Min son ser ner på mig

Min son ser ner på mig.
Det har han gjort länge.
I flera år faktiskt.
Det sattes på sin spets det året han fyllde 15.
Plötsligt lade han armen om mina axlar, och sa med tuppkycklingens nyfunna djärvhet:
-Lilla mamma!
Och så såg han ner på mig, från sin höga höjd – i dag 193 centimeter, om inte han växt ytterligare en bit den senaste veckan.
Men nu tycker jag att det räcker. Jag vill inte ha min gullplutt längre.

Så mycket händer från de först uppmätta centimetrarna (53) till dess att de har hunnit bli ytterligare 140 stycken.
Första året kröp jag runt honom med kameran så gott som dygnet runt. Allt han gjorde var värt att dokumentera:
Titta! Nu gäspar han! (knäpp knäpp)
Oj! Han ler! (knäpp knäpp knäpp)
Han nyser – urgulligt! (knä… nä den hanns inte med)
Kolla han sitter! (knäpp igen)
Nej men åh så häftigt – HAN SOVER!
Han skrattar så FANTASTISKT sött!
Han försöker krypa!
HAN KRYPER!
Knäpp knäpp knäpp osv osv osv.

En vacker dag kom barnets far hem med en videokamera. Då varierades knäppandet med ett mer diffust surrljud. Kassett efter kassett rullade på. Den förstfödde fortfor att vara fantastisk.
Han tog sina första steg till ackompanjemanget av knäppandet från den fotograferande mamman, som lyste av ohöljd förtjusning och stolthet. Vilken kille! Praktunge! A-barn och mirakelgosse!
Till saken hör att ingen av alla dessa bilder (som nästan undantagsvis expressframkallades, självklart, hur skulle man kunna vänta?) – inget av dessa fotografiska mästerverk gick att kasta. Trots att det kunde finnas tio kopior som visserligen inte var gjorda på samma negativ, men som ändå var så gruvligt likartade att beskådaren fick skärpa sig för att se skillnaderna.
Efter stor vånda kunde farmor och mormor eventuellt få några enstaka foton i posten.

När barnledigheten ebbade ut och dagis tog över blev det lite glesare mellan fotograferingstillfällena. Men dom finns där i förvar: klassbilderna, semestrarna, födelsedagarna, sandlådorna, julaftnarna, kälkbackarna, badstränderna, släkten.
Och nu står vi inför nästa stora fototillfälle:
Den lille pojken håller på att bli stor på riktigt.
Nu tar han studenten.

Vi har handlat kostym och vit skjorta – fast ingen slips och inga ”riktiga” skor, det finns gränser för hur långt traditionerna kan hävda sig.
Och när vi väl har fått njuta av honom i en vit mössa (som man kan frukta inte kommer att vara vit särskilt länge) står det inte på förrän vi – det tror vi åtminstone – får gå till Slottsbacken för att se barnet gå Högvakten.
Knäpp knäpp knäpp och surr surr surr säger det då.
Den fotograferande mamman fortsätter att stolt dokumentera (och får kanske en tår i ögonvrån).
Livet kan betraktas som en enda lång rad av fototillfällen.
Är det rentav dags att köpa ny kamera?

Copyright Klimakteriehäxan