söndag, augusti 21, 2005

Min dans med Tage

Vilken Tage?
Tage Danielsson, förstås.
Just nu är det mycket tal om honom, och om Hasse Alfredson och Svenska Ord. I radion går en ljuvlig programserie, av Stefan Wermelin, där man får höra mängder av guldkorn man minns – och sådana man inte tror sig ha hört förr, blandat med nya intervjuer. Missa den inte!
Själv har jag ett alldeles eget guldkornsminne.

Året bör ha varit 1970. Svenska Ord spelade 88-öresrevyn på krogen Skeppet i Värtahamnen. En attraktion som drog massor med folk. Fullt hus för jämnan.
Själv råkade jag vara någon sorts klubbmästare på företaget där jag var anställd, antagligen för att jag var en av de yngsta och inte hade vett att avsäga mig uppgiften. Och jag lyckades boka hela Skeppet, med mat och show, för personalfesten den hösten.

Det blev förstås en hel del samtal och administration, men när alla formaliteter var avklarade blev det också en synnerligen lyckad kväll. Skratten dånade, Gunnar Svenssons trio blev stundtals överröstad, huvudpersonerna sjöng ”I Stetsonhatt” och så småningom blev det dans.
Då visade det sig att ensemblen blandade sig med publiken.
Och när det blev sista dansen bjöd han upp mig. Tage alltså. Bjöd upp. Mig!

På den tiden var jag van att dansa och inte så oäven, i alla fall inte med vanliga kavaljerer.
Men den här gången blev jag ju NERVÖS.
Dansa med Tage – som jag beundrade. En kändis, han var väl nästan att betrakta som superkändis redan då, även om hans berömmelse växte ytterligare med åren.
Jag klev fel.

Men Tage var en gentleman och gled vidare med sin rodnande danspartner. Sträckte jag mig riktigt på tå kunde vi minsann kinda. För konversationen blev det inte så mycket bevänt med, jag stammade fram något om hur bra showen var och han svarade något lagom tacksamt och artigt.
Det hade ju varit fantastiskt om jag så här 35 år senare kunde hävda att vi hade ett djupt, innerligt och spirituellt samtal. Tyvärr är mitt minne alldeles för pålitligt: det vore en ren och skär lögn att påstå något sådant.

Det får helt enkelt räcka med att berätta (skryta med?), att jag faktiskt en gång dansat sista dansen med Tage Danielsson.
Fast sen gick han naturligtvis hem till frun.
Bland alla hans kvaliteter tror jag helylle var en.
Och så dansade han ganska bra.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

  1. Fy farao, vad jag blir avundsjuk! Tage Danielsson är ju min idol, ju.

    SvaraRadera
  2. Vilken härlig berättelse! Snart sitter vi på hemmet och berättar och vårdbiträdena kommer skaka på huvet åt oss och mumla nåt om demens, men dom vet inte vad de går miste om.. *skrattar*

    SvaraRadera
  3. kul historia jag vågar inte prata med kändisar ;)
    Vet du att i Skeppets lokaler har jag gått på konstskola i mitten av 90-talet "Konstskolan Idun Lovén"

    SvaraRadera