fredag, maj 21, 2010

Enid Blyton och jag

Alla har vi väl ett förhållande till Enid Blyton. (Och då menar jag Enid Blyyyyton, inte Blajton  i Barndomslandet existerar inte det senare sättet att uttala hennes namn.)

Tänk med vilken glädje jag slängde mig över en Fem-bok (The Famous Five)! George, som hette så fast hon var flicka, var en fantasieggande förebild, omöjlig att leva upp till för en liten värmländsk tös. Men att läsa om henne räckte en bra bit. Dessutom hade hon avundsvärt nog hund, en trogen vän som hängde med på allt. Och tänk vilka trevliga utflykter fem-gänget hade, med välfyllda picknick-korgar vars innehåll åtminstone ibland lät ganska exotiskt!

Fem-böckerna måste vara de allra första deckarna i mitt liv. Den där brittiska kvartetten, förstärkt med hunden Tim (det var inklusive honom de blev fem), kunde klara av de knepigaste gåtor, klura sig ut ur riktigt krångliga situationer.
Det blev över tjugo mysterier att lösa och lika många titlar i serien till slut, skrivna mellan 1942 och 1963. På svenska trycktes den första 1954, "Fem söker en skatt". Jag tror att jag har den kvar än i någon gömma.

Men min egen relation till Enid Blyton kom att bli djupare. När jag hade flyttat till Stockholm efter studenten var det besvärligt att få pengarna att räcka till alla lockelser som storstaden hade att bjuda. Jag letade sätt att tjäna en extra hacka. Gjorde ett översättningsprov för bokförlaget B. Wahlströms, ni vet: det där med de röda och gröna ryggarna.

Jag blev accepterad som uttolkare av barnböcker från engelska till svenska och kastade mig entusiastiskt över mina uppdrag  fast entusiasmen hade en tendens att falna, jag sköt upp jobbet tills deadline var överhängande. Dock blev jag klar i sista stund. (Det är ju så vi inbitna prokrastinerare agerar ...)

Så en dag fick jag i uppgift att knacka ned ännu ett manus. Och originalets upphovsperson var ingen mindre än Enid Blyton. Jag kände mig hedrad! "The Children of Kidillin" skulle bli en av förlagets böcker i en väldigt sympatisk satsning på små pocketutgåvor för barn och ungdomar. Resultatet fick den svenska titeln "Ubåtsspionerna" och den kunde man köpa för en krona och sjuttiofem öre  visst låter det fantastiskt!

Året därpå fick jag "The Secret of the Cliff Castle", som blev "Det mystiska klippslottet" i min version. Men ingen av de där två historierna var förstås Fem-äventyr, utan helt fristående. Det fanns förvisso att välja på i Enid Blytons produktion  människan skrev ungefär 400 böcker, vilket låter som någon sorts rekord (hon var 71 år när hon dog 1968 efter att ha lidit av Alzheimers en längre tid, men hon började enligt uppgift skriva när hon var 14. Det kan handla om sisådär åtta böcker om året!).

Min översättarkarriär blev kort eller närmare bestämt sju barnböcker lång, och bara två av dem var Enid Blytons. Det var inte en särskilt lönsam födkrok, jag lät den självdö. Men fortfarande känner jag viss stolthet över att jag haft förtroendet att arbeta med texter från en av världens flitigaste  och flitigast lästa  författare.

Och visst vore det en välgärning om ett förlag på nytt ville satsa på riktigt billiga pocketutgåvor av barnböcker, även om prislappen måste visa ett lite högre belopp än det gjorde på det tidiga 70-talet.
För ungar läser ju fortfarande Enid Blyton. Fast Blajton blir det inget med.

Copyright Klimakteriehäxan

11 kommentarer:

  1. Ja tänk så mycket hon gjorde för läslusten!

    SvaraRadera
  2. Så impad jag blir! Att lära känna dig är ju som att bläddra i en bok med idel nya sidor.

    Jag visste inte att du haft närkontakt med dessa böcker - men jag tror att jag var lite för gammal för att läsa dem när de kom på svenska. Femböcker plöjde jag dock igenom många, utan att märka ett enda dugg av mamma vid spisen och pappa med tidningen. Det var ju så det var! Och självklart var brottslingar svartmuskiga... Jag kände mig så himla snopen när jag gick på lärarhögskolan och dissekerade barnböcker och lärde mig ett och annat nytt. Som jag inte hade märkt. Lurad?

    SvaraRadera
  3. Oj, jag hade nog alla de där småböckerna tror jag. Allt annat av fru Blyyyton lånade jag på bibblan och slukade.

    SvaraRadera
  4. "Fem", "Äventyrets hav/flod/ö..", "Hemliga Sjuan", "Malory Towers"..oj, så spännande dom var och så många timmar dom förgyllde! Fast jag grälade med min kusin - jag hade lärt mig av min Auntie Heather att hon faktiskt hette "Blajton" och hon trodde mig inte - och den trätan räckte ett helt sommarlov!

    SvaraRadera
  5. Anonym12:33 em

    Vilka minnen den här bloggen väckte!
    Min far hade under flera år en bokhandel i Södertälje och varje söndag vandrade hela familjen ner till det söndagsstängda paradiset och vi tre barn fick välja varsin bok att ta med hem.
    Det blev rätt många Fem-böcker under åren! Och Kulla-Gulla såklart. Etc etc
    Men min allra första favoritbok hette ´Pricken´ och handlade om en kanin som var prickig och mobbades av sin helvita släkt innan han ÄNT-ligen hittade sin riktiga familj där ALLA var prickiga.
    Vilket lyckligt slut!

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  6. Det är klart att det ska uttalas Blyyyton. Det sitter ju i ryggmärgen. Vem älskade inte Femböckerna. De var även mina första deckarböcker inklusive Kitty-böckerna. Jag läste även gärna några danska författare där den ena skrev om Susy och den andra skrev om köpenhamnska Eva. Minns inte nu vad författarna hette.

    Precis som Kulsprutan så var även Pricken en klar favorit. Gissa om att jag var lycklig när jag hittade den på en bokrea och kunde köpa den till mina barn. Den blev en favorit även hos dem.

    SvaraRadera
  7. Humlan - så är det absolut!
    Bloggblad - det mest anmärkningsvärda är väl att man gav en 20-åring uppdraget ...
    Ingela - håll med om att både pris och format var extra plus!
    Malou - vem vann den där trätan? Du (som hade rätt) eller vi på den andra sidan, som aldrig tänker ändra oss?
    Kulsprutan - vilken lycka, en ny bok till helgen, varje helg!
    Cicki - jag blev också Kitty-frälst.

    SvaraRadera
  8. Anonym3:07 em

    Cicki - (tack för utrymmet Häxan!)
    Åhh såå glad jag blev att nån annan tyckte om ´Pricken´.
    Att den ännu finns kvar - mysigt!
    Det är en bok som passar alla som känner sig litet utanför. Själv levde jag i hoppet om att vara adopterad eftersom nästan ingen i min familj var lika konstig/galen som jag :o)

    Jag har kvar boken, tro´t eller ej!
    Margaret Rey - PRICKEN. Illustrerad av H.A. Rey. Till svenska av ASTRID LINDGREN!!!!!!!!!!!( Att. Häxan)
    Utgiven av Rabén & Sjögren/a.b. kopia Stockholm 1949.
    För att läsa årtalet den var utgiven behövde jag inte bara läsglasögon utan dessutom förstoringsglas. Men Pricken-boken har jag här.
    Priset var 4 Sv kr och 75 ören. Då det begav sig.

    Cicki och jsg hsr åtminstone Pricken gemensamt :o)

    Varma Kulsprutesöndagshälsningar!

    SvaraRadera
  9. Kulsprutan: Stjäl också utrymme. Pricken-boken var ju lite sorglig med den stackars kaninen som kände sig så annorlunda tills de bägge kaninfamiljerna träffade varandra och alla blev lyckliga och glada igen. Den har ju en underbar sensmoral. Oavsett hur du ser ut eller är så är du lika mycket värd.

    En annan gammal favorit som jag fick tag i till mina barn var Nicke Nyfiken. Han är ju en helt underbar liten apa.

    SvaraRadera
  10. Min äldste son, nu 20, började faktiskt också läsa Fem-böckerna - mina gamla - men var aldrig lika begeistrad som jag. Kanske en generationsskillnad. Harry Potter blev det i stället för både honom och den yngste. De slukades av dem på samma sätt som jag slukade Fem-böckerna, Äventyrsböckerna m.fl.

    Jag läste nog aldrig dina översättningar för på min tid hade Wahlströmsböckerna röda eller gröna ryggar.

    SvaraRadera
  11. Hej!

    Jag rankar nog fortfarande Enid Blytons FEM,- Mysteriet- och Äventyrsböcker som världens bästa barnböcker. Läste själv samtliga när jag var barn. Söker återigen samtliga i originalupplaga... OBS INGA POP-utgåvor eller nyare utgåvor.

    Mvh
    Scooby-Doo
    http://enidblyton.atspace.eu

    SvaraRadera