söndag, augusti 28, 2005

Hur mycket av barnet kan man slänga?

Ett tonårsrum kan rymma så mycket. Oändliga mängder prylar.
Det visar sig nu när dottern, efter flera års tjat, fått tillstånd att alldeles själv måla om väggarna i sitt krypin.
Det har funnits flera skäl till förhalningen. Något har jag väl betvivlat hennes insikter i måleriarbete. Hon har ju – förstås – aldrig tidigare gjort något liknande.
Och så är det det där med att man måste plocka ut allt. ALLT.
Ut ur skrymslen och vrår kommer ungefär femton års barnliv.

Sex årgångar Kamratposten, i prydliga tidskriftsamlare. Halsband av plastpärlor, ivrigt hyllade produkter från dagis. Små gulliga presentaskar utan innehåll. Skokartonger, överraskande nog sprängfyllda med Barbie-tillbehör. Högar med urväxta böcker. Tröjor som nyss var ett måste, men som nu är fullständigt hopplösa. Spice Girls-souvenirer – de kanske snart har antikvitetsvärde, hon och jag var ju på den sista ”riktiga” konserten i Globen? Fem kilo blandade teckningar. En gubbe i tyg som jag absolut aldrig förr sett, trots att den uppenbarligen är en produkt från slöjden i mellanstadiet. En burk översållad med snäckor och när vi lyfter på locket visar sig en föråldrad femtilapp och en papperstia!

Allt kommer ut och lagrar sig i högar och staplar och plötsligt ser hela vårt vardagsrum ut som en soptipp.
Inne i det kala rummet storknar dammsugaren av det som dolts i vrårna.
Och så sätter hon i gång, med sällan skådad energi. Pojkvännen solidariserar sig. Sida vid sida spacklar de tapetskarvar, slipar, drar ur spikar och krokar, spacklar på nytt.
Till sist blir det riktigt fint. En vägg är grön, resten vitt.
Dags att flytta in igen.
Hyllorna lyser tomma och dammfria.

Nu börjar urvalsprocessen. Somligt är enkelt att skiljas ifrån: KP går till pappersinsamlingen, en trasig lampa till grovsoporna, större delen av teckningsskörden bestämmer vi också oss för att langa.
Men sedan börjar problemen dyka upp. Tänk så gullig hon var när hon kom hem med den där grejen från fritids! Och den där boken som vi måste ha läst hundra gånger – lika rolig varje gång! Just den där klänningen hade du när du fyllde tio – kommer du ihåg? Lego måste vi spara, tänk om det blir barnbarn, så dyrt som minsta Lego-set är!

Dottern är betydligt mera hårdhudad än jag. Hon bär tillbaka prylar som hon vill ha, punkt och slut. Inte en massa kommer-du-ihåg utan ett rationellt urval.
När hon tagit det som ska finnas i rummet sitter jag kvar på golvet i vardagsrummet, omgiven av resterna, en blandning av skräp och svårdefinierade skatter.
Resterna av en barndom som är slut. Vad ska jag ta mig till med allt?
-Äsch, vi bär det till soprummet, säger dottern utan minsta darr på stämman.
-Men, stammar jag, men… det är ju en massa fina..?
Dottern rycker på axlarna. Hon tvår helt enkelt sina händer. Nu blir det mitt problem. Nostalgi är inte hennes grej, så att säga.

Det mesta måste lagras i minnet, i skåp och hyllor är det redan fullt – där borde det förstås också gallras.
Fast några grejor till kan jag nog klämma in.
Man kan ju inte slänga ut allt detta som varit så stor del av själva ungen.
Om ytterligare några år får gå blir det kanske lättare att rensa?

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

  1. Åh vad jag känner igen mej! Jag har så svårt att slänga sådana minnesprylar från dotterns uppväxt. Hon flyttade hemifrån för 2,5 år sen och tog det hon ville ha - och kvar är jag med källaren full av barnböcker, teckningar, leksaker och minnen...Min mamma är likadan fast värre. Hon har fortfarande inte "gått igenom" saker efter mormor och morfar och de dog för ca 30 år sedan.

    SvaraRadera
  2. Vad fint skrivet!

    SvaraRadera
  3. Skrattar,, å lovar dej,, om några år blir det SVÅRARE att rensa dessa dyrgripar! *ler vid minnet*

    SvaraRadera
  4. A jag med, vet att jag borde slanga massor av deras gamla grejor men vilka?!

    SvaraRadera
  5. För att folk ska kunna ge dig röster på BloggToppen så måste du ha din personliga röstlänk i bloggen. Logga in för att se din röstlänk.

    SvaraRadera
  6. Vi flyttade i somras och min dotter 16 år ville kasta det mesta som fanns i rummet där hon bott dom senaste 6 åren. Jag sparade en hel del teckningar, brev och skolgrejor i en låda som jag satte ner i källaren på det nya stället. Inbillar mig att hon ska gilla det när hon blir stor...riktigt stor alltså!

    SvaraRadera