Det kommer förr eller senare en dag i livet när vi tvingas inse att det inte handlar om OM vi ska dö utan NÄR.
Har du någon gång vågat fundera över hur du kan tänkas bli ihågkommen? Vad kommer dina efterlevande att tala om när dina fel och förtjänster utvärderas? Även om det kanske inte är vad vi helst av allt vill grubbla över, naturligtvis, så kan tanken dyka upp, eller hur?
I söndagstidningarna är det sida upp och sida ner med otaliga dödsannonser. Jag brukar inte läsa dem, men i dag fastnade blicken oförklarligt på ett namn. En dam har avlidit. Hon var 91 och hade såväl barn som barnbarn. De ger ett tydligt besked om hur minnet av den döda ser ut.
”Vi kommer aldrig att glömma Din moccatårta” står det.
Kanske borde jag baka lite oftare?
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Har du sett Lottens inlägg häromdagen?
SvaraRaderaDär får man bestämma själv ...
(Och skyndar man sig på kan man få vinna också.)
Det märkliga idag är att det inte bara är EN annons, utan FLERA dödsannonser: från vänner, alla olika familjer, arbetskamrater... Den vinner som har flest dödsannonser?
SvaraRaderaJag skulle vilja att det stog skrivet - och stämde med verkligheten - på min minnessten (grav naturligtvis inte - vem vill bli äten av maskar?):
SvaraRaderaHon gjorde allt hon ville och ångrade inget.
Man kan ju alltid önska.
Kulsprutan
Det är skönt att ha talat om det i familjen. När far dog visste vi precis hur han ville ha det.
SvaraRaderaOch om man som jag inte har familj är det skönt att veta att testamentet ligger i bankfacket - men hur jag blir ihågkommen lämnar jag därhän.
Margaretha
som dagligen ägnar döden en tanke
Jag vill gärna bli ihågkommen för "en mockatorta"! Inte för att jag bakar nån men du fattar. :)
SvaraRaderaJo, det där tål att tänka på...
SvaraRaderaMin salig far sa ofta med en lite lätt melankolisk suck: Jag undrar vad ni kommer att säga om mig när jag är död. Hur kommer ni att minnas gamle farsan?
SvaraRaderaSå skönt att kunna säga att det enbart är minnen som får oss att le! Hans begravning var hur rolig som helst med alla glada minnen som berättades. Så vill jag också att det ska bli på min.
Fast nån tårta lär jag inte bli ihågkommen för... däremot fanns det ett par sherrymarinerade rådjursben som jag lär få äta upp. För hundratrettitolfte gången...
Kanske skulle jag skriva "finns" - för den maträtten lever för evigt i minnet hos somliga familjemedlemmar!
SvaraRaderaJa, här ska minsann också börja bakas .-)
SvaraRaderaMina döttrar kommer annars att säga att dom mest minns mig vid datorn, ja, dom har gapskrattande redan berättat att när det blir dags för hemmet för min del, är det inte rumsstorlek och sånt som betyder nåt för deras mamma, utan hur snabb uppkoppling det är på internet .-)