Packad och glad - eller?

Egentligen borde det ju bara vara roligt att packa för en stundande semesterresa. Vi ska till Italien. Det bör handla om värme, ganska mycket av den varan dessutom – eventuellt i överkant, faktiskt.
Då blir det svettigt.
Och det går åt en hel del kläder.
Men ofta brukar man ju kunna sladda omkring skrudad i bara baddräkt, havet är förhoppningsvis nära och kan erbjuda svalka när man hoppar i.

Visst. Det är det där med baddräkt.
På vårkanten när sommarlängtan är tung och stor blir det lätt så att man glider in i en provhytt försedd med några av sommarens strandsmycken, i större storlekar för all del.
Provhytten är elak, ljuset obarmhärtigt, spegeln en brutal sanningssägare. Kroppen är grågrönvit, ni vet den där härliga storsvenska vinterfärgen som man antar redan i början av oktober.
Och baddräkten får en inte att se ut som den man är inuti. Tvärtom, den visar upp skavankerna med största tydlighet, inga ursäkter här inte.

Längtan efter en baddräktskropp går nog aldrig över, hur mycket hjärnan än berättar för en att trekantsbikinins tid är förbi.
Ser att virkade varianter är på modet igen. Jag har haft två, båda egenhändigt förfärdigade. En var smaragdgrön, en chokladbrun. Framför allt den senare, virkad efter mönster i Damernas Värld, var liten. Rätt sexig, helt enkelt. Vilket var helt på sin plats på den tiden. Och något man kan dra sig till minnes i mörka stunder.

Mina allra minsta badkläder härstammade från Brasilien. Där köpte jag den största storleken som över huvud taget tillverkades, men hoppsan! så små de var, trots att jag själv inte var särskilt omfångsrik. Copacabanas inhemska badnymfer som var större än jag hade ändå storlek small – så olika kan det vara!
Minns också hur lidelsefullt jag insöp modereportagen med alla minibikinis de två somrar jag var gravid. På något vis hade jag ju alibi, magen var fin på alla sätt och visst visade jag glatt upp den – men i baddräktsklassen hade jag inte mycket att tävla med.

Det har jag alltså inte nu heller. Nog för att jag har en del baddräkter att välja på, jag slänger ju inget i onödan (hm). Men det är inte många jag går i, och de jag går i är inga höjdare. Jag provar och provar. Fettcellerna tar ingen notis. Kilona sitter där de sitter. Jag har varit usel på att träna de senaste månaderna, men jag har ätit och druckit som om kalorier inte fanns. Effekten låter inte vänta på sig.
En baddräkt i mitt förråd är en sådan där som känns som gjord av järn, vilket ska hjälpa till att dölja ett och annat. Fast jag börjar ju svettas direkt, usch så obekvämt! Och hallå, vad är det där på ryggen? Där har jag väl ändå inga veck? Eller har jag det nu också?

Får trösta mig med att jag trots allt förmodligen inte är fetast på stranden den här gången heller. Samt att inte en enda tjusig italiensk gigolo kommer att titta åt mitt håll över huvud taget. Strandraggarna kommer nämligen att bli överförtjusta när de får syn på min dotter, som är en prydnad för världen också i bikini. Faktum är att hon borde ha ärvt mina virkade, men de har gått till evigheten, fast jag minns inte vilken väg de tog.

Nu borde jag alltså vara packad och glad.
Packad är jag. Glad blir jag nog när jag hör vågorna.
Och väl i havet känns ju kroppen lätt – samt blir liksom osynlig. Skulle rent av kunna passa i trekantsbikini…

Copyright Klimakteriehäxan