den får all den respekt den förtjänar; för lång och trogen tjänst. Samt för odiskutabel originalitet.

En riktigt god jul önskar jag er alla!

Copyright Klimakteriehäxan

Julrött inpå bara skinnet

Vissa högtider kräver röda rosor.
Julen kräver röda trosor.
På annat sätt kan man inte tolka tidningarnas annonser eller de otaliga reklamblad som dunsar in i brevlådan så här års.
Och det ska naturligtvis inte bara vara röda trosor, det ska självklart vara en matchande behå också.

De här reklamkampanjerna riktar sig naturligtvis inte till den kundkrets som är expert på just damunderkläder – dvs kvinnorna själva.
Å nej, den siktar rakt in i mannens hemligaste vinklar och vrår. För det är allmänt bekant att ... 

Läs hela texten på News55! Kommentera, dela väldigt gärna! 
Om du är en gammal trogen vän till Klimakteriehäxan kanske du minns att du läst texten förut. Men nu fick den en revival och förhoppningsvis några nya läsare – som kanske kan undvika ett och annat misstag i sista-minuten-shoppingyran! Och visst har väl du också lagt märke till hur mycket röda underkläder som plötsligt finns i skyltfönstren?

Copyright Klimakteriehäxan

Det största miraklet

Det som bara inte får hända händer trots allt ibland. Det hände min vän David. Hans förstfödda, dottern Frida, skulle ha fyllt 24 i helgen men hennes liv tog slut i april.
Hur hanterar man förlusten av ett barn? Vad finns som kan lindra en sorg så stor att vi som besparats den inte har en chans att fatta hur det känns?

David, en man med många sidor, skrev text och gjorde musik. Sången till Frida, "Miracle of Miracles", är ett av hans sätt att hantera smärtan, ett sorgearbete med fantastiskt resultat. Nu kan vi andra se, lyssna – och möjligen möjligen förstå lite mer av den förtvivlan som uppstår när ett underverk plötsligt inte längre finns. Det här är ett av många sätt att minnas ett förlorat barn. Ingen kan undgå att bli berörd.


Copyright Klimakteriehäxan 

Tisdagstema DEKORATION

Hur dekorerar du till jul?
Vi kör väl med tomtar lite till mans, inte sant? Medan åtminstone små barn undrar om den riktige tomten kommer att dyka upp, och om han har med sig det som står överst på önskelistan ...

Det visar sig att nu kan man med hjälp av sina dekorationer hjälpa tomten att hitta rätt. I rött, vitt och guld lyser den, skylten som visar var man verkligen väntar på hans besök! Bilden tagen i dag i ett skyltfönster på Götgatan, Stockholm. Bara att rusa dit och handla om ni känner behovet, även om detta inte är den vackraste juldekoration jag sett!

Den här tisdagen. dan-före-dan-före-dan, är DEKORATION det ord som tisdagstemabloggarna ska illustrera. Klicka här så blir det mer dekorerat!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT – kanske handlar det om dig också?

"Det är inte 'less is more' hos oss. 'More' är mycket roligare!"

-Amelia Adamo intervjuas i sjätte och sista delen av tv-serien "Köttberget checkar ut". Hon funderar på hur vi, kvinnor födda på 40-talet, ändrat oss jämfört med tidigare generationers kvinnor, som oftare bejakade tantrollen. Programmet kan du se på SVT Play förstås! Huvudperson nummer två är Hans Rosling, som också (sin vana trogen) levererar kärnfulla budskap.

Ett sent julklappstips för den händiga

Det har gått 41 år sedan ABBA så överraskande vann Eurovision Song Contest i Brighton med "Waterloo" och började sin fantastiska världsomspännande framgångsresa. Vi glömmer det aldrig, tror jag. Inte heller glömmer vi gruppens scenkläder, i en aldrig tidigare skådad stil. Vilket också gällde skorna. 

Platåsulor har sedan dess kommit och gått i modebilden, även om just gåendet komplicerats en smula av höjden över havet. Men det handlar definitivt om en stilmarkör att lita på. Och har du nu haft svårt att komma på den rätta julklappen till en person i din närhet, kanske ABBA-fan, kanske skovän, så kan du låta dig inspireras av de här stövlarna som ingår i årets julskyltning på NK.

Viss händighet krävs, men jag citerar en man i bekantskapskretsen som på en utlandsresa köpte ett vackert tyg i present till hemmavarande hustru. Hon förstod inte hur han tänkt, hon hade aldrig sytt ett stygn. Vilket fick mannen att bita ihop, bestämma att "så himla märkvärdigt kan det väl inte vara". Han skaffade ett mönster, klippte, tråcklade och sydde. Resultat: en fin och uppskattad klänning!

Bara att ta fram garn, virknål och energi så ska du se att det löser sig! En sak kan jag garantera: en originellare julklapp har mottagaren aldrig packat upp. Möjligen har hon någon gång fått något aningen mer användbart ... men ett brett leende är också mycket värt!

Copyright Klimakteriehäxan

Så har det alltid varit – lördagstema

Visst händer det mycket i världen, både nära oss och långt bort. Men vissa saker består vilka nyordningar vi än råkar ut för.

I mitt fall vågar jag påstå att min kärlek till blommor föddes mycket tidigt och den kärleken består. Jag gillar vilda blommor i otuktade skaror, jag gillar vackra och genomtänkta planteringar (fast jag vill bara titta, inte jobba med rensandet och grävandet ...), jag flanerar gärna i en mer exotisk park där rhododendron, hortensia och oleander prunkar, om än vid olika årstider. Den utsikt jag en gång hade över trädkronor översållade av rödlila bougainvillea minns jag med välbehag.

Den som vill ge mig en present kommer långt med en enda liten ros, en mimosakvist eller en gerbera. Julen blir inte jul utan amaryllis, tulpaner och hyacinter. Midsommarbuketten hopsamlad på vägkanten gör mig lycklig, för att inte tala om känslan av att, försiktigt försiktigt, kliva mellan vårens första blåsippor eller stå inför en fantastisk vitsippsbacke. Maskrosfält är hur vackert som helst. På nyåret börjar min tulpanfrossartid.
Och så har det alltid varit!

Förmodligen har jag påverkats väldigt mycket av min mamma, som var blomstermänniska ut i (de gröna) fingerspetsarna. Hon brukade också förtjust berätta om hur jag som väldigt liten stod vid hennes rabatt med mitt eget pekfinger manande höjt i luften medan jag upprepade, som ett mantra:
-Inte röra mammas blommor, nej nej!
Sekunden senare hade jag trattat på näsan rakt i rabatten. Ack ja, så det kan gå! Fast bannorna uteblev, tror jag.

Det är lördag och alltså dags för ännu ett lördagstema: SÅ HAR DET ALLTID VARIT. Temat i december bestäms av Anna Noton Music. Andra bloggare som kan tänkas leverera sin egen tolkning av denna veckas tema är: Karin Englund, Olgakatt, Helena, Karin på Aland, Gnuttan, Livsrummet, Musikanta, Pysseliten, Tove, Ingrid, Anki,  Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan – hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

Vilda och oemotståndliga!

Copyright Klimakteriehäxan

Julbordsfrossa

Nu har även jag ätit julbord. På Ikea, 129 kronor med Family-kort. Det var jättegott, jag blev väldigt nöjd och mer än mätt.

Lyxigare (och väldigt mycket dyrare) varianter finns självklart, med ännu fler rätter, vilt, andra tillbehör och tjusigare desserter. Här gavs exempelvis inte lutfisk eller dopp i grytan, men de anrättningarnas popularitet lär dela fler familjer än vår.
Däremot fick man kroppkaka med lingonsylt, en nyhet för mig som jag underligt nog aldrig tror mig ha smakat. Det var ju jättegott – och kanske äter smålänningar som Ingvar Kamprad det till jul?

Att äta julbord är faktiskt en svår konst. Man måste välja, oavsett utbudets storlek. Det är helt ogörligt att smaka på allt. Jag brukar försöka lyda ordern som Sunes pappa delar ut till sin familj i "Sunes jul":
-Ta bara det dyraste!
Men den taktiken håller ju inte. Frestelsen måste exempelvis alltid testas.

Hur ser en frestelse ut? Väldigt olika, faktiskt.
Heter den Jansson (och det gör den på julbuffén) är den vackert gyllenbrun på ytan. Så ska det vara lagom med sälta, lagom mycket grädde ... lagom allting. Ändå är det min erfarenhet att två frestelser aldrig blir lika, hur lika man än anser sig göra dem.

Sill kan man ju äta när som helst, men det hör verkligen till julbordets fröjder. Ägghalvor är onödigt att fylla krävan med såvitt de inte kröns av riktig löjrom och färska räkor. Den obligatoriska skinkan kräver rödkål och Slotts originalsenap. Glöm skånsk, fransk och alla andra varianter!

Köttbullarna ska helst vara hemgjorda, prinskorven av bästa kvalitet. Leverpastej eller finare patéer sällskapar med olika stora gurkor, kalvsylta passar bra ihop med rödbetorna, men pressyltans vita fettlager tittar jag inte ens på. Grönkål, kanske gräddstuvad, är åtminstone i mitt liv ett sent nytillskott
Och så är det laxen. Rökt, inkokt, gravad passar lika bra men jag orkar bara med en sort och då får det bli den gravade.

Rätt som det är har man hamnat vid osten och då är steget till dessertbordet inte långt. Klarar du av en portion Ris a la Malta? Det gör inte jag. På Ikea fick man också ostkaka med grädde och jordgubbssylt, det klämde jag i mig. Annars är det ju kaffe och pepparkaka som är ett måste. Kanske en mandarin eller ett äpple på toppen.

Någon gång, i elegantare sammanhang, minns jag att vi frossade i efterrätter som lakritsshots och finchoklad, kanderade mandlar och lyxmarsipan. Som tur är händer det inte ofta.

En kollega stönade på jobbet härom dagen att hon var sprickfärdig efter sitt tredje avklarade julbord. Faktum är att det är mer än jag är intresserad av, nöjer mig absolut med ett. Mycket av julmaten är gott, men allt på en gång resulterar bara i frosseri, lätt illamående och tydliga ångestkänslor som kan övergå i renaa frossan: varför tryckte jag i mig allt det där?

Alltså visar det sig än en gång att jag är en löjligt nöjd Ikea-kund (obs: gratis reklam!). Ändå var jag så mätt att jag inte åt någonting alls på kvällen!
Man kan äta deras julbord till och med den 23 december så du hinner, du också. Sedan får vi duka upp hemma efter eget sinne, bästa förmåga och familjens preferenser.
Smaklig måltid!

Copyright Klimakteriehäxan